Världens hungriga millioner — kan de mättas?

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

DELTAGARNA i en viss konferens på Filippinerna under juni månad 1977 hade ofta de hungriga lantbrukarnas problem i Asien och Afrika i tankarna. Millioner svältande människor skulle kanske ha blivit glada över att höra om den optimistiska anda, som kom till uttryck i en del av talen.

Konferensen var Världslivsmedelsrådets tredje möte. Detta råd har beskrivits som ”Förenta nationernas högsta politiska organ för livsmedelsfrågor”. Vilken målsättning har det? ”Att inom en tioårsperiod nå därhän att inget barn skall behöva gå och lägga sig hungrigt, att ingen familj skall behöva bekymra sig för hur den skall få mat för nästa dag och att ingen människas framtid och möjligheter skall behöva hämmas av undernäring.”

Vad motiverade oss att närvara vid konferensen som åhörare? För det första att hunger är en plåga för en åttondel av mänskligheten, och varje medlidsam människa bör vara bekymrad över detta. För det andra att problemet som skulle diskuteras har att göra med bibelns profetior. Jesus förutsade att dessa dagar skulle kännetecknas av ”hungersnöd”. (Mark. 13:8) Behovet av denna konferens visar att hans ord gått i uppfyllelse.

Slutligen var vi medvetna om att många människor betraktar Förenta nationerna som mänsklighetens bästa hopp för framtiden. De menar att man kan komma över svårigheterna i världen endast genom att närma sig problemet internationellt. Så vi ville se hur denna organisation arbetade för att reda ut ett speciellt problem, som är så kännbart att Förenta staternas delegat sade: ”Om vi inte, som människor och nationer, arbetar tillsammans och kan garantera tillräckligt med föda åt alla människor, kommer våra andra ekonomiska och politiska mål att bli meningslösa. ... En fredlig värld kan inte existera länge, om en tredjedel är rik och två tredjedelar är hungriga.”

Ett internationellt försök

På måndagsförmiddagen den 20 juni 1977 var vi, tillsammans med delegater från 36 länder, besökande dignitärer, observatörer och många andra, närvarande vid konferensens öppningsceremoni i Manilas luxuösa, luftkonditionerade konferenscentrum. När man såg sig omkring i lokalen, kunde man se delegater från rika och fattiga länder, från öst och väst. Det var sannerligen en internationell ansträngning att försöka lösa livsmedelsproblemet.

Rådet hade naturligtvis inte myndighet att stifta lagar, som skulle kunna bli bindande för medlemsnationerna. Nej, vad vi gav akt på var en politisk institution, som arbetar för att utforma effektiva riktlinjer. Sedan skall den, genom Förenta nationernas politiska inflytande, försöka påverka medlemsstaterna att följa dessa riktlinjer.

Orsaker till optimism

Den filippinske delegaten, som valts till mötets ordförande, slog an en optimistisk ton när han sade: ”I en värld där det blivit vanligt att misströsta har vi i dag fått ett hopp. Vi har samlats vid en tidpunkt när skördarna är goda och förråden överflödande. Vi kan glädja oss åt den fond på flera milliarder som upprättats för jordbrukets utveckling. Fler och fler av världens ledande män inser att hunger och fattigdom är de stora problemen i vår tid.”

Ja, trots torka har goda skördar resulterat i förråd, som överstiger det omedelbara behovet med omkring 50 millioner ton. Fastän befolkningen har ökat mycket, förefaller det som om det i dag finns en femtedel mer livsmedel tillgängligt, i genomsnitt per person, än det fanns år 1950.

Stora problem

Men det uttalades också bistra varningar. I genomsnitt såg situationen bra ut, men millioner och åter millioner svältande eller undernärda människor fick inte sin del av den tillgängliga födan. Detta får en att tänka på berättelsen om mannen som hade huvudet i ugnen och fötterna i kylskåpet. Hans genomsnittstemperatur var perfekt!

