Kapitel 18

Följderna av att förkasta Guds herde och härskare

1. Varför är det inte något underligt i att Jehova liknar härskare som är lägre än han själv vid herdar?

DEN störste av alla härskare liknar sig upprepade gånger vid en herde. Betrakta till exempel följande vackra liknelse, som han uttalar när han förutsäger hur ömt han skulle leda sitt landsförvista folk tillbaka till deras hemland: ”Ja, Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] kommer med väldighet, och hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom. Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte, och sakta för han moderfåren fram.” (Jesaja 40:10, 11) Det är därför inte något underligt att han liknar lägre härskare på jorden vid herdar.

2. Vid vad som växer på marken liknar Jehova framträdande världsliga härskare, och vid vad liknar han likaså den kvarleva som blivit befriad från Babylon?

² Han liknade också framträdande härskare vid högväxta träd. Det forntida Egyptens härskare Farao liknas till exempel vid ett ståtligt träd. (Hesekiel 31:1—18) Jehova liknar till och med den landsförvista kvarleva, som han använder sin Messias eller Smorde till att befria och föra ut ur det symboliska Babylon tillbaka till dess gudagivna hemland, vid träd. Han gör detta när han talar om det arbete han tilldelar sin Messias: ”Han skall trösta alla sörjande, ... han skall låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg, högtidskläder i stället för en bedrövad ande; och de skola kallas ’rättfärdighetens terebinter’, ’HERRENS plantering, som han vill förhärliga sig med’.” — Jesaja 61:1—3.

3, 4. a) Hur ställer Sakarja dessa ”rättfärdighetens terebinter” i kontrast till världsliga ”träd”? b) Varför skall det bli jämmer och rytande, enligt Sakarja 11:1—3?

³ Dessa symboliska ”rättfärdighetens terebinter”, ”HERRENS plantering”, åsyftas i det föregående, tionde kapitlet i Sakarjas profetia, Sak. 10 verserna 3—12. I vilken skarp kontrast ställs nu inte dessa till de symboliska träden på hög nivå i vår förtryckande värld! På Sakarjas tid var Libanons majestätiska berg klädda med skogar av de världsberömda ”Libanons cedrar” och andra doftande, ständigt gröna träd. Hur sorgligt är det inte att tänka sig dessa skogar härjade av en outsläcklig skogsbrand! Det är tillräckligt för att få en människa att jämra sig. Hela världen kommer att få jämra sig på detta sätt. Kapitel elva i Sakarjas profetia, som nästan är som en fortsättning på kapitel tio, inleds nämligen med den gudomliga uppmaningen att ge fritt lopp åt sådan jämmer. Vi läser:

⁴ ”Öppna dina dörrar, Libanon, ty eld skall nu förtära dina cedrar. Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla, de härliga träden skola förödas. Jämren eder, I Basans ekar, ty skogen, den ogenomträngliga, varder fälld. Hör, huru herdarna jämra sig, när deras härlighet bliver förödd! Hör, huru de unga lejonen ryta, när Jordanbygdens snår varda förödda!” — Sakarja 11:1—3.

5. När måste dessa bestånd av symboliska träd bli nerbrända, och vilka kommer därför att jämra sig?

⁵ Inga branddörrar skall finnas i Libanon. När Jehovas fastställda tid kommer, då hans förtärande eld skall svepa fram genom det majestätiska landet, måste Libanons symboliska dörrar öppna sig på hans befallning och ge fritt lopp åt elden. Till och med Libanons väldiga cedrar måste falla för de av Gud tända lågorna, och det är orsaken till att den besläktade cypressen måste jämra sig. Trots att träden är så väldiga är de inte eldhärdiga. Det är därför de ogenomträngliga skogarna av väldiga träd i Basans högländer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön måste jämra sig. Också de måste bli nerbrända under den kommande ”stora vedermödans” världsbrand, vedermödornas vedermöda för mänskligheten. Det kommer att bli en tid av jämmer för herdehärskarna.

6. Varför kommer herdehärskarna att jämra sig, därför att de symboliska ”träden” blir förtärda, och också ryta likt lejon från Jordanbygdens snår?

⁶ Om vi med trons öron lyssnar till bibelns profetiors klart ljudande budskap, kan vi höra dessa herdehärskare i denna världen jämra sig. I ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” på Harmageddons slagfält kommer deras härlighet och deras höga ställningar att bli förödda. (Uppenbarelseboken 16:14—16) Just dessa herdar framställs i bild genom Libanons härliga träd och Basans ekar. De är också i symboliskt avseende ”de unga lejonen”. Precis som de unga lejonen ryter därför att de täta snåren längs Jordanflodens stränder blivit nedbrända, där dessa lejon brukade ligga på lur, så kommer också dessa lejonlika herdehärskare att ryta av bestörtning, när de finner att de har blivit berövade de gömställen från vilka de brukade störta sig över sina intet ont anande offer, dvs. allmänheten, folket.

7. Hur talas det i Malaki 4:1 om samma eldsglödande dag, och vad kommer den att innebära för herdehärskarna?

⁷ Den eldsglödande förintelse, som kommer att föröda dessa världsliga herdars vördnadsbjudande värdighet, upphöjdhet och inflytelserika ställning, förutsades också av profeten Malaki, som trädde fram på scenen några årtionden efter Sakarja. Malaki liknar de fräcka och ogudaktiga vid vegetationen och säger: ”Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra, vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW], så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem.” (Malaki 4:1) Dessa politiska herdar har gjort anspråk på att härska därför att de genom ett demokratiskt val har fått detta ”uppdrag av folket” eller därför att de är födda i någon kunglig familjs släktlinje eller därför att kristenhetens prästerskap har tilldelat dem gudomlig rätt att härska som kungar. Men detta gör dem inte till teokratiska herdar, härskare som förordnats av den store teokraten genom hans Messias. Därför kommer den annalkande eldsglödande dag, då Gud skall verkställa sina domar, att förbränna alla deras falska anspråk. Varken rot eller krona kommer att lämnas kvar av dem.

EN AV GUD FÖRORDNAD HERDE

8. Hur har herdehärskarna sålt ”fåren” till att dödas eller slaktas, och vem är det som kan uppresa en osjälvisk herde?

⁸ Eftersom de politiska härskarna liknas vid herdar, liknas deras undersåtar, folket, vid en fårhjord. De herdelika härskarna har behandlat fåren som om de tillhörde dem och har varit villiga att sälja dem åt sådana själviska människor som kunde utnyttja och missbruka det fårlika folket. De har i själva verket överlämnat dem åt att bli dödade, slaktade för ärelystna mäns skull, som betalar för att skaffa sig kontroll över folket eller dra fördel av det. Men inte nog med det. De politiska herdarna har lett folket in på en kurs som till slut kommer att leda till att de blir slaktade i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” i den världssituation som kallas Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 19:11—21) Men finns det ingen sann ”herde”, som verkligen är angelägen om folkets bästa och som är villig att ge ut sig själv i stället för att utnyttja fåren? Vem kan uppresa en sådan herde, så att de enskilda fåren kan underställa sig hans vård och vägledning och undgå denna fruktansvärda slakt? Jehova kan göra det.

9. Vilken hjord får Sakarja i uppdrag att vara herde för, när han framför sitt profetiska drama?

⁹ Profeten Sakarja användes till att framföra en allegori eller ett profetiskt drama såsom en bild av detta. Profeten Sakarja själv beskriver det med följande ord: ”Så sade HERREN, min Gud: ’Bliv en herde för slaktfåren [hjorden som är avsedd att dödas, NW], ty deras köpare slakta dem utan all försyn [ostraffat, My], och deras säljare säga: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” Ej heller skonas de av sina egna herdar [Och deras egna herdar visar dem inget medlidande, NW].’” — Sakarja 11:4, 5.

10. Vilka är de symboliska fåren? Vem är deras ägare, och varför blev Sakarja förordnad till att vara herde för ”slaktfåren”?

¹⁰ Vilket sorgligt tillstånd befann sig inte ”slaktfåren” i! På den tiden var dessa får Israels nation. Psalmisten vände sig till den som i verkligheten äger dessa får och sade: ”Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord.” Psalmisten erkände dennes äganderätt, när han sade: ”Han är vår Gud, och vi äro det folk, som han har till sin hjord, vi äro får, som stå under hans vård.” (Psalm 80:2; 95:7) På grund av att han var fårens ägare hade han rätt att förordna en trogen herde över dem. Han gjorde detta genom att förordna profeten Sakarja. Denne nye jordiske herde fick inte något ”uppdrag av folket” på demokratiskt vis. Han blev teokratiskt förordnad av den gudomlige härskaren, Jehova. Denne himmelske ägare hade i sinnet att frälsa några av dessa ”slaktfår”. Han hade redan sagt: ”HERREN, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger [frälsa dem, 1878], ty de äro ju det folk, som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land.” (Sakarja 9:16) För att fullborda detta uppsåt förordnade den store teokraten Sakarja till att vara herde för fåren.

11. På vad sätt visade de ”herdar” som sålde fåren inget medlidande med dem, och hur var de medskyldiga till att de blev slaktade?

¹¹ Sakarja liknade inte de herdehärskare som kände sig berättigade att sälja Jehovas får för personlig vinnings skull. När de på detta sätt berikade sig själva, menade de att det var Gud som gjorde dem rika. När dessa trolösa herdehärskare på ett hjärtlöst sätt hade sålt fåren, sade de skrymtaktigt: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” Genom att handla så visade dessa herdar inget medlidande med de fårlika människor som satte sin lit till dem. Dessa herdar visste att de som de sålde fåren åt skulle slakta dem för att befrämja sina ärelystna, själviska planer. Men ännu värre var att dessa köpare skulle få slakta fåren ”ostraffat”. De herdar som sålde fåren åt dem skulle åtminstone inte ställa dem till ansvar. På så sätt blev de i själva verket medskyldiga till denna slakt. För dem var fåren blott och bart ”slaktfår”.

12. Vems får gör kristenhetens folk gällande att de är, och är deras jordiska religiösa herdar teokratiskt förordnade?

¹² Allt detta för tankarna till en liknande situation som existerar i kristenheten nu på 1900-talet. Folket, som bekänner sig vara kristet, gör gällande att de är Guds får. De tillämpar Psalm 95:7 (som citerats ovan) på sig själva och läser unisont i kyrkan Psalm 23:1: ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas.” Men detta kyrkfolk vänder sig också till jordiska ”herdar”. Särskilt i religiöst avseende gör kristenhetens prästerskap anspråk på att vara dessa fårs herdar, och var och en av de hundratals religiösa sekterna har sin egen hjord. Men dessa herdar är inte teokratiskt förordnade, som Sakarja var, eftersom de var och en ordineras av den styrande klassen inom deras eget samfund eller av en biskop eller någon annan hög kyrklig dignitär eller av en församling. Efterliknar dessa herdar herdarna på Sakarjas tid?

13. Hur har dessa präster efterliknat herdarna på Sakarjas tid i fråga om att sälja fåren till att slaktas?

¹³ Det har modigt framhållits att kristenhetens präster, som utövar andligt inflytande över hundratals millioner kyrkomedlemmar, kunde ha förhindrat världskriget år 1914. Men de gjorde det inte.a Utan att protestera prisgav de sina hjordar åt det dittills brutalaste kriget i hela mänsklighetens historia, ett krig som varade i mer än fyra år. De sålde i själva verket sina hjordar för att undgå förföljelse för att ha insisterat på att strikt följa kristendomens principer, men även för att vinna de militära och politiska herdarnas ynnest. Detta var i inte mindre grad fallet med andra världskriget, som i likhet med första världskriget började mitt inne i kristenheten. ”Slaktandet” i samband med denna andra världssammandrabbning var ännu mer fruktansvärt än det hade varit under den första. Det religiösa prästerskapet har dessutom betjänat de kommersiella profitjägarna och politikerna. Dessa präster har blandat sig i politiken och har sålt sina hjordar åt maktlystna individer som inte hyser några samvetskval för att dra självisk fördel av folket.

14. Vem påstår ”herdarna” har gjort dem rika, och varför känner fårens köpare inga samvetskval inför att utnyttja fåren eller vålla att de blir slaktade?

¹⁴ De menar att Gud har välsignat dem, när de vunnit rikedomar på detta sätt vad beträffar materiella ägodelar och popularitet hos den härskande klassen i denna världen. Och därför säger de fromt: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” (Sakarja 11:5) Eftersom de arma fårens ”köpare” har det religiösa prästerskapets välsignelse, känner de sig inte skuldmedvetna för att de utnyttjar fåren eller till och med vållar att de på ett våldsamt sätt blir slaktade i stort antal. Kristenhetens prästerskap låter dem ”ostraffat” göra detta, och de fortsätter att åtnjuta gott anseende såsom medlemmar i kyrkan. Det är därför mycket uppenbart att ”herdarna”, de religiösa och de politiska, inte visar något ”medlidande” med fåren i kristenheten.

15. Hur vet vi att folket ”vill så hava det” i fråga om att bli utnyttjade av trolösa herdar?

¹⁵ Trots allt detta har det varit precis som Gud sade i Jeremia 5:31: ”Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd; och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden på detta kommer?” Och hur vet vi att de som bekänner sig vara Guds folk ”vill så hava det”? Genom att vi lägger märke till att de som bekänner sig vara Guds folk inte har följt den trogne herdes ledning som Gud har upprest och som framställdes i bild genom profeten Sakarja. De fortsätter att låta fårhandlarna, säljarna och köparna, föra bort dem till att slaktas. Förtjänar de något medlidande, när de får lida följderna av sitt handlingssätt?

16. Vilket svar ger Gud i Sakarja 11:6 på denna fråga om medlidande?

¹⁶ Profeten Sakarja, den teokratiske herden, får höra Guds svar på denna fråga: ”’Se, jag vill nu icke mer skona [visa medlidande med, NW] landets inbyggare’, säger HERREN, ’utan låta människorna falla i varandras hand och i sina konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall icke rädda någon ur deras hand.’” — Sakarja 11:6.

17. Vilket själviskt, kärlekslöst tillstånd kommer Jehova att låta ”slaktfåren” komma i, och varför kommer de att ropa förgäves?

¹⁷ Så är det också med kristenheten i våra dagar. Den tid måste komma då Jehova inte längre skall visa medlidande med ”slaktfåren”, ”hjorden som är avsedd att dödas” (NW). Han skall låta de kärlekslösa fårlika människorna röva från varandra, herdarna (de religiösa och de politiska) skall röva från fåren, kungen eller den kunglige herden från fåren och fåren från varandra. Det kommer att uppstå anarki. Vad annat kan följden bli av detta än ett alltomfattande sammanbrott för det organiserade mänskliga samhället? Denna tingens ordning kommer inte längre att hålla ihop. Saker och ting kommer inte längre att utföras systematiskt i enlighet med världslig vishet. De anarkistiska, oregerliga elementen, som angriper varandra, kommer symboliskt talat oundvikligen att ”fördärva landet”, dvs. deras organiserade jordiska besittning. Oavsett hur högt och hur länge de ropar skall Jehova ”icke rädda någon ur deras hand”. Varför skulle han göra det? De har ju upprepade gånger vägrat att följa den herde som han själv har förordnat.

HERDENS LÖN — TRETTIO SILVERPENNINGAR

18. Vilket slags förordnande var Sakarjas förordnande att vara herde för Israels hjord, och vilken fråga uppstår med avseende på hans tjänster?

¹⁸ I vilken utsträckning uppskattar de som bara ger sig ut för att vara Guds folk den andlige ”herde” som han har rest upp och sänt till dem? Detta framställs profetiskt för oss genom det som profeten Sakarja fick uppleva. Det var inte på uppdrag av folket, utan genom ett teokratiskt förordnande, som han sändes till att vara herde för Israels hjord. Hur högt uppskattad blev han? Hur högt värderades hans tjänster? Han är mycket öppenhjärtig, när han berättar:

19. Hur många stavar tog sig Sakarja? Hur många herdar förgjorde han inom en månad, och hur visade han att han upplöste sitt förbund med folket?

¹⁹ ”Och jag grep mig an med att vara herde för hjorden som var avsedd att dödas, för er räkning, o hemsökta i hjorden [eller möjligen: ”för hjordens handelsmäns räkning”, fotnot]. Och jag tog mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra kallade jag Endräkt [ordagrant: Bindare]; och jag vaktade så fåren. Men sedan jag inom en månad hade förgjort de tre herdarna, blev jag led vid fåren, likasom ock deras sinne var avogt mot mig [Och jag utrotade tre herdar i en månad; ty min själ blev otålig på dem, och även deras själ ledsnade vid mig, Åk]. Då sade jag: ’Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de som sedan bliva kvar må äta varandras kött.’ Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den till att upplösa det förbund, som jag hade slutit med alla folk. Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma fåren, som aktade på mig, att det var HERRENS ord.” — Sakarja 11:7—11; v. 7 delvis enl. NW.

20. Vad skulle stavarna användas till? Vad kallade Sakarja de båda stavarna, och varför det?

²⁰ Sakarja tog två stavar, som han skulle använda i sin tjänst såsom herde, den ena till att leda fåren med och den andra till att skydda dem med. Den före detta herdegossen David talar om dessa stavar i Psalm 23:1—4, när han säger: ”HERREN är min herde. ... Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.” Den ena staven, tydligen den som var till för att leda fåren med, kallade Sakarja Ljuvlig ro, vilket syftade på den ynnest som visades fåren. Den andra staven, tydligen den käpp som skulle användas till att skrämma bort dem som ville angripa fåren, kallade han Endräkt (ordagrant: Bindare, för att bevara enheten). Det var en ynnest mot fåren från Sakarjas Gud, härskarornas Jehova, att Jehova förordnade Sakarja att verka såsom fårens herde. Därför kallades den ena staven Ljuvlig ro.

21. Vilket slag av får gjordes Sakarja till herde över? Vilka nationaliteter tillhörde dessa, och vem representerade Sakarja såsom herde?

²¹ Men Jehovas profet gjordes inte till herde över bokstavliga får. De var symboliska får, nämligen Israels hus, som då bestod av en kvarleva från Juda rike och en kvarleva som bestod av medlemmar från tiostammarsriket Israel i norr, vars främsta stam var Efraim. Sakarja var följaktligen teokratiskt förordnad att utöva andlig tillsyn över kvarlevan av hela Israels hus, precis som en härskare eller ståthållare. I detta ämbete representerade han i verkligheten Jehova, den himmelske Herden.

22. Var Sakarja förpliktad att vara herde utan betalning? Varför var hans herdeomvårdnad obligatorisk för israeliterna, och vad visar huruvida det fanns något kontrakt?

²² Profeten Sakarja skulle inte vara herde utan betalning. Han var berättigad till att få lön för sina tjänster. När han hade slutfört sina tjänster, kunde han med rätta begära att få betalningen. Eftersom han var den herde som förordnats av den store teokraten, Jehova, var hans herdeverksamhet obligatorisk för kvarlevan av Israel, och israeliterna måste ta emot den och visa uppskattning av den genom den lön de fastställde för den. Fanns det något särskilt kontrakt eller avtal, som hade ingåtts med Israels hus och som skulle kunna ligga till grund för denna herdeverksamhet? Sakarja antyder att det fanns ett sådant kontrakt eller förbund, när han förklarar hur han upphörde med detta arbete. Han säger: ”Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den till att upplösa det förbund [mitt förbund, Åk], som jag hade slutit med alla folk.” (Sakarja 11:10) Det vill säga med ”alla folk” i Israel.

23. Vems kontrakt med Israel gällde det i själva verket, och varför det?

²³ Vems ”förbund” eller högtidliga kontrakt var det då? Det var tydligen Sakarjas personliga förbund. Men låt oss komma ihåg att det var Jehova som sade till honom: ”Bliv en herde för slaktfåren [hjorden som är avsedd att dödas, NW].” (Sakarja 11:4) Jehova handlade så därför att de fungerande herdarna sålde fåren i den hjord, som i verkligheten tillhörde Jehova Gud, till att slaktas eller dödas. Detta innebar att det var Jehovas förbund det gällde; det var för att fullgöra sitt förbund med Israel som han förordnade en profet till att vara nationens herde. I överensstämmelse med detta grundläggande faktum sägs det i fotnoterna till Biblia Hebraica, som utgetts av Rudolf Kittel i Stuttgart i Västtyskland, att det i stället för ”det [mitt, Åk] förbund, som jag hade slutit”, förmodligen borde heta: ”Jehovas förbund, som Jehova hade slutit”. Detta beror på att pronominaländelserna i den hebreiska texten, som i allmänhet översätts med ”jag” och ”mitt”, här i själva verket är förkortningar för Guds namn, Jehova. — Se fotnoterna till Nya Världens översättning av den Heliga skrift, 1971 års upplaga.

24. a) Hur länge var Sakarja herde för hjorden, och hur vet vi det? b) För vilkas räkning var han herde för hjorden?

²⁴ Det fanns andra herdar som fungerade vid samma tid. Det förefaller som om de harmades över Jehovas profets intrång på deras verksamhetsfält. Sakarja arbetade såsom herde under minst en månad. Han berättar nämligen: ”Och jag utrotade tre herdar i en månad; ty min själ blev otålig på dem, och även deras själ ledsnade vid mig.” (Sakarja 11:8, Åk] Vi får inte reda på vilka dessa tre herdar var. Men därför att Sakarja hade blivit förordnad av den högste Guden, hade han den högsta myndigheten bland dem, så att han kunde avskeda dem alla tre. Vi vet inte hur länge han fortsatte med sitt herdearbete sedan han utrotat dessa tre herdar. Orsaken till att han över huvud taget vaktade hjorden på Jehovas befallning framhåller han på följande sätt: ”Och jag grep mig an med att vara herde för hjorden som var avsedd att dödas, för er räkning, o hemsökta i hjorden.” (Sakarja 11:7, NW; AV; Young) Detta vittnade om större medlidande från Sakarjas sida än om han var ”herde för hjorden som var avsedd att dödas för hjordens handelsmäns räkning”. (NW, fotnot; Je; RS; AT; Rotherham) Dessa får hade i själva verket utlämnats åt handelsmännen. (Moffatt) Hur hjärtlöst var inte detta!

25. a) Vilken känsla uppstod mellan Sakarja och de tre herdarna, och varför? b) På vems tillskyndan upplöstes ”förbundet” med hjorden, och hur vet vi det?

²⁵ Sakarja blev inte otålig på hjorden av hemsökta får. Hans ”själ”, hela hans varelse, blev otålig på de tre pliktförgätna herdarna. Dessa herdar ledsnade på Sakarja, därför att han var trogen och visade medlidande med den hjord han var herde för. Han arbetade inte i enlighet med deras planer. Det var först sedan Sakarja vid Jehovas fastställda tid hade utrotat dem såsom herdar som han upphörde med sitt arbete. På så sätt upplöstes ”det förbund” som hade blivit slutet ”med alla folk” i Israel. Sakarja antyder att det inte var därför att han själv var böjd att handla på det sättet, utan att det skedde enligt den store Herdens ledning och beslut. Sedan han brutit sönder sin stav Ljuvlig ro såsom en symbol av att förbundet upplöstes, säger han nämligen vidare: ”Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma fåren [de hemsökta i hjorden, NW], som aktade på mig, att det var HERRENS ord.” — Sakarja 11:10, 11.

26. Vad betydde det för Israels hjords välfärd och enhet att förbundet blev upplöst?

²⁶ Vad innebar det för Israels folks hjord att förbundet blev upplöst? Precis vad Sakarja sade, när han upphörde med sitt herdearbete: ”Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de som sedan bliva kvar må äta varandras kött.” (Sakarja 11:9) Vem skulle ta hand om hjorden nu, när Jehovas förordnade herde fick befallning att dra sig tillbaka? De som försökte tjäna pengar på hjorden skulle låta de döende dö, lämna dem som höll på att förgås eller gå vilse utan uppmärksamhet och inte bry sig om att föra dem ut ur deras förlorade tillstånd, och de som blev kvar skulle få strida inbördes och äta varandras kött genom att de inte visade någon kärlek, utan drog självisk fördel av varandra.

27. Vem var det som inte längre visade medlidande, varigenom förbundet blev upplöst, och vad skulle bli följden, när beslutet om att sluta att visa medlidande gick i verkställighet?

²⁷ Berodde det alltså på obarmhärtighet från Sakarjas sida att förbundet blev upplöst? Nej, det upplöstes därför att Jehovas tid för att visa medlidande nu hade nått sitt slut. Det var därför Jehova i förväg sade till Sakarja: ”’Se, jag vill nu icke mer skona [visa medlidande med, NW] landets inbyggare’, säger HERREN, ’utan låta människorna falla i varandras hand och i sina konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall icke rädda någon ur deras hand.’” (Sakarja 11:6) Vilken anarki skulle det inte leda till, när folket inte följde Guds förordnade herde, som han hade sänt dem i sitt medlidande med dem! Vilken sammandrabbning mellan själviska intressen! Vilket förtryck! Vilken otrygghet! Vilket fördärv av denna tingens ordning genom de laglösa, oregerliga elementens omstörtande verksamhet! Vilken fruktansvärd erfarenhet väntade inte hjorden av dem som bekände sig vara Jehovas får, när detta gudomliga beslut gick i verkställighet!

DEN LÖN OCH DET PRIS SOM FASTSTÄLLDES FÖR HERDEN

28. Vem var Sakarja här en bild av? Vilket slags förordnande fick denne, och vilket tecken gavs för att visa detta?

²⁸ Sakarja framställde en profetisk bild eller allegori. Han förebildade en större herde i profetians uppfyllelse. Denne var Jehovas Messias, Jesus, kung Davids avkomling och förblivande arvinge. (Matteus 1:1—6) Sedan han hade arbetat som timmerman i Nasaret i Galileen tills han var trettio år gammal, blev han sänd till att vara en andlig herde för Israels nation. Landets politiska och religiösa ledare bad honom inte att bli detta. Hans förordnande såsom herde skulle inte vara något ”uppdrag av folket”, utan det var ett teokratiskt förordnande, som gjorde honom högre än alla av människor utsedda ”herdar”. I Nasaret, som var hans hemstad, framhöll han att han blivit smord med Jehovas ande till att vara Messias och alltså till att fungera såsom herde för det folk som Gud hade till sin hjord. Förmedelst en synlig manifestation såg profeten Johannes döparen denne Jesus bli smord med den heliga anden. Detta inträffade omedelbart efter det att Johannes hade döpt Jesus i floden Jordan i enlighet med Jehovas vilja. — Johannes 1:19—36.

29. Hur visade Jesus i en liknelse hur fåren överlämnades till honom av en symbolisk ”dörrvaktare”?

²⁹ Såsom förelöpare till Messias Jesus fungerade Johannes döparen såsom ”dörrvaktare” till Israels fårahus. Jesus Kristus talade om detta, när han framställde följande liknelse: ”’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.’... Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.” — Johannes 10:1—11.

30. a) Till vilka begränsade Jesus sin herdeverksamhet, och hur angav han detta? b) Hur och när förutsade Mose denne profet?

³⁰ Han begränsade sina ansträngningar uteslutande till Israels hjord. När han sände ut sina tolv apostlar, sade han därför åt dem: ”Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus. Och där I gån fram, skolen I predika och säga: ’Himmelriket är nära.’” (Matteus 10:5—7) Innan Jesus tog ställning till en fenicisk kvinnas begäran att han skulle bota hennes svårt demonbesatta dotter, påminde han henne: ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matteus 15:22—24) Detta var i överensstämmelse med det gudomliga lagförbund som Jehova Gud hade ingått med Israels hus genom sin medlare Mose vid Sinai berg år 1513 f.v.t. När Mose kort före sin död uppmanade israeliterna att vara lydiga mot detta förbund genom att sky alla slag av demonism, sade han: ”En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till.” (5 Moseboken 18:15) Denne utlovade profet, som skulle vara större än Mose, var Messias Jesus. — 5 Moseboken 18:16—19; Apostlagärningarna 3:22, 23.

31. Hur framgår det av skildringen att Jesus visade medlidande med fåren, men hur var det med de andra herdarna?

³¹ Att Jesus kände verkligt medlidande med Israels hjord, precis som den sanne messianske herden skulle göra, framgår av följande skildring: ”Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, ’lika får, som icke hava någon herde’.” (Matteus 9:35, 36) Vi kan inte dra någon annan slutsats än att de andra som skulle ha varit herdar var försumliga i sitt ämbete.

32. Vilka på Jesu tid visades i bild genom de ”tre herdar” som Sakarja avskedade?

³² Vilka var då i uppfyllelsen av den profetiska bilden de ”tre herdar” som Jesus Kristus skulle förgöra, utrota, avskeda från de ämbeten de hade tillvällat sig? Skildringen av Jesu liv visar inte att tre individuella män uppfyllde den profetiska förebilden. De tre herdar som profeten Sakarja avskedade förebildade tydligen tre klasser av människor på Jesu tid. I skildringen av Jesu liv framträder också tre klasser, som hade politisk såväl som religiös makt i Israel. Dessa klasser var 1) fariséerna och 2) sadducéerna, och båda dessa klasser var representerade i den judiska domstolen Sanhedrin i Jerusalem. Denna juridiska institution hade i viss utsträckning styrande funktioner under den romerske landshövdingen, men den hade också religiösa funktioner. Det sägs till exempel att en viss Nikodemus, som var farisé och medlem av Sanhedrin, var ”en av judarnas rådsherrar”. (Johannes 3:1, 2; 7:50—52) Josef, en rik man från Arimatea, var också medlem av Sanhedrin. (Matteus 27:57—60; Lukas 23:50—53) Denna domstol, Sanhedrin, var fullständigt delad i religiöst avseende mellan fariséerna och sadducéerna. (Apostlagärningarna 23:1—9) Förutom dessa judiska sekterister fanns det 3) herodianer, Herodes’ partianhängare. — Markus 12:13.

33. Hur blev Jesus ”otålig” på dessa ”tre herdar”, såsom det framställdes i bild genom Sakarja?

³³ Precis som de ”tre herdarna” kände det mot herden Sakarja, ”ledsnade” också dessa tre grupper snabbt på Jesus Kristus såsom den messianske herden. De intrigerade eller rotade sig samman mot Jesus för att misskreditera honom i Israels hjords ögon. (Matteus 22:15—22; Markus 3:6) Jesus förgjorde, utrotade eller avskedade inte dessa tre fientliga grupper inom en bokstavlig ”månad”. Den bokstavliga månaden i Sakarjas fall var en bild av en kort tidsperiod i Jesu fall. (Sakarja 11:8) Ända från början av sin tjänsteutövning vägrade Jesus att ha något att göra med dessa självupptagna styrande grupper, dvs. när det gällde att göra gemensam sak med dem. Vid slutet av hans tjänsteutövning blev hans själ slutligen ”otålig” på dem. Inför alla åskådare tystade han munnen på alla tre grupperna när det gällde styrelse och lärofrågor. (Matteus 22:15—45) Följden blev, som det heter i Matteus 22:46, att ”ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen [tisdagen den 11 Nisan år 33 v.t] att vidare ställa någon fråga på honom.”

34. a) Vad sade Jesus vid höjdpunkten av sitt fördömande uttalande mot de skriftlärda och fariséerna? b) Vad sade han till Jerusalem, som om han bröt sönder den stav som kallades Ljuvlig ro?

³⁴ Jesus Kristus hade just sagt till dem: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” (Matteus 21:23—43; Markus 12:1—12; Lukas 20:9—44) Kort efter denna förklaring fördömde han de skriftlärda och fariséerna såsom förtryckande herdar och religiösa skrymtare. Vid höjdpunkten av sitt fördömande uttalande sade han: ”Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna. Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått. I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” (Matteus 23:1—33; Markus 12:38—40; Lukas 20:45—47) Därefter tillade han, liksom om han bröt sönder den herdestav som kallades Ljuvlig ro: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matteus 23:37, 38.

35. Vad förkunnade Jesus med dessa ord för judarna angående Guds lagförbund med dem, och vad förnam då de ”arma fåren” som gav akt på Jesus?

³⁵ När Jehova Gud övergav det judiska templet för hans tillbedjan i Jerusalem, innebar detta att han upplöste det lagförbund som han hade ingått med Israels nation genom Mose. Jesus, som var den herde som förebildades av Sakarja, förkunnade alltså att det förbund som Jehova hade ingått med Israels folk nu skulle upplösas. De ”arma fåren” i Israels hjord som såg på Jesus och hörde hans ord förnam på detta sätt ”att det var HERRENS ord”. — Sakarja 11:11.

36. Vad innebar detta med avseende på Guds ljuvliga ro för Israel, och vilka fruktansvärda följder fick det till slut att man hade förkastat Jehovas herde och härskare?

³⁶ Detta innebar att Jehova inte längre skulle bevisa sitt olydiga utvalda folk ljuvlig ro. Han skulle nu inte mer ”visa medlidande med” invånarna i ”Juda land”. Detta land skulle drabbas av alla de fasor som invasionen av Judeen och förstöringen av dess städer och fästen, däribland Jerusalem och dess tempel, under de grymma åren 70—73 v.t. skulle medföra. Jesus Kristus förutsade denna tragedi denna samma dag, den 11 Nisan år 33 v.t., i sin profetia om ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:1—22, NW; Markus 13:1—20; Lukas 21:5—24) Denna nationella olycka var, om intet annat, ett smärtsamt tecken på att det mosaiska lagförbundet mellan Gud och Israel hade blivit upplöst. Vilka fruktansvärda följder hade det inte fått att man förkastade Guds herde och härskare!

37. Hur framgick det vilket värde man satte på Sakarjas herdeverksamhet? Vad sade Jehova åt honom att göra, och vad bröt han nu sönder?

³⁷ Hur högt värderade egentligen folken i Israel Jehovas förordnade herde? Profeten Sakarja visar detta genom vad han själv fick uppleva och framställer därigenom en bild av något som är av större betydelse. Han berättar: ”Därefter sade jag till dem: ’Om I så finnen för gott, så given mig min lön; varom icke, må det så vara.’ Och de vägde upp trettio siklar silver såsom lön åt mig. Då sade Jehova till mig: ’Släng det till penningförrådet — det majestätiska värde, varmed mitt värde har bestämts från deras ståndpunkt.’ Så tog jag då de trettio styckena silver och slängde det till penningförrådet i Jehovas hus. Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, till att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.” — Sakarja 11:12—14; v. 13 enl. NW.

38. Vilket värde hade den lön som Sakarja fick, och hur talade Jehova om denna lön?

³⁸ ”Trettio siklar silver” var priset på en slav enligt det mosaiska lagförbundet. (2 Moseboken 21:32) Var inte profeten Sakarja eller hans herdetjänster värda mer än en slav? Och eftersom Sakarja hade blivit förordnad av Jehova, den himmelske Herden, var den värdering som gjordes av hans förordnade representant Sakarja detsamma som en värdering av Jehova själv såsom herde. Jehova kunde tala om det såsom det ”värde, varmed mitt värde har bestämts från deras ståndpunkt”. (Om det inte var så att Sakarja här gjorde en parentetisk hänsyftning på sig själv!) Jehova talade visserligen om det såsom ett ”majestätiskt värde” och inte såsom en slavs värde; men tydligen användes inte detta uttryck med tillfredsställelse, utan med sarkasm eller med vass ton. Det innebar att Jehova kände denna brist på uppskattning.

39. Vad angavs beträffande tolvstammarsriket Israel genom att Sakarja bröt sönder staven Endräkt (eller Bindare)?

³⁹ I samband med denna undervärdering av den herde som representerade Jehova avlägsnades grundvalen för enhet i den hjord som bekände sig vara Guds folk. Det skulle inte längre vara en herde och en hjord. På så sätt skulle den skyddande kraft som enhet kan ge mot angrepp utifrån bli avlägsnad. Detta var alltså ett lämpligt tillfälle för Sakarja att bryta sönder den stav som kallades Endräkt (eller Bindare). Detta skulle illustrera att grundvalen för ”broderskap” mellan dem som tillhörde Juda rike och dem som tillhörde tiostammarsriket Israel blev avlägsnad. Det var tvisten om huruvida man skulle ha en messiansk kung i Davids kungliga släktlinje eller inte som orsakade att tolvstammarsriket efter kung Salomos död år 997 f.v.t. splittrades i två riken, Juda och Israel. Det mosaiska lagförbundets upplösning betydde därför inte bara slutet på Jehovas ”ljuvliga ro” eller ynnest gentemot hans en gång utvalda folk, utan också att Guds omvårdnad och beskydd, varigenom nationen hölls ihop såsom en harmonisk helhet, hade upphört. De andliga band som befrämjar broderskap hade avlägsnats, och enbart de köttsliga banden skulle inte vara tillräckligt starka för att hålla dem samman såsom bröder.

40. a) Varför var det en allvarligare undervärdering som gjordes av den Jehovas herde som framställdes i bild genom Sakarja? b) Vad borde en regerande herde få i lön från sina undersåtar?

⁴⁰ Det fick alltid sorgliga följder, när man undervärderade Guds anordningar och förkastade dem. Även om man kraftigt undervärderade Jehova såsom den store Herden i fallet med profeten Sakarja, gjorde man det i långt högre grad när det gällde den messianske herde som Sakarja var en bild av. Detta var ingen annan än Guds Son, som Gud sände från himmelen för att han skulle bli den gode herden, som skulle utge sin själ eller offra sitt fullkomliga mänskliga liv för alla fårlika människors skull. (Johannes 10:14—18) Eftersom Messias Jesus fungerade såsom herde å sin himmelske Faders vägnar, kunde han ha gjort bruk av sin rätt att be om lönen å sin Faders vägnar. Vilken lön eller betalning är det då som en regerande herde begär av sina undersåtar? Det är att hans undersåtar skall ge honom och hans regering sitt stöd, antingen i materiellt avseende eller genom lojala tjänster. De förordnade ämbetsmännen under den regerande herden är förpliktade att se till att herden får denna lön eller betalning från alla sina undersåtar. Det är precis som Salomo, en teokratiskt förordnad kung, skrev: ”Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän.” — Ordspråksboken 24:21.

41. a) Tvingade Sakarja folket att betala honom hans herdelön? b) När kunde de judiska representanterna ha betalat Jesus såsom herde, men när blev de tvingade att åsätta honom ett värde?

⁴¹ I nära tre och ett halvt år tjänade Jesus troget såsom en andlig herde för ”de förlorade fåren av Israels hus”. Mot slutet av sin herdeverksamhet, under den sista veckan av sitt liv i köttet på jorden, gick han inte direkt till Israels herdelika representanter, som profeten Sakarja gjorde, för att be om sin lön eller betalning. Sakarja talade om för dem det gällde på hans tid att om de inte ville betala, så behövde de inte göra det: ”Om I så finnen för gott, så given mig min lön; varom icke, må det så vara.” (Sakarja 11:12) När Jesus i triumf red in i Jerusalem på en åsninnas fåle, kunde Israels herdelika representanter ha betalat honom den lön som bestod i att godta honom såsom den sanne Messias, som blivit sänd och smord av Jehova. Men de underlät att göra det. Trots detta blev de bara tre dagar senare (den 12 Nisan år 33 v.t.) tvingade att åsätta honom ett penningvärde såsom en andlig herde. Hur då? Låt oss läsa:

42. Vilken summa vägdes upp åt Judas Iskariot för Jesus, och när?

⁴² ”Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna och sade: ’Vad viljen I giva mig, för att jag skall överlämna honom åt eder?’ Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. Och från den stunden [den 12 Nisan] sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid [den 14 Nisan] trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: ’Var vill du, att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?’” — Matteus 26:14—17.

43. Vilken inställning hade Jesus till att han skulle säljas av sin förrädare, och när hade köpet fullbordats?

⁴³ Dessa religiösa herdar gav Judas Iskariot de trettio siklarna silver. (Markus 14:10, 11; Lukas 22:3—6) Jesus visste på förhand att han skulle bli förrådd och att förrädaren var Judas Iskariot. (Matteus 17:22, 23; 20:17—19; 26:1, 2, 24, 25) Jesus gjorde ingenting för att förhindra att han blev förrådd för pengar. (Matteus 26:45—57) Han påskyndade i själva verket denna handling, så att den skulle inträffa vid Guds fastställda tid. Vid påskmåltiden identifierade han nämligen Judas Iskariot och skickade i väg honom med orden: ”Gör snart, vad du gör.” Förrädaren gick omedelbart ut för att verkställa vad han avtalat med de religiösa herdarna. (Johannes 13:21—30) Några timmar senare denna påsknatt ägde förräderiet rum, och Judas Iskariot hade förtjänat sina pengar. (Johannes 18:1—14) Jesus, den messianske herden, hade nu blivit slutgiltigt värderad till trettio siklar silver, priset för en slav enligt det mosaiska lagförbundet! Vilket ”majestätiskt” värde!

44, 45. a) Vad gjordes med den penningsumma som Sakarja värderades till? b) Vad gjordes med de pengar som Judas Iskariot tog emot för att förråda Jesus?

⁴⁴ Judas Iskariot accepterade detta pris. Han hade varit de tolv apostlarnas kassör, men han lade inte pengarna i deras penningpung. Han behöll dem själv — åtminstone någon tid! (Johannes 12:4—6) Profeten Sakarja behöll inte de trettio siklar silver man hade betalat honom såsom lön. Pengarna tillhörde i verkligheten hans herre, Jehova, och därför sade Jehova till honom: ”Släng det till penningförrådet.” Sakarja gjorde det. (Sakarja 11:12, 13, NW) Denna hans handling utgjorde ett förebud om något. Inte så att förstå att Sakarja förebildade Judas Iskariot, men i likhet med Sakarja behöll inte Judas sina trettio siklar silver. Vad han gjorde med dem, eller snarare vad som blev följden av att han gjorde sig av med de pengar han fått för att förråda Jesus, framgår av följande skildring:

⁴⁵ ”Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. När då Judas, som hade förrått honom, såg, att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sade: ’Jag har syndat, därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.’ Men de svarade: ’Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.’ Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: ’Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.’ Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: ’Och jag [de, NW] tog de trettio silverpenningarna — priset för den man, vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat — och jag [de, NW] gav dem till betalning för Krukmakaråkern i enlighet med Herrens befallning till mig.’” — Matteus 27:1—10.

46. a) Hur talade aposteln Petrus senare om Judas Iskariot och vad som hände med de trettio siklarna? b) Hur visade sig prästerna inkonsekventa, när det gällde det blod som dessa trettio siklar representerade?

⁴⁶ Därför att prästerna av Judas Iskariot hade fått de pengar de använde till att köpa Krukmakaråkern, säger aposteln Petrus att Judas köpte åkern, där man kom att begrava proselyter eller judar som dog medan de var på besök i Jerusalem. Petrus sade till den kristna församlingen angående Judas: ”Med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned [sedan han hängt sig högt uppe], och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut. Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder Blodsåkern).” (Apostlagärningarna 1:18, 19) Prästerna handlade bara i Judas’ ställe, när de tog de trettio siklar silver som Judas hade kastat i templet och gav dem åt Krukmakaråkerns säljare. Prästerna insåg att det skulle vara olämpligt att lägga ”blodspenningar” i offerkistan i templet, men de ansåg inte att de själva var olämpliga till att tjäna i templet, trots att de var orsak till att detta blod hade blivit utgjutet.

47. a) Hur kunde aposteln Matteus säga Jeremia men ända mena Sakarja? b) Hur undanröjer den syriska översättningen denna svårighet?

⁴⁷ Vi lägger märke till att aposteln Matteus säger att det var profeten Jeremias ord som gick i uppfyllelse. (Matteus 27:9, 10) Om Matteus syftade på den del av de hebreiska skrifterna som kallades ”profeterna” och denna del på Matteus’ tid började med Jeremias profetia, då skulle Jeremias namn inbegripa alla de andra profetiska böckerna, däribland Sakarjas bok. I så fall kunde Matteus i själva verket mena Sakarja, även om han använde namnet Jeremia.b The Holy Bible from Ancient Eastern Manuscripts (Peshitta), som utgavs av George M. Lamsa år 1957, utelämnar helt enkelt detta namn. Syriska nya testamentet, översatt till engelska från Peschittaversionen av James Murdock (copyright 1893), utelämnar också profetens namn.c

48. a) Hur visar Matteus’ fria översättning av Sakarjas profetia hur man använde de trettio siklarna? b) Vem var Sakarja här en bild av, vilket framgår av uppfyllelsen av hans profetia?

⁴⁸ Eftersom Matteus 27:9, 10 stämmer överens med Sakarja 11:13 och inte med någonting i Jeremias bok, måste Matteus’ citat ha varit en fri översättning av Sakarja 11:13. Matteus’ översättning av Sakarja 11:13 var tydligen avsedd att visa hur Sakarja 11:13 gick i uppfyllelse, nämligen att ”de tog”, dvs. Israels prästerliga representanter tog, de trettio silverpenningarna från golvet i templet, och ”de” — prästerna, som handlade i Judas Iskariots ställe — ”gav dem till betalning för Krukmakaråkern”. I Sakarja 11:13 omtalas det inte hur de trettio silversiklarna, som Sakarja kastade i penningförrådet i Jehovas tempel, användes därefter. Med hänsyn till de ändrade omständigheterna talar däremot Matteus om för oss hur man använde pengarna i uppfyllelsen av denna profetia. Denna uppfyllelse bekräftar att herden Sakarja här var en bild av den förrådde och sålde messianske herden Jesus, som blev åsatt ett så lågt pris.

49. När inträffade uppfyllelsen av att Sakarja bröt sönder den stav som kallades ”Endräkt”, och vilka följder fick detta för judarna?

⁴⁹ Precis som Sakarja därefter bröt sönder den andra staven, som kallades ”Endräkt” eller ”Bindare”, så ledde det också till att Jehova upphävde det mosaiska lagförbundet med Israel, när Jesus blev förrådd för trettio siklar silver. När den uppståndne Jesus for upp till himmelen och trädde fram inför Gud och frambar värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer inför honom, utplånades det mosaiska lagförbundet, och det utlovade nya förbundet ingicks med det andliga Israel, det kristna Israel. (Efesierna 2:13—16; Kolosserna 2:14—17; Hebréerna 9:24—28) På så sätt lämnades de köttsliga, omskurna judar, som vägrat att ta emot det nya förbund som Jesus var medlare för, blottställda för falska judiska Krister. De lämnades utan ett verkligt teokratiskt enhetsband, och deras uppdelning på ett antal religiösa sekter medförde katastrof för dem i samband med romarnas belägring och förstöring av Jerusalem år 70 v.t.

50. Hur har kristenheten i själva verket åsatt den messianske herden Jesus Kristus ett lågt pris? Hur har den gjort sig skyldig till förbundsbrott, och vad kommer det att betyda för den att den inte åtnjuter Guds ljuvliga ro?

⁵⁰ I likhet med det forntida Israel har kristenheten med sina hundratals sekter förkastat den herdeomvårdnad som ges av den messianske herden, den himmelske Jesus Kristus. Hur då? Inte enligt dess fromma trosbekännelser, utan enligt dess gärningar. Kristenheten har förrått honom genom att förråda hans sanna lärjungar, som den har förföljt ända till döds i många fall. Den har vägrat att ta emot de andliga herdars tjänster som den himmelske messianske herden har sänt den. Vad den har gjort mot dem har den i själva verket gjort mot honom. (Matteus 25:40, 45; Markus 9:37; Johannes 15:20, 21) Den har därigenom satt ett lågt pris på hans herdetjänster och förkastat dem. Detta avslöjar att den inte är i överensstämmelse med det nya förbundet, som den påstår gäller den; och om man tar den på orden, har den alltså brutit detta nya förbund. Den åtnjuter därför inte Jehova Guds ljuvliga ro eller ynnest, och han skyddar den inte för att bevara enheten inom den. Också den har lämnats blottställd för alla falska Krister. Dess splittring kommer att fortsätta ända fram till den annalkande ”stora vedermöda” som framställdes i bild genom Jerusalems förstöring år 70 v.t. — Matteus 24:21, 22.

”EN OFÖRNUFTIG HERDE”

51. a) Vilkas ledarskap blir folket underställt till följd av att kristenheten förkastat den messianske herden? b) Vilken organisation har kristenheten valt i stället för att ta emot den messianske herde som Jehova erbjudit den?

⁵¹ När Jehovas gode herde, Jesus Kristus, och hans sanna underherdar förkastas av människor som bekänner sig tillbedja den heliga bibelns Gud, återstår det inget annat för dessa människor än att komma under själviska, världsligt inställda herdars ledarskap. (1 Petrus 5:1—4) Jehova fördömde de själviska herdarna i regeringsställning och lugnade det fårlika folket, när han sade: ”Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han skall föra dem i bet, han skall vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara hövding bland dem. Jag, HERREN, har talat.” (Hesekiel 34:23, 24) Jesus Kristus, den forntida kung Davids son, är denne utlovade herde. År 1919 v.t. nedvärderade kristenheten hans herdeomvårdnad och förkastade honom och hans rike. I stället valde den en av människor upprättad internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Nationernas förbund, vars efterträdare, Förenta nationerna, år 1973 hade 135 medlemsnationer. Kristenheten har fått skörda följderna av detta.

52. Vilka följder har kristenheten skördat därför att den förkastat den messianske herden och hans ledarskap?

⁵² Vilka följder? En skörd av ärelystna regerande herdar, som upphöjer sig själva, och av deras religiösa medförbundna. Jehova Gud visade genom profeten Sakarja hur dessa följder skulle te sig: världsliga herdar, som förebildades av ”en oförnuftig herde”, en dåraktig, inkompetent, värdelös klass av ledare. Efter alla dessa årtiondens erfarenhet av sådana ledare alltsedan 1919 kan vi se hur de stämmer överens med det slag av herde som Jehova Gud beskrev i profetiska ordalag genom Sakarja, som skriver:

53. Vilka redskap blev Sakarja uppmanad att ta sig? Hur skulle den herde uppträda som blev upprest, och vad skulle hända honom?

⁵³ ”Och HERREN sade till mig: ’Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som hålla på att förgås, icke uppsöker det förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem.’ Ve över denne ovärdige [värdelöse, Åk] herde som övergiver sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!” — Sakarja 11:15—17.

54. Vilket slag av ”herdar” visar förhållandena i nationerna i våra dagar att folken har, och varför har sådana ledare tillåtits uppstå?

⁵⁴ Är inte människorna i våra dagar, till och med inom kristenheten, för att inte tala om människorna i hednavärlden, lika får som håller på att förgås eller blivit förskingrade, sargade men inte helade, hungriga eller hotade av världsomfattande hungersnöd, uppätna av korrumperade, parasiterande, värdelösa herdar, som tar mutor, som förtär dem ända till ”klövarna” eller som leder dem på sådana oländiga vägar att deras klövar blir sönderrivna? Förhållandena i nationerna, i både de så kallade kristna och de hedniska, ger ett tydligt svar på denna fråga. Hur länge till kan ”fåren” hålla ut? Men detta är följden av att de vägrat att ta emot Jehovas messianske herde. Eftersom de har valt att ha det på det sättet, har han låtit en oförnuftig, värdelös herdeklass uppstå till och med inom kristenheten, en herdeklass som skadar fåren.

55. Varför drabbades inte Sakarja av det ve som Jehova uttalade mot en sådan värdelös herde, trots att han tog sig en oförnuftig herdes redskap?

⁵⁵ Profeten Sakarja blev uppmanad att framställa en bild av att en sådan oförnuftig herdeklass skulle uppstå i vår tid, men också på Jesu Kristi och hans apostlars tid i det första århundradet v.t. Sakarja blev inte själv en sådan oförnuftig, dåraktig herde. Han blev bara befalld att ta en herdes redskap eller utrustning för att framställa en bild av att det skulle komma en sådan herde och även av hur denne försumlige herde skulle uppföra sig. Sakarja drabbades därför inte av det ve som Jehova uttalade över denne pliktförgätne, värdelöse, hjärtlöse herde.

56. Hur har ett ”svärd” träffat denna värdelösa herdeklass på ”armen” och ”högra ögat”?

⁵⁶ Ingen del av hela människovärlden kan vänta sig någon lindring eller befrielse från dessa regerande herdar, som valts och förordnats av människor. Jehovas myndighets skarprättarsvärd är vänt mot dessa herdehärskare, som själva länge har burit det ”svärd” som symboliserar makt att verkställa avrättning. (Romarna 13:4; Apostlagärningarna 12:1, 2) På grund av att de inte har Jehovas välsignelse i denna ”ändens tid” för dem, håller deras makts och förmågas ”arm” redan på att förtvina; deras ”högra öga”, deras bästa öga för att finna på lösningar och för att utöva regeringstillsyn, förmörkas mer och mer. Men i den annalkande ”stora vedermödan” för världen skall Jehova förgöra denna oförnuftiga herdeklass, med ögon, armar och allt.

[Fotnoter]

’De har insatt en krigsdjävul på tronen’, sade han, ’att ta Guds plats. Kyrkosamfunden tar inte sig själva på allvar. De är nöjda med att vara en av detaljerna i den sociala organisationen och att försvara sina länder och styresmän — rättfärdiga eller orättfärdiga. Man har satt munkorg på kyrkan och tvingat den till underkastelse. Den liknar en stum hund, gammal och tandlös, som inte längre kan bita.

Många av oss förväntade att den socialistiska maktfaktorn skulle avvända ett sådant krig som detta och blev ytterst besvikna på socialisterna i Europa, då de underlät att göra detta. Men vi vände oss inte till kyrkorna, moskéerna och synagogorna i förhoppning om att de skulle förhindra kriget. Ingen av oss förväntade något sådant från dem, och vi vet vad som skulle hända vilken ledare det vara må inom anglikanska kyrkan som skulle våga höja sin röst emot sitt lands deltagande i den pågående konflikten.

Frans Josef utför den tomma ceremonin att två ett dussin pilgrimers fötter varje påsk, och kyrkan är nöjd med honom. Tsaren är sin kyrkas överhuvud på söndagen och sin armés överhuvud under resten av veckan.

Och när nationerna förberedde detta krig, frågade de aldrig kyrkorna till råds, ty de visste att liksom de kunde lita på sina ambulanskårer och sina intendenturtrupper, så kunde de lita på att kyrkorna skulle ge dem sitt stöd.

Det skulle vara bättre om missionärer undervisade i kristendom här hemma först.’

Rabbinen fortsatte:

’Våra själar såras djupt, när vi läser om hur katedraler i Reims och annorstädes blir förstörda, men dessa katedraler blev fördärvade för länge sedan, och det är bara deras yttermurar som har rasat samman nu.

Krigsgudar, penninggudar och maktgudar har fördärvat dessa ståtliga byggnader århundrade efter århundrade.’” — New York American, 12 oktober 1914, sidan 4.

Kapitel 19

Riket håller stånd mot internationellt angrepp

1. Förmedelst vilken kraft, som vetenskapsmännen inte kunnat skaffa sig kontroll över, har denna utsaga från en plats bortom yttre rymden överförts till oss, och med hjälp av vad har den också gjorts tillgänglig för de flesta av oss?

INTERNATIONELLA kommunikationer — kabeltelegram, telegram, telefon, radio, television — har fört ut de herdelika härskarnas uttalanden till jordens ändar. Den vikt och betydelse man tillskrivit dessa uttalanden har gjort dem förtjänta av att spridas i sådan omfattning. Men förmedelst en kraft som vetenskapsmännen nu på 1900-talet inte har kunnat tygla har en utsaga av största betydelse överförts från en plats bortom yttre rymden till vår jord. Detta är inte någon övervärdering av denna utsaga, eftersom utsagan kommer från himmelens och jordens Skapare och har överförts förmedelst hans osynliga, verksamma kraft, hans heliga ande. Denna utsaga har också gjorts tillgänglig för flertalet av jordens befolkning därigenom att hundratals millioner tryckta exemplar av den Heliga skrift har spritts på hundratals språk. När vi nu läser denna utsaga som görs i Skaparens namn, låt oss då själva bilda oss en uppfattning om huruvida den är av internationell vikt och betydelse i våra dagar:

2. Vad skall Jehova enligt denna utsaga göra Jerusalem till för alla folk, och vad skall han göra sitt eget folk till gentemot de angripande folken?

² ”Detta är en utsaga, som innehåller HERRENS [Jehovas] ord över Israel. Så säger HERREN, han som har utspänt himmelen och grundat jorden och danat människans ande i henne: Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat. Och det skall ske på den tiden, att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla sig mot det. På den tiden, säger HERREN, skall jag slå alla hästar med förvirring och deras ryttare med vanvett. Men över Juda hus skall jag upplåta mina ögon, när jag bland hednafolken slår alla hästar med blindhet. Då skola Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: ’Jerusalems invånare äro vår styrka genom HERREN Sebaot, sin Gud.’ På den tiden skall jag låta Juda stamfurstar bliva såsom brinnande fyrfat bland ved och såsom eldbloss bland halmkärvar, så att de förbränna alla folk runt omkring, både åt höger och åt vänster; men Jerusalem skall framgent trona på sin plats, där Jerusalem nu är.”

3, 4. Varför har inte de köttsliga, omskurna judarna kunnat komma med en förklaring till Sakarja 12:1—6 som gäller deras egen nations historia?

³ Dessa ord i Sakarja 12:1—6 är en gåta för de köttsliga, omskurna judarna i våra dagar. De har försökt finna en uppfyllelse av dessa profetiska ord i sin egen nations forntida historia mellan tiden för denna ”utsaga” på 500-talet före den vanliga tideräkningen (omkring år 518 f.v.t.) och Jerusalems tillintetgörelse för de romerska legionernas hand år 70 v.t. Men de har inte kunnat peka på något autentiskt till uppfyllelse av denna profetia. Varför inte det? Det beror på att uppfyllelsen av denna ”utsaga” når sin kulmen eller klimax på ett Israel och ett Jerusalem av högre rang än det naturliga, köttsliga Israel och det jordiska Jerusalem. När det jordiska Jerusalem och dess tempel förstördes år 70 v.t., fanns det således ett Jerusalem som bestod. Nej, naturligtvis inget jordiskt Jerusalem. Det var det Jerusalem som skribenten till Hebréerna 12:22—24 talar om. Trots att han skrev sitt brev år 61 v.t., omkring nio år innan det jordiska Jerusalem blev raserat år 70 v.t., riktade han följande ord till hebréer som blivit kristna:

⁴ ”Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare, som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod, som talar bättre än Abels blod.”

5. Vad var den ”församling av förstfödda söner” som dessa kristnade hebréer hade kommit till omkring år 61 v.t., och vilken stad hade denna ”församling”?

⁵ Den ”församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen”, den församling som dessa hebreiska kristna hade kommit till, var inte det naturliga, köttsliga Israels församling, som de hade varit en del av fram till sin omvändelse till kristendomen. Det var i stället det andliga Israels ”församling”, som hade förts in i det ”nya förbundet”, som medlaren Jesus gav gällande kraft med sitt eget ”stänkelseblod”, som talar bättre än Abels blod, hans som var den förste martyren för Jehova. I fullkomlig överensstämmelse med detta hade det andliga Israel ett högre Jerusalem, ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”.

6. Vad framställdes i bild genom det jordiska Jerusalem, Jehovas tronstad, och när och vart överfördes det som framställdes i bild därigenom?

⁶ Det jordiska Jerusalem var den stad där raden av kungar inom Davids kungliga familj haft sin tron, som kallades ”Jehovas tron”, därför att den som satt på tronen representerade Jehova Gud, som var Israels verklige, osynlige konung. Eftersom Jehova hade ingått förbund med kung David om ett evigt rike med en förblivande arvinge till honom på tronen, representerade Jerusalem, tronstaden, den gudagivna rätten till ett rike i händerna på en avkomling av kung David. (1 Krönikeboken 29:23, NW; 2 Samuelsboken 7:14—16) Jesus Kristus, ”Davids son, Abrahams son”, var denne förblivande arvinge. När Jesus Kristus, som blivit uppväckt från de döda, for upp till himmelen och trädde fram inför Gud och satte sig på hans högra sida, var han följaktligen i besittning av sin arvsrätt och sin oförverkade rätt till Riket. Denna rätt till Riket överfördes således från det jordiska Jerusalem till det ”himmelska Jerusalem” år 33 v.t. — Apostlagärningarna 2:29—36; Psalm 110:1, 2; Hebréerna 10:12, 13.

7. När gjorde Jehova Jerusalem till en ”berusningens kalk för alla folk” (Sakarja 12:2), med tanke på att Davids rike, som hade sitt säte i det jordiska Jerusalem, blev omstörtat år 607 f.v.t.?

⁷ År 607 f.v.t. omstörtade babylonierna Davids rike, som hade sitt säte i det jordiska Jerusalem, och riket skulle nu inte tillhöra någon ”till dess han kommer, som har rätt därtill”, varvid Gud skulle ge det åt honom. (Hesekiel 21:25—27) När kom denne, ”som har rätt därtill”, och tog emot riket av Jehova, den store teokraten? Det var år 1914 v.t., vid slutet av hedningarnas tider, omkring den 4/5 oktober (15 Tischri). Då insatte Jehova sin Son, Jesus Kristus, på tronen i det ”himmelska Jerusalem”. I uppfyllelse av Psalm 110:1, 2 utsträckte Jehova då Kristi makts spira från det himmelska Sions berg och sade: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (NW) Genom denna handling och vid denna tidpunkt uppfyllde den store Skaparen av himmel och jord sin utsaga och gjorde Jerusalem, ”det himmelska Jerusalem”, till en ”berusningens kalk för alla folk”. — Sakarja 12:1, 2; Uppenbarelseboken 11:15.

8. a) Vad försökte filistéerna göra, när kung David gjorde Jerusalem till sin tronstad, och med vilket resultat? b) När och hur började kristenheten få underrättelse om att Kristus blivit insatt på tronen vid slutet av hedningarnas tider?

⁸ Två tusen nio hundra åttiotre år dessförinnan hade kung David intagit det jordiska Jerusalem och gjort det till sin huvudstad. När Davids bittra fiender, filistéerna, fick höra detta, drog de upp mot Jerusalem för att försöka störta David från tronen. Två mirakulösa segrar efter varandra sände angriparna raglande tillbaka till Filisteen, precis som om de varit berusade. (2 Samuelsboken 5:17—25; Psalm 2:1—6) Vad finner vi då, när det gäller det ”himmelska Jerusalem” med dess på tronen nyligen insatte konung, Jesus Kristus, Davids förblivande arvinge? Under flera årtionden före år 1914 v.t., ända sedan år 1876, hade världens nationer och folk blivit underrättade om att hedningarnas tider skulle utlöpa det året.a Överlämnade, döpta kristna blev i likhet med Charles Taze Russell, som blev president för Sällskapet Vakttornet, använda till att ge denna underrättelse, särskilt åt kristenhetens nationer. Dessa till bekännelsen kristna nationer avvisade med förakt denna underrättelse och började sitt första världskrig den 28 juli 1914.

9. Hur samlade sig dessa krigsrustade nationer under första världskriget kring det ”himmelska Jerusalem” såsom runt en dryckeskalk för att glädja sig och fröjdas?

⁹ Under detta krig utnyttjade de krigsrustade nationerna krigslagarna, krigshysterin och den glödande nationalismen till att förfölja dessa överlämnade, döpta, med anden smorda kristna, som hade gett dem denna underrättelse och som hade tagit ståndpunkt för Jehovas upprättade messianska rike. Nationerna samlade sig alltså omkring dem såsom runt en dryckeskalk för att ta klunkar av glädje och fröjd över att kunna ge utlopp åt sitt motstånd mot Guds rikes representanter. Eftersom dessa överlämnade, smorda kristna tillhörde denna ”församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen”, hade nationerna i själva verket samlat sig omkring det ”himmelska Jerusalem” såsom runt en dryckeskalk. Under någon tid kände sig dessa nationer mycket upplivade och glada, precis som det blivit förutsagt i Uppenbarelseboken 11:7—10.

10, 11. Hur kom det ”himmelska Jerusalem” efter första världskriget att bli belägrat av nationerna, och var dessa också emot ”Juda”?

¹⁰ Nationerna i världen upphörde inte med sin fientlighet mot Guds upprättade messianska rike, som blivit upprättat i det ”himmelska Jerusalem”, inte ens sedan första världskriget slutat den 11 november 1918. Under de år som följde antog de Nationernas förbund såsom en ersättning för Guds himmelska rike. På så sätt påbörjade de en bildlig belägring av det ”himmelska Jerusalem”. Denna belägring visade sig i nationernas motstånd och förföljelse mot den smorda kvarlevan av denna ”församling av förstfödda söner”, som förkunnade det ”himmelska Jerusalems” messianska rike. Eftersom dessa Jesu Kristi lärjungar försvarade honom såsom ”lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot”, var de andliga judéer eller tillhörde i andligt avseende Juda stam. Dessa andliga judéer blev därför tillsammans med det himmelska Jerusalem belägrade av de mot Riket fientliga nationerna. Det var precis som det hade blivit förutsagt i Sakarja 12:2:

¹¹ ”Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat.” (1917) ”Si, jag vill göra Jerusalem till en rusgivande skål för alla folken runt omkring, och det skall gälla även Juda när Jerusalem varder belägrat.” (1878) ”Se, jag gör Jerusalem till en berusande kalk för alla folk runt omkring; det skall även vara över Juda under belägringen mot Jerusalem.” (Åk) ”Se, jag skall göra Jerusalem till en rusbål för alla folken runt omkring, likasom den även kom över Juda vid belägringen av Jerusalem.” — My.

12. Hur ådagalade de andliga judéerna en ande som skilde sig från den de hade lagt i dagen under första världskriget, och vilken apostolisk ståndpunkt intog de därigenom?

¹² Under det att världens nationer år 1919 antog Nationernas förbund såsom en internationell organisation för fred och säkerhet i världen, började den smorda kvarlevan av det andliga Juda att såsom aldrig tidigare förkunna de goda nyheterna om det rike som tillhör ”lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot”. Från och med då började alltså nationerna i världen att belägra det andliga Juda på jorden, och de framhärdade och fortsatte med sina försök att bryta ner de andliga judéernas motstånd och ovilja att foga sig efter dem. I skarp kontrast till hur dessa andliga judéer handlat under första världskriget vägrade de nu att låta sig skrämmas av nationerna. De urskilde sitt uppdrag från den högste Guden ännu klarare än de gjort dessförinnan, och de valde att följa apostlarnas handlingssätt: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) De höll fast vid detta handlingssätt, även mitt under andra världskriget. De höll fast vid en absolut kristen neutralitet i förhållande till nationernas stridigheter, vilken ståndpunkt de öppet hade gett till känna den 1 november 1939. Nationerna slogs med häpnad av dessa kristna Jehovas vittnens orubbligt neutrala ståndpunkt. — Se The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom, 1 november 1939, sidorna 323—333 (Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike, 1 januari 1940, sidorna 3—12).

13. På grund av vilket handlingssätt har nationerna kommit att ”illa sarga sig”, och varför det?

¹³ Jehovas kristna vittnens orubbliga ståndpunkt för neutraliteten, deras modiga vädjanden till domstolarna i landet i avsikt att bevara sina medborgerliga rättigheter, deras ständigt ökande kungörande av de goda nyheterna om Jehovas messianska rike — allt detta har gjort nationerna liksom berusade. Rätten till Riket, som representeras av det ”himmelska Jerusalem”, har blivit ”en lyftesten” för folken. Folken har kommit att ”illa sarga sig därpå”, när de försökt lyfta den ur vägen för sina ärelystna, världsliga planer om världsherravälde genom att ingripa mot dem som predikat om detta rike. De har inte fått någon tillfredsställelse, utan i stället smärtande sår av förödmjukande misslyckanden. Deras rykte har farit illa. De kan inte avlägsna eller omintetgöra Rikets rätt att bli predikat, och de kan inte heller tysta den kvarleva som lyder Jehovas befallning att predika om detta rike över hela världen.

14. Hur har Jehova redan uppfyllt sin utsaga beträffande fiendens hästar och deras ryttare? Över vad upplåter han sina ögon, och varför?

¹⁴ Härskarornas Jehova har redan på ett bildligt sätt handlat i överensstämmelse med sin utsaga. Han har slagit dem med förvirring som kämpar mot de andliga judéerna, hans rikes sändebud. Krigsmaskineriets ”ryttare” har förmåtts att handla vanvettigt. Missräknade diktatorer har blivit förblindade av ursinne. Deras krigsstrateger vet inte längre åt vilket håll de skall vända sig, precis som om de hade slagits med blindhet. Men Jehova upplåter sina ögon och håller dem öppna för att bestämma den strategi det andliga ”Juda hus” skall följa.

15. Hur har de andliga ”Juda stamfurstar” vållat brand ”såsom brinnande fyrfat bland ved och såsom eldbloss bland halmkärvar”, både åt höger och åt vänster?

¹⁵ När det gäller ”Juda stamfurstar” andligen talat, den styrande kretsen för ”Juda hus” och tillsyningsmännen i de andliga judéernas församlingar, fyller Jehova dem med brinnande nitälskan för det rikes jordiska intressen som tillhör det ”himmelska Jerusalem”. ”Såsom brinnande fyrfat bland ved och såsom eldbloss bland halmkärvar” sätter de eld på tingen andligen talat och kommer stora religiösa diskussioner och stridigheter att flamma upp och förtära många av de härskande herdarnas inflytande, så att det blir avslöjat att dessa i själva verket ”strida mot Gud själv”, vilket leder till att många av deras ”får” vänder sig till Guds rike. Detta inträffar både åt höger och åt vänster bland folken. Till följd av dessa ”Juda stamfurstars” eldsglödande verksamhet och fasta beslutsamhet fortsätter de andliga judéerna att bo kvar i sin gudagivna andliga besittning, och de ökar i antal. De överger inte det ”himmelska Jerusalems” intressen.

16. Vad erkänner ”Juda stamfurstar” såsom källan till deras styrka att utföra detta trots belägring, och vilka där verkar till gagn för dem?

¹⁶ Det är inte i egen kraft som dessa ”Juda stamfurstar” och deras medbröder bland judéerna utför detta i andligt avseende ödeläggande verk bland dem som i fiendskap belägrar Guds härskande rikes intressen. De känner uppskattning i hjärtat och bekänner att styrkan att utföra detta under belägring från hela världens sida kommer från en övermänsklig, övernaturlig källa. Den kommer från det ”himmelska Jerusalem”, där den på tronen insatte konungen Jesus Kristus regerar och har dragit kuvande fram mitt ibland sina fiender. Han har med sig de heliga änglarna. ”Är de inte alla andar till offentlig tjänst, utsända till att betjäna dem som skall ärva frälsning?” (Hebréerna 1:13, 14, NW; Matteus 25:31) De smorda kristna, som kommit till ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, och slutat sitt jordiska levnadslopp i döden och blivit uppväckta till liv och odödlighet i himlarna — även de har kunnat ge osynlig kraft och styrka åt de modiga, energiska ”Juda stamfurstar” och deras medbröder bland de andliga judéerna på jorden. (Uppenbarelseboken 2:26—29) Det är ”härskarornas Jehova”, deras Gud, som står bakom allt detta stöd från det himmelska Jerusalem.

FÖRINTELSE I BEREDSKAP FÖR DE ANGRIPANDE NATIONERNA

17, 18. a) Varför skall nationerna inte kunna kröna sin långa belägring med seger? b) Vad skall Jehova enligt sin utsaga göra mot dessa nationer, som kommer emot ”Jerusalem”?

¹⁷ Världens nationer kan inte kröna sin långa, ihållande belägring av Guds rike och av dem som tjänar såsom dess sändebud över hela jorden med seger. Den allsmäktige Guden skall ge dessa andliga judéer förnyad styrka att uthärda och hålla stånd mot denna mot Riket riktade belägring, men han skall försvaga och slutligen utplåna dessa belägrare, som trotsar Gud. Detta är innebörden i dessa ytterligare ord i den gudomliga ”utsagan” i Sakarja 12:7—9:

¹⁸ ”Och först skall HERREN giva seger åt [frälsa, Åk] Juda hyddor, för att icke Davids hus och Jerusalems invånare skola tillräkna sig större ära än Juda. På den tiden skall HERREN beskärma Jerusalems invånare; den skröpligaste [stapplande, My] bland dem skall på den tiden vara såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel framför dem. Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla folk [nationer, NW], som komma mot Jerusalem.”

19. a) Vad anges genom uttrycket ”Juda hyddor”? b) Varför skall andra som är inbegripna inte ”tillräkna sig större ära än Juda”?

¹⁹ Detta uttryck ”Juda hyddor” anger att de andliga judéerna inte har dragit sig tillbaka bakom städernas skyddande murar, utan befinner sig ute på öppna fältet, i det att de oförfärat försvarar det messianska rikets intressen, det rikes som representeras av Jerusalem, tronstaden. Detta måste betyda att innan angriparna kan komma direkt inpå staden, måste de undanröja alla ”Juda hyddor” som omger staden till försvar för den. Det är orsaken till att härskarornas Jehova först måste frälsa ”Juda hyddor”, därför att dessa i första hand blir föremål för det direkta angreppet. Av den orsaken kommer de att kunna berömma sig av Jehovas frälsning, precis som invånarna i det ”himmelska Jerusalem”, där Riket har sitt säte. Dessa ”Juda hyddor” kommer att kunna tillräkna sig ära för Jehovas frälsning i lika hög grad som ”Davids hus”, som representeras av Davids konungslige Son, Jesus Kristus, och i lika hög grad som ”Jerusalems invånare”, de uppväckta medarvingarna till det messianska riket, Kristi redan uppväckta och förhärligade lärjungar. — Romarna 8:15—17; 2 Timoteus 2:11, 12.

20. a) Hur har Jehova gjort ”Jerusalems invånare” lika David och Davids hus likt Jehovas ängel? b) Hur har Jehova beskärmat ”Jerusalems invånare”?

²⁰ Om Jehova beskärmar Jerusalems invånare och bevarar dem från att stappla och falla genom att han gör dem starka och modiga som krigarkungen David, kommer han också att göra det med avseende på de andliga judéerna i deras ”hyddor” ute på fältet. Den historiska skildring, som den smorda kvarlevan av andliga judéer har upptecknat om sig själva fram till dags dato, visar att han har gjort detta. Och han kommer att fortsätta att göra detta i framtiden, till dess han till fullo har uppfyllt sitt löfte. Men på grund av det större ansvar som är inbegripet har Jehova gjort ännu mer för ”Davids hus”, som representeras av Davids förblivande arvinge, Jesus Kristus. Jehova har gjort honom ”såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel framför dem”. Nej, inte som Jehova själv, men som Jehovas ”ängel”, som förde Israels barn ut ur slaveriet i Egypten år 1513 f.v.t. (2 Moseboken 14:19; 23:20, 23) Härskarornas Jehova har redan beskärmat det ”himmelska Jerusalems” invånare genom att bemyndiga sin regerande konung Jesus Kristus att kasta ut Satan, djävulen, ”denna tidsålders gud”, ur himmelen och hålla honom borta därifrån. — Uppenbarelseboken 12:7—13; 2 Korintierna 4:4.

21. a) Vilken passande titel ges åt denne representant för ”Davids hus”, med tanke på att ”Davids hus” handlar likt Jehovas ängel? b) Hur länge skall fienden vidmakthålla belägringen av Jerusalem, och varför det?

²¹ Davids gudalike Son, Jesus Kristus, handlar alltså likt Jehovas ängel till gagn för de andliga judéerna i deras ”hyddor” på jorden. Det är mycket passande att ett av de namn han har fått är Väldig Gud. (Jesaja 9:6, 7) Hur skulle då alla världens nationer, understödda av Satan, djävulen, kunna triumfera över honom och över ”Juda hyddor”, framför vilka han tjänar såsom Jehovas ängel? Omständigheterna gör att deras belägring av det messianska riket är dömd att misslyckas. I sitt begär efter världsherravälde kommer de aldrig att upphäva belägringen och dra sig tillbaka, varigenom de skulle erkänna sitt nederlag eller misslyckande. De kommer att vidmakthålla belägringen ända in i det sista!

22. a) Varför kommer inte Jehova att behöva leta länge efter skäl till att förgöra nationerna? b) När är stunden inne för honom att förgöra dem?

²² Skall härskarornas Jehova behöva leta länge efter vittnesmål mot nationerna, när han sätter sig i sinnet ”att förgöra alla folk [nationer], som komma mot Jerusalem”? Inte alls! Genom sitt envisa motstånd mot hans messianska rike, sitt stöd av människornas internationella organisation för fred och säkerhet i världen och sin förföljelse mot de andliga judéerna blir dessa nationer själva orsak till att de blir fördömda. Den högste av alla domare är medveten om vilket skuldkonto de till fullo måste göra räkenskap för. När de företar sitt slutliga angrepp på ”Juda hyddor” och därmed åstadkommer den världssituation som bildligt kallas Harmageddon, kommer de att ha fullständigt fyllt sitt skuldkonto.

23. I vilken utsträckning kommer Jehova att utplåna dessa nationer? Förmedelst vem kommer han att göra detta, och till ”ära” för vilka?

²³ När härskarornas Jehova rannsakar och granskar detta skuldkonto, kommer han att finna sig i högsta grad berättigad att förgöra dessa nationer som kommer emot hans ”himmelska Jerusalems” rike. Förmedelst sin regerande konung, som är ”såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel”, kommer han att fullständigt utplåna dessa nationer. (Uppenbarelseboken 16:13—16) Med vilken ”ära” kommer inte detta att kröna ”Davids hus”, ”Jerusalems invånare” och ”Juda hyddor”!

DEN STUNGNE SOM BLEV KONUNG

24, 25. a) Kommer det att hållas dödsklagan efter dessa förgjorda nationer? b) Efter vem skall det hållas en framträdande dödsklagan, enligt vad Jehova förutsäger?

²⁴ Man kommer inte att hålla dödsklagan och sörja över dessa förmätna nationer, som härskarornas Jehova förgör i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Däremot förekom det dödsklagan och sorg i förbindelse med den tragiska händelse som banade vägen för den ”ära” som ”Davids hus och Jerusalems invånare” skulle tillräkna sig på denna Guds frälsnings härliga dag. När vi vidare tar del av den ”utsaga” som uttalades av Jehova, himmelens och jordens Skapare, får vi reda på vad detta var för en händelse. Vi hör honom säga:

²⁵ ”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de se upp till mig och se, vem [och de skall ofelbart se upp till den som, NW; Je; Moffatt; RS; AT] de hava stungit. Och de skola hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och skola bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde. Ja, på den tiden skall i Jerusalem hållas stor dödsklagan, sådan den var, som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt. Och släkterna i landet skola hålla dödsklagan, var för sig: Davids hus’ släkt för sig och dess kvinnor för sig, Natans hus’ släkt för sig och dess kvinnor för sig, Levi hus’ släkt för sig och dess kvinnor för sig, Simeis släkt för sig och dess kvinnor för sig; så ock alla övriga släkter, var för sig, och deras kvinnor för sig.” — Sakarja 12:10—14.

26. Vilken apostels redogörelse vänder vi oss till för att få svar på frågan om vem de hade stungit, och hur besvarar han vår fråga?

²⁶ Vem är ”den som”b de har stungit, ”den som” de ofelbart ”skall ... se upp till” (NW)? Vi skär oss igenom härvan av människors gissningar och går direkt till det inspirerade svar som kommer från honom som gav oss denna profetiska ”utsaga”. Vi citerar följande inspirerade ord från den skildring som nedtecknats av Johannes från Galileen, som var ögonvittne till hur Jesus Kristus blev upphängd på en påle mellan två ogärningsmän fredagen den 14 Nisan år 33 v.t.:

Eftersom det var tillredelsedag, begärde judarna då av Pilatus — på det att kropparna inte skulle bli kvar på tortyrpålarna över sabbaten (ty den sabbatsdagen var en stor sabbatsdag) — att få deras ben sönderslagna och kropparna borttagna. Soldaterna kom därför och slog sönder benen på den förste mannen och på den andre mannen, som hade blivit hängd på en påle med honom. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död, slog de inte sönder hans ben. Likväl stötte en av soldaterna ett spjut i hans sida, och det kom omedelbart ut blod och vatten. Och han som har sett det har burit vittnesbörd därom, och hans vittnesmål är sant, och den mannen vet att han talar sanningsenliga ting, för att också ni må tro. I själva verket inträffade dessa ting för att skriftstället skulle uppfyllas: ”Inget ben skall krossas på honom.” Och återigen säger ett annat skriftställe: ”De skall se upp till honom som de har stungit.” — Johannes 19:31—37, NW.

27. I vilket annat sammanhang framhåller Johannes i sina skrifter att Jesus är den som blivit stungen?

²⁷ Samme apostel Johannes framhåller i ett annat sammanhang att denne Jesus Kristus är den som blivit stungen, när han skriver:

Honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen.

Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja, ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen. — Uppenbarelseboken 1:5—7.

28. Vad skrev läkaren Lukas, som anger att Jesus blev stungen i sidan efter sin död och inte dessförinnan?

²⁸ Jesu sida blev alltså inte genomstungen förrän en stund efter det att han gett upp andan, och inte dessförinnan. Beträffande detta skriver läkaren Lukas:

Det var nu omkring sjätte timmen [kl. 12 på middagen]; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen [kl. 15 på eftermiddagen], i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst och sade: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. Men när hövitsmannen såg, vad som skedde, prisade han Gud och sade; ”Så var då denne verkligen en rättfärdig man!” Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo, vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen. — Lukas 23:44—49; även Markus 15:33—41.

29. Hur kom Jesu genomstungna sida att för Tomas bli ett bevis för att Jesus hade blivit uppväckt från de döda?

²⁹ Jesu Kristi genomstungna sida tjänade också ett viktigt syfte såsom bevis för att Jesus längre fram blivit upprest från de döda. Aposteln Tomas, som inte fick se Jesus den dag då han blev uppväckt (söndagen den 16 Nisan år 33 v.t.), sade till dem som hade sett honom materialiserad i köttet den dagen: ”Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.” En vecka senare materialiserade sig Jesus på nytt i en köttslig kropp som liknade den som blev upphängd på pålen, och han sade då till Tomas: ”Räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla icke, utan tro.” — Johannes 20:24—27.

30. a) Varför låg det större allvar bakom Jesu lärjungars dödsklagan än bakom den dödsklagan ”som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt”? b) Vad mera krävdes än att bara hålla dödsklagan och sörja för att ”nådens och bönens ande” skulle utgjutas över dem?

³⁰ I uppfyllelse av Sakarja 12:10—14 måste de trogna apostlarna och Jesu Kristi andra lärjungar ha hållit dödsklagan och sörjt där i det jordiska Jerusalem. De sörjde över att Guds ”enfödde Son” hade dött, han som var ”den förstfödde av allt skapat”, ”begynnelsen av Guds skapelse”. (Johannes 3:16; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14; NW) Den sorg hans lärjungar kände över hans död var alltså mycket större än den dödsklagan ”som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt”. (Sakarja 12:11; jämför 2 Konungaboken 23:28—30; 2 Krönikeboken 35:20—25.) Jehova utgöt verkligen över dessa trogna lärjungar ”en nådens och bönens ande”, särskilt med tanke på att dessa lärjungar ”hade det hoppet att denne man var den som var bestämd till att befria Israel”. (Lukas 24:21, NW) Men för att få del av Guds nåd måste man ge uttryck åt mera än blott och bart sorg i samband med denna jämmer och dödsklagan. Man måste tro på den som blev stungen och på värdet av hans offerdöd. På grundval av denna tro kan den som sörjer få del av Guds nåd, och han får då också svar på de böner han uppsänder i tro.

31, 32. a) Hur måste man se på den som blev stungen för att kunna få del av ”nådens och bönens ande”, även om man tillhörde ”Davids hus”? b) Vad måste man göra, förutom att hålla dödsklagan, för att kunna få del av ”nådens och bönens ande”, även om man tillhörde ”Jerusalems invånare”?

³¹ För att bevisa sig värdig att få del av denna gudomliga ”nådens och bönens ande” måste man se med trons ögon på den som ”de hava stungit”. Någon kan vara av ”Davids hus”, men att man bara i köttet blivit född inom denna kungliga släktlinje är ingen som helst garanti för att man skall få del med Messias i det himmelska riket såsom en av hans medarvingar.

³² Någon kan tillhöra ”Jerusalems invånare” på jorden; men att han bor i kung Davids jordiska huvudstad garanterar honom på intet sätt någon plats i det ”himmelska Jerusalem”. En sådan person borde sörja på grund av det samhällsansvar han kan vara delaktig i för att Messias Jesus blivit dödad och stungen. Denna dödsklagan och bittra sorg måste därför inbegripa att man sörjer över att Messias måste dö för våra synder och måste också inbegripa att man ångrar dessa synder. Då kommer Messias’ död att bli till gagn för den som sörjer, och han kommer att få del av ”nådens och bönens ande”.

33. a) Hur var denna regel tillämplig på en person, även om han var av ”Levi hus” eller ”Simeis släkt”? b) Hur förhöll det sig om man tillhörde ”Natans hus’ släkt”, som Jesu moder Maria gjorde?

³³ Detta gällde också en person som efter köttet tillhörde ”Levi hus”. Även om han i egenskap av levit tjänade i det jordiska templet i Jerusalem med dess djuroffersaltare, behövde han ändå den stungnes fullkomliga mänskliga offer. ”Levi hus” inbegrep också ”Simeis släkt”. (2 Moseboken 6:16, 17; 4 Moseboken 3:17—21) Alltså behövde också dessa ett offer som kunde återlösa syndfulla människor. ”Natans hus’ släkt” tillhörde Davids kungliga släkt. (2 Samuelsboken 5:13, 14) Jesu Kristi jordiska moder, Maria, föddes inom denne Natans, Davids sons, släktlinje. (Lukas 3:23—31) De som tillhörde denna släkt måste, trots sin kungliga härstamning efter köttet, erkänna Jesus såsom Messias och att han blev stungen för att uppfylla de gudomliga profetiorna och för att bevisa sig värdig det himmelska riket.

34. a) Från vilken ståndpunkt sett måste alla, oavsett släkt, hus eller kön, hålla dödsklagan och sörja över den som blev stungen? b) Hur måste vi i våra dagar göra detta för att få del av ”nådens och bönens ande”?

³⁴ Alla, oavsett vilken släkt eller vilket hus de tillhörde, måste hålla dödsklagan och sörja i ångerfull bedrövelse över att Messias måste dö såsom ett lösenoffer för synder. Både män och kvinnor måste göra det. Därför heter det upprepade gånger i profetian att kvinnorna skulle hålla dödsklagan ”för sig”. (Sakarja 12:12—14) På liknande sätt måste var och en av oss i våra dagar se med ånger och tro på Messias Jesus, den som Jehovas messianska rikes fiender tilläts stinga. Om vi gör det, kommer vi att få del av ”nådens och bönens ande”.

35. När torkas de tårar som vi fällt i vår dödsklagan och sorg över att Messias blivit stungen?

³⁵ De tårar vi fäller i vår dödsklagan och sorg torkas bort, när vi inser att Messias Jesus blev stungen för att hävda och upprätthålla Jehovas universella suveränitet. Att han slutligen blev stungen bevisade att han hade bevarat sin fullkomliga ostrafflighet gentemot den suveräne Herren Jehova ända in i döden. Han blev belönad med äran att bli insatt på tronen såsom messiansk konung i himmelen.

[Fotnoter]

Kapitel 20

En ”tredjedel” bevaras i ett renat land

1. Har kristenheten misslyckats med att frambringa ett sådant land som människor med ärliga hjärtan önskar sig, och vems löfte att frambringa det åstundade paradiset måste vi förlita oss på i våra dagar?

VAD anständiga, rättfärdigt inställda människor med ärliga hjärtan önskar sig i våra dagar är ett land där invånarna lever ett rent liv och där det inte finns något religiöst hyckleri eller svek och bedrägeri. Ingen av kristenhetens hundratals varianter av så kallade kristna religioner har kunnat frambringa något sådant land. Allt hopp har nu gått förlorat om att kristenheten någonsin skall kunna göra det. Inte ett enda land kan den ställa fram som sitt paradnummer för att bevisa att den kan rensa bort ogudaktighet och religiös orenhet. Ingenstans bland dess hundratals millioner kyrkomedlemmar har den kunnat frambringa ett andligt paradis. Om himmelens och jordens Skapare skulle ge kristenheten uppgiften att åstadkomma en renad jord med ren, obesudlad religion, skulle hans uppsåt aldrig bli förverkligat. Men den allsmäktige Guden skall ändå genomföra detta, på sitt sätt, med hjälp av sin egen teokratiska organisation. Hans löfte att göra detta står fortfarande fast, och alla rättsinniga människor i våra dagar kan förtrösta på detta löfte.

2. Vad utlovar Jehova till att avtvå synd och orenhet, sedan han talat om den dödsklagan som skulle hållas efter den stungne?

² Det är mycket intressant att ta del av hur Gud belyser sitt uppsåt att genomföra denna märkliga bedrift. I sin ”utsaga” har han just slutat att tala om den dödsklagan och bittra sorg som skulle höras i hans land, därför att Messias, som landets invånare hade fäst sitt hopp vid, blivit stungen. (Sakarja 12:1, 10—14) Omedelbart därefter säger han vidare: ”På den tiden [dagen, Åk] skola Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet.” — Sakarja 13:1.

3. Vad utvisar huruvida kristenheten har dragit nytta av denna ”brunn” som blev öppnad till att avtvå synd och orenhet?

³ Kan vi i våra dagar se ”synd och orenhet” vara förhärskande över hela jorden, också i kristenheten? Om vi lägger märke till detta, är det uppenbart att kristenheten inte har dragit nytta av den ”brunn” som skulle öppnas ”på den tiden” eller ”dagen”. Vi befinner oss i ”den tiden” nu, inte sant? Hur kan vi avgöra om vi befinner oss i denna gynnade ”tid”? Vi kan göra detta genom att begrunda alla de omständigheter som är inbegripna.

4. a) Vem öppnar denna ”brunn”, och för vilket syfte skall dess vatten användas? b) Nämn några av de orena eller avskyvärda ting som enligt Skriften inte hör hemma i Guds tempel.

⁴ Denna ”tid” kännetecknas på ett framträdande sätt av en ”brunn”. Det var Jehova som öppnade denna brunn, eftersom han är den som gräver den förmedelst sina kärleksfulla föranstaltningar. Han ser till att den är fylld med rent vatten. Vilket är det tillkännagivna syftet med detta vatten? Det är inget dricksvatten, som är till för att släcka törsten, utan det är ägnat att åstadkomma rening. Denna ”brunn” med vatten öppnas ”till att avtvå ... synd och orenhet”. I 3 Moseboken 20:21 beskrivs något som är orent eller avskyvärt för Gud: ”Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.” Det som är avskyvärt eller orent har ingen plats i Guds tempel. (2 Krönikeboken 29:3—5) Det som är orent måste kastas bort, även om det är fråga om silver och guld. (Hesekiel 7:19) Genom att handla skändligt inför Gud kan man göra sig själv till något orent, ”en styggelse”. (Klagovisorna 1:8) Den israelit som orenade sig genom att röra vid en död kropp betraktades som oren, och ingen fick röra vid honom, förrän han hade blivit renad med vatten blandat med askan från en offrad röd ko. — 4 Moseboken 19:2—22.

5. Vad hade invånarna gjort landet till, innan israeliterna tog det i besittning, och varför öppnade Jehova en ”brunn till att avtvå ... synd och orenhet” för den kvarlevas räkning som hade blivit återförd till sitt land?

⁵ Innan israeliterna hade tagit Kanaans land i besittning hade landet gjorts till något avskyvärt, skändligt och orent, ”genom de främmande folkens besmittelse och genom de styggelser, med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det från den ena ändan till den andra”. (Esra 9:11) Men sedan israeliterna själva hade bott i landet under någon tid, gjorde också de landet till något avskyvärt, skändligt och orent, så att Jehova kunde säga: ”När Israels barn ännu bodde i sitt land, då orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en kvinnas orenhet var deras väsende för mig.” (Hesekiel 36:16, 17; 3 Moseboken 15:19—33) Det var därför med rätta som Jehova inte ville att hans återförda kvarlevas land på nytt skulle bli ett orent land eller skulle fortsätta att vara detta. Det var därför han öppnade denna ”brunn” till att avtvå synd och orenhet.

6. a) Varför behövde ”Davids hus och Jerusalems invånare” en sådan brunn för att rena sig, med tanke på att detta var efter deras befrielse från Babylon? b) Hur många var denna ”brunn” i verkligheten avsedd för, och hur kunde dessa dra nytta av den?

⁶ Denna ”brunn” öppnades alltså för ”Davids hus och Jerusalems invånare”. Men låt oss inte förlora ur sikte att dessa tillhörde den kvarleva av israeliter som blivit befriad från Babylon och som återvänt till Juda land för att återuppbygga sin Guds tempel i Jerusalem. Även om det bland dem fanns några som var av ”Davids hus”, hade de alltså inte någon kung i kung Davids släktlinje som satt på en kunglig tron i Jerusalem. Serubbabel, som hade kommit från Babylon, var av ”Davids hus”, men hade bara blivit utnämnd till ståthållare i Juda land av kung Cyrus av Persien. (Sakarja 4:6—10; Matteus 1:6—13) Messias måste komma, innan de kunde få en kung av ”Davids hus”. Det var därför helt naturligt att det här sades att ”Davids hus” och ”Jerusalems invånare” behövde bli renade från ”synd och orenhet”. De behövde få denna öppna ”brunn”. ”Davids hus” och ”Jerusalems invånare” representerade i själva verket hela nationen. Hela nationen behövde denna ”brunn” med dess renande vatten, och de kunde dra nytta av denna gudomliga föranstaltning när de kom till Jerusalem för att fira sina årliga högtider.

7. När blev denna ”brunn” öppnad för ”Davids hus och Jerusalems invånare”, och vad medförde detta till att börja med?

⁷ När blev denna ”brunn” öppnad för ”Davids hus och Jerusalems invånare” och för den nation som dessa representerade? Det var efter dens uppståndelse som de hade ”stungit” till döds på tortyrpålen utanför Jerusalems murar påskdagen år 33 v.t. Denna uppståndelse satte honom i stånd att fara upp till himmelen och träda fram inför Jehova Gud för att åt honom frambära det syndaförsonande värdet av sitt utgjutna blod. På pingsthögtidens dag den 6 Sivan år 33 v.t. använde Jehova sedan den syndaförsonande Messias, Jesus Kristus, till att utgjuta den heliga anden över hans trogna lärjungar i Jerusalem, omkring 120 av dem till att börja med. Senare samma dag bekände omkring tre tusen judar att de var medskyldiga till att Messias, Jesus, blivit dödad, och de blev döpta i vatten för att bli hans lärjungar, och även de blev döpta med den heliga anden. — Apostlagärningarna 1:2—5, 15; 2:1—36.

8, 9. a) Vad innebar Petrus’ råd till dessa tusentals skuldmedvetna judar på pingstdagen, när det gällde denna ”brunn”? b) Vilken försäkran om detta gav Petrus senare åt judar i templet?

⁸ När den kristne aposteln Petrus nu sade till dessa tusentals skuldmedvetna judar: ”Gören bättring och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande”, vad innebar då detta? (Apostlagärningarna 2:37, 38) Det innebar att det var ”den tiden”, som förutsagts i Sakarja 13:1. Det innebar att ”Davids hus och Jerusalems invånare” hade fått ”en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet”. Kunde det finnas något mera orent, något mera avskyvärt, än att anstifta och ha del i Messias’, Jesu, våldsamma död? Det är troligt att ganska många av dessa tusentals judar hade sett upp på Jesu Kristi kropp, som hängde på pålen, när den blev genomstungen med den romerske vaktpostens spjut. (Johannes 19:37) Men till och med en sådan ”orenhet” kunde vattnet från denna öppna ”brunn” avtvå. Petrus gav en försäkran om detta, när han längre fram sade till judar i Jerusalems tempel:

⁹ ”Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun [däribland Sakarja 12:10] hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren [Jehova, NW], i det att han sänder den Messias, som han har utsett åt eder, nämligen Jesus.” — Apostlagärningarna 3:17—20.

10. Hur många köttsliga judar drog nytta av denna ”brunn”, enligt vad Paulus sade, och hur länge tycks Jerusalem med sitt ”Davids hus” ha varit den bokstavliga platsen för denna ”brunn”?

¹⁰ Detta var år 33 v.t., men så sent som år 56 v.t. framhöll aposteln Paulus under inspiration att endast en kvarleva av de köttsliga, omskurna judarna i tro såg upp till den stungne Messias, Jesus, och drog nytta av denna ”brunn” med renande vatten: ”Likaså finnes ock i den tid, som nu är, en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd.” (Romarna 11:5; 9:27, 28) År 70 v.t. blev det judiska Jerusalem förstört av de romerska legionerna, och det var nu inte längre tänkbart att tillämpa Sakarja 13:1 på staden i bokstavligt avseende. Dess ”Davids hus” kunde inte längre identifieras med hjälp av släktregistren, eftersom dessa gick förlorade.

11. När kom, som en motsvarighet till detta, en kvarleva av andliga israeliter in på scenen, och vad insåg de beträffande Guds vrede mot dem (Jesaja 12:1, 2)?

¹¹ Men det finns en motsvarande uppfyllelse av Sakarja 13:1 på kvarlevan av andliga israeliter, som har att göra med det ”himmelska Jerusalem”, ”den levande Gudens stad”. Under första världskriget 1914—1918 kom kvarlevan av andliga israeliter i babylonisk fångenskap och gjorde sig skyldig till andliga tillkortakommanden och andlig orenhet. År 1919 blev dessa andliga israeliter befriade från det stora Babylons organisation och från dess politiska, militära älskare. Då började de inse och urskilja tillämpningen av orden i Jesaja 12:1, 2: ”På den tiden skall du säga: ’Jag tackar dig, HERRE, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke; ty HERREN, HERREN [Jah Jehova, NW] är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.’”a Liksom på Sakarjas tid fanns det alltså nu en återförd kvarleva, som blivit befriad från det stora Babylon och som helhjärtat ägnade sig åt att bygga upp Jehovas rena tillbedjan i hans andliga tempel.

12. a) När öppnades en ”brunn” med renande vatten åt dem, och varför? b) Hur uppfylldes därigenom profetian i Hesekiel 36:24, 25?

¹² Denna återförda smorda kvarleva av andliga israeliter behövde bli renad från all ”synd och orenhet” som dess medlemmar blivit behäftade med i samband med sitt slaveri under det stora Babylon och dess världsliga älskare. I god överensstämmelse med deras andliga behov öppnade därför den barmhärtige Jehova denna ”brunn” av renande vatten åt dem i befrielsens år 1919. De började genast dra nytta av det renande vattnet från denna ”brunn”. Då uppfylldes i andligt avseende det gudomliga löftet i Hesekiel 36:24, 25: ”Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån alla länder och föra eder till edert land. Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena; jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra eländiga avgudar.” Under sin andliga fångenskap i det stora Babylon hade kvarlevan rört vid de döda tingen i denna krigsgalna värld; och nu var det som om Jehova genom Kristus bestänkte den ångerfulla kvarlevan med det renande vattnet, blandat med askan av den slaktade röda kon. — 4 Moseboken 19:1—13.

13. Vilka bland dessa återförda andliga israeliter behövde bli renade såsom en motsvarighet till ”Davids hus och Jerusalems invånare”, och varför det?

¹³ Detta var något som krävdes av alla de ångerfulla, återförda medlemmarna av det andliga Israels kvarleva. Det fanns inga som var alltför betydande eller alltför betrodda med ansvar, i likhet med ”Davids hus”, och inte heller några som var alltför ordinära eller alldagliga och talrika, i likhet med ”Jerusalems invånare”, för att de skulle bli undantagna från denna rening förmedelst vattnet från den ”brunn” som Jehova gjort tillgänglig. Den styrande kretsen för kvarlevan av det andliga Israel och även de som beklädde ämbeten såsom äldste och tjänade såsom tillsyningsmän i de lokala församlingarna av dessa andliga israeliter behövde bli renade på samma sätt som de överlämnade, döpta medlemmarna av deras församlingar. (Apostlagärningarna 20:17—28; 14:23; Filipperna 1:1; 1 Timoteus 3:1—7; 4:14; Titus 1:5—9) De var behäftade med en gemensam orenhet. De var förpliktade att vara rena i sitt predikande, sin undervisning och sitt dagliga liv i sin återställda andliga besittning. I överensstämmelse med att de skulle hålla sig obefläckade av världen fördes de fram till ståndpunkten att bevara en orubblig kristen neutralitet i förhållande till nationernas våldsamma strider, som hopade döda kroppar i stort antal. — Jakob 1:27; Johannes 15:18, 19; 17:14.

LOJALITETEN MOT GUD STÅR ÖVER FAMILJEBANDEN

14, 15. a) Vilken hjärteinställning till Jehova skulle också prövas ”på den tiden”? b) Vilken vägledande illustration av detta gav Jehova i Sakarja 13:2, 3?

¹⁴ ”Den tiden”, då denna ”brunn” öppnas ”till att avtvå ... synd och orenhet”, är också en tid av provsättning när det gäller graden av lojalitet mot Gud. Den kvarleva som blev återförd från Babylon år 537 f.v.t. blev förvarnad beträffande detta. Den suveräne Herren Gud beskrev för sin profet Sakarja hur lojala hans tillbedjare måste vara och också skulle komma att vara mot honom, när han vidare sade:

¹⁵ ”Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW], att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola nämnas [kommas ihåg, NW]; profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort ur landet. Och det skall ske, att om någon därefter uppträder såsom profet, så skola hans egna föräldrar, hans fader och moder, säga till honom: ’Du kan icke få leva, du som talar lögn i HERRENS namn.’ Och hans egna föräldrar, hans fader och moder, skola stinga ihjäl honom, när han vill profetera.” — Sakarja 13:2, 3.

16. Vad är det ”land” ur vilket Jehova har utrotat ”avgudarnas namn”, och vad har detta medfört för de andliga israeliterna i våra dagar?

¹⁶ När det gäller vår tid sedan år 1919, talar härskarornas Jehova här om den andliga besittning som tillhör hans återförda kvarleva av andliga israeliter. Därför att denne Gud, som kräver odelad hängivenhet, har utrotat ”avgudarnas namn ur landet”, som symboliserar kvarlevans förhållande till honom, vägrar dess medlemmar nu att tillbedja ”vilddjuret”, som steg upp ur havet, och likaså detta vilddjurs ”bild”. Eller om vi säger det rent ut, utan att använda dessa bibliska symboler för politiska institutioner, vägrar de andliga israeliterna att tillbedja den politiska staten som helhet i världsomfattande skala och även Nationernas förbund och dess efterträdare, Förenta nationerna. På detta sätt undgår de att bli straffade av Gud för att de bär vilddjurets ”märke”. (Uppenbarelseboken 13:1—18; 14:9, 10) Eftersom de har ”kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, och ”äro uppskrivna i himmelen”, har de sitt ”medborgarskap i himmelen”. (Hebréerna 12:22, 23; Filipperna 3:20) De ger alltså inte efter för den jordiska nationalismens galenskap. De utför inga vördnadsfulla gester eller handlingar inför nationalistiska avgudar. De kommer inte ihåg avgudarnas namn. De lojala andliga israeliterna prisar Jehovas namn, därför att han är den sanne Guden, och de visar honom fullständig, innerlig lojalitet och hängivenhet.

17. Med tanke på vilka varningar av Jesus Kristus och aposteln Johannes var det en passande tid för Jehova att skaffa bort falska profeter ur ”landet”?

¹⁷ Jehova har också skaffat bort de falska profeterna och ”orenhetens ande” ur hans återförda kvarlevas andliga besittning. Jesus Kristus förvarnade oss om denna ”tidens ände” att ”människor, som falskeligen säga sig vara Messias, skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda”. (Matteus 24:3, 4, 24, 25) Aposteln Johannes varnade: ”Mina älskade, tro inte varje inspirerat uttalande [var och en ande, 1917], utan pröva de inspirerade uttalandena för att se huruvida de har sitt ursprung hos Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.” (1 Johannes 4:1, NW) Följaktligen skulle den återförda kvarlevan av andliga israeliter behöva vara på vakt emot falska profeter som trängde in i eller uppstod mitt inne i deras andliga besittning på jorden.

18, 19. a) Vad krävdes av den återförda kvarlevan av det andliga Israel, nu när Jehova höll på att skaffa bort de falska profeterna ur ”landet”? b) Vilket råd av aposteln Petrus beträffande profetior rättade sig kvarlevan efter?

¹⁸ Hur bevarade då Jehova renheten med avseende på tillbedjan i deras ”land” eller andliga besittning genom att uppfylla sitt löfte: ”Profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort ur landet”? (Sakarja 13:2) Det var genom att rätta till alla felaktiga uppfattningar med avseende på profetiorna i bibeln som kvarlevan hade haft innan den blev återförd till sitt ”land” år 1919. ”Ändens tid”, ”avslutningen på tingens ordning”, som började år 1914, vid slutet av hedningarnas tider, var Guds fastställda tid, då många profetior skulle gå i uppfyllelse. Dessa profetior kunde inte förstås förrän de just stod i begrepp att uppfyllas eller först efter det att de gått i uppfyllelse. I ljuset av allt som hade ägt rum sedan 1914 granskade alltså den återförda kvarlevan på nytt de profetior som Gud hade sparat till att gå i uppfyllelse under ”ändens tid”. (Daniel 12:4; Uppenbarelseboken 10:6, 7) Detta inbegrep att man på nytt började studera Hesekiels bok och Uppenbarelseboken, som man hade försökt förklara i en bok som publicerades på engelska i juli år 1917 och bar titeln ”Den fullbordade hemligheten”. Den återförda kvarlevan rättade sig således efter orden:

¹⁹ ”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud.” — 2 Petrus 1:19—21.

20. Hur skulle köttsliga föräldrar bildligt talat stinga ihjäl sin son, om han profeterade falskt?

²⁰ Varje försök att uttolka en profetia, som visade sig vara felaktigt i ljuset av de historiska händelserna och den klarare insikten i bibeln, rättades nu till, oavsett vem som hade föreslagit denna tolkning. Lojalitet mot Gud och hans inspirerade ord var den uppfordran man nu måste möta. Som illustration av den lojalitet som krävdes skulle till och med en köttslig son, som framförde en felaktig uttolkning av en gudomlig profetia och likt en falsk profet höll fast vid denna uttolkning, bli utstött av sina egna köttsliga föräldrar. På grund av sin lojalitet mot Gud skulle de inte ha något mera att göra med honom i religiöst avseende. Kristna föräldrar kunde inte handla som man gjorde under det mosaiska lagförbundet, nämligen beröva honom livet; men de kunde förklara honom andligen död i förhållande till dem, trots att de var hans föräldrar i fysiskt avseende. På detta sätt skulle de bildligt talat ”stinga ihjäl honom, när han vill profetera”. (Sakarja 13:3; jämför 5 Moseboken 13:1—5.) Med deras fulla samtycke skulle en sådan falsk profet bli utdriven, utesluten, ur den kristna församlingen. Genom att alla medlemmarna av den återförda kvarlevan visade sådan lojalitet skulle den som profeterade lögn skaffas bort ur deras ”land”.

21. Hur skaffades också ”orenhetens ande” bort ur deras andliga ”land”?

²¹ Ja, ”orenhetens ande” skulle då också bli bortskaffad ur deras andliga ”land”. Om denna ande var ett orent inspirerat uttalande från en som gav sig ut för att vara en profet eller om den var en tendens, benägenhet eller böjelse hänemot orenhet, skulle de lojala avvisa och motstå denna ande. Till följd av detta skulle varje orenhet i fråga om religiösa läror eller i fråga om moralen drivas ut förmedelst Guds heliga andes kraft. Den gudagivna andliga besittningen måste upprätthållas såsom ett ”land”, där man lever ett rent, skriftenligt liv. Personer som är orena i andligt och moraliskt avseende måste bli uteslutna ur detta land. — 2 Korintierna 6:14—7:1; jämför 5 Moseboken 13:6—18.

RELIGIÖST HYCKLERI AVSLÖJAS

22, 23. a) Hur får Jehova de falska profeterna att blygas? b) Hur beskriver Jehova att de falska profeterna försöker dölja sina skäl till att blygas?

²² Jehova, de sanna profeternas Gud, skall få alla falska profeter att blygas, antingen genom att inte uppfylla de falska förutsägelser som dessa självutnämnda profeter gör eller också genom att låta sina egna profetior uppfyllas på ett sätt som är raka motsatsen till vad de falska profeterna har förutsagt. Falska profeter kommer att försöka dölja sina skäl till att blygas genom att förneka vilka de i verkligheten är. De kommer att försöka undgå att bli ”dödade” eller förklarade andligen döda av Jehovas lojala tillbedjare. Jehova förutsade detta genom att låta sin sanne profet Sakarja vidare säga:

²³ ”Och det skall ske på den tiden, att alla profeter skola blygas för sina syner, när de vilja profetera; och för att icke bliva röjda skola de icke mer kläda sig i mantel [ämbetsmantel, NW] av hår. Och var och en av dem skall säga: ’Jag är ingen profet, en åkerman är jag; redan i min ungdom blev jag köpt till träl.’ Och om man då frågar honom: ’Vad är det för sår du har på din kropp?’, så skall han svara: ’Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste.’” — Sakarja 13:4—6; jämför i motsats härtill Amos 7:14—17.

24. Vilka erkände den bedräglige profeten att han hade fått de ärrbildande såren av, och vad visade detta beträffande lojaliteten mot Gud i jämförelse med tillgivenheten för köttsliga släktingar eller vänner?

²⁴ Jehova förutsade alltså att hans folk, i sitt återställda ”land”, skulle vara så väl förtrogna med hans ord och vara så lojala mot honom och hans sanna profetior att de skulle vägra att vara vänner till någon falsk profet och inte skulle vilja räknas till en sådan profets ”närmaste”, till dem ”som intensivt älskat” (NW) honom. Om de inte dödade honom, skulle de tukta honom och slå honom så hårt i sin indignation att han fick tydliga sår och ärr av det. Dessa märken på hans kropp, ja, på hans bröst, som skulle vara delvis blottat, skulle förråda hans identitet, trots att han hade lagt av den ämbetsmantel som han tidigare i förmätenhet hade burit såsom en förment äkta Jehova Guds profet. Vem hade han fått dessa ärrbildande sår av? Av sina ”närmaste”, dem ”som intensivt älskat” honom, vare sig dessa var hans egna köttsliga föräldrar eller hans nära umgängesvänner. Dessas intensiva lojalitet mot Jehova såsom den sanna profetians Gud skulle nämligen vara starkare än deras dittills intensiva kärlek till en bedräglig profet. De skulle sätta kärleken till Gud och hans inspirerade ord framför personlig vänskap med köttsliga släktingar eller umgängesvänner. Genom detta handlingssätt skulle ”profeterna och orenhetens ande” skaffas bort ur Jehovas återförda folks ”land”.

25. Vilka har kännetecknats av sådan ojämförlig lojalitet mot Jehova, och sedan när, och hur har detta påverkat deras andliga ”land”?

²⁵ Detta handlingssätt av ojämförlig lojalitet mot den suveräne Herren Jehova har kännetecknat den smorda kvarlevan sedan år 1919 v.t. Detta har medfört att man har drivit ut eller uteslutit religiösa avfällingar eller upprorsmän ur den teokratiska organisation som den himmelske teokraten Jehova har upprättat inom sin lydiga kvarleva. Den lojala kvarlevan har funnit att det inte är blott och bart en ”mantel av hår”, inte en speciell ämbetsdräkt, som gör någon till en sann profet åt den ende levande och sanne Guden. Därför har denna kvarleva lämnat det stora Babylon, däribland kristenheten, med dess religiösa präster, predikanter, munkar och nunnor, som går skrudade på ett iögonenfallande sätt. Det som gör någon till en sann Jehovas profet i våra dagar är hans sanna kristna personlighet, såsom ett kännetecken, och att han lojalt håller fast vid Jehovas ord och dess profetior. Det är därför inte underligt att Jehovas vittnen bär vanliga kostymer eller sådana kläder som är gängse bland allmänheten, när de fungerar såsom förkunnare av Guds ord. Medlemmarna av den lojala kvarlevan är därför villiga att skjuta intensiv kärlek till nära umgängesvänner åt sidan och att tillfoga dem andliga ”sår” genom att de avvisar och förkastar dessa avfällingar. På så sätt har deras teokratiska ”land” bevarats såsom ett andligt område där man lever ett rent, gudaktigt liv.

HERDEN BLIR SLAGEN, OCH FÅREN FÖRSKINGRAS

26. a) Av vilken orsak blev profeten Jesus Kristus slagen och sargad? b) Hur förutsade Jehova detta genom profeten Sakarja?

²⁶ Jehovas störste profet på jorden blev slagen och sargad ända till döds, men detta skedde för att han bevisade sig vara en sann profet åt den högste Guden ända fram till slutet. (5 Moseboken 18:15—22; Apostlagärningarna 3:13—23) Hans våldsamma död vållade att hans lojala lärjungar blev förskingrade för en kort tid. Den sanne profeten Sakarja blev använd till att förutsäga detta, när Gud vidare sade till honom: ”Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger HERREN Sebaot. Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras; ty jag vill nu vända min hand mot de svaga [så skall jag vända min hand åter till de små, My].” — Sakarja 13:7.

27, 28. Vems tillämpning av Sakarja 13:7 kommer vi med rätta att godta för att undvika det misstag som gjorts av vissa moderna bibelöversättare, och vilken skildring anför vi till bevis härför?

²⁷ Vissa moderna bibelöversättare tillämpar dessa ord på den ”oförnuftige herden”, den ”ovärdige herden”, genom att flytta orden i Sakarja 13:7—9 och låta dem stå efter Sakarja 11:17. (Se Moffatts bibelöversättning, An American Translation, The New English Bible.) Men vi kommer inte att göra något misstag, om vi godtar den tillämpning av orden i Sakarja 13:7 som gjordes av Jehovas störste profet på jorden, Jesus Kristus. Det var på kvällen under den judiska påsken i Jerusalem, den 14 Nisan år 33 v.t., Jesus hade just hållit påskmåltiden och hade därefter instiftat Herrens nattvard (eller aftonmåltid) och var nu tillsammans med sina elva trogna apostlar på väg till Getsemane örtagård vid foten av Oljeberget. Skildringen lyder nu:

²⁸ ”Då sade Jesus till dem: ’I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: ”Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.” Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.’” — Matteus 26:31, 32; Markus 14:27, 28.

29. a) Hur kom det sig att svärdet lyftes mot Jehovas herde, ”mot den man som fick stå mig nära”, när det lyftes mot Jesus Kristus? b) Varför kunde Jehova lita på Jesus Kristus, när han lät svärdet lyftas mot honom?

²⁹ Gjorde den store profeten Jesus en sann tillämpning av de ord som han hämtat från Sakarja 13:7? Kort därefter, samma påsknatt, lyftes våldets ”svärd” mot Jehovas sanne herde, ja, mot den man som från början fått stå honom närmast, Jesus Kristus, hans Son. Detta var hans enfödde Son, ”den förstfödde av allt skapat”, ”begynnelsen av Guds skapelse”. (Johannes 3:16; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14; NW) Innan han föddes såsom människa hade han ägt andligt liv tillsammans med Jehova Gud i himmelen och hade stått sin himmelske Fader nära, när denne skapade allt annat, varvid Jehova använde sin enfödde Son såsom sitt redskap till att utföra detta. (Johannes 1:1—3; Kolosserna 1:16—18) Därför hade Jehova det största förtroende för sin Son, även då han var en fullkomlig människa på jorden. Han var övertygad om att hans Son skulle bevara sin ostrafflighet trots fiendens angrepp. I denna förvissning lät han fiendens ”svärd” lyftas mot hans Son.

30. Varför citerade Jesus Sakarja 13:7 som om det var Jehova som slog, och varför satte sig inte Jesus emot att bli slagen?

³⁰ Eftersom det var Jehova som profetiskt uttalade befallningen att ”slå herden”, var det som om han själv hade slagit denne herde. Följaktligen kunde Jesus citera de profetiska orden i Sakarja 13:7 som om det var hans himmelske Fader som sade: ”Jag skall slå herden.” (Se den grekiska Septuagintaöversättningen i The Sepuagint Bible av Charles Thomson.) Den skara som kom den påsknatten med förrädaren Judas Iskariot som vägvisare hade med sig bokstavliga svärd och stavar. Jesus försökte inte motstå uppfyllelsen av denna profetia. Om Jesu himmelske Fader hade gett befallning om att han skulle bli slagen, då ville han också underkasta sig detta.

31. Vilken fråga ställde Jesus, sedan han sagt åt Petrus att sticka sitt svärd, som han hade dragit till försvar, tillbaka i skidan, och vilken ytterligare del av Sakarja 13:7 gick nu i uppfyllelse?

³¹ När aposteln Petrus försökte försvara Jesus med ett svärd, sade Jesus därför åt honom att sticka svärdet tillbaka i skidan och tillfogade: ”Menar du, att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga, att så måste ske?” När Jesus sedan hade frågat folkskaran varför de hade dragit ut mot honom, en fridsam offentlig förkunnare, ”med svärd och stavar”, ”såsom mot en rövare”, tillade han vidare: ”Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.” Vid denna punkt i händelseutvecklingen hade Sakarjas skrift inte till fullo blivit uppfylld. Ytterligare en del av profetian gick i uppfyllelse när följande inträffade: ”Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.” På så sätt blev ”fåren” förskingrade. — Matteus 26:51—56; Markus 14:47—50; Johannes 18:1—9.

32. Vilka var ”de små”, och hur vände Jehova sin hand åter till dem enligt Sakarja 13:7?

³² Jesus hade tillämpat profetian korrekt. Den natten, då han, den gode herden, blev slagen med ”svärd”, blev hans får förskingrade och kom således på fall för hans skull. Men hur uppfylldes följande del av Sakarja 13:7: ”Så skall jag vända min hand åter till de små”? (My) Detta visade sig vara en barmhärtig och gynnsam vändning av Jehovas hand, liksom det var i Jesaja 1:25, 26. Härskarornas Jehova skyddade de förskingrade fåren med sin ”hand”, dvs. den kraft som han använde. Dessa räddhågsna apostlar var ”små” i jämförelse med deras gode herde, Jesus Kristus. Men de var också ”små” från den judiska världens ståndpunkt på den tiden, inte betydelsefulla nog att tas i förvar den natt då Jesus blev arresterad. Jehova betraktade dem emellertid inte såsom ”små”, och han vände sin barmhärtiga uppmärksamhet mot dem och skyddade och bevarade dem. På tredje dagen därefter, den 16 Nisan, förde han dem samman igen för att den uppståndne Jesus skulle visa sig för dem och återuppta herdeomvårdnaden om dem. — Lukas 24:33—43; Johannes 20:1—29.

33. Hur riktade fienderna sitt ”svärd” mot Jehovas herde under första världskriget, och i vilket syfte? Hur vände Jehova sin hand åter till de ”små”?

³³ Vid höjdpunkten av första världskriget år 1918 inträffade en liknande förskingring av den regerande herdens, Jesu Kristi, får, den herdes som Jehova hade insatt på tronen i himlarna med orden: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (Psalm 110:1, 2, NW) Dessa jordiska fiender hade verkligen förklarat krig mot den himmelske herde som Jehova hade förordnat till att vårda sig om människovärlden. Eftersom de inte kunde använda krigets ”svärd” direkt mot Jehovas regerande herde, riktade de sina slag mot ”fåren” på jorden genom att göra bruk av sin krigsmakt och vidta mått och steg emot dessa ”får” för att förskingra dem i hopp om att skilja dem åt för gott, så att de inte skulle kunna bli reorganiserade. Men liksom i det första århundradet vände härskarornas Jehova sin hand åter till dessa ”små” medlemmar av kvarlevan av det andliga Israel. Han skyddade dem och bevarade dem mirakulöst, och i det första efterkrigsåret, 1919, sammanförde han dem igen på ett organiserat sätt. När de på så sätt blev återupplivade och upphöjda i hans tjänst, blev deras synbart triumferande fiender förvånade och slagna med fruktan. — Uppenbarelseboken 11:7—13.

”TVÅ TREDJEDELAR” UTROTAS

34. Från vilken delaktighet håller en ofantlig del av världens befolkning på att utrotas, och varför det?

³⁴ Att Jehovas herde, den som fick stå honom nära, blev slagen fick konsekvenser som har berört hela mänskligheten ända fram till denna dag. En nutida parallell till detta nu på 1900-talet har haft påtagliga verkningar på den generation som har levat i denna ”ändens tid”, denna ”avslutningen på tingens ordning”. En ofantlig del av världens befolkning ”utrotas” nu och får alltså ingen del i Guds ynnests och välsignelses gudagivna andliga besittning eller ”land”. Eftersom dessa människor ägnar sitt främsta intresse åt den nuvarande tingens ordnings materiella, politiska och sociala ting, är de likgiltiga eller okunniga när det gäller den vittgående profetian i Sakarja 13:8, 9, som håller på att uppfyllas på dem. Lägg märke till hur den lyder:

35. Hur många ”tredjedelar” skall ”utrotas”, enligt vad som sägs i Sakarja 13:8, 9?

³⁵ ”Och det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar där skola utrotas och förgås; allenast en tredjedel skall där lämnas kvar. Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld; jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver, och pröva dem, såsom man prövar guld. Så skola de åkalla mitt namn, och jag skall bönhöra dem.”

36. Innebar det förhållandet att den andliga kvarlevan blev befriad och återförd till sitt ”land” år 1919 att Jehova var färdig med att luttra och pröva den, och vilken förebild visar hur det förhöll sig med den saken?

³⁶ Låt oss påminna oss om att dessa ord talades genom profeten Sakarja till den återförda kvarlevan av Israel i Juda ”land”. Denna forntida israelitiska kvarleva skulle förebilda eller utgöra en profetisk bild av den smorda kvarlevan av andliga israeliter i denna ”ändens tid”, denna ”avslutningen på tingens ordning”, som började då hedningarnas tider utlöpte år 1914. Efter de svåra prövningarna och slaveriet under första världskriget blev den överlevande kvarlevan av andliga israeliter befriad och återförd till sin gudagivna andliga besittning eller sitt ”land” år 1919, på våren detta betydelsefulla år. Det förhållandet att dessa medlemmar av den överlevande kvarlevan hade uthärdat den förföljelse och hemsökelse de blivit föremål för under denna första världskonflikt innebar inte att deras himmelske luttrare, Jehova Gud, nu hade fullbordat sin rening och provsättning av dem. Det förhöll sig inte så med den israelitiska kvarleva (däribland Sakarja) som blev befriad från det fallna Babylon år 537 f.v.t. Det tog ganska lång tid för den att fullborda det andra templet åt Jehova i Jerusalem, ja, det dröjde ända till år 515 f.v.t. Det har varit på motsvarande sätt med kvarlevan av det andliga Israel sedan år 1919.

37. Vad profeterade Malaki omkring sextio år senare om Jehovas luttringsverk och den rena tillbedjans återupprättande i hans tempel?

³⁷ Profeten Malaki, som profeterade i Juda land omkring sextio år efter Sakarjas tid, förutsade att Jehova, åtföljd av sin ”förbundets ängel”, skulle komma till sitt tempel. Där skulle han ”sätta sig ned och smälta silvret och rena det”, och han skulle ”rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver”. Varför det? För att återställa den rena tillbedjan av den sanne Guden i hans tempel. Sedan skall de, som Malaki förutsäger, ”frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet. Och Juda offergåvor och Jerusalems skola då behaga HERREN väl likasom i forna dagar och i förgångna år.” — Malaki 3:1—4; nedtecknat omkring år 443 f.v.t.

38. Vad mera måste göras för att rena landet än att bara rena Levi söner?

³⁸ Det krävdes mer än att bara rena Levi söner, som hade sina arbetsuppgifter i templet, för att Jehova skulle göra sitt återförda folks ”land” till ett land där man levde ett rent, gudaktigt liv. Jehova sade vidare: ”Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot. Ty jag, HERREN, har icke förändrats, och I, Jakobs [Israels] barn, haven icke heller hört upp. ... Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN Sebaot.” — Malaki 3:5—7.

39. Gick Malakis profetia i uppfyllelse i det första århundradet v.t., och vad visar huruvida det skulle inträffa en uppfyllelse av Malakis profetia efter år 1914 v.t.?

³⁹ Malakis profetia gick i uppfyllelse i det första århundradet, då Messias Jesus var närvarande i köttet i Israels nation. (Matteus 11:7—10; Markus 1:1, 2; Lukas 7:24—27) Det skulle också bli en ytterligare uppfyllelse av Malakis profetia, sedan Jesus Kristus blivit insatt på tronen i himlarna år 1914 v.t. och alltså var närvarande i sitt rike. Vid sin fastställda tid därefter måste Jehova Gud, åtföljd av Jesus Kristus såsom ”förbundets ängel”, ha kommit till sitt andliga tempel för att döma alla sina tillbedjare där, däribland dem som bara bekände sig tillbedja honom. Jehova måste utan tvivel ha varit i sitt andliga tempel såsom den suveräne domaren år 1919, då han befriade de andliga israeliterna från det stora Babylon och återförde dem till deras ”land” eller gudagivna andliga besittning på jorden.

40. Hur handlade Jehova likt en luttrare av dyrbar metall, och vilka skulle ”utrotas” alltifrån år 1919?

⁴⁰ I enlighet med den profetiska bilden skulle Jehova luttra dem som bekände sig tillhöra hans folk. Han skulle skaffa undan dem som liknade slagg. Han skulle skatta högt och bevara dem som liknade ren, dyrbar metall, renat silver och guld. Alltifrån år 1919 var alltså tiden inne för att somliga skulle utrotas ur det ”land” som skulle bebos av hans återförda folk. Andligen talat måste dessa som blev utrotade ”förgås”, när det gällde deras dyrbara förhållande till Jehova.

41. Vad sade Jesus i sin liknelse om såningsmannen om att somliga skulle bli utrotade?

⁴¹ Vilka är då de ”två tredjedelar” som skall ”utrotas och förgås”? (Sakarja 13:8) Detta är något som den regerande konungen Jesus Kristus i egenskap av ”förbundets ängel” måste tala om för oss. Det har att göra med ”tidens ände”, den ”ändens tid” som vi har befunnit oss i sedan år 1914. (Daniel 12:4; Matteus 24:3—14; 28:20) Vad sade Jesus om denna kritiska tid? När han förklarade liknelsen om såningsmannen, sade han:

”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen äro änglar. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall och dem som göra, vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen i sin Faders rike.” — Matteus 13:37—43.

42. Vilka i synnerhet utgör detta symboliska ”ogräs”? Från vad blir de utrotade, och av vilka?

⁴² Denna jämförande liknelse förutsade att en stor del skulle utrotas vid ”tidens ände”, under avslutningen på tingens ordning, i vilken vi nu lever sedan år 1914. Den del som blir utrotad under denna tid är det symboliska ogräset, som är en bild av ”ondskans barn”, barn till Satan, djävulen, ”ovännen” som sådde ut detta ogräs. De blev länge tagna för att vara symboliskt vete, för att vara ”rikets barn”, dvs. smorda kristna med en kallelse till det himmelska riket. De låtsades vara kristna, och därför blev de förväxlade med de sanna smorda kristna, som är Rikets arvingar. Men deras utveckling till vad de i verkligheten är nu i ”skördetiden” har bevisat att de är ”ogräs”, efterhärmande kristna, som i likhet med djävulen, som sådde ut dem, är Rikets fiender. Med rätta blir de ”utrotade” från gemenskapen med ”vetets” klass. De himmelska änglarna, som är ”skördemännen”, används till att utrota dem. De kastar ”ogräset” i ”elden”, och detta ogräs kommer inte att klara sig igenom denna ”eld”. Dessa människors förklädnad blir tillintetgjord, och slutligen blir också de själva tillintetgjorda.

43. Hur beskrev Jesus inbärgandet av de utvalda i sin profetia om ”tecknet” på avslutningen på tingens ordning, och vems utrotande förutsade han därefter?

⁴³ Det finns emellertid en annan ”del” eller klass som blir utrotad i denna ”avslutningen på tingens ordning”. Jesus Kristus förutsade denna ”del” eller klass i sin underbara profetia om ”tecknet” på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning. (Matteus 24:3, NW) I denna profetia talar han om ”skörden”, som enligt vad historien visar började år 1919. Han säger där: ”Han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.” (Matteus 24:31) Mot mitten av denna profetia säger han sedan:

”Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma.

Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk [tjänstefolk, NW] för att giva dem mat i rätt tid — salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger.

Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer icke så snart’, och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, då skall den tjänarens herre komma på en dag, då han icke väntar det, och i en stund, då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken [straffa honom med den största stränghet, NW] och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.” — Matteus 24:44—51; jämför Lukas 12:42—46 med dess motsvarande liknelse.

44. Vilken klass är då denne onde tjänare en bild av? Varför blir denna klass utrotad, och från vad?

⁴⁴ Här är det den onde tjänaren som blir utrotad genom att han får sin del, inte med sin herres tjänare, utan med skrymtarna, de otrogna, sedan han blivit straffad med den största stränghet, precis som den trogne och förståndige tjänaren är en bild av en klass av smorda kristna, som i själva verket tjänar i sin herres, Jesu Kristi, hushåll såsom hans ”tjänstefolk”, så är också denne onde tjänare en bild av en klass av människor. Denna klass av kristna var i olikhet med ”ogräset” smord med Guds ande och var en del av Herrens hushåll, eftersom den onde tjänaren tjänade där tillsammans med de andra tjänarna. Denna klass blir emellertid otrogen, den blir självisk, förlorar herraväldet över sina begär, misshandlar sina medtjänare genom att missbruka sin makt och myndighet och blir vårdslös och likgiltig med tanke på den räkenskap den måste avlägga inför sin herre, när han kommer. Under denna ”avslutningen på tingens ordning”, vid tiden för hans andra, osynliga ”närvaro” såsom konung, utrotar han därför denna onda tjänarklass. Han utesluter den och driver ut den till de religiösa hycklarna och de otrogna. Där kommer den att förgås.

45. Hur många ”tredjedelar” har alltså blivit utrotade? Vilka har fått gå genom ”eld”, och varför har de åkallat Guds namn?

⁴⁵ ”Två tredjedelar” eller flertalet av dem som bekänner sig vara kristna i denna tid har alltså utrotats ur Jehovas återställda kvarlevas ”land” eller gudagivna andliga besittning. Men den suveräne Herren Gud har låtit en ”tredjedel”, ett mindretal av dem som bekänner sig vara arvingar till Guds himmelska rike, gå genom denna ”eld”, som innebär provsättning och granskning av deras tro, personlighet och gärningar. Dessa har ödmjukt underkastat sig den luttringsprocess som den store luttraren har utsatt dem för, även om det har inneburit en prövning för dem. För att uthärda den bildliga hettan har de måst åkalla Jehovas namn, och han har bönhört dem i enlighet med deras hjärtans uppriktighet.

46. Vad har Jehova sagt till denna ”tredjedel”? Hur har han gjort det, och vad har denna ”tredjedel” svarat?

⁴⁶ I uppfyllelse av profetian i Sakarja 13:9 har den himmelske tillsyningsmannen över ”landet” inte utrotat denna ”tredjedel” ur sin återförda kvarlevas gudagivna andliga besittning. Genom sin uppenbara ynnest mot kvarlevans medlemmar och sina underbara gärningar med dem såsom hans vittnen har han sagt: ”Detta är mitt folk.” Den trogna smorda kvarlevan har i sin tur sagt: ”HERREN [Jehova] är min Gud.” Det har särskilt förhållit sig så sedan den 26 juli 1931, då de som tillhörde denna smorda kvarleva omfattade namnet ”Jehovas vittnen”. Ända fram till denna dag har de förblivit verksamma i sitt andliga ”land”, under det att de lovprisat sin Gud.

47. Vilka ur alla ”hednafolken” sluter sig nu till denna ”tredjedel” för att förena sig med den i att tillbedja i Jehovas tempel?

⁴⁷ Det är denna ”tredjedel”, vilken har lämnats kvar i detta andliga ”land”, som ”tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken” nu sällar sig till genom att fatta tag i dessa trogna andliga judars eller israeliters mantelflik. Den internationella ”stora skara”, som framställs i bild genom dessa ”tio män”, säger till dessa andliga judar: ”Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.” (Sakarja 8:20—23) I ökande skaror om tiotusentals människor varje år sluter de sig till den smorda kvarlevan i dess ”land” och börjar tillbedja Jehova i hans tempel. — Uppenbarelseboken 7:9—15.

[Fotnoter]