FÖRSTA KUNGA­BOKEN

1 Kung David var nu gammal+ och till åren* kommen, och även om man lade täcken över honom kunde han inte hålla sig varm. 2 Då sa hans tjänare till honom: ”Låt oss leta rätt på en ung kvinna åt vår herre och kung, en oskuld som kan passa upp kungen och vara din sköterska. Hon ska ligga vid din sida så att du blir varm.” 3 Och man sökte över hela Israel efter en ung och vacker kvinna. Till slut hittade man Ạbisag+ från Sunem+ och förde henne till kungen. 4 Hon var ovanligt vacker, och hon skötte om kungen och passade upp honom. Men kungen låg aldrig med henne.

5 Under tiden upphöjde Adonịa,+ Haggits son, sig själv och sa: ”Jag ska bli kung!” Han skaffade sig vagn och ryttare och 50 man som sprang framför honom.+ 6 Men hans far ville inte ta upp det med honom* eller be om en förklaring. Adonịa såg också mycket bra ut, och han var född efter Ạbsalom. 7 Adonịa rådgjorde med Joab, Serụjas son, och med prästen Ẹbjatar,+ och de lovade att hjälpa och stödja honom.+ 8 Men prästen Sadok+ och Benạja,+ Jehojạdas son, samt profeten Natan,+ Sịmei,+ Rei och Davids mäktiga krigare+ ställde sig inte på Adonịas sida.

9 Efter en tid offrade+ Adonịa får, nötboskap och göddjur vid Sohẹletstenen, som ligger nära Rogelkällan. Han hade bjudit in alla sina bröder, kungens söner, och alla män i Juda som var i kungens tjänst. 10 Men han hade inte bjudit in profeten Natan, Benạja, de mäktiga krigarna eller sin bror Salomo. 11 Så Natan+ sa till Batsẹba,+ Salomos mor:+ ”Du har väl hört att Adonịa,+ Haggits son, har blivit kung utan att vår herre David vet om det? 12 Var nu snäll och följ mitt råd. Det kan rädda livet på både dig och din son Salomo.+ 13 Gå in till kung David och säg till honom: ’Var det inte du, min herre och kung, som med ed lovade mig: ”Din son Salomo ska bli kung efter mig, och det är han som ska sitta på min tron”?+ Hur kommer det sig då att Adonịa har blivit kung?’ 14 Medan du är där och talar med kungen ska jag komma dit och bekräfta det du säger.”

15 Då gick Batsẹba in till kungen i hans privata rum. Kungen var mycket gammal, och Ạbisag+ från Sunem passade upp honom. 16 Batsẹba föll på knä och bugade sig för kungen. Han frågade: ”Vad vill du be om?” 17 Hon svarade: ”Min herre, du har själv lovat mig med ed vid Jehova, din Gud, att min son Salomo ska bli kung efter dig och att det är han som ska sitta på din tron.+ 18 Men nu har Adonịa blivit kung utan att du känner till det.+ 19 Han offrade tjurar, göddjur och får i stor mängd och bjöd in alla kungens söner och prästen Ẹbjatar och befälhavaren Joab.+ Men han bjöd inte in din tjänare Salomo.+ 20 Och nu, min herre och kung, är allas ögon i hela Israel riktade mot dig för att du ska kungöra vem som ska efterträda dig på tronen. 21 Annars kommer jag och min son Salomo att betraktas som förrädare när min herre och kung har gått till vila hos sina förfäder.”

22 Och medan hon talade med kungen kom profeten Natan dit.+ 23 Man underrättade genast kungen: ”Profeten Natan är här.” Han kom in till kungen och föll på knä inför honom och böjde sig med ansiktet mot golvet. 24 Sedan sa Natan: ”Min herre och kung, har du sagt: ’Adonịa ska bli kung efter mig, och det är han som ska sitta på min tron’?+ 25 I dag har han nämligen gått ner och offrat+ tjurar, göddjur och får i stor mängd, och han har bjudit in alla kungens söner och befälhavarna och prästen Ẹbjatar.+ De är där och äter och dricker med honom, och de säger: ’Länge leve kung Adonịa!’ 26 Men mig, din tjänare, har han inte bjudit in, inte heller prästen Sadok eller Benạja,+ Jehojạdas son, eller din tjänare Salomo. 27 Är det min herre och kung som har beslutat detta, utan att berätta för mig vem som ska efterträda dig på tronen?”

28 Kung David svarade: ”Kalla in Batsẹba.” Då kom hon in och ställde sig inför kungen. 29 Kungen avlade sedan en ed: ”Så sant Jehova lever, han som räddade mig ur alla svårigheter,+ 30 i dag ska jag uppfylla det löfte jag gav dig inför Jehova, Israels Gud: ’Din son Salomo ska bli kung efter mig, och det är han som ska efterträda mig på tronen!’” 31 Då föll Batsẹba ner på knä och bugade sig med ansiktet mot golvet och sa: ”Må min herre, kung David, leva för evigt!”

32 Genast sa kung David: ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benạja,+ Jehojạdas son.”+ Då kom de in till kungen, 33 och han sa till dem: ”Ta med er mina tjänare, och låt min son Salomo rida på min egen mula,*+ och för honom ner till Gihon.+ 34 Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom+ till kung över Israel. Sedan ska ni blåsa i horn och säga: ’Länge leve kung Salomo!’+ 35 Följ sedan med honom tillbaka, och han ska komma hit och sätta sig på min tron. Han ska vara kung i mitt ställe, och jag ska förordna honom till ledare över Israel och Juda.” 36 Då svarade Benạja, Jehojạdas son: ”Amen!* Må Jehova, min herre kungens Gud, ge sitt godkännande till detta. 37 Må Jehova vara med Salomo,+ precis som han har varit med min herre, kung David, och göra hans tron mäktigare än min herre kungens.”+

38 Så prästen Sadok, profeten Natan och Benạja,+ Jehojạdas son, gick därifrån tillsammans med keretéerna och peletéerna.+ De lät Salomo rida på kung Davids mula+ och förde honom ner till Gihon.+ 39 Prästen Sadok tog oljehornet+ ur tältet+ och smorde Salomo.+ Och de blåste i horn, och folket ropade: ”Länge leve kung Salomo!” 40 Sedan följde alla med honom upp, och de spelade flöjt och jublade av glädje så att marken skakade.*+

41 Adonịa och alla hans gäster hade just ätit färdigt+ när de hörde uppståndelsen. Så fort Joab hörde hornljudet sa han: ”Varför är det sådant oväsen i staden?” 42 I samma stund som han sa det kom Jonatan,+ prästen Ẹbjatars son. Adonịa sa: ”Kom in, för du är en hederlig* man och kommer säkert med goda nyheter.” 43 ”Nej”, svarade Jonatan, ”vår herre, kung David, har gjort Salomo till kung. 44 Kungen sände honom med prästen Sadok, profeten Natan, Benạja, Jehojạdas son, och keretéerna och peletéerna, och de lät honom rida på kungens mula.+ 45 Sedan smorde prästen Sadok och profeten Natan honom till kung vid Gihon. Efter det drog de upp därifrån under jubel, och nu är det glädjeyra i staden. Det är det ni har hört. 46 Dessutom har Salomo satt sig på kungatronen. 47 Kungens tjänare har också kommit in för att lyckönska vår herre, kung David. De sa: ’Må din Gud göra Salomos namn större än ditt namn, och må han göra hans tron mäktigare än din tron!’ Då bugade sig kungen i sin säng, 48 och han sa: ’Må Jehova, Israels Gud, lovprisas! I dag har han låtit en efterträdare sätta sig på min tron och låtit mig få se det med egna ögon!’”

49 Då blev alla Adonịas gäster panikslagna och skyndade sig därifrån. 50 Adonịa blev också rädd för Salomo, så han reste sig och flydde och tog tag i hornen på altaret.+ 51 Man berättade för Salomo: ”Adonịa är rädd för kung Salomo, och han håller fast i altarhornen och säger: ’Kung Salomo måste först lova med ed att han inte ska döda mig med svärd.’” 52 Då sa Salomo: ”Om han uppför sig hederligt kommer inte ett enda av hans hårstrån att falla till marken, men om han gör något ont+ kommer han att dödas.” 53 Så kung Salomo sände bud för att föra bort honom från altaret. Sedan kom Adonịa in och bugade sig för kung Salomo. Då sa Salomo: ”Du kan gå hem.”

2 Mot slutet av sitt liv gav David sin son Salomo följande anvisningar: 2 ”Jag kommer snart att dö,* så var nu stark+ och visa att du är en man.+ 3 Du ska lyda Jehova, din Gud, genom att vandra på hans vägar och genom att rätta dig efter hans stadgar, bud, domar och påminnelser som står skrivna i Moses lag.+ Då ska du få framgång* i allt du gör och vart du än vänder dig. 4 Och Jehova ska uppfylla det löfte han gav mig: ’Om dina söner noga tänker på hur de lever, om de vandrar troget inför mig av hela sitt hjärta och hela sin själ,*+ så ska det alltid sitta en man från din släktlinje på* Israels tron.’+

5 Du vet ju också vad Joab, Serụjas son, gjorde mot mig, vad han gjorde mot två av Israels befälhavare, Abner,+ Ners son, och Amạsa,+ Jeters son. Han dödade dem och lät krigets blod+ flyta i fredstid. Han lät krigets blod komma på bältet runt hans höfter och på sandalerna på hans fötter. 6 Du ska handla vist och inte låta hans grå hår fara ner i graven* i frid.+

7 Men mot gileaditen Barsịllajs+ söner ska du visa lojal kärlek. De ska äta vid ditt bord, för de hjälpte mig+ när jag var på flykt undan din bror Ạbsalom.+

8 Du har också Sịmei hos dig, som är son till Gera, benjaminiten från Bạhurim. Det var han som vräkte förbannelser över mig+ när jag var på väg till Mahanạjim.+ Men när han kom ner och mötte mig vid Jordan svor jag vid Jehova: ’Jag ska inte döda dig med svärd.’+ 9 Låt honom inte slippa undan ostraffad,+ för du är en vis man och vet vad du bör göra med honom. Med blod ska du låta hans grå hår fara ner i graven.”*+

10 David gick till vila hos sina förfäder och begravdes i Davidsstaden.+ 11 David regerade över Israel i 40 år, 7 år i Hebron+ och 33 år i Jerusalem.+

12 Salomo efterträdde sin far David på tronen, och med tiden blev hans ställning som kung väl befäst.+

13 Längre fram sökte Adonịa, Haggits son, upp Batsẹba, Salomos mor. Hon frågade: ”Har du fredliga avsikter?” ”Ja”, svarade han 14 och fortsatte: ”Jag skulle vilja tala med dig om en sak.” Hon sa: ”Berätta för mig.” 15 Han sa: ”Du vet mycket väl att kungadömet skulle ha blivit mitt och att hela Israel väntade sig* att jag skulle bli kung.+ Men kungadömet gick ifrån mig och blev min brors, för det var Jehovas vilja att han skulle få det.+ 16 Nu vill jag be dig om en enda sak. Avvisa mig inte.” ”Vad gäller det?” frågade hon. 17 Han sa: ”Var snäll och be kung Salomo – för dig avvisar han inte – att ge mig Ạbisag+ från Sunem till hustru.” 18 ”Ja, jag ska ta upp din önskan med kungen”, svarade Batsẹba.

19 Batsẹba gick in till kung Salomo för att ta upp Adonịas ärende med honom. När hon kom in reste sig kungen och gick henne till mötes och bugade sig för henne. Sedan satte han sig på sin tron och såg till att man ställde fram en tron åt kungamodern, så att hon kunde sitta vid hans högra sida. 20 ”Jag har ett litet önskemål”, sa hon, ”avvisa mig inte.” Kungen svarade: ”Säg vad det gäller, mor. Jag ska inte avvisa dig.” 21 Hon sa: ”Låt din bror Adonịa få Ạbisag från Sunem till hustru.” 22 Då svarade kung Salomo sin mor: ”Varför ber du att han ska få Ạbisag från Sunem? Du kan lika gärna be att han ska få kungamakten också.+ Han är ju min äldre bror,+ och prästen Ẹbjatar och Joab,+ Serụjas son,+ står på hans sida.”

23 Sedan svor kung Salomo vid Jehova: ”Må Gud straffa mig hårt om inte Adonịa får plikta med sitt liv för sin begäran. 24 Så sant Jehova lever, han som har satt mig på min far Davids tron och stärkt min kungamakt+ och byggt ett hus* åt mig,+ precis som han lovade: I dag ska Adonịa dö.”+ 25 Kung Salomo skickade genast i väg Benạja,+ Jehojạdas son, och han högg ner* Adonịa så att han dog.

26 Sedan sa kungen till prästen Ẹbjatar:+ ”Ge dig i väg till dina marker i Ạnatot!+ Du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig i dag, eftersom du bar den suveräne Herren Jehovas ark inför min far David+ och eftersom du led tillsammans med honom under alla hans prövningar.”+ 27 Salomo avsatte därmed Ẹbjatar från tjänsten som präst åt Jehova för att uppfylla det Jehova hade sagt i Silo+ om Elis släkt.+

28 När nyheten nådde Joab, som hade anslutit sig till Adonịa+ men inte till Ạbsalom,+ flydde han till Jehovas tält+ och tog tag i altarhornen. 29 Så man berättade för kung Salomo: ”Joab har flytt till Jehovas tält och står vid altaret.” Då sa Salomo till Benạja, Jehojạdas son: ”Gå och hugg ner honom!” 30 Benạja gick till Jehovas tält och sa till Joab: ”Kungen befaller dig att komma ut!” Men han svarade: ”Nej, jag tänker dö här!” Då gick Benạja tillbaka till kungen och berättade vad Joab hade sagt. 31 Kungen sa till Benạja: ”Låt det bli som han har sagt. Hugg ner honom och begrav honom. Befria mig och min fars hus från skulden för allt oskyldigt blod som Joab har utgjutit.+ 32 Jehova ska låta honom stå till svars* för att han, utan min far Davids vetskap, högg ner och dödade två män som var rättfärdigare och bättre än han själv: Abner,+ Ners son, Israels befälhavare,+ och Amạsa,+ Jeters son, Judas befälhavare.+ 33 Deras blod ska vila över* Joab och hans efterkommande för evigt,+ men Jehova ska ge frid för evigt åt David, hans efterkommande, hans hus och hans tron.” 34 Då gick Benạja, Jehojạdas son, dit och högg ner Joab och dödade honom, och han blev begravd vid sitt hus i vildmarken. 35 Kungen lät Benạja,+ Jehojạdas son, ersätta Joab som befälhavare över armén, och prästen Sadok+ fick överta Ẹbjatars tjänst.

36 Sedan kallade kungen till sig Sịmei+ och sa till honom: ”Bygg ett hus åt dig i Jerusalem och bo där. Lämna inte staden, gå ingen annanstans. 37 Den dag du gör det och går över Kidrondalen+ vet du att du ska dö. Då bär du själv ansvaret för din död.”* 38 Sịmei svarade: ”Det du säger är inte mer än rätt. Jag ska göra som min herre och kung har sagt.” Och Sịmei stannade i Jerusalem under en lång tid.

39 Men efter tre år rymde två av Sịmeis slavar till Akis,+ Maạkas son, kungen i Gat. När Sịmei fick höra att hans slavar var i Gat 40 sadlade han genast sin åsna och gav sig av till Akis i Gat för att leta rätt på sina slavar. När Sịmei hade återvänt från Gat med sina slavar 41 berättade man för Salomo: ”Sịmei lämnade Jerusalem och har varit i Gat, men nu är han tillbaka.” 42 Då kallade kungen på Sịmei och sa: ”Lät jag dig inte svära en ed vid Jehova? Gav jag dig inte varningen: ’Den dag du lämnar staden och går någon annanstans vet du att du ska dö’? Och visst svarade du: ’Det du säger är inte mer än rätt, jag ska lyda’?+ 43 Så varför höll du inte eden som du svor vid Jehova och befallningen som jag gav dig?” 44 Kungen fortsatte: ”Du vet mycket väl hur ondskefullt du har handlat mot min far David,+ och Jehova ska låta denna ondska slå tillbaka mot dig själv.+ 45 Men kung Salomo ska bli välsignad,+ och Davids tron ska bli fast grundad för evigt inför Jehova.” 46 Efter detta skickade kungen i väg Benạja, Jehojạdas son, och han gick ut och högg ner Sịmei så att han dog.+

Och kungadömet blev befäst under Salomos styre.+

3 Salomo ingick en allians med farao, Egyptens kung, genom att gifta sig med* faraos dotter.+ Han förde henne till Davidsstaden,+ och hon bodde där tills han hade byggt färdigt sitt eget hus,+ Jehovas hus+ och muren runt Jerusalem.+ 2 Men folket offrade på offerhöjderna,+ eftersom man fortfarande inte hade byggt ett hus till ära för Jehovas namn.+ 3 Salomo älskade Jehova och följde de stadgar som hans far David hade förmedlat till honom, bortsett från att han frambar slaktoffer och sände upp offerrök på offerhöjderna.+

4 Kungen gav sig av till Gịbeon för att frambära slaktoffer, för det var där den främsta* offerhöjden fanns.+ Salomo offrade 1 000 brännoffer på altaret.+ 5 I Gịbeon visade sig Jehova för Salomo i en dröm om natten, och han sa: ”Berätta vad du vill att jag ska ge dig.”+ 6 Då sa Salomo: ”Du har visat stor lojal kärlek mot min far, din tjänare David, som vandrade troget, rättfärdigt och uppriktigt inför dig. Du har fortsatt att visa honom stor lojal kärlek ända till denna dag och gett honom en son som får sitta på hans tron.+ 7 Och nu har du, Jehova, min Gud, gjort mig till kung i min far Davids ställe, trots att jag är ung* och oerfaren.*+ 8 Din tjänare styr över det folk som du har utvalt,+ ett folk så stort att det inte kan räknas. 9 Hör min bön och ge mig ett lydigt hjärta, så att jag kan döma ditt folk+ och skilja mellan gott och ont.+ För vem har förmågan att döma ditt stora* folk?”

10 Jehova uppskattade att Salomo bad om detta+ 11 och sa till honom: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller rikedom eller dina fienders död,* utan i stället bad om vishet för att kunna avgöra rättsfrågor,+ 12 ska du få det du har bett om.+ Jag ska ge dig ett vist och förståndigt hjärta+ så att ingen, varken före eller efter dig, ska kunna jämföras med dig.+ 13 Även det du inte bad om ska jag ge dig,+ både rikedom och ära,+ så att ingen kung ska kunna jämföras med dig under din livstid.*+ 14 Och om du vandrar på mina vägar och rättar dig efter mina lagar och bud, precis som din far David gjorde,+ så ska jag också ge dig ett långt liv.”*+

15 När Salomo vaknade förstod han att det hade varit en dröm.* Sedan gav han sig i väg till Jerusalem och ställde sig framför Jehovas förbundsark. Han offrade brännoffer och gemenskapsoffer+ och ordnade en festmåltid för alla sina tjänare.

16 Vid den tiden kom två prostituerade kvinnor till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den första kvinnan sa: ”Förlåt mig, min herre, men jag och den här kvinnan bor i samma hus, och jag födde barn medan hon var med. 18 Två dagar efter att jag hade fött fick hon också barn. Det var bara vi två i huset, ingen annan var där. 19 En natt dog hennes son, för hon hade legat på honom i sömnen. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son medan jag sov och lade honom hos sig,* och sin egen döde son lade hon hos mig. 21 När jag gick upp på morgonen och skulle amma min son upptäckte jag att han var död. Men sedan tittade jag närmare på honom och såg att det inte var mitt barn.” 22 Då sa den andra kvinnan: ”Nej, det är min son som lever! Det är din son som är död!” Men den första kvinnan invände: ”Nej, din son är död och min son lever!” Och så fortsatte de att gräla med varandra inför kungen.

23 Till sist sa kungen: ”Den ena säger: ’Det här är min son, han som lever, och din son är död!’ Och den andra säger: ’Nej, din son är död, det är min son som lever!’” 24 Kungen fortsatte: ”Hämta ett svärd!” Då bar de fram ett svärd till honom. 25 Sedan sa kungen: ”Hugg det levande barnet mitt itu, och ge halva barnet åt den ena kvinnan och den andra halvan åt den andra kvinnan.” 26 Men kvinnan som var mor till det levande barnet började genast vädja till kungen på grund av sina starka moderskänslor. Hon sa: ”Min herre, snälla, ge henne barnet! Vad du än gör, döda honom inte!” Men den andra kvinnan sa: ”Ingen av oss ska få honom, hugg honom itu!” 27 Då sa kungen: ”Ge barnet som lever åt den första kvinnan! Ni får absolut inte döda honom, det är hon som är mamman.”

28 Folket i hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade avkunnat, och de kände djup respekt för kungen.+ De förstod att det var med hjälp av Guds vishet som han dömde.+

4 Kung Salomo regerade över hela Israel.+ 2 Dessa var hans högsta ämbetsmän:* Asarja, Sadoks+ son, var präst. 3 Elihọref och Ahịa, Shishas söner, var sekreterare,+ och Jehosạfat,+ Ạhiluds son, var historiker.* 4 Benạja,+ Jehojạdas son, hade befälet över armén, och Sadok och Ẹbjatar+ var präster. 5 Asarja, Natans+ son, var ansvarig för fogdarna, och Sabud, Natans son, var präst och kungens vän.*+ 6 Ạhisar hade ansvaret för hovet, och Adonịram,+ Abdas son, hade ansvaret över de inkallade arbetarna.*+

7 Salomo hade 12 fogdar i hela Israel som ansvarade för livsmedlen åt kungen och hans hov. Var och en ansvarade för detta under en månad om året.+ 8 Dessa var fogdarna: Hurs son var fogde i Efraims bergstrakt, 9 Dekers son i Makas, Sạalbim,+ Bet-Semes och Elon-Bet-Hanan, 10 Heseds son i Arụbbot (han hade tillsyn över Soko och hela Heferlandet), 11 Abinạdabs son i hela Dors högland (han gifte sig med Salomos dotter Tafat), 12 Baạna, Ạhiluds son, i Tạanak, Megiddo+ och hela Bet-Sean,+ som ligger i närheten av Sạretan, nedanför Jịsreel, från Bet-Sean till Ạbel-Mehọla och till Jọkmeams+ område, 13 Gebers son i Ramot-Gilead+ (han hade tillsyn över Manasses son Jairs+ tältbyar i Gilead+ och även över Argobområdet+ i Basan:+ 60 stora, befästa städer med kopparbommar), 14 Ahinạdab, Iddos son, i Mahanạjim,+ 15 Ahimạas i Nạftali (även han gifte sig med en av Salomos döttrar, Bạsemat), 16 Baạna, Husajs son, i Aser och Bẹalot, 17 Jehosạfat, Parụas son, i Isạskar, 18 Sịmei,+ Elas son, i Benjamin,+ 19 Geber, Uris son, i Gileads land,+ som hade tillhört Sihon,+ amoréernas kung, och Og,+ Basans kung. Ytterligare en fogde var förordnad över alla de andra fogdarna i landet.

20 Invånarna i Juda och Israel var många, som sandkornen på havets strand.+ De åt och drack och gladde sig.+

21 Salomo regerade över alla riken från Floden*+ till filistéernas land och till gränsen mot Egypten. De betalade tribut och tjänade Salomo så länge han levde.+

22 Dessa var de dagliga matleveranserna till Salomos hov: 30 kormått* fint mjöl och 60 kormått vanligt mjöl, 23 10 gödtjurar, 20 nötkreatur från betesmarken och 100 får, förutom några hjortar, gaseller, råbockar och gödda gökar. 24 Han styrde alltså över hela området på den här sidan Floden,*+ från Tifsa till Gaza,+ ja över alla kungarna på den här sidan Floden. Och han hade fred med alla folken i områdena runt omkring.+ 25 Folket i Juda och Israel bodde i trygghet och satt var och en under sin egen vinstock och sitt eget fikonträd, från Dan till Beershẹba, så länge Salomo levde.

26 Salomo hade 4 000* spiltor till sina vagnshästar och 12 000 hästar.*+

27 Fogdarna ordnade med livsmedel till kung Salomo och till dem som åt vid hans bord. De hade ansvaret under var sin månad och såg till att ingenting fattades.+ 28 Enligt sin tilldelade kvot levererade de också korn och halm till hästarna* där de befann sig.

29 Gud fyllde Salomo med vishet och förstånd och hans hjärta med en insikt lika överflödande som sanden på havets strand.+ 30 Salomo var visare än alla i Österlandet och i Egypten.+ 31 Ingen annan var så vis som han. Han var visare än esrahiten Etan+ och visare än Heman,+ Kalkol+ och Darda, Mahols söner. Ryktet om honom spred sig bland de omgivande nationerna.+ 32 Han utarbetade* 3 000 ordspråk,+ och hans sånger+ uppgick till 1 005. 33 Han talade om träden, från cedern på Libanonberget till ịsopen+ som växer på muren. Han talade om djuren,+ fåglarna,*+ kräldjuren*+ och fiskarna. 34 Folk från alla nationer kom för att lyssna till Salomos vishet, däribland kungar från hela jorden som hade hört talas om hans vishet.+

5 När Hiram, kungen i Tyros,+ hörde att Salomo hade blivit smord till kung efter sin far skickade han sina tjänare till honom. Hiram och David hade nämligen alltid varit goda vänner.*+ 2 Salomo i sin tur sände detta meddelande till Hiram:+ 3 ”Som du vet fick min far David inte bygga ett hus till ära för Jehovas, sin Guds, namn på grund av de krig som fördes mot honom från alla håll ända tills Jehova gav honom seger över hans fiender.*+ 4 Men nu har Jehova, min Gud, gett mig fred överallt.+ Det finns ingen som strider mot mig, och ingen olycka hotar.+ 5 Därför tänker jag bygga ett hus till ära för Jehovas, min Guds, namn, precis som Jehova lovade min far David när han sa: ’Det är din son, som jag ska sätta på tronen efter dig, som ska bygga huset åt mitt namn.’+ 6 Så ge därför order om att fälla Libanoncedrar+ åt mig. Mina tjänare ska arbeta tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dina tjänare den lön du bestämmer. För du vet ju att ingen av oss förstår sig på att fälla träd som sidonierna.”+

7 När Hiram hörde Salomos ord blev han mycket glad och sa: ”Må Jehova bli lovprisad i dag, eftersom han har gett David en vis son över detta stora* folk!”+ 8 Så Hiram sände bud till Salomo: ”Jag fick ditt meddelande, och jag ska göra allt du önskar och förse dig med cederträ och enträ.+ 9 Mina tjänare ska forsla stockarna från Libanon till havet, och jag ska binda ihop dem till flottar och föra dem sjövägen till den plats du ger anvisning om. Där ska jag se till att stockarna lossas, och sedan får du frakta dem vidare. I utbyte ska du leverera de livsmedel jag önskar för mitt hushåll.”+

10 Så Hiram försåg Salomo med så mycket cederträ och enträ som han önskade. 11 Och de livsmedel Salomo gav Hiram var: 20 000 kormått* vete och 20 kormått olivolja av mycket fin kvalitet. Detta fick Hiram av Salomo år efter år.+ 12 Och Jehova gav Salomo vishet, precis som han hade lovat.+ Det var fred mellan Hiram och Salomo, och de slöt ett avtal* med varandra.

13 Kung Salomo kallade in arbetare* från hela Israel, 30 000 man.+ 14 Han skickade dem till Libanon i skift, 10 000 varje månad. De arbetade en månad på Libanonberget och var sedan hemma två månader. Adonịram+ hade ansvaret över de inkallade arbetarna. 15 Salomo hade 70 000 vanliga arbetare* och 80 000 stenhuggare+ i bergen,+ 16 förutom Salomos 3 300 underfogdar*+ som hade tillsyn över arbetarna. 17 På kungens order bröt man stora, dyrbara stenblock+ för att kunna lägga husets grund+ med huggen sten.+ 18 Tillsammans med män från Gebal+ utförde Salomos och Hirams byggnadsarbetare stenhuggningen, och de bearbetade stenarna och timret till huset.

6 Under det 480:e året efter att israeliterna* hade dragit ut ur Egypten,+ under Salomos fjärde år som kung över Israel, i månaden siv*+ (som är den andra månaden), började Salomo bygga Jehovas hus.*+ 2 Huset* som han byggde åt Jehova var 60 alnar* långt, 20 alnar brett och 30 alnar högt.+ 3 Förhallen+ framför det heliga* var lika bred som huset, 20 alnar. Den gick ut tio alnar framför huset.

4 På huset gjorde han fönster med avfasade* nischer.+ 5 Dessutom uppförde han en ytterbyggnad mot husets väggar. Den löpte längs väggarna till huset, alltså det heliga* och det innersta rummet,+ och i den gjorde han sidokamrar.+ 6 Sidokamrarna på första planet var fem alnar breda, på andra planet var de sex alnar breda och på tredje planet sju alnar breda. Han lät nämligen göra avsatser runt huset för att slippa göra ingrepp i husets väggar.+

7 Huset byggdes med färdighuggen sten från stenbrottet,+ så varken hammare, yxor eller några andra järnverktyg hördes i huset när man byggde det. 8 Ingången till sidokamrarna på första planet låg på husets södra* sida,+ och en spiraltrappa ledde till andra planet och vidare upp till det tredje. 9 Salomo fortsatte att bygga och färdigställa huset,+ och han täckte det med cederbjälkar och rader av cederbrädor.+ 10 Han byggde sidokamrarna utmed hela huset.+ Varje kammare var fem alnar hög, och med hjälp av cederbjälkar fogades de till huset.

11 Vid den här tiden fick Salomo följande budskap från Jehova: 12 ”När det gäller det hus som du håller på att bygga: Om du vandrar efter mina stadgar och verkställer mina domar och håller alla mina bud och lever i harmoni med dem,+ så ska jag uppfylla mitt löfte som gäller dig och som jag gav din far David,+ 13 och jag ska bo mitt ibland israeliterna,+ och jag ska inte överge mitt folk Israel.”+

14 Salomo fortsatte arbetet med att färdigställa huset. 15 Han klädde* väggarna invändigt med cederbrädor. Från golvet upp till takbjälkarna klädde han det med trä, och golvet täckte han med brädor av enträ.+ 16 Han mätte 20 alnar från den bakre väggen, och där avskilde han en sektion med cederbrädor från golv till tak och byggde det innersta rummet,+ det allra heligaste.+ 17 Och det heliga,*+ den del av huset som låg framför det, var 40 alnar långt. 18 Och invändigt var huset smyckat med reliefer av frukter*+ och utslagna blommor+ i cederträ. Alltsammans var klätt med cederträ, ingen sten var synlig.

19 Och han gjorde i ordning det innersta rummet+ i huset, så att man kunde ställa Jehovas förbundsark där.+ 20 Det innersta rummet var 20 alnar långt, 20 alnar brett och 20 alnar högt.+ Han klädde det med rent guld, och altaret+ klädde han med cederträ. 21 Salomo klädde huset invändigt med rent guld.+ Och framför det innersta rummet,+ som var klätt med guld, satte han guldkedjor. 22 Han överdrog hela huset med guld, från den ena änden till den andra. Och han förgyllde även hela altaret,+ som stod nära det innersta rummet.

23 Till det innersta rummet tillverkade han två keruber+ av furu,* tio alnar höga.+ 24 Den ena kerubens vingar var fem alnar vardera. Det var alltså tio alnar från vingspets till vingspets. 25 Den andra keruben var också tio alnar. De två keruberna hade samma mått och form. 26 Den ena keruben var tio alnar hög, precis som den andra. 27 Sedan ställde han keruberna+ i det innersta rummet.* Keruberna hade sina vingar utbredda så att den ena kerubens vinge rörde vid den ena väggen och den andra kerubens vinge rörde vid den andra väggen. Mitt i rummet vidrörde keruberna varandra, vinge mot vinge. 28 Och han överdrog keruberna med guld.

29 På alla väggarna i huset, både i det inre och det yttre rummet,* skar han ut reliefer med keruber,+ palmer+ och utslagna blommor.+ 30 Han överdrog golvet i både det inre och det yttre rummet med guld. 31 Och till det innersta rummet tillverkade han dörrar av furu och sidopelare och dörrposter, som en femte del.* 32 De båda dörrarna var av furu, och på dem skar han ut reliefer med keruber, palmer och utslagna blommor. Och han överdrog dem med guld och hamrade ut guldet på keruberna och palmerna. 33 Till det heligas* ingång tillverkade han på samma sätt dörrposter av furu, som hörde till en fjärde del.* 34 Och han tillverkade två dörrar av enträ. Varje dörr bestod av två dörrhalvor som vreds på tappar.+ 35 Han skar ut keruber, palmer och utslagna blommor och överdrog sniderierna med bladguld.

36 Han byggde den inre förgårdsmuren+ av tre rader huggen sten och en rad cederbjälkar.+

37 Under det fjärde året, i månaden siv,* lade man grunden till Jehovas hus.+ 38 Och under det elfte året, i månaden bul* (som är den åttonde månaden), var huset färdigbyggt enligt planen,+ och alla detaljer var kompletta. Det tog alltså sju år för Salomo att bygga huset.

7 Salomo byggde sitt palats,+ och det tog 13 år för honom att färdigställa det.+

2 Och han byggde Libanonskogshuset,+ 100 alnar* långt, 50 alnar brett och 30 alnar högt. Det vilade på fyra rader pelare av cederträ med cederbjälkar+ ovanpå pelarna. 3 Ovanför bärbjälkarna som låg på pelarna var huset panelat med cederträ. Det fanns 45 sådana,* 15 i varje rad. 4 Huset hade tre rader fönster med karmar, och fönstren satt mitt emot varandra i tre plan. 5 Alla ingångar och dörrposter hade karmar med räta vinklar,* precis som insidan av fönstren som satt mitt emot varandra i tre plan.

6 Han byggde också Pelarhallen.* Den var 50 alnar lång och 30 alnar bred, och framför den fanns en förhall med pelare och tak.

7 Han byggde även Tronhallen,*+ som också kallades Domshallen,+ där han skulle döma. Den panelades med cederträ från golv till tak.

8 Palatset där han själv skulle bo låg på den andra förgården+ och var avskilt från Hallen* men byggt i samma stil. Salomo byggde också ett hus i samma stil som Hallen åt faraos dotter, som han hade gift sig med.+

9 Allt var uppfört av dyrbara stenblock,+ huggna efter mått och tillsågade med stensågar både på insidan och utsidan, från grunden upp till krönlisten. Det var samma sak med allt utanför, ända bort till den stora förgården.+ 10 Och grunden var lagd med stora, dyrbara stenblock, varav några var på tio alnar och andra var på åtta alnar. 11 Ovanpå dem var det dyrbara stenblock, huggna efter mått, och även cederträ. 12 Runt den stora förgården var det en mur av tre rader huggen sten och en rad cederbjälkar, precis som runt den inre förgården+ till Jehovas hus och dess förhall.+

13 Kung Salomo sände bud efter Hiram+ och hämtade honom från Tyros. 14 Han var son till en änka av Nạftalis stam, och hans far var en tyrisk kopparsmed.+ Han var mycket begåvad och kunnig+ och hade erfarenhet av allt slags arbete i koppar.* Hiram kom till kung Salomo och utförde det arbete som han ville ha gjort.

15 Hiram göt de två kopparpelarna.+ Varje pelare var 18 alnar hög, och omkretsen på var och en av pelarna motsvarade ett mätsnöre på 12 alnar.*+ 16 Och han gjorde två kapitäl som göts i koppar och som skulle sitta högst upp på pelarna. Varje kapitäl var fem alnar högt. 17 Runt om kapitälen på pelarna hängde ett nätverk av flätade kedjor,+ sju på det ena kapitälet och sju på det andra. 18 Och han gjorde granatäpplen i två rader till nätverken som omgav kapitälen på pelarna. Han gjorde likadant med båda kapitälen. 19 Kapitälen ovanpå pelarna vid förhallen var i form av liljor, fyra alnar höga. 20 Kapitälen satt på de båda pelarna, och där de började bukta ut hängde nätverken. Det var 200 granatäpplen i rader runt varje kapitäl.+

21 Han reste pelarna vid förhallen till templet.*+ Han reste den högra* pelaren och gav den namnet Jakin,* och sedan reste han den vänstra* pelaren och gav den namnet Boas.*+ 22 Den översta delen av pelarna var formad som en lilja. Och arbetet med pelarna blev klart.

23 Sedan gjorde han havet* i gjuten metall.+ Det var cirkelrunt och mätte 10 alnar från den ena kanten till den andra, och det var 5 alnar högt. Det krävdes ett mätsnöre på 30 alnar för att nå runt det.*+ 24 Och ett ornament av frukter*+ löpte under kanten hela vägen runt havet, tio på varje aln. De två raderna med frukter hade gjutits in i samma stycke som havet. 25 Det stod på 12 tjurar.+ Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade ovanpå dem, och alla tjurar var placerade med bakdelen in mot mitten. 26 Havets tjocklek var en handsbredd,* och kanten var som kanten på en bägare, som en utslagen lilja. Det brukade innehålla 2 000 bat* vatten.

27 Sedan gjorde han de tio vagnarna*+ av koppar. Varje vagn var fyra alnar lång, fyra alnar bred och tre alnar hög. 28 Så här var vagnarna konstruerade: De hade paneler på sidorna, och panelerna satt i ett ramverk. 29 Och panelerna i ramverket var dekorerade med lejon,+ tjurar och keruber,+ och ramverket hade samma dekor. Ovanför och nedanför lejonen och tjurarna var det girlanger i relief. 30 Varje vagn hade fyra kopparhjul och kopparaxlar som var fästa vid vagnens fyra hörnreglar. Karet vilade på bärarmar, som hade gjutits med ett girlangmönster på sidorna. 31 Karets öppning omgavs av en ram, och karet utvidgades en aln uppåt. Ramen var rund, och tillsammans med stöden blev höjden en och en halv aln. Ramen hade ornament som satt på fyrkantiga paneler, inte runda. 32 De fyra hjulen satt under panelerna, och hållarna till hjulen var fästa på vagnen. Varje hjul var en och en halv aln högt. 33 Och hjulen var gjorda precis som hjulen på stridsvagnar. Deras hållare, fälgar, ekrar och nav var i gjuten metall. 34 Varje vagn hade fyra stöd som satt i hörnen. Stöden var gjutna i samma stycke som* vagnen. 35 Högst upp på vagnen satt en ringformad ram, en halv aln hög. Och dess hållare och paneler var gjutna i ett stycke med* den. 36 På hållarna och panelerna graverade han keruber, lejon och palmer, alltefter vad utrymmet tillät, och girlanger runt omkring.+ 37 Det var så han gjorde de tio vagnarna.+ De göts alla på samma sätt,+ med samma mått och form.

38 Han tillverkade tio kopparkar.+ Varje kar rymde 40 bat* och var fyra alnar.* Alla tio vagnar hade var sitt kar. 39 Han ställde fem vagnar på högra sidan om huset och fem på vänstra sidan om huset. Sedan ställde han havet på högra sidan om huset, åt sydost.+

40 Hiram+ gjorde också karen, skovlarna+ och skålarna.+

Han slutförde allt arbete som kung Salomo hade bett honom göra i Jehovas hus:+ 41 de två pelarna+ och de rundade kapitälen ovanpå dem, de båda näten av flätade kedjor+ som omgav de rundade kapitälen ovanpå pelarna 42 och de 400 granatäpplena+ till de båda näten – två rader granatäpplen till varje nät som omgav de båda rundade kapitälen ovanpå pelarna – 43 de tio vagnarna+ och de tio karen+ till vagnarna, 44 havet+ och de 12 tjurarna under havet 45 och hinkarna, skovlarna och skålarna och alla redskapen. Allt detta gjorde Hiram av polerad koppar åt kung Salomo till Jehovas hus. 46 Kungen göt dem i lerformar på Jordanslätten,* mellan Sukkot och Sạretan.

47 På grund av den stora mängden redskap avstod Salomo från att väga dem. Vikten på all koppar blev aldrig fastställd.+ 48 Salomo gjorde alla föremålen till Jehovas hus: altaret+ av guld, bordet+ av guld som skådebrödet låg på, 49 lampställen+ av rent guld, fem till höger och fem till vänster framför det innersta rummet, blommorna,+ lamporna och veksaxarna* av guld,+ 50 karen, ljussläckarna,+ skålarna, bägarna+ och fyrfaten+ av rent guld och tapphålen av guld till dörrarna till det inre huset,+ det vill säga det allra heligaste, och till dörrarna till det heliga.*+

51 Kung Salomo fullbordade allt arbete som han skulle göra på Jehovas hus. Sedan förde han in det som hans far David hade helgat,*+ och han lade silvret, guldet och föremålen i skattkamrarna i Jehovas hus.+

8 Därefter samlade+ Salomo de äldste i Israel, alla stamöverhuvuden, hövdingarna för Israels släkter.*+ De kom till kung Salomo i Jerusalem för att föra dit Jehovas förbundsark från Davidsstaden,+ det vill säga Sion.+ 2 Alla Israels män samlades hos kung Salomo under högtiden* i månaden ẹtanim,* som är den sjunde månaden.+ 3 När alla de äldste i Israel hade kommit lyfte prästerna upp arken.+ 4 De förde upp Jehovas ark, mötestältet+ och alla de heliga redskapen som var i tältet. Det var prästerna och leviterna som förde upp dem. 5 Kung Salomo och hela Israels församling, de som hade kallats dit för att träffa honom, stod framför arken. Man offrade+ får och nötboskap i sådan mängd att det inte gick att räkna.

6 Sedan förde prästerna in Jehovas förbundsark och ställde den på dess plats+ i husets innersta rum, det allra heligaste, under kerubernas vingar.+

7 Keruberna sträckte alltså ut sina vingar över platsen där arken stod, så att de var utbredda över arken och dess bärstänger.+ 8 Stängerna+ var så långa att spetsarna syntes från det heliga framför det innersta rummet, men de var inte synliga utifrån. Och där är de kvar än i dag. 9 Det låg ingenting annat i arken än de två stentavlorna+ som Mose hade lagt dit+ vid Horeb, när Jehova ingick ett förbund+ med israeliterna sedan de hade lämnat Egypten.+

10 När prästerna kom ut från den heliga platsen fyllde molnet+ Jehovas hus.+ 11 Prästerna kunde inte stå där och utföra tjänst på grund av molnet, eftersom Jehovas hus uppfylldes av Jehovas härlighet.+ 12 Då sa Salomo: ”Jehova sa att han skulle bo i det tjocka mörkret.+ 13 Jag har med framgång byggt ett storslaget* hus åt dig, en fast plats där du kan bo för evigt.”+

14 Sedan vände sig kungen om och välsignade hela Israels församling medan alla stod upp.+ 15 Han sa: ”Må Jehova, Israels Gud, lovprisas! Med sin egen hand har han uppfyllt löftet som han med sin egen mun gav min far David, när han sa: 16 ’Från den dag jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte utvalt någon stad bland alla Israels stammar där det ska byggas ett hus till ära för mitt namn.+ Däremot har jag utvalt David till att styra över mitt folk Israel.’ 17 Och det var min far Davids innerliga önskan att bygga ett hus till ära för Jehovas, Israels Guds, namn.+ 18 Men Jehova sa till min far David: ’Det har varit din innerliga önskan att bygga ett hus till ära för mitt namn, och du gjorde rätt som önskade det. 19 Men det är inte du som ska bygga huset. Däremot ska du få en son som* ska bygga huset till ära för mitt namn.’+ 20 Jehova har uppfyllt sitt löfte, för jag har efterträtt min far David på Israels tron, precis som Jehova lovade. Jag har också byggt huset till ära för Jehovas, Israels Guds, namn+ 21 och ställt i ordning en plats där för arken, som innehåller förbundet+ som Jehova slöt med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.”

22 Salomo ställde sig framför Jehovas altare inför Israels hela församling och lyfte händerna mot himlen+ 23 och sa: ”Jehova, Israels Gud, det finns ingen gud som du,+ varken i himlen eller på jorden. Du håller ditt förbund och visar lojal kärlek+ mot dina tjänare som vandrar helhjärtat inför dig.+ 24 Du har hållit löftet du gav din tjänare David, min far. Du gav löftet med din egen mun, och i dag har du uppfyllt det med din egen hand.+ 25 Jehova, Israels Gud, håll löftet du gav din tjänare David, min far, när du sa: ’Det ska alltid sitta en man från din släktlinje på Israels tron, förutsatt att dina söner noga tänker på hur de lever och vandrar troget inför mig, precis som du har gjort.’+ 26 Israels Gud, låt nu löftet som du gav din tjänare David, min far, bli verklighet, det ber jag dig.

27 Men kan Gud verkligen bo på jorden?+ Inte ens himlen, ja himlarnas himmel, kan rymma dig,+ så hur skulle detta hus som jag har byggt kunna göra det?+ 28 Jehova, min Gud, lyssna nu på din tjänares bön och vädjan om välsignelse. Lyssna till detta rop på hjälp och den bön som din tjänare ber i dag. 29 Må dina ögon vaka över detta hus både dag och natt, den plats som du syftade på när du sa: ’Här ska mitt namn vara’,+ så att du lyssnar på den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats.+ 30 Och lyssna på din tjänares vädjan om välsignelse och på ditt folk Israel när de ber vända mot denna plats. Må du höra det på den plats där du bor i himlen,+ ja höra och förlåta.+

31 Om en man anklagas för att ha syndat mot någon och måste svära en ed på att han är oskyldig* och sedan, efter att ha svurit eden,* kommer och ställer sig framför ditt altare i detta hus,+ 32 må du då lyssna i himlen och ingripa och döma dina tjänare. Döm den skyldige* och låt hans ondska drabba honom själv, och frikänn den oskyldige* och belöna honom efter hans rättfärdighet.+

33 Om ditt folk Israel besegras av en fiende för att de syndar mot dig+ men sedan kommer tillbaka till dig och ärar ditt namn+ och ber och vädjar i detta hus om att bli välsignade av dig,+ 34 må du då lyssna i himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du gav deras förfäder.+

35 Om himlen är tillsluten och inte ger något regn+ för att de har syndat mot dig+ och de ber mot denna plats och ärar ditt namn och upphör med sin synd, eftersom du har ödmjukat* dem,+ 36 må du då höra det i himlen och förlåta synden som dina tjänare, ditt folk Israel, har gjort sig skyldiga till. Visa dem den rätta vägen,+ och låt det regna+ över ditt land som du gav ditt folk som egendom.*

37 Om landet drabbas av svält+ eller pest, om grödan förstörs av rost, mjöldagg*+ eller svärmar av glupska gräshoppor, om fienden belägrar någon av städerna i landet* eller om det kommer någon annan plåga eller sjukdom+ 38 och de breder ut sina händer mot detta hus, oavsett vilken bön eller vädjan om välsignelse från dig+ som kommer från en enskild individ eller hela ditt folk Israel (eftersom var och en känner sitt eget hjärtas smärta*),+ 39 må du då höra det i himlen, där du bor.+ Må du förlåta+ och ingripa och belöna varje människa efter hennes handlingssätt,+ för du vet ju vad som finns i hjärtat (det är bara du som verkligen känner människors hjärtan).+ 40 Då kommer de att känna respekt för dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.

41 Och när det gäller utlänningen, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från ett avlägset land på grund av ditt namn*+ 42 (för folken ska höra talas om ditt stora namn+ och din starka hand och din uträckta arm), när han kommer och ber vänd mot detta hus, 43 må du då lyssna i himlen, där du bor,+ och göra allt som utlänningen ber dig om. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och respektera dig,+ precis som ditt folk Israel gör, och de kommer att veta att du har fäst ditt namn vid detta hus som jag har byggt.

44 Om ditt folk drar ut i krig mot fienden, vart du än sänder dem,+ och om de ber+ till dig, Jehova, i riktning mot den stad som du har utvalt+ och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 45 så må du i himlen lyssna till deras bön och vädjan om välsignelse och ge dem rättvisa.

46 Om de syndar mot dig (för det finns ju ingen som inte syndar)+ och väcker din vrede, så att du låter fienden besegra dem och föra bort dem som fångar till sitt land, nära eller fjärran,+ 47 men de kommer till insikt i landet som de fördes bort till+ och ångrar sig+ och ber om barmhärtighet medan de är i fångenskap+ och säger: ’Vi har syndat och gjort fel, vi har gjort det som är ont’,+ 48 och om de av själ* och hjärta+ vänder om till dig i sina fienders land, som de fördes bort till som fångar, och ber till dig i riktning mot det land som du gav åt deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 49 så må du lyssna i himlen, där du bor.+ Lyssna till deras bön och vädjan om barmhärtighet, och ge dem rättvisa 50 och förlåt ditt folk som har syndat mot dig, ja, förlåt alla deras överträdelser mot dig. Gör så att deras förtryckare har medlidande med dem och visar dem barmhärtighet+ 51 (för de är ditt folk och din egendom,+ som du förde ut ur Egypten,+ från smältugnens mitt).+ 52 Må dina ögon vara öppna för den vädjan+ om barmhärtighet som din tjänare och ditt folk Israel riktar till dig, så att du lyssnar när de än ber till dig.*+ 53 Du utvalde ju dem som din egendom framför alla andra folk på jorden,+ precis som du sa genom din tjänare Mose när du förde våra förfäder ut ur Egypten, suveräne Herre Jehova.”

54 När Salomo hade avslutat sin bön till Jehova och sin vädjan om välsignelse reste han sig upp framför Jehovas altare, där han hade stått på knä med händerna mot himlen.+ 55 Sedan stod han och välsignade hela Israels församling med hög röst och sa: 56 ”Lovprisa Jehova, som har gett sitt folk Israel en viloplats, precis som han har lovat.+ Vartenda ord av det goda han lovade genom sin tjänare Mose har gått i uppfyllelse.+ 57 Må Jehova, vår Gud, vara med oss precis som han var med våra förfäder.+ Må han inte lämna oss eller överge oss.+ 58 Må han dra våra hjärtan till sig,*+ så att vi vandrar på alla hans vägar och rättar oss efter hans bud, förordningar och domar som han uppmanade våra förfäder att följa. 59 Må min vädjan om Jehovas godhet vara nära vår Gud Jehova både dag och natt, så att han dag för dag ger mig, sin tjänare, och sitt folk Israel rättvisa. 60 Då ska alla folk på jorden veta att Jehova är den sanne Guden.+ Det finns ingen annan!+ 61 Så låt ert hjärta vara fullständigt hängivet+ Jehova, vår Gud, genom att ni följer hans bud och stadgar, som ni gör i dag.”

62 Sedan frambar kungen tillsammans med alla israeliter ett storslaget offer inför Jehova.+ 63 Salomo offrade gemenskapsoffren+ åt Jehova: 22 000 tjurar och 120 000 får. Och så invigde kungen och alla israeliter Jehovas hus.+ 64 På den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Jehovas hus, för där skulle han frambära brännoffren, sädesoffren och fettstyckena av gemenskapsoffren. Kopparaltaret+ som stod inför Jehova var nämligen för litet för att rymma brännoffren, sädesoffren och fettstyckena+ av gemenskapsoffren. 65 Sedan firade Salomo högtiden+ tillsammans med alla israeliter. Det var en stor församling som hade kommit från ett område som sträckte sig ända från Lebo-Hamat* till Egyptens flodbädd.*+ De firade högtiden inför Jehova, vår Gud, först i 7 dagar och sedan i ytterligare 7 dagar, alltså 14 dagar. 66 Dagen därpå* skickade han i väg folket, och de välsignade kungen och gick hem till sig, glada och upprymda över all godhet+ som Jehova hade visat sin tjänare David och sitt folk Israel.

9 Så snart Salomo hade byggt färdigt Jehovas hus, kungens palats+ och allt annat som han hade längtat efter att göra+ 2 visade sig Jehova för Salomo en andra gång, precis som han hade gjort i Gịbeon.+ 3 Jehova sa till honom: ”Jag har hört din bön och din vädjan om välsignelse. Jag har helgat detta hus som du har byggt genom att fästa mitt namn vid det+ för all framtid. Mina ögon och mitt hjärta kommer alltid att vara där.+ 4 Om du, precis som din far David, vandrar inför mig+ med ett uppriktigt+ och rent hjärta+ och gör allt som jag har befallt dig,+ och om du rättar dig efter mina förordningar och domar,+ 5 då ska jag befästa din tron över Israel för evigt, precis som jag lovade din far David när jag sa: ’Det ska alltid sitta en man från din släktlinje på Israels tron.’+ 6 Men om ni och era söner slutar följa mig och inte håller de bud och stadgar som jag har gett er, utan börjar tillbe andra gudar och böjer er ner för dem,+ 7 då ska jag utplåna Israel från det land som jag har gett dem.+ Och jag ska förkasta+ det hus som jag har helgat åt mitt namn, och Israel ska bli föraktat* och förlöjligat bland alla folk.+ 8 Då kommer detta hus att bli en ruinhög.+ Alla som går förbi ska stirra förundrat, skaka på huvudet* och fråga: ’Varför har Jehova gjort så mot det här landet och det här huset?’+ 9 Då ska man säga: ’Det är för att de övergav Jehova, sin Gud, som förde deras förfäder ut ur Egypten. De valde andra gudar, som de böjde sig ner inför och tillbad. Därför har Jehova låtit dem drabbas av all denna olycka.’”+

10 Efter de 20 år som det tog för Salomo att bygga både Jehovas hus och kungens palats+ 11 gav han 20 städer i Galileen till Hiram,+ kungen i Tyros. Hiram hade nämligen försett Salomo med cederträ och enträ och så mycket guld han önskade.+ 12 Men när Hiram kom från Tyros och såg städerna som Salomo hade gett honom blev han missnöjd med dem.* 13 Han sa: ”Vad är det här för städer som du har gett mig, min broder?” Därför fick området namnet Kabuls land,* som det heter än i dag. 14 Och Hiram skickade 120 talenter* guld till kungen.+

15 Följande är en redogörelse över det arbete+ som utfördes av dem som kung Salomo kallade in för att bygga Jehovas hus,+ sitt eget palats, Vallen,*+ Jerusalems mur, Hasor,+ Megiddo+ och Geser.+ 16 (Farao, Egyptens kung, hade dragit upp och intagit Geser och bränt ner staden och dödat kanaanéerna+ som bodde där. Sedan hade han gett staden som avskedsgåva* åt sin dotter,+ Salomos hustru.) 17 Salomo byggde upp* Geser, Nedre Bet-Horon,+ 18 Bạalat+ och Tamar i vildmarken i Israel.* 19 Salomo byggde även förrådsstäder, vagnsstäder+ och städer åt ryttarna. Allt han ville bygga i Jerusalem, på Libanonberget och i alla andra områden som låg under honom, det byggde han. 20 De som inte tillhörde Israels folk+ och som var kvar av amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,+ 21 alltså avkomlingarna till dem som israeliterna hade lämnat kvar i landet och inte kunnat utplåna,* dessa kallade Salomo in till tvångsarbete som slavar, vilket de är än i dag.+ 22 Men Salomo gjorde inga israeliter till slavar.+ De var nämligen hans krigare, tjänare, furstar och adjutanter och befäl över hans vagnförare och ryttare. 23 Salomo hade 550 överfogdar som hade tillsyn över hans arbete och var förmän för hans arbetare.+

24 Faraos dotter+ flyttade från Davidsstaden+ till sitt eget hus, som Salomo hade byggt åt henne. Sedan byggde han Vallen.*+

25 Tre gånger om året+ offrade Salomo brännoffer och gemenskapsoffer på altaret som han hade byggt åt Jehova,+ ja, han sände upp offerrök från altaret inför Jehova. Och så färdigställde han huset.+

26 Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber,+ som låg nära Elot vid Röda havets strand i Edom.+ 27 Hiram skickade sina egna tjänare, erfarna sjömän, som fick tjänstgöra tillsammans med Salomos tjänare på skeppen.+ 28 De seglade till Ofir+ och hämtade 420 talenter* guld som de tog med till kung Salomo.

10 Drottningen av Saba fick höra talas om Salomo och att hans storhet hade att göra med Jehovas namn.+ Så hon kom för att sätta honom på prov med invecklade frågor.*+ 2 Hon anlände till Jerusalem med ett mycket imponerande följe,+ med kameler lastade med balsamolja+ och stora mängder guld och ädelstenar. Hon trädde fram inför Salomo och talade med honom om allt som låg henne varmt om hjärtat. 3 Han svarade på alla hennes frågor. Inget var för svårt* för kungen att förklara för henne.

4 När drottningen av Saba hörde Salomos vishet+ och såg huset som han hade byggt,+ 5 maten på hans bord,+ hovmännen och hur de satt, alla hans munskänkar och uppassarna och hur de betjänade och hur de var klädda och såg alla brännoffer som han offrade regelbundet i Jehovas hus, så blev hon mållös av häpnad.* 6 Och hon sa till kungen: ”Allt som jag hörde i mitt land om dina bedrifter* och din vishet var sant. 7 Men jag kunde inte tro det förrän jag fick se det med egna ögon, och ändå hade man inte ens berättat hälften för mig. Din vishet och rikedom har överträffat alla rykten som jag har hört. 8 Lyckliga är dina män, och lyckliga är dina tjänare som alltid får vara nära dig och lyssna till din vishet!+ 9 Må Jehova, din Gud, bli ärad,+ han som har fäst sig vid dig och satt dig på Israels tron. I sin oändliga kärlek till Israel har Jehova utsett dig till kung, för att du ska skipa lag och rätt.”

10 Sedan gav hon kungen 120 talenter* guld, ädelstenar och en stor mängd balsamolja.+ Det har aldrig förts in så mycket balsamolja som när drottningen av Saba gav denna gåva åt kung Salomo.

11 Hirams flotta, som fraktade guld från Ofir,+ hämtade också en stor mängd stockar av algumträ+ från Ofir samt dyrbara stenar.+ 12 Kungen använde stockarna av algumträ för att göra stöd till Jehovas hus och kungens palats. Av stockarna gjorde han också lyror och harpor till sångarna.+ Fram till denna dag har man aldrig sett eller fört in sådana stockar av algumträ igen.

13 Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och bad om, förutom allt som han gav henne i sin stora frikostighet.* Sedan påbörjade hon resan tillbaka till sitt eget land tillsammans med sina tjänare.+

14 Och varje år kom det in 666 talenter* guld till Salomo,+ 15 förutom det som kom in från köpmännen och från handelsmännens vinster och från alla arabkungar och från ståthållarna i landet.

16 Kung Salomo tillverkade 200 stora sköldar av legerat guld+ (det gick åt 600 siklar* guld till varje sköld)+ 17 och 300 små sköldar* av legerat guld (det gick åt tre minor* guld till varje sköld). Sedan lät kungen ställa dem i Libanonskogshuset.+

18 Kungen gjorde också en stor elfenbenstron+ och överdrog den med rent guld.+ 19 Sex trappsteg ledde upp till tronen, som hade en rund tronhimmel. Tronen hade två armstöd, och bredvid varje armstöd stod ett lejon.+ 20 På de sex trappstegen stod 12 lejon, sex på var sida. Aldrig har något annat rike kunnat uppvisa något liknande.

21 Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla föremål i Libanonskogshuset+ var av rent guld. Ingenting var av silver, för det ansågs inte vara värt någonting på Salomos tid.+ 22 Kungen hade nämligen en flotta av Tarsisskepp+ som seglade tillsammans med Hirams flotta, och vart tredje år anlände flottan av Tarsisskepp lastade med guld, silver, elfenben,+ apor och påfåglar.

23 Kung Salomo var alltså både rikare+ och visare än alla andra kungar på jorden.+ 24 Och folk från alla länder bad om audiens hos Salomo* för att få lyssna till visheten som Gud hade lagt i hans hjärta.+ 25 Alla hade med sig gåvor: guld- och silverföremål, kläder, vapen, balsamolja, hästar och mulor. Så fortsatte det år efter år.

26 Och Salomo skaffade vagnar och hästar,* så att han till slut hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar.*+ Han höll dem förlagda i vagnsstäderna och i kungens närhet i Jerusalem.+

27 Kung Salomo gjorde silver lika vanligt i Jerusalem som sten och gjorde cederträ lika vanligt som sykomorträd i Shefẹla.+

28 Salomos hästar importerades från Egypten, och kungens köpmän brukade köpa hela flockar* till ett bestämt pris.+ 29 Varje vagn som importerades från Egypten kostade 600 silverstycken, och en häst kostade 150. De förmedlade också hästar och vagnar till hettiternas+ alla kungar och till Arams kungar.

11 Förutom faraos dotter+ hade kung Salomo många andra utländska kvinnor+ som han älskade: moabitiska,+ ammonitiska,+ edomeiska, sidoniska+ och hettitiska+ kvinnor. 2 De kom från de folk som Jehova hade gett israeliterna denna anvisning om: ”Ni får inte beblanda er med* dem, för de kommer att övertala er* att följa deras gudar.”+ Det var sådana kvinnor Salomo höll fast vid och älskade. 3 Han hade 700 hustrur, som var furstinnor, och 300 bihustrur, och de hade stort inflytande över honom.* 4 Och när Salomo var gammal+ hade hans hustrur övertalat honom* att följa andra gudar,+ och han var inte trogen mot Jehova, sin Gud, av hela sitt hjärta, som hans far David hade varit. 5 Och Salomo följde Ạshtoret,+ sidoniernas gudinna, och Milkom,+ ammoniternas avskyvärda gud. 6 Salomo gjorde det som var ont i Jehovas ögon och följde inte Jehova helt och fullt, som hans far David hade gjort.+

7 Det var på den tiden som Salomo byggde en offerhöjd+ åt Kemosh, moabiternas avskyvärda gud, på berget i närheten av Jerusalem och åt Molek,+ ammoniternas avskyvärda gud.+ 8 Det här gjorde han för alla sina utländska hustrurs skull, som sände upp offerrök och offrade åt sina gudar.

9 Jehova blev rasande på Salomo för att han hade vänt sig bort från Jehova, Israels Gud,+ som hade visat sig för honom två gånger+ 10 och som hade varnat honom just för att följa andra gudar.+ Men han gjorde inte som Jehova hade befallt. 11 Därför sa Jehova till Salomo: ”Eftersom du har gjort så här och inte har hållit mitt förbund och mina stadgar, som jag befallde dig, ska jag slita riket ifrån dig och ge det åt en av dina tjänare.+ 12 Men för din far Davids skull ska jag inte göra det så länge du lever, utan jag ska slita det ur din sons hand.+ 13 Däremot ska jag inte slita bort hela riket.+ Jag ska ge en stam till din son+ för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt.”+

14 Jehova såg till att Salomo fick en fiende+ i edomén Hadad, som tillhörde kungaätten i Edom.+ 15 Tidigare, när David hade besegrat Edom,+ gav sig befälhavaren Joab i väg för att begrava dem som hade stupat, och han försökte döda alla män* i Edom. 16 (Joab och hela Israels armé stannade där i sex månader tills han hade utplånat alla män* i Edom.) 17 Men Hadad flydde till Egypten tillsammans med några av sin fars edomeiska tjänare. Då var Hadad bara en liten pojke. 18 De gav sig alltså av från Midjan* och fortsatte till Paran.+ De tog med sig några män därifrån och kom fram till Egypten, till farao, Egyptens kung, som såg till att han fick ett hus, livsmedel och ett landområde. 19 Farao tyckte så bra om Hadad att han fick gifta sig med faraos egen svägerska, drottning Tạhpenes syster. 20 Efter ett tag födde Tạhpenes syster en son åt honom, Gẹnubat, och Tạhpenes uppfostrade* honom i faraos hus. Gẹnubat växte alltså upp i faraos hus tillsammans med faraos söner.

21 Medan Hadad var i Egypten fick han höra att David hade gått till vila hos sina förfäder+ och att befälhavaren Joab hade dött.+ Så Hadad sa till farao: ”Låt mig återvända till mitt eget land.” 22 Men farao frågade: ”Vad saknar du här hos mig, som gör att du vill återvända till ditt eget land?” ”Ingenting”, svarade han, ”men låt mig ändå ge mig av.”

23 Gud såg till att Salomo fick ännu en fiende.+ Det var Reson, Eljạdas son, som hade flytt från sin herre, kung Hadadẹser+ av Soba. 24 Längre tillbaka, när David besegrade männen i Soba,*+ samlade Reson män kring sig och ledde dem på plundringståg. De gav sig av till Damaskus+ och bosatte sig där och började regera i Damaskus. 25 Under hela Salomos regering motarbetade han Israel och skapade svårigheter, precis som Hadad. Reson regerade över Aram, och han avskydde Israel.

26 Sedan var det Jerọbeam,+ Nebats son, en efraimit från Serẹda. Hans mor hette Serụa och var änka. Han var en av Salomos tjänare+ och gjorde också uppror* mot kungen.+ 27 Och det här var anledningen till hans uppror: Salomo hade byggt Vallen*+ och täppt till öppningen i muren till sin far Davids stad.+ 28 Jerọbeam var en kompetent ung man. När Salomo såg hur hårt han arbetade gjorde han honom till tillsyningsman+ för det obligatoriska arbete som Josefs avkomlingar* utförde. 29 En dag när Jerọbeam gick längs vägen från Jerusalem kom profeten Ahịa+ från Silo emot honom. Ahịa hade på sig en ny mantel, och de var ensamma på fältet. 30 Ahịa tog tag i den nya manteln han hade på sig och slet den i 12 delar. 31 Sedan sa han till Jerọbeam:

”Ta tio delar till dig själv, för så här säger Jehova, Israels Gud: ’Jag sliter riket ur Salomos hand, och jag ska ge dig tio stammar.+ 32 Men en stam ska han få behålla+ för min tjänare Davids skull+ och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt bland alla Israels stammar.+ 33 Jag ska göra detta för att de har övergett mig+ och tillber Ạshtoret, sidoniernas gudinna, och Kemosh, moabiternas gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte vandrat på mina vägar och inte gjort det som är rätt i mina ögon, och de har inte rättat sig efter mina stadgar och domar, som Salomos far David gjorde. 34 Men jag ska inte ta ifrån honom hela riket. Jag ska låta honom vara hövding så länge han lever för min tjänare Davids skull, han som jag utvalde,+ för han höll mina bud och mina stadgar. 35 Men jag ska ta kungamakten ur händerna på hans son och ge dig tio stammar.+ 36 Hans son ska få en stam av mig, så att min tjänare David alltid har en lampa* inför mig i Jerusalem,+ den stad som jag har utvalt och fäst mitt namn vid. 37 Jag ska utvälja dig, och du ska regera över allt du önskar, och du ska bli kung över Israel. 38 Och om du lyder allt som jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör det som är rätt i mina ögon genom att hålla mina stadgar och mina bud, precis som min tjänare David gjorde,+ då ska jag vara med dig. Jag ska bygga ett bestående hus* åt dig, precis som jag gjorde för David,+ och jag ska ge dig Israel. 39 Och jag ska förödmjuka Davids avkomma på grund av detta,+ men inte för alltid.’”+

40 Salomo försökte döda Jerọbeam, men han flydde till Egypten, till Sisak,+ Egyptens+ kung, och stannade där så länge Salomo levde.

41 Salomos historia i övrigt, alla hans bedrifter och hans vishet, har nedtecknats i krönikan över Salomos historia.+ 42 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i 40 år. 43 Sedan gick Salomo till vila hos sina förfäder och blev begravd i sin far Davids stad. Hans son Rehạbeam+ efterträdde honom som kung.

12 Rehạbeam gav sig av till Sikem,+ för hela Israel hade samlats där för att göra honom till kung.+ 2 Och Jerọbeam, Nebats son, fick höra om det (han bodde fortfarande i Egypten, dit han hade flytt på grund av kung Salomo).+ 3 Man sände bud efter honom, och sedan gick Jerọbeam och hela Israels folk till Rehạbeam och sa: 4 ”Din far lade ett tungt ok på oss.+ Men om du gör din fars hårda arbete mindre krävande och hans tunga* ok lättare, så ska vi tjäna dig.”

5 Då sa han till dem: ”Gå i väg och kom tillbaka till mig om tre dagar.” Då gick folket i väg.+ 6 Kung Rehạbeam rådgjorde med de äldre männen* som hade tjänstgjort hos hans far Salomo medan han levde. ”Hur tycker ni att jag ska svara folket?” frågade han. 7 De svarade: ”Om du i dag blir en tjänare åt detta folk och beviljar deras önskan och ger dem ett positivt svar, då kommer de alltid att vara dina tjänare.”

8 Men han ignorerade de äldre männens* råd, och i stället gick han till de unga männen som han hade vuxit upp med och som nu var i hans tjänst.+ 9 ”Hur tycker ni att vi ska svara folket?” frågade han dem. ”De vill att jag ska lätta på oket som min far lade på dem.” 10 De unga männen som hade vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Så här ska du säga till folket som sa att din far gjorde deras ok tungt och som vill att du ska göra det lättare: ’Mitt lillfinger kommer att vara tjockare än min fars höfter.* 11 Min far lade ett tungt ok på er, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far straffade er med piskor, men jag ska straffa er med skorpiongissel.’”*

12 Jerọbeam och folket kom till Rehạbeam på tredje dagen, för kungen hade sagt: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.”+ 13 Men kungen ignorerade de äldre männens* råd och gav folket ett hårt svar. 14 Han följde de yngre männens förslag och sa: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far straffade er med piskor, men jag ska straffa er med skorpiongissel.” 15 Så kungen lyssnade inte på folket. Det var nämligen Jehova som styrde händelseutvecklingen,+ för att det som Jehova hade sagt till Jerọbeam, Nebats son, genom Ahịa+ från Silo skulle uppfyllas.

16 När israeliterna förstod att kungen inte ville lyssna på dem svarade de kungen: ”Vad har vi med David att göra?* Vi har inget gemensamt med Isais son.* Tillbaka till dina gudar, Israel! Se om ditt eget hus, David!” Sedan gick israeliterna tillbaka hem.*+ 17 Men Rehạbeam fortsatte regera över de israeliter som bodde i Judas städer.+

18 Sedan sände kung Rehạbeam i väg Ạdoram,+ som hade ansvaret över de inkallade arbetarna,* men israeliterna stenade honom till döds. Kung Rehạbeam lyckades ta sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.+ 19 Israeliterna gjorde alltså uppror+ mot Davids hus, och så är det än i dag.

20 Så fort israeliterna hörde att Jerọbeam hade återvänt, kallade de till ett möte och sände bud efter honom. Sedan gjorde de honom till kung över hela Israel.+ Det var ingen utom Judas stam som följde Davids hus.+

21 När Rehạbeam kom fram till Jerusalem kallade han genast samman männen i Judas stam och Benjamins stam, 180 000 tränade* krigare, för att de skulle strida mot Israel och återföra kungamakten till Rehạbeam, Salomos son.+ 22 Då kom den sanne Gudens ord till Semạja,+ som var den sanne Gudens man: 23 ”Säg till Rehạbeam, Salomos son, Judas kung, och till hela Judas stam och Benjamins stam och resten av folket: 24 ’Så här säger Jehova: ”Ni får inte dra ut och strida mot era israelitiska bröder. Var och en ska återvända hem, för det är jag som ligger bakom det som har hänt.”’”+ Då lydde de Jehovas ord och återvände hem, precis som Jehova hade sagt.

25 Sedan byggde Jerọbeam upp* Sikem+ i Efraims bergstrakt och bodde där. Och han drog ut därifrån och byggde upp* Pẹnuel.+ 26 Jerọbeam tänkte: ”Risken är att kungamakten snart återgår till Davids hus.+ 27 Om folket fortsätter att gå upp till Jehovas hus i Jerusalem och offra där,+ så kommer deras hjärta att återvända till deras herre Rehạbeam, Judas kung. De kommer att döda mig och vända tillbaka till Rehạbeam.” 28 Så efter att Jerọbeam hade talat med sina rådgivare gjorde han två guldkalvar+ och sa till folket: ”Det är för mycket för er att gå upp till Jerusalem. Israel, här är din Gud, som förde dig ut ur Egypten!”+ 29 Sedan ställde han upp den ena i Betel+ och den andra i Dan.+ 30 Detta fick folket att synda,+ och de gick ända till Dan för att tillbe kalven som stod där.

31 Och Jerọbeam byggde helgedomar på offerhöjderna och utsåg präster bland vanligt folk, sådana som inte var leviter.+ 32 Han införde också en högtid i åttonde månaden, på 15:e dagen, som var lik högtiden i Juda.+ Och på altaret han rest i Betel+ offrade han till kalvarna han tillverkat. Och i Betel tillsatte han präster att tjäna på de offerhöjder som han hade uppfört. 33 På 15:e dagen i åttonde månaden, den månad som han själv hade valt, började han offra på altaret som han hade gjort i Betel. Och han införde en högtid för israeliterna och steg upp till altaret för att offra och sända upp offerrök.

13 På Jehovas befallning kom en gudsman+ från Juda till Betel, just när Jerọbeam stod vid altaret+ och sände upp offerrök. 2 Och på Jehovas befallning ropade gudsmannen mot altaret: ”Altare, altare! Så här säger Jehova: ’En son som heter Josịa+ ska födas i Davids hus. På dig ska han offra prästerna som tjänar på offerhöjderna, de som sänder upp offerrök från dig, och på dig ska han bränna människoben.’”+ 3 Och han gav ett tecken* den dagen och sa: ”Detta är tecknet som Jehova har uttalat: Altaret ska rämna, och askan* på det ska spillas ut.”

4 Så snart kung Jerọbeam hörde vad den sanne Gudens man hade ropat mot altaret i Betel, lyfte han handen från altaret och pekade mot mannen och sa: ”Grip honom!”+ I samma stund förtvinade* handen som han hade sträckt ut, och han kunde inte dra tillbaka den.+ 5 Sedan rämnade altaret så att askan spilldes ut, helt enligt tecknet* som den sanne Gudens man hade gett på Jehovas befallning.

6 Då sa kungen till den sanne Gudens man: ”Snälla, vädja till Jehova, din Gud,* och be för mig, så att min hand kan bli återställd.”+ Då vädjade han till Jehova, och kungens hand blev helt återställd. 7 Kungen sa till den sanne Gudens man: ”Följ med mig hem och ät lite mat, och låt mig ge dig en gåva.” 8 Men han svarade kungen: ”Även om du gav mig halva ditt hus skulle jag inte följa med dig och äta bröd eller dricka vatten på denna plats. 9 För detta var Jehovas befallning till mig: ’Du ska inte äta bröd eller dricka vatten där, och du ska inte återvända samma väg du kom.’” 10 Så han tog en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han hade kommit till Betel.

11 I Betel fanns en äldre man som var profet. Hans söner kom hem och berättade vad den sanne Gudens man hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen. När de hade berättat det för sin far 12 frågade han dem: ”Vilken väg tog han?” Då visade sönerna vilken väg den sanne Gudens man från Juda hade tagit. 13 Han sa till sina söner: ”Sadla åsnan åt mig.” Då sadlade de åsnan, och han satte sig på den.

14 Han följde efter den sanne Gudens man och träffade på honom där han satt under ett stort träd. Han frågade: ”Är du den sanne Gudens man som kom från Juda?”+ ”Ja, det är jag”, svarade han. 15 Då sa han till honom: ”Följ med mig hem och ät med mig.”* 16 Han invände: ”Jag kan inte tacka ja till din inbjudan och följa med dig hem, och jag får inte heller äta bröd eller dricka vatten tillsammans med dig på denna plats. 17 För Jehova har befallt mig: ’Du ska inte äta bröd eller dricka vatten där. Du ska inte gå tillbaka samma väg du kom.’” 18 Då sa han till honom: ”Jag är också profet, precis som du, och en ängel gav mig den här befallningen från Jehova: ’Se till att han följer med dig hem, och ge honom bröd och vatten.’” (Han ljög för honom.) 19 Då följde han med den gamle profeten tillbaka och åt bröd och drack vatten hos honom.

20 Medan de satt till bords kom Jehovas ord till profeten som hade tagit med honom hem till sig, 21 och han höjde rösten och sa till den sanne Gudens man från Juda: ”Så här säger Jehova: ’Du trotsade Jehovas befallning och höll inte det bud som Jehova, din Gud, gav dig. 22 Du vände i stället tillbaka och åt bröd och drack vatten på den plats där han hade förbjudit dig att äta bröd och dricka vatten. Därför ska din döda kropp inte läggas i dina förfäders grav.’”+

23 Efter måltiden sadlade den gamle profeten åsnan åt gudsmannen som hade följt med honom hem, 24 och han gav sig av. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom.+ Hans döda kropp blev liggande där på vägen, och åsnan och lejonet stod bredvid den. 25 Några män gick förbi och såg liket ligga där på vägen med lejonet bredvid. Då gick de in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de hade sett.

26 När profeten som hade tagit med honom tillbaka hörde det sa han genast: ”Det måste vara den sanne Gudens man, han som trotsade Jehovas befallning.+ Därför har Jehova utlämnat honom åt lejonet, så att det rev ihjäl honom. Jehovas ord till honom gick alltså i uppfyllelse.”+ 27 Sedan sa han till sina söner: ”Sadla åsnan åt mig.” Då gjorde de det. 28 Han gav sig i väg och fick se liket ligga på vägen med åsnan och lejonet bredvid. Lejonet hade varken ätit av kroppen eller rivit åsnan. 29 Profeten lade liket efter den sanne Gudens man på åsnan, och han förde med den döde tillbaka till sin stad för att begrava och sörja honom. 30 Så han lade den döda kroppen i sin egen grav, och de grät över honom och ropade: ”Så tragiskt, min broder!” 31 När han hade begravt honom sa han till sina söner: ”När jag dör ska ni lägga mig i samma grav som den sanne Gudens man. Lägg mig bredvid hans ben.+ 32 Det ord från Jehova som han ropade mot altaret i Betel och mot alla helgedomar på offerhöjderna+ i Samarias städer ska helt säkert gå i uppfyllelse.”+

33 Inte ens efter allt detta vände Jerọbeam om från sin onda väg, utan han fortsatte utse vanligt folk till präster vid offerhöjderna.+ Alla som ville fick bli präster. Han sa bara: ”Låt honom bli präst vid offerhöjderna.”+ 34 Den här synden ledde till undergång för Jerọbeams+ hushåll, så att de utplånades från jordens yta.+

14 Vid den tiden blev Abịa, Jerọbeams son, sjuk. 2 Då sa Jerọbeam till sin hustru: ”Gå och förklä dig så att man inte ser att du är Jerọbeams hustru, och ge dig av till Silo. Där bor profeten Ahịa, han som sa att jag skulle bli kung över detta folk.+ 3 Ta med dig tio bröd, strösslade kakor och en flaska honung och gå till honom. Han kommer att berätta för dig hur det ska gå med pojken.”

4 Jerọbeams hustru gjorde som han sa. Hon gav sig av till Silo+ och kom till Ahịas hus. Ahịa var gammal och kunde inte längre se, för hans ögon hade blivit orörliga.

5 Men Jehova hade sagt till Ahịa: ”Jerọbeams hustru är på väg till dig för att fråga om sin son, för han är sjuk. Jag ska berätta för dig vad du ska säga till henne.* Men hon kommer att låtsas att hon är någon annan när hon kommer till dig.”

6 När Ahịa hörde hennes steg vid ingången sa han: ”Kom in, Jerọbeams hustru. Varför försöker du dölja vem du är? Jag har fått i uppdrag att ge dig ett hårt budskap. 7 Gå och säg till Jerọbeam: ’Så här säger Jehova, Israels Gud: ”Jag utvalde dig ur folket och gjorde dig till ledare för mitt folk Israel,+ 8 och jag slet riket från Davids hus och gav det åt dig.+ Men du har inte varit som min tjänare David. Han höll mina bud och följde mig helhjärtat och gjorde bara det som var rätt i mina ögon.+ 9 Men du däremot har varit värre än alla andra före dig. Du har gjort en annan gud och metallstatyer* för att kränka mig,+ och du har vänt mig ryggen.+ 10 Därför ska jag låta olycka drabba Jerọbeams hus, och jag ska utplåna alla män* i din släkt, även de minst ansedda i Israel. Jag ska sopa bort Jerọbeams hus+ som man skyfflar bort dynga tills allt är borta. 11 Den av Jerọbeams släkt som dör inne i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på fälten ska fåglarna äta upp, för så har Jehova sagt.”’

12 Gå hem nu, och när du sätter din fot i staden kommer barnet att dö. 13 Hela Israel ska sörja och begrava honom. Han är nämligen den ende i Jerọbeams familj som kommer att läggas i en grav. Av alla i Jerọbeams hus är han den ende som Jehova, Israels Gud, har sett något gott hos. 14 Och Jehova ska resa upp en kung åt sig över Israel som ska utplåna Jerọbeams hus+ när den dagen är inne, ja rentav i denna stund. 15 Jehova ska slå Israel så att det blir som ett vassrör som vajar i vattnet, och han ska rycka upp Israel ur det goda land som han gav deras förfäder,+ och han ska sprida ut dem på andra sidan Floden,*+ på grund av att de gjorde heliga pålar*+ och kränkte Jehova. 16 Och han ska överge Israel på grund av de synder som Jerọbeam begick och som han även fick Israel att begå.”+

17 Då gav sig Jerọbeams hustru i väg och kom till Tirsa. När hon steg över tröskeln till huset dog pojken. 18 Man begravde honom, och hela Israel sörjde honom, precis som Jehova hade sagt genom sin tjänare, profeten Ahịa.

19 Jerọbeams historia i övrigt, hans krigsstrategier+ och hans regering, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia. 20 Jerọbeam regerade i 22 år. Sedan gick han till vila hos sina förfäder,+ och hans son Nadab efterträdde honom som kung.+

21 Rehạbeam, Salomos son, hade blivit kung i Juda. Rehạbeam var 41 år när han blev kung, och han regerade 17 år i Jerusalem, den stad som Jehova hade utvalt+ bland alla Israels stammar för att fästa sitt namn där.+ Hans mor hette Naạma och var från Ammon.+ 22 Och folket i Juda gjorde det som var ont i Jehovas ögon,+ och med sina synder provocerade de honom mer än deras förfäder hade gjort,+ 23 för de byggde egna offerhöjder och reste heliga stoder och heliga pålar*+ på alla höga kullar+ och under alla grönskande träd.+ 24 Det fanns dessutom manliga tempelprostituerade i landet.+ Man tog efter allt det avskyvärda hos de folk som Jehova hade drivit bort inför israeliterna.

25 Under kung Rehạbeams femte år drog Sisak,+ Egyptens kung, upp mot Jerusalem.+ 26 Han plundrade Jehovas hus och kungens palats på alla skatter.+ Allt tog han, även guldsköldarna som Salomo hade gjort.+ 27 Kung Rehạbeam gjorde kopparsköldar för att ersätta dem, och han överlät ansvaret för dem till befälen över vakterna,* som bevakade ingången till kungens palats. 28 Varje gång kungen gick till Jehovas hus bar vakterna sköldarna. Sedan gick de tillbaka med dem till vaktkammaren.

29 Rehạbeams historia i övrigt, alla hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan över Judas kungars historia.+ 30 Och Rehạbeam och Jerọbeam låg ständigt i krig med varandra.+ 31 Rehạbeam gick till vila hos sina förfäder och blev begravd bland sina förfäder i Davidsstaden.+ Hans mor hette Naạma och var från Ammon.+ Och hans son Ạbiam*+ efterträdde honom som kung.

15 Under kung Jerọbeams,+ Nebats sons, 18:e år blev Ạbiam kung över Juda.+ 2 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Maạka+ och var dotterdotter till Abisạlom. 3 Han syndade på samma sätt som hans far hade gjort, och han var inte trogen mot Jehova, sin Gud, av hela sitt hjärta, som hans förfader David hade varit. 4 Men för Davids skull+ gav Jehova, hans Gud, honom en lampa* i Jerusalem+ genom att göra hans son till kung efter honom och låta Jerusalem bestå. 5 För David gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, och under hela sitt liv avvek han inte från något som Han hade befallt honom, utom i saken med hettiten Urịa.+ 6 Och Rehạbeam låg i strid med Jerọbeam så länge han levde.+

7 Ạbiams historia i övrigt, alla hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan över Judas kungars historia.+ Även Ạbiam och Jerọbeam låg i krig med varandra.+ 8 Sedan gick Ạbiam till vila hos sina förfäder, och man begravde honom i Davidsstaden. Och hans son Asa+ efterträdde honom som kung.+

9 Under Jerọbeams 20:e år som Israels kung blev Asa kung över Juda. 10 Han regerade 41 år i Jerusalem. Hans farmor hette Maạka+ och var dotterdotter till Abisạlom. 11 Asa gjorde det som var rätt i Jehovas ögon,+ precis som hans förfader David hade gjort. 12 Han förvisade de manliga tempelprostituerade ur landet+ och avlägsnade alla avskyvärda avgudar* som hans förfäder hade tillverkat.+ 13 Han avsatte till och med sin farmor Maạka+ från ställningen som änkedrottning,* eftersom hon hade gjort en pervers avgudabild för dyrkan av den heliga pålen.* Asa högg ner hennes perversa avgud+ och brände upp den i Kidrondalen.+ 14 Men offerhöjderna fick vara kvar.+ Trots det var Asa trogen mot Jehova av hela sitt hjärta så länge han levde.* 15 Och det som han och hans far hade helgat* förde han in i Jehovas hus: silver, guld och olika föremål.+

16 Hela tiden var det krig mellan Asa och Israels kung Basa.+ 17 Och Israels kung Basa drog upp mot Juda och började bygga upp* Rama,+ för att se till att ingen skulle kunna ta sig in i eller ut från området som tillhörde* Asa, Judas kung.+ 18 Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i Jehovas hus och i kungens palats och anförtrodde det åt sina tjänare. Sedan sände kung Asa dem till Ben-Hadad, son till Tabrịmmon, son till Hesjon, kungen i Aram,+ som bodde i Damaskus, med följande budskap: 19 ”Det finns ett avtal* mellan dig och mig och mellan din far och min far. Nu sänder jag dig silver och guld som en gåva. Bryt ditt avtal* med Israels kung Basa, så att han drar sig tillbaka från mig.” 20 Ben-Hadad gick med på kung Asas begäran och skickade sina befäl mot Israels städer. De besegrade Ijon,+ Dan,+ Ạbel-Bet-Maạka och hela Kịnneret, hela Nạftali. 21 När Basa fick höra det slutade han genast bygga upp* Rama och bodde i stället kvar i Tirsa.+ 22 Då samlade kung Asa folket i Juda, ingen undantagen, och de bar bort sten och timmer från Rama som Basa hade använt som byggnadsmaterial, och kung Asa använde det för att bygga upp* Geba+ i Benjamin och Mispa.+

23 Asas historia i övrigt, hans storhet, alla hans bedrifter och städerna han byggde,* har nedtecknats i krönikan över Judas kungars historia. När han blev gammal drabbades han av en sjukdom i fötterna.+ 24 Sedan gick Asa till vila hos sina förfäder och begravdes bland dem i sin förfader Davids stad, och hans son Jehosạfat+ efterträdde honom som kung.

25 Under Asas andra år som Judas kung blev Nadab,+ Jerọbeams son, kung över Israel. Han regerade över Israel i två år. 26 Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon och följde i sin fars fotspår+ och i den synd som han hade fått Israel att begå.+ 27 Basa, Ahịas son, av Isạskars stam, konspirerade mot honom. När Nadab och hela Israel belägrade Gịbbeton,+ som tillhörde filistéerna, slog Basa ihjäl honom där. 28 Basa dödade honom under Asas, Judas kungs, tredje år och blev kung i hans ställe. 29 Så fort han hade blivit kung slog han ihjäl alla av Jerọbeams hus. Han lät ingen* som tillhörde Jerọbeams släkt komma undan, utan förintade dem alla, precis som Jehova hade förutsagt genom sin tjänare Ahịa från Silo.+ 30 Det här skedde på grund av de synder som Jerọbeam hade begått och som han också hade fått Israel att begå och därför att han hade kränkt Jehova, Israels Gud, så allvarligt. 31 Nadabs historia i övrigt, alla hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia. 32 Och hela tiden var det krig mellan Asa och Israels kung Basa.+

33 Under Asas tredje år som kung över Juda blev Basa, Ahịas son, kung i Tirsa, och han regerade över hela Israel i 24 år.+ 34 Men han gjorde det som var ont i Jehovas ögon+ och följde i Jerọbeams fotspår och i den synd som han hade fått Israel att begå.+

16 Jehova gav sedan Jẹhu,+ Hạnanis+ son, domsbudskapet över Basa. Det löd: 2 ”Jag reste dig ur stoftet och gjorde dig till ledare för mitt folk Israel,+ men du följde i Jerọbeams fotspår och fick mitt folk Israel att synda och kränka mig med sina synder.+ 3 Därför sopar jag bort Basa och hans hus. Jag ska göra likadant med hans hus som jag gjorde med Jerọbeams, Nebats sons, hus.+ 4 Den i Basas släkt som dör inne i staden ska hundarna äta upp, och den i hans släkt som dör ute på fälten ska fåglarna äta upp.”

5 Basas historia i övrigt, hans bedrifter och hans storhet, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia. 6 Sedan gick Basa till vila hos sina förfäder och blev begravd i Tirsa,+ och hans son Elah efterträdde honom som kung. 7 Genom profeten Jẹhu, Hạnanis son, hade Jehovas domsbudskap kommit mot Basa och hans hus. Det här skedde på grund av allt det onda han hade gjort i Jehovas ögon, sådant som kränkte honom, så att Basas hus blev som Jerọbeams hus, och även på grund av att han hade dödat Nadab.*+

8 Under Asas 26:e år som kung över Juda blev Elah, Basas son, kung över Israel, och han regerade två år i Tirsa. 9 Men hans tjänare Simri, som hade befälet över hälften av vagnstrupperna, konspirerade mot honom. När Elah var i Tirsa och drack sig berusad hemma hos Arsa, som ansvarade för kungens hushåll där, 10 kom Simri in och högg ihjäl honom.+ Detta skedde under Asas 27:e år som kung över Juda, och Simri blev kung i Elahs ställe. 11 Så fort han hade blivit kung och intagit tronen slog han ihjäl hela Basas hus. Han skonade inte en enda man,* varken släktingar* eller vänner. 12 Simri utplånade alltså hela Basas hus, enligt Jehovas domsbudskap mot Basa genom profeten Jẹhu.+ 13 Det här skedde på grund av alla de synder som Basa och hans son Elah hade begått och som de fick Israel att begå. Med sina värdelösa avgudar kränkte de Jehova, Israels Gud.+ 14 Elahs historia i övrigt, alla hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia.

15 Under Asas 27:e år som kung över Juda blev Simri kung. Han var kung i sju dagar i Tirsa medan trupperna höll på att belägra Gịbbeton,+ som tillhörde filistéerna. 16 De lägrade trupperna fick höra att Simri hade konspirerat mot kungen och slagit ihjäl honom. Samma dag gjorde de* befälhavaren Omri+ till kung över Israel där i lägret. 17 Omri och hans trupper* drog i väg från Gịbbeton och belägrade Tirsa. 18 När Simri såg att staden hade intagits gick han in i det befästa tornet i kungens palats och satte eld på palatset och brände sig inne.+ 19 Det här skedde på grund av de synder som han själv hade gjort sig skyldig till när han gjorde det som var ont i Jehovas ögon och följde i Jerọbeams fotspår, men även på grund av att han fick Israel att synda.+ 20 Simris historia i övrigt och hans konspiration har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia.

21 Det var då som Israels folk delade upp sig i två läger. Den ena hälften tog parti för Tibni, Ginats son, och ville göra honom till kung, och den andra hälften tog parti för Omri. 22 Men de som följde Omri fick övertaget över dem som följde Tibni, Ginats son. Tibni dog, och Omri blev kung.

23 Under Asas 31:a år som kung över Juda blev Omri kung över Israel. Han regerade i 12 år, varav sex år i Tirsa. 24 Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter* silver. På berget byggde han en stad och gav den namnet Samaria,*+ efter Semer, bergets tidigare ägare.* 25 Omri gjorde det som var ont i Jehovas ögon, och han var värre än alla andra före honom.+ 26 Han följde helt i Jerọbeams, Nebats sons, fotspår och syndade på samma sätt som Jerọbeam hade fått folket att synda. Med sina värdelösa avgudar kränkte de Jehova, Israels Gud.+ 27 Omris historia i övrigt, hans bedrifter och stora framgångar, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia. 28 Sedan gick Omri till vila hos sina förfäder och blev begravd i Samaria, och hans son Ahab+ efterträdde honom som kung.

29 Under Asas 38:e år som kung över Juda blev Ahab, Omris son, kung över Israel. Han regerade över Israel 22 år i Samaria.+ 30 Ahab, Omris son, var värre i Jehovas ögon än alla andra före honom.+ 31 Inte nog med att han syndade på samma sätt som Jerọbeam,+ Nebats son, han gifte sig dessutom med Isẹbel,+ som var dotter till Etbạal, sidoniernas+ kung, och började tillbe Baal+ och böja sig ner för honom. 32 Han uppförde även ett altare åt Baal i baalstemplet*+ som han hade byggt i Samaria. 33 Han gjorde också den heliga pålen.*+ Ahab kränkte Jehova, Israels Gud, mer än alla israelitiska kungar före honom.

34 På hans tid återuppbyggde beteliten Hiel Jeriko. Till priset av sin äldste* son, Ạbiram, lade han dess grund, och till priset av sin yngste son, Segub, satte han upp dess portar, enligt Jehovas ord genom Josua, Nuns son.+

17 Elia*+ från Tisbe, en invånare i Gilead,+ sa till Ahab: ”Så sant Jehova lever, han som är Israels Gud och som jag tjänar,* under de närmaste åren kommer det varken att falla dagg eller regn annat än på min befallning.”+

2 Jehovas ord kom till Elia: 3 ”Gå bort härifrån, ta vägen österut och göm dig i Keritdalen* öster om Jordan. 4 Där ska du dricka vatten från bäcken, och jag ska befalla korparna att ge dig mat.”+ 5 Då gick han genast i väg och gjorde som Jehova hade sagt, och han stannade där i Keritdalen* öster om Jordan. 6 Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack vatten från bäcken.+ 7 Men efter en tid torkade bäcken ut,+ för det hade inte regnat i landet.

8 Då sa Jehova till honom: 9 ”Ge dig av och gå till Sạrefat, som hör till Sidon, och stanna där. Jag ska befalla en änka i staden att ge dig mat.”+ 10 Så han gav sig i väg och gick till Sạrefat. När han kom till stadsporten var det en änka där som samlade vedpinnar. Han ropade på henne och sa: ”Var snäll och hämta lite vatten åt mig i en bägare, så att jag får något att dricka.”+ 11 När hon gick för att hämta det ropade han till henne: ”Var snäll och ta med en bit bröd också!” 12 Hon sa: ”Så sant Jehova, din Gud, lever, jag har inget bröd, jag har bara en handfull mjöl i den stora krukan och lite olja i den lilla krukan.+ Nu ska jag samla ihop några pinnar och gå in och laga till något åt mig och min son. Vi ska äta det, och sedan kommer vi att dö.”

13 ”Var inte rädd”, sa Elia. ”Gå in och gör som du sa. Men baka först ett litet runt bröd av det du har och kom ut med det till mig. Efter det kan du göra något åt dig själv och din son. 14 För så här säger Jehova, Israels Gud: ’Den stora krukan med mjöl kommer inte att bli tom, och den lilla krukan med olja kommer inte att sina fram till den dag Jehova låter regn falla på jorden.’”+ 15 Då gick hon i väg och gjorde som Elia hade sagt, och sedan hade både hon och hennes hushåll och Elia mat under lång tid.+ 16 Den stora krukan med mjöl blev inte tom, och den lilla krukan med olja sinade inte, precis som Jehova hade sagt genom Elia.

17 En tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk, och sjukdomen var så allvarlig att han dog.*+ 18 Då sa hon till Elia: ”Vad har du emot mig,* du den sanne Gudens man? Har du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?”+ 19 Men han sa till henne: ”Ge mig din son.” Och så tog han honom ur hennes famn och bar upp honom till takkammaren där han bodde och lade honom på sin säng.+ 20 Han ropade till Jehova: ”Jehova, min Gud,+ hur kan du låta denna änka som jag bor hos lida genom att låta hennes son dö?” 21 Sedan böjde han sig över barnet tre gånger och ropade till Jehova: ”Jehova, min Gud, jag ber dig, låt barnet få livet tillbaka.” 22 Jehova lyssnade på Elias bön,+ och barnet kom till liv igen, ja, han började leva.+ 23 Elia bar ner pojken från takkammaren in i huset och gav honom till hans mor. Han sa: ”Se, din son lever!”+ 24 Då sa kvinnan till Elia: ”Nu vet jag verkligen att du är sänd av Gud+ och att det som Jehova säger genom dig är sant.”

18 Efter en tid, under det tredje året,+ sa Jehova till Elia: ”Gå och träd fram inför Ahab, för nu ska jag låta det regna.”+ 2 Så Elia gick i väg för att träda fram inför Ahab. Och svälten var svår+ i Samaria.

3 Under tiden kallade Ahab på Obạdja, som hade ansvaret över hushållet. (Obạdja var en man som hade djup respekt* för Jehova, 4 och när Isẹbel+ försökte utplåna Jehovas profeter tog Obạdja 100 profeter och gömde dem i två grottor, 50 i varje, och gav dem bröd och vatten.) 5 Sedan sa Ahab till Obạdja: ”Gå till alla vattenkällor och dalar i landet. Vi kanske kan hitta tillräckligt med gräs så att hästarna och mulorna överlever, så att inte alla våra djur dör.” 6 Så de fördelade landet som de skulle gå igenom mellan sig. Ahab gav sig i väg ensam åt ett håll, och Obạdja gav sig i väg ensam åt ett annat håll.

7 Längs vägen kom Elia för att möta Obạdja. Obạdja kände genast igen honom och föll på knä med ansiktet mot marken och frågade: ”Är det du Elia, min herre?”+ 8 Han svarade: ”Ja, det är jag. Gå och säg till din herre: ’Elia är här.’” 9 Men han sa: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill utlämna mig åt Ahab och låta honom döda mig? 10 Så sant Jehova, din Gud, lever, det finns inte något folk eller rike där kungen inte har låtit söka efter dig. När de sa att du inte var där tvingade han det folket eller riket att svära en ed på att de inte kunde hitta dig.+ 11 Och nu säger du: ’Gå och säg till din herre: ”Elia är här.”’ 12 Så fort jag går härifrån kommer Jehovas ande att föra bort dig+ till en plats som jag inte känner till. Och sedan, när jag informerar Ahab och han inte hittar dig, så kommer han att döda mig. Och då har jag ändå haft djup respekt för Jehova ända sedan unga år. 13 Herre, har ingen berättat vad jag gjorde när Isẹbel dödade Jehovas profeter? Jag gömde 100 av Jehovas profeter i två grottor, 50 i varje, och gav dem bröd och vatten.+ 14 Men nu uppmanar du mig: ’Gå och säg till din herre: ”Elia är här.”’ Han kommer ju att döda mig!” 15 Men Elia sa: ”Så sant arméernas Jehova lever, han som jag tjänar,* i dag ska jag träda fram inför Ahab.”

16 Då gick Obạdja i väg och informerade Ahab, och Ahab gick för att möta Elia.

17 Så fort Ahab såg Elia sa han: ”Där är du, du som har skapat så stora problem för Israel!”*

18 Då sa Elia: ”Jag har inte skapat problem för Israel, men det har du och din fars hus. För ni har övergett Jehovas bud och följt baalsgudarna.+ 19 Så kalla nu samman hela Israel, tillsammans med de 450 baalsprofeterna och den heliga pålens*+ 400 profeter, de som äter vid Isẹbels bord, och kom till mig på berget Karmel.”+ 20 Ahab sände bud över hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel.

21 Sedan trädde Elia fram inför hela folket och sa: ”Hur länge ska ni vackla* fram och tillbaka?*+ Om Jehova är den sanne Guden, så följ honom,+ men om Baal är det, så följ honom!” Men folket sa inte ett ord. 22 Elia fortsatte: ”Jag är den ende av Jehovas profeter som är kvar,+ men det finns 450 baalsprofeter. 23 Ge oss nu två ungtjurar. Låt dem välja en av tjurarna och stycka den och lägga den på veden, men de ska inte tända någon eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, men jag ska inte tända någon eld. 24 Sedan ska ni anropa er guds namn+ och jag ska anropa Jehovas namn. Den gud som svarar med eld är den sanne Guden.”+ Folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

25 Elia sa till baalsprofeterna: ”Eftersom ni är flest får ni börja. Välj ut en ungtjur och gör i ordning den. Sedan ska ni anropa er guds namn, men tänd ingen eld.” 26 De tog ungtjuren som de hade valt ut och gjorde i ordning den. Från morgonen till mitt på dagen höll de sedan på och ropade Baals namn. De sa: ”Baal, svara oss!” Men det hördes ingen röst, och ingen svarade dem.+ Hela tiden fortsatte de att hoppa runt sitt altare. 27 Omkring middagstid började Elia håna dem och säga: ”Ropa ännu högre! Han är ju ändå en gud!+ Han kanske sitter i egna tankar, eller så uträttar han sina behov.* Eller kan det vara så att han sover och ni måste väcka honom?” 28 Då ropade de så högt de kunde, och enligt sin sed ristade de sig med dolkar och lansar tills de var alldeles blodiga. 29 De var i extas* från middagstiden ända fram tills kvällens sädesoffer skulle frambäras. Men det hördes ingen röst, och ingen svarade dem. Det kom ingen reaktion.+

30 Till slut sa Elia till folket: ”Kom fram till mig.” Då gjorde de det. Sedan byggde han upp Jehovas altare som hade blivit nedrivet.+ 31 Elia tog 12 stenar, lika många som Jakobs söners stammar, den Jakob som Jehova hade talat till och sagt: ”Du ska heta Israel.”+ 32 Av stenarna byggde han ett altare+ till ära för Jehovas namn. Sedan grävde han ett dike runt altaret på en yta motsvarande den man besår med två seamått* säd. 33 Han lade upp veden, styckade ungtjuren och lade den på veden.+ Sedan sa han: ”Fyll fyra stora krukor med vatten och häll det över brännoffret och veden.” 34 ”Gör det en gång till”, sa han. Då gjorde de det. Han sa: ”Gör det en tredje gång.” Då gjorde de det en tredje gång. 35 Och vattnet rann ner runt altaret, och han fyllde även diket med vatten.

36 Vid tiden för kvällens sädesoffer+ gick profeten Elia fram och sa: ”Jehova, Abrahams,+ Isaks+ och Israels Gud, låt det bli känt i dag att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare och att det är på din befallning som jag har gjort allt detta.+ 37 Svara mig, Jehova! Svara mig, så att detta folk förstår att du, Jehova, är den sanne Guden och att du vill vinna tillbaka deras hjärtan.”+

38 Då kom Jehovas eld ner och förtärde brännoffret,+ veden, stenarna och stoftet och slickade upp vattnet i diket.+ 39 När folket såg det föll de på knä med ansiktet mot marken och sa: ”Jehova är den sanne Guden! Jehova är den sanne Guden!” 40 Elia sa: ”Grip baalsprofeterna! Låt inte en enda komma undan!” Folket grep dem omedelbart, och Elia förde ner dem till floden Kison+ och dödade dem där.+

41 Sedan sa Elia till Ahab: ”Gå dit upp, ät och drick, för nu hörs ljudet av ett störtregn.”+ 42 Så Ahab gick upp för att äta och dricka. Men Elia gick upp på Karmels topp och kröp ihop med ansiktet mellan knäna.+ 43 Sedan sa han till sin medhjälpare: ”Gå upp och titta ut mot havet.” Då gick han upp och tittade, men han sa: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sa Elia: ”Gå tillbaka!” 44 Den sjunde gången sa medhjälparen: ”Jag ser ett moln som inte är större än en hand stiga upp ur havet.” Då sa Elia: ”Gå och säg till Ahab: ’Spänn för vagnen! Åk ner innan störtregnet hindrar dig!’” 45 Under tiden täcktes himlen av mörka moln, vinden tilltog och regnet började ösa ner.+ Ahab gav sig av och tog sig till Jịsreel.+ 46 Men Jehova gav Elia särskild kraft. Han band upp sina kläder i bältet och sprang före Ahab hela vägen till Jịsreel.

19 Ahab+ berättade för Isẹbel+ om allt som Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd.+ 2 Då sände Isẹbel bud till Elia: ”Må gudarna straffa mig hårt om jag vid den här tiden i morgon inte har sett till att du fått samma slut som de!” 3 Då blev han rädd och flydde för sitt liv.+ Han kom till Beershẹba,+ som hör till Juda,+ och lämnade kvar sin medhjälpare där. 4 Sedan gick han en dagsresa ut i vildmarken och satte sig under en ginstbuske och bad om att få dö. Han sa: ”Det räcker nu! Ta mitt liv,+ Jehova, för jag är inte bättre än mina förfäder.”

5 Sedan lade han sig ner och somnade under ginstbusken. Men plötsligt rörde en ängel vid honom+ och sa: ”Stig upp och ät.”+ 6 Han tittade upp och fick se ett runt bröd bakat på heta stenar och ett krus med vatten som stod vid hans huvud. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Senare kom Jehovas ängel en gång till och rörde vid honom och sa: ”Stig upp och ät, annars blir resan för mycket för dig.” 8 Så han steg upp och åt och drack, och tack vare maten fick han kraft att gå i 40 dagar och 40 nätter, ända till Horeb, den sanne Gudens berg.+

9 Han gick in i en grotta+ och stannade där över natten. Då kom Jehovas ord till honom, och det löd: ”Vad gör du här, Elia?” 10 Då svarade han: ”Jag har varit fullständigt hängiven Jehova, arméernas Gud.+ Israeliterna har övergett ditt förbund,+ rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd.+ Jag är den ende som är kvar, och nu vill de ta livet av mig!”+ 11 Men Han sa: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Jehova.” Och Jehova gick förbi,+ och en mycket stark vind splittrade berg och bröt sönder klippor framför Jehova,+ men Jehova var inte i vinden. Efter vinden kom en jordbävning,+ men Jehova var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld,+ men Jehova var inte i elden. Efter elden kom en lugn, låg röst.+ 13 När Elia hörde den gömde han ansiktet i sin mantel*+ och gick och ställde sig vid ingången till grottan. Och en röst frågade honom: ”Vad gör du här, Elia?” 14 Då svarade han: ”Jag har varit fullständigt hängiven Jehova, arméernas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund,+ rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de ta livet av mig!”+

15 Jehova sa till honom: ”Vänd tillbaka och gå till Damaskus vildmark. Där ska du smörja Hạsael+ till kung över Aram. 16 Och du ska smörja Jẹhu,+ Nimsis sonson, till kung över Israel, och du ska smörja Elisa,* Safats son, från Ạbel-Mehọla till profet, och han ska efterträda dig.+ 17 Den som kommer undan Hạsaels svärd+ ska Jẹhu döda,+ och den som kommer undan Jẹhus svärd ska Elisa döda.+ 18 Och det finns fortfarande 7 000 kvar i Israel+ som inte har böjt knä för Baal+ eller kysst honom.”+

19 Då gick Elia därifrån och fann Elisa, Safats son. Han höll på att plöja, och 12 par tjurar gick framför honom. Själv körde han det 12:e paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel*+ över honom. 20 Då lämnade han tjurarna, sprang efter Elia och sa: ”Snälla, låt mig kyssa min far och min mor farväl. Sedan ska jag följa dig.” Han svarade: ”Gå tillbaka. Jag tänker inte hindra dig.” 21 Då gick han tillbaka och tog ett par av tjurarna och offrade dem. Och han använde plogredskapen som bränsle när han kokade köttet. Sedan gav han det till folket, och de åt. Efter det gav han sig av och följde Elia och började betjäna honom.+

20 Ben-Hadad,+ Arams+ kung, samlade hela sin armé, och tillsammans med 32 andra kungar och deras hästar och vagnar drog han upp och belägrade+ Samaria+ och stred mot staden. 2 Han skickade in budbärare i staden till Ahab,+ Israels kung, med budskapet: ”Så här säger Ben-Hadad: 3 ’Ditt silver och ditt guld tillhör mig, precis som dina vackraste hustrur och barn.’” 4 Israels kung svarade: ”Som du säger, min herre och kung, jag själv och allt jag har tillhör dig.”+

5 Senare kom budbärarna tillbaka och sa: ”Ben-Hadad säger: ’Jag gav dig detta budskap: ”Du ska ge mig ditt silver och guld och dina hustrur och barn.” 6 Men vid den här tiden i morgon ska jag skicka mina tjänare till dig. De ska noga leta igenom ditt hus och dina tjänares hus och lägga beslag på allt som är värdefullt och ta med sig det.’”

7 Då kallade Israels kung på alla de äldste i landet och sa: ”Ni ser ju själva att han har bestämt sig för att dra olycka över oss. För han har redan begärt att få mina hustrur och barn och mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte.” 8 Alla de äldste och hela folket sa till honom: ”Ge inte efter för honom.” 9 Därför sa han till Ben-Hadads budbärare: ”Säg till min herre och kung: ’Allt som du först krävde av din tjänare ska jag göra, men det här kan jag inte gå med på.’” Då tog budbärarna med sig detta svar tillbaka.

10 Ben-Hadad sände det här beskedet till honom: ”Må gudarna straffa mig hårt om det blir så mycket grus kvar av Samaria att alla som följer mig kan få en handfull var!” 11 Israels kung svarade: ”Säg till honom: ’Den som tar på sig rustningen ska inte skryta som den som tar av sig den.’”+ 12 Ben-Hadad fick svaret medan han och kungarna satt och drack i sina tält.* Genast sa han till sina tjänare: ”Gör er redo för strid!” Då gjorde de sig redo att angripa staden.

13 Men en profet kom till Ahab,+ Israels kung, och sa: ”Så här säger Jehova: ’Har du sett hela denna stora skara? Jag ska ge dem i din hand, och då ska du inse att jag är Jehova.’”+ 14 Ahab frågade: ”Vem ska du använda?” Profeten svarade: ”Så här säger Jehova: ’Provinsfurstarnas tjänare.’” ”Vem ska börja striden?” frågade Ahab. ”Du!” svarade han.

15 Ahab räknade sedan provinsfurstarnas tjänare, och de var 232. Därefter räknade han alla de israelitiska männen, 7 000 man. 16 De drog ut vid middagstiden, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i tälten* tillsammans med de 32 kungarna som understödde honom. 17 Provinsfurstarnas tjänare drog ut först. Ben-Hadad sände genast ut spanare, som rapporterade: ”Några män har kommit ut från Samaria.” 18 Då sa han: ”Oavsett om de kommer i fredliga syften eller om de kommer för att kriga ska ni ta dem levande.” 19 Men när provinsfurstarnas tjänare och de arméer som följde dem kom ut ur staden 20 högg de ner sina motståndare. Då flydde araméerna,+ och israeliterna förföljde dem. Men Ben-Hadad, Arams kung, och några av ryttarna kom undan till häst. 21 Israels kung drog ut och slog till mot hästarna och vagnarna, och han tillfogade araméerna ett stort nederlag.*

22 Senare kom profeten+ fram till Israels kung och sa till honom: ”Stärk dina led och tänk över vad du ska göra,+ för i början av nästa år* kommer Arams kung att dra upp mot dig.”+

23 Arams kungs rådgivare sa till honom: ”Deras gud är en bergsgud. Det var därför de besegrade oss. Men om vi strider mot dem på slätten kommer vi att besegra dem. 24 Gör också detta: Ersätt kungarna+ med ståthållare som befäl. 25 Sätt sedan samman* en lika stor armé som den du förlorade, häst för häst och vagn för vagn. Låt oss sedan strida mot dem på slätten, så kommer vi helt säkert att besegra dem.” Då lyssnade han på dem och följde deras förslag.

26 I början av året* mönstrade Ben-Hadad araméerna och marscherade till Afek+ för att strida mot Israel. 27 Israeliterna blev också mönstrade och försågs med proviant, och de drog ut för att möta araméerna. När israeliterna låg lägrade mitt emot dem påminde de om två små gethjordar, medan araméerna täckte hela landet.+ 28 Då gick den sanne Gudens man till Israels kung och sa: ”Så här säger Jehova: ’Eftersom araméerna har sagt: ”Jehova är en bergsgud och inte en slätternas gud”, ska jag ge hela denna mäktiga armé i din hand,+ och ni ska inse att jag är Jehova.’”+

29 De låg lägrade mitt emot varandra i sju dagar, och på sjunde dagen började de strida. Israeliterna slog 100 000 arameiska fotsoldater på en enda dag. 30 Resten flydde in i Afek.+ Men stadsmuren rasade ner över 27 000 män som var kvar. Ben-Hadad flydde också in i staden och gömde sig längst in i ett hus.

31 Då sa hans tjänare till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga kungar.* Låt oss därför gå ut till Israels kung med säckväv om höfterna och rep om våra huvuden, så kanske han skonar ditt liv.”+ 32 Så med säckväv om höfterna och rep om sina huvuden kom de in till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad säger: ’Jag ber dig, låt mig få leva.’” Han svarade: ”Lever han fortfarande? Han är min broder.” 33 Männen uppfattade det som ett tecken och tog honom genast på orden, så de sa: ”Ben-Hadad är din broder.” ”Gå och hämta honom”, svarade han. Då gick Ben-Hadad ut till honom, och Ahab lät honom stiga upp i vagnen.

34 Ben-Hadad sa nu till honom: ”De städer som min far tog från din far ska jag återlämna, och du kan etablera marknader* i Damaskus, precis som min far gjorde i Samaria.”

Ahab svarade: ”Med tanke på det här avtalet* ska jag frige dig.”

Så han slöt ett avtal med honom och lät honom gå.

35 På Jehovas befallning sa en av profetsönerna*+ till en annan: ”Slå mig!” Men den andre vägrade. 36 Då sa han till honom: ”Eftersom du inte lyssnade på Jehova* kommer ett lejon att döda dig* så fort du lämnar mig.” När han hade lämnat honom kom ett lejon emot honom och dödade honom.

37 Han träffade en annan man och sa: ”Slå mig!” Då slog mannen till honom och skadade honom.

38 Därefter gick profeten och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och han knöt en bindel för ögonen för att inte bli igenkänd. 39 När kungen passerade ropade profeten till honom: ”Jag, din tjänare, var på väg mitt in i striden. Då kom en man med en fånge emot mig. Han sa: ’Vakta den här mannen. Om han rymmer måste du ge ditt liv i stället för hans liv+ eller betala en talent* silver.’ 40 Men jag fick annat att sköta, och plötsligt hade han försvunnit.” Israels kung sa: ”Så blir domen över dig. Du har själv fällt den.” 41 Då tog han snabbt bort bindeln från ögonen, och Israels kung såg att han var en av profeterna.+ 42 Profeten sa: ”Så här säger Jehova: ’Eftersom du lät den man komma undan som jag hade befallt skulle dödas,+ måste du ge ditt liv i stället för hans liv+ och ditt folk i stället för hans folk.’”+ 43 Efter det fortsatte Israels kung hem till Samaria,+ missmodig och nedstämd.

21 En tid senare inträffade följande: Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jịsreel+ bredvid palatset som tillhörde Ahab, kungen i Samaria. 2 Ahab sa till Nabot: ”Ge mig din vingård, så att jag kan ha den som köksträdgård, för den ligger precis bredvid mitt hus. Du ska få en bättre vingård i utbyte. Men vill du hellre ha pengar, så ska jag ge dig vad den är värd.” 3 Nabot svarade: ”Av respekt för Jehova är det helt otänkbart! Jag kan inte ge dig egendomen* som tillhör min släkt.”+ 4 Så Ahab gick hem igen, sur och missmodig över att jisreeliten Nabot inte ville ge honom sin släkts egendom. Sedan lade han sig på sängen med ansiktet mot väggen och vägrade äta.

5 Hans hustru Isẹbel+ kom in till honom och frågade: ”Varför är du* så dyster att du vägrar äta?” 6 Då sa han: ”Jag pratade med jisreeliten Nabot och bad att få köpa hans vingård. Eller om han hellre ville det, så skulle han få en annan vingård i utbyte. Men han sa bara: ’Jag tänker inte ge dig min vingård.’” 7 Då sa Isẹbel: ”Är det inte du som är Israels kung? Stig upp och ät och var glad, för jag ska ge dig jisreeliten Nabots vingård.”+ 8 Sedan skrev hon brev i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill+ och skickade breven till de äldste+ och de förnämsta männen i Nabots stad. 9 I breven skrev hon: ”Utropa en fasta, och låt Nabot sitta framför folket. 10 Låt två samvetslösa män sitta mitt emot honom och vittna mot honom+ och säga: ’Du har förbannat Gud och kungen!’+ Sedan ska ni föra ut honom och stena honom till döds.”+

11 Så de äldste och de förnämsta männen i hans stad gjorde som Isẹbel hade befallt i breven till dem. 12 De utropade en fasta och lät Nabot sitta framför folket. 13 De två samvetslösa männen kom in och satte sig mitt emot Nabot och började vittna mot honom inför folket. De sa: ”Nabot har förbannat Gud och kungen!”+ Sedan tog man honom till utkanten av staden och stenade honom.+ 14 Man sände bud till Isẹbel och meddelade: ”Nabot har stenats till döds.”+

15 Så fort Isẹbel hörde att Nabot hade blivit stenad sa hon till Ahab: ”Nu kan du gå och ta över jisreeliten Nabots vingård,+ den som han vägrade sälja till dig, för Nabot lever inte längre. Han är död.” 16 När Ahab hörde att jisreeliten Nabot var död gick han genast i väg till hans vingård för att ta över den.

17 Men Jehovas ord kom till Elia+ från Tisbe: 18 ”Gå i väg till Samaria+ och sök upp Ahab, Israels kung. Han är i Nabots vingård. Han har nämligen gått dit för att ta över den. 19 Du ska säga till honom: ’Så här säger Jehova: ”Har du både mördat en man+ och tagit hans egendom?”’+ Sedan ska du säga: ’Så här säger Jehova: ”På samma plats som hundarna slickade upp Nabots blod ska hundarna slicka upp ditt blod.”’”+

20 Ahab sa till Elia: ”Så du har hittat mig, du min fiende!”+ Han sa: ”Ja, jag har hittat dig. Gud säger: ’Eftersom du har bestämt dig för* att göra det som är ont i Jehovas ögon,+ 21 ska jag låta olycka komma över dig, och jag ska sopa rent efter dig och utplåna alla män* i Ahabs släkt,+ även de minst ansedda i Israel.+ 22 Och jag ska göra likadant med ditt hus som jag gjorde med Jerọbeams,+ Nebats sons, hus och Basas,+ Ahịas sons, hus, för du har väckt min vrede och har fått Israel att synda.’ 23 När det gäller Isẹbel har Jehova sagt: ’Hundarna ska äta upp Isẹbel på Jịsreels mark.+ 24 Den av Ahabs släkt som dör inne i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på fälten ska fåglarna äta upp.+ 25 Det har faktiskt inte funnits någon som Ahab,+ som har varit så besluten* att göra det som är ont i Jehovas ögon, pådriven av sin hustru Isẹbel.+ 26 Han har betett sig mycket motbjudande och följt de avskyvärda avgudarna,* precis som amoréerna gjorde innan Jehova drev undan dem inför israeliterna.’”+

27 När Ahab hörde detta rev han sönder sina kläder och svepte säckväv om sig. Han fastade, sov i säckväv och gick dystert omkring. 28 Jehovas ord kom sedan till Elia från Tisbe: 29 ”Har du sett hur Ahab ödmjukade sig när han hörde mitt ord?+ Eftersom han har ödmjukat sig ska olyckan inte komma under hans livstid. I stället ska jag låta olyckan komma över hans släkt under hans sons tid.”+

22 Under tre år var det inga krig mellan Aram och Israel. 2 Under det tredje året reste Judas kung Jehosạfat+ och besökte Israels kung.+ 3 Då sa Israels kung till sina närmaste män: ”Vet ni inte att Ramot-Gilead+ tillhör oss? Och ändå tvekar vi att ta tillbaka staden från Arams kung.” 4 Sedan sa han till Jehosạfat: ”Följer du med mig ut och strider vid Ramot-Gilead?” Jehosạfat svarade Israels kung: ”Jag är som du. Mitt folk är ditt folk. Mina hästar är dina hästar.”+

5 Sedan tillade Jehosạfat: ”Men jag ber dig, fråga+ först Jehova om råd.”+ 6 Då kallade Israels kung samman profeterna, omkring 400 män, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska jag låta bli?” De sa: ”Dra ut, och Jehova ska ge staden i kungens hand.”

7 Då frågade Jehosạfat: ”Finns det ingen profet åt Jehova här? I så fall kan vi väl fråga genom honom också.”+ 8 Israels kung svarade Jehosạfat: ”Det finns ytterligare en man som kan hjälpa oss att fråga Jehova,+ men jag hatar honom,+ för när han profeterar om mig är det aldrig något positivt, bara negativt.+ Det är Mikaja, Jimlas son.” Men Jehosạfat sa: ”Så får kungen inte säga.”

9 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sa: ”Skynda dig och hämta Mikaja, Jimlas son.”+ 10 Nu satt Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, i sina kungliga skrudar på var sin tron på tröskplatsen vid ingången till Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.+ 11 Sidkia, Kenaạnas son, tillverkade horn av järn åt sig och sa: ”Så här säger Jehova: ’Med de här ska du stånga araméerna tills du har utplånat dem.’” 12 Alla de andra profeterna profeterade likadant och sa: ”Dra upp till Ramot-Gilead! Du kommer att bli framgångsrik, och Jehova kommer att ge staden i kungens hand.”

13 Budbäraren som hade gått för att hämta Mikaja sa till honom: ”Lyssna på mig nu! Alla profeter har bara framfört goda budskap till kungen. Låt därför ditt budskap vara som deras, och lova honom framgång.”+ 14 Men Mikaja sa: ”Så sant Jehova lever, jag framför bara det Jehova säger till mig.” 15 Mikaja kom inför kungen, och kungen frågade: ”Mikaja, ska vi dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska vi låta bli?” ”Dra ut!” svarade han direkt. ”Du kommer att bli framgångsrik, och Jehova kommer att ge staden i kungens hand.” 16 Då sa kungen till honom: ”Hur många gånger måste jag få dig att gå ed på att bara säga mig sanningen i Jehovas namn?” 17 Mikaja sa: ”Jag ser alla israeliter skingrade på bergen,+ som får utan herde. Jehova sa: ’De har ingen herre. Låt var och en återvända hem i frid.’”

18 Då sa Israels kung till Jehosạfat: ”Vad var det jag sa? Jag sa ju att han inte skulle profetera något positivt om mig, bara negativt.”+

19 Mikaja fortsatte: ”Hör Jehovas ord. Jag såg Jehova sitta på sin tron,+ och himlens hela armé stod hos honom, på hans högra och vänstra sida.+ 20 Och Jehova sa: ’Vem vill lura Ahab, så att han drar ut mot Ramot-Gilead och stupar där?’ Och den ene sa en sak, och den andre en annan. 21 Då kom en ande*+ fram och ställde sig inför Jehova och sa: ’Jag ska lura honom.’ ’Hur då?’ frågade Jehova. 22 Han svarade: ’Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.’+ Då sa han: ’Du får lura honom, och du kommer att lyckas. Gå i väg och gör så.’ 23 Nu har Jehova lagt en lögnens ande i alla dessa profeters mun.+ Men sanningen är att Jehova har bestämt att du ska drabbas av olycka.”+

24 Sidkia, Kenaạnas son, gick då fram och gav Mikaja en örfil och sa: ”Menar du att Jehovas ande har lämnat mig* för att tala med dig i stället?”+ 25 Mikaja svarade: ”Det kommer du att få se när du går in i det innersta rummet för att gömma dig.” 26 Då sa Israels kung: ”Ta Mikaja och överlämna honom till Amon, stadsföreståndaren, och till Joas, kungens son. 27 Säg till dem att detta är kungens order: ’Sätt den här mannen i fängelse+ på en minimal ranson bröd och vatten tills jag har kommit välbehållen tillbaka.’” 28 Men Mikaja sa: ”Om du skulle komma tillbaka välbehållen, så har Jehova inte talat med mig.”+ Och han avslutade: ”Kom ihåg detta, alla folk.”

29 Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, marscherade sedan mot Ramot-Gilead.+ 30 Israels kung sa till Jehosạfat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men du kan bära dina kungliga kläder.” Så Israels kung förklädde sig+ och drog ut i striden. 31 Nu hade Arams kung gett sina 32 vagnsbefäl+ denna befallning: ”Ni ska inte strida mot någon, varken soldat eller befäl, bara mot Israels kung.” 32 Och när vagnsbefälen fick syn på Jehosạfat tänkte de: ”Det där måste vara Israels kung.” Så de riktade in striden mot honom, och Jehosạfat började ropa på hjälp. 33 När vagnsbefälen upptäckte att han inte var Israels kung avbröt de genast jakten.

34 Men en man sköt i väg en pil på måfå och träffade Ahab, Israels kung, i en skarv på pansarskjortan. Då sa kungen till vagnföraren: ”Vänd tillbaka och ta mig bort från striden,* för jag är svårt sårad.”+ 35 Striden rasade hela den dagen, och man höll kungen stående i vagnen, vänd mot araméerna. Blodet från såret rann ner i vagnen, och på kvällen dog han.+ 36 Vid solnedgången gick ett högt rop genom lägret: ”Var och en till sin stad! Var och en till sitt land!”+ 37 Kungen dog alltså, och man förde honom till Samaria där han blev begravd. 38 När man tvättade av stridsvagnen vid dammen i Samaria slickade hundarna upp hans blod medan de prostituerade badade där,* precis som Jehova hade sagt.+

39 Ahabs historia i övrigt, alla hans bedrifter och elfenbenshuset*+ han byggde och alla städer han uppförde, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia. 40 Sedan gick Ahab till vila hos sina förfäder,+ och hans son Ahạsja+ efterträdde honom som kung.

41 Jehosạfat,+ Asas son, hade blivit kung över Juda under Ahabs fjärde år som kung över Israel. 42 Jehosạfat var 35 år när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asụba och var dotter till Silhi. 43 Han följde helt i sin far Asas+ fotspår. Han vek inte av, utan gjorde det som var rätt i Jehovas ögon.+ Men offerhöjderna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra och sända upp offerrök på offerhöjderna.+ 44 Och Jehosạfat höll fred med Israels kung.+ 45 Jehosạfats historia i övrigt, alla hans stora bedrifter och hans krigsstrategier, har nedtecknats i krönikan över Judas kungars historia. 46 Han avlägsnade också de manliga tempelprostituerade+ som fanns kvar i landet sedan hans far Asas tid.+

47 På den tiden fanns det ingen kung i Edom,+ utan en fogde fungerade som kung.+

48 Jehosạfat byggde också Tarsisskepp* som skulle gå till Ofir efter guld.+ Men de kom inte fram, eftersom skeppen förliste vid Esjon-Geber.+ 49 Det var den gången som Ahạsja, Ahabs son, sa till Jehosạfat: ”Låt mina män följa med dina män på skeppen.” Men Jehosạfat gick inte med på det.

50 Jehosạfat gick till vila hos sina förfäder+ och begravdes bland dem i sin förfader Davids stad, och hans son Jẹhoram+ efterträdde honom som kung.

51 Ahạsja,+ Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria under Jehosạfats 17:e år som kung över Juda, och han regerade över Israel i två år. 52 Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon och följde samma väg som sin far+ och sin mor+ och som Jerọbeam, Nebats son, han som hade fått Israel att synda.+ 53 Han fortsatte tjäna Baal+ och tillbe honom och kränkte Jehova, Israels Gud,+ precis som hans far hade gjort.