Även om det finns gott om livsmedel, kan människor alltså vara hungriga, beroende på distributionsproblem mellan länder eller inom ett visst land. Före konferensen påpekade till exempel doktor Bihar i Världshälsoorganisationen att en del länder med undernäringsproblem i själva verket exporterade livsmedel. De fattiga i dessa länder hade inte pengar så att de kunde köpa maten, fastän den var tillgänglig.

Canadas delegat avgav en varning beträffande överskotten, som hade blivit nämnda som en orsak till optimism. Han menade att lantbrukare inte skulle producera mer livsmedel än vad marknaden kunde ta emot. Om det till exempel skulle bli för mycket vete, skulle priserna sjunka. Lantbrukarna skulle bli avskräckta från att så lika mycket, vilket skulle ge upphov till brist. Det förelåg ett behov av en anordning som skulle kunna skydda lantbrukarna mot låga priser under tider av överskott och som skulle skydda de importerande nationerna så att inte leveranserna blir otillräckliga under år då skördarna varit dåliga.

Med tanke på vad som skett sedan dess var den varning som den kanadensiske delegaten uttalade verkligen befogad. En rekordskörd av vete i Förenta staterna har gett upphov till förslaget att lantbrukarna under 1978 skall minska sina veteproducerande områden med 20 procent.

Krisen 1972

De flesta av deltagarna tänkte på det som hände år 1972 — krisernas år, vilket slutligen gav upphov till Världslivsmedelsrådet. Före det året hade världens livsmedelsproduktion gradvis ökat. Även om det hade förekommit enstaka problem, kunde en dålig skörd i ett land kompenseras av en riklig skörd någon annanstans. Men år 1972 gjorde dåligt väder att det blev dåliga skördar i Kina, Sovjetunionen, södra Asien och i Sahelområdet i Afrika. Världens livsmedelsförråd var plötsligt 33 millioner ton under behovet. Priserna på vete nästan tredubblades. Priserna på frakter med fartyg steg kraftigt. I många länder upplevde människor verklig svält, och alla blev lidande av de ökande priserna. För första gången kunde man tydligt se hur allvarlig världens livsmedelssituation hade blivit.

Denna kris ledde slutligen fram till världslivsmedelskonferensen, som hölls i Rom i november 1974, under överinseende av Förenta nationerna. Man antog då flera resolutioner, och Världslivsmedelsrådet bildades för att bistå med att fullfölja resolutionernas mål och för att arbeta för en lindring av det världsvida livsmedelsproblemet.

Sedan dess har framåtskridandet emellertid gått sakta. Man har gjort få grundläggande framsteg. Målet för livsmedelsbistånd till fattigare länder har inte uppnåtts. Man har inte heller nått upp till den rekommenderade tillväxthastigheten av livsmedelsproduktionen i fattiga länder. Man har gjort små framsteg när det gäller att lösa problemet med undernäring. Den internationella handelspolitiken tycks fortfarande motarbeta de fattiga länderna.

En oroväckande tendens

Delegaterna mötte också en annan grym verklighet. Fyrtiotre länder klassificerades som länder med framträdande problem. Dessa kallades ”livsmedelsprioriterade länder”. Före andra världskriget producerade emellertid många av dessa nationer så mycket livsmedel att de kunde exportera sitt överskott. Ännu år 1950 producerade de tillräckligt för att vara självförsörjande. Men sedan förändrades situationen. De var inte längre självförsörjande. Varför inte? Det berodde delvis på att befolkningen ökade kraftigt. Dessa länder överförde också investeringarna från jordbruk till industri, och många lantarbetare flyttade till storstäderna.

De livsmedelsexporterande länderna började således att importera livsmedel. Till en början mötte detta inga hinder. De rikare nationerna hade nämligen stor avkastning av spannmålsprodukter. De sålde ofta sitt överskott till de fattigare länderna till låga priser eller sände dem livsmedel som gåvor. Under senare delen av 1960-talet importerade dessa fattigare länder mellan 25 och 30 millioner ton spannmålsprodukter. År 1975 var siffran över 50 millioner ton, och den kan komma att stiga upp till 85 eller till och med upp till 100 millioner ton år 1985! Detta skulle medföra ett verkligt problem, eftersom de fattigare länderna inte skulle ha råd att köpa så mycket livsmedel. Och även om de skulle kunna göra det, är det tveksamt om tillräckligt många fartyg skulle vara tillgängliga för transporterna.

Det som ytterligare komplicerar problemet är den enorma summa pengar som spenderas på rustningar, medel som skulle kunna användas för att mätta jordens hungriga millioner. Det är intressant att lägga märke till att världslivsmedelskonferensens ursprungliga resolution krävde en reducering av penningmedlen som ges ut på rustningar. Denna resolution har emellertid också visat sig ha föga verkan sedan år 1974.

En verksamhetsplan

Efter fem dagars diskussion presenterade Världslivsmedelsrådet en omfattande plan, bestående av 22 punkter. En del av förslagen var utformade för att bygga upp livsmedelsproduktionen i de fattigare länderna för att om möjligt göra dem självförsörjande och få slut på det ökande importproblemet. Andra förslag behandlade den överhängande livsmedelsbristen, som är ett problem för de ”livsmedelsprioriterade länderna”, och hade som mål att mer regelbundet och effektivt bistå dem med livsmedel. Svårigheter beträffande näringsfrågor och handelsbalansen behandlades också.

Ytterligare ett förslag bestod i att man skulle upprätta ett internationellt reservlager för spannmål. Denna anordning skulle bidra till att befrämja ett säkerställande av livsmedelstillgången världen utöver och förhindra att 1972 års katastrofsituation upprepas. Detta skulle uppmuntra lantbrukarna att fortsätta att producera spannmål även under gynnsamma tider. Livsmedel skulle således kunna lagras under perioder av överflöd, för att användas vid bristsituationer.

Alla dessa steg ansågs vara mycket viktiga. Den jugoslaviske delegaten påpekade att det var ”ytterst viktigt för rådet att göra ett verkligt genombrott”. Beträffande förslaget att upprätta en livsmedelsreserv hette det i ett nyhetsmeddelande: ”Det som sker med dessa 40—50 millioner ton vete i år kommer att ha större inverkan på världens livsmedelskontroll än någon annan enstaka händelse inom människans räjong och inom Världslivsmedelsrådets makt och inflytande.”

De hungriga kommer att bli mättade

Konferensens resultat kommer att visa sig först med tiden. Den skulle kunna gagna otaliga millioner hungriga människor. Men det finns många hinder i vägen. Några sådana faktorer är: möjligheten att det blir dåliga skördar, fortsatt befolkningstillväxt, somliga regeringars otillräcklighet och erosion av odlingsbara områden. Detta är faktorer som Världslivsmedelsrådet inte kan råda över.

När vi lyssnade till experterna under konferensen, insåg vi att de människor som delegaterna försökte hjälpa utan tvivel var fullständigt omedvetna om detta dryftande. Det var även tydligt att experterna antingen inte kände till eller inte ville begrunda en permanent lösning på de problem, som togs upp till behandling under konferensen. Bibeln identifierar Jehova Gud som den som ger ”örter till människans tjänst”. Han är också den som utlovar att ge ”bröd åt de hungrande”. (Ps. 104:14; 146:7) Den livsmedelsbrist som Världslivsmedelsrådet diskuterade är en del av beviset för att Jehova Gud inom kort, genom sitt rike, kommer att införa en ny ordning, som inte kommer att kännetecknas av sådana problem som livsmedelsbrist. Vid den tiden kommer Gud att öppna sin hand och tillfredsställa ”allt levandes önskan”. — Ps. 145:16, NW; Matt. 24:3, 7.