Det kommersiella systemets uppgång och fall

Del 2: Handeln utvidgas och befäster sin maktställning

I GÅNGNA tider hämmades utvecklingen i den kommersiella världen i stor utsträckning av bristfälliga, långsamma och kostsamma kommunikationer. Handeln till sjöss var tidskrävande. På landsvägarna var riskerna stora. Allt detta skulle emellertid komma att förändras.

Handeln blir internationell

Under den hellenistiska perioden, från 338 f.v.t. till 30 f.v.t., utvecklades många av städerna kring Medelhavet till viktiga handelscentra. Bland dem var staden Alexandria i Egypten, som grundades av Alexander den store år 332 f.v.t. På 100-talet f.v.t. började emellertid ”den hellenistiska Östern visa tecken på ekonomisk stagnation”, förklarar professor Shepard B. Clough, och under århundradet närmast före Kristi födelse var dess inflytande ”definitivt i avtagande”. Rom ersatte Grekland som världsmakt. Alexandria blev så småningom en romersk provinshuvudstad, som endast stod Rom efter i fråga om storlek.

Västromerska rikets motsvarighet och efterträdare i öster, det bysantinska riket, stod på höjden av sin makt mellan 800- och 1000-talet. Dess huvudstad Konstantinopel (våra dagars Istanbul), som hade omkring en miljon invånare, var världens ojämförligt största stad. Den var centrum för en omfattande handel med siden, kryddor, textilfärger och parfymer från Österlandet och pälsverk, bärnsten, trävaror och järn från Västerlandet och tjänade som en stark ekonomisk bro mellan Europa och Asien.

År 1204, under det fjärde korståget, drabbades emellertid det bysantinska riket av ett allvarligt bakslag. Dess huvudstad intogs och plundrades — ett offer för ekonomisk snikenhet. På vilket sätt? The Collins Atlas of World History förklarar: ”Det västerländska begäret efter Orientens rikedomar var upprinnelsen till korstågen.” Detta visar tydligt att det religiösa nit som kyrkan sade sig drivas av inte var den enda bevekelsegrunden.

Under tiden hade köpmännen i medeltidens Europa börjat anordna mässor, där de kunde visa varor från olika länder utmed handelsvägarna. Särskilt populära var de mässor som anordnades i Champagne i nordöstra Frankrike. I The New Encyclopædia Britannica heter det beträffande dessa: ”De transaktioner som gjordes av köpmännen vid dessa mässor hade ofta formen av skuldebrev, som utlovade betalning vid en kommande mässa och som kunde överlåtas till en annan person. Dessa transaktioner blev början till kreditväsendet. På 1200-talet tjänade mässorna som ett permanent bankcentrum i Europa.”

Under 1400-talet hotade osmanernas erövringar att skära av handelsvägarna mellan Europa och Asien, och europeiska upptäcktsresande gav sig därför ut för att söka efter nya. Den portugisiske sjöfararen Vasco da Gama ledde under åren 1497—1499 en expedition som lyckades segla runt Godahoppsudden i Afrika och öppnade därigenom sjövägen till Indien, något som bidrog till att göra Portugal till en världsmakt. Den nya rutten gjorde också att Alexandria och andra hamnstäder i Medelhavsområdet miste sin betydelse som viktiga handelscentra.

Ungefär samtidigt finansierade Portugals grannland, Spanien, den italienske sjöfararen Kristofer Columbus’ försök att nå Indien genom att segla västerut runt jorden. År 1492 — för exakt 500 år sedan i oktober i år — råkade Kristofer Columbus så att säga snubbla på det västra halvklotet. Engelsmännen, å andra sidan, försökte inte nå Österlandet genom att segla söderut som Vasco da Gama eller västerut som Columbus, utan försökte i stället finna en nordost- eller nordvästpassage. Alla dessa upptäcktsresor bidrog till att internationalisera handeln. Genom att ekonomiska intressen var en avgörande faktor i samband med upptäckten av den amerikanska kontinenten, kom också det kommersiella systemet att ådagalägga sitt stora inflytande över världshändelserna.

Ekonomisk makt — en imperiebyggare av rang

Den kommersiella världen har byggt upp många mäktiga organisationer. Ett exempel är enligt boken By the Sweat of Thy Brow (I ditt anletes svett) ”en av de mest inflytelserika och bestående socio-ekonomiska innovationerna i den forntida världen: hantverksskrået eller gillet”. I likhet med vissa mäktiga ekonomiska organisationer i våra dagar kom dessa gillen, även om de uträttade en del gott, ibland att missbruka sin makt till den grad att bibelöversättaren John Wycliffe uppges ha stämplat några av dem som fanns på 1300-talet som ”falska konspiratörer . . . förbannade av Gud och människor”. — Se rutan på sidan 13.

Den kommersiella världen har till och med stått bakom byggandet av hela imperier, av vilka det brittiska imperiet utan tvivel har varit det mest framgångsrika. Men innan det hade börjat etablera sin ställning på 1500-talet, fanns det andra kommersiella intressen i Europa som började trakta efter den ekonomiska makt som styr den här världen. Ett av dessa var Hanseförbundet eller Hansan.

Det gamla högtyska ordet Hanse, som anses betyda ”väpnad skara” eller ”hop”, kom så småningom att användas som beteckning för enskilda köpmannasammanslutningar eller gillen. I slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet fick en ”hansa” som hade sitt centrum i den nordtyska staden Lübeck kontroll över Östersjöhandeln och upprättade handelsförbindelser med Ryssland och de andra länderna kring Östersjön. Samtidigt stärkte Hansan i Köln sitt inflytande över handeln i Väst och utvecklade livliga förbindelser med England och med ett område som omfattade nuvarande Nederländerna, Belgien och nordöstra Frankrike.

Dessa köpmannasammanslutningar stiftade lagar för att skydda sig själva och sina varor och reglerade i allmänhet handeln till allas bästa. De gjorde också gemensamma ansträngningar för att bekämpa det utbredda röveriet till lands och sjöss. Allteftersom handeln utvidgades, blev behovet av samverkan de olika grupperna emellan mer och mer uppenbart. Vid slutet av 1200-talet hade således alla de större städerna i Nordtyskland slutit sig samman till ett enda förbund, som kom att kallas Hanseförbundet eller Hansan.

Tack vare sitt geografiska läge kunde Hanseförbundet kontrollera större delen av den nordeuropeiska handeln. I väster idkade det handel med sådana ekonomiskt välutvecklade länder som England och Nederländerna, som i sin tur hade handelsförbindelser med Medelhavsområdet och Orienten. I norr och öster låg vägen öppen till Skandinavien och Östeuropa. Förbundet kom således att kontrollera ullhandeln med Flandern, fiskhandeln med Skandinavien och pälshandeln med Ryssland.

Även om Hansan inte var någon politisk sammanslutning och inte hade något permanent styrande organ eller anställda ämbetsmän, hade den under sin blomstringstid mycket stor makt. En av dess största bedrifter var att få till stånd en samling sjö- och handelslagar. Samtidigt som den utvidgade sin verksamhet till nya marknader, var den snar att försvara de gamla — med våld, om så var nödvändigt. I de flesta fall kunde dess stora handelsflotta bryta ner allt motstånd med hjälp av embargon eller blockader.

Hanseförbundet stod på höjden av sin makt omkring mitten av 1300-talet. Dess tillbakagång började på 1400-talet, då England och Holland blev allt mäktigare och började dominera världshandeln. Trettioåriga kriget betydde dödsstöten för förbundet. Dess medlemmar sammanträdde för sista gången år 1669. I dag är det bara några få städer, bland dem Lübeck, Hamburg och Bremen, som berömmer sig av att vara hansastäder — relativt maktlösa medlemmar av den en gång så mäktiga kommersiella jätten.

Andra större och mäktigare kommersiella jättar stod emellertid i begrepp att ta Hansans plats. Läs om dem i Del 3, som har rubriken: ”Det giriga kommersiella systemet visar sitt rätta ansikte”.

[Ruta på sidan 13]

Inflytelserika gillen och fackföreningar

På 300-talet f.v.t. hade en del städer i Medelhavsområdet börjat specialisera sig på vissa varor och tjänster, och de som utövade samma hantverk bosatte sig inom samma områden i dessa städer och bildade olika sammanslutningar för att skydda sina intressen. I Nordeuropa kom dessa sammanslutningar att kallas gillen. Till en början var dessa hantverksgillen tydligtvis av socio-religiös natur. Boken By the Sweat of Thy Brow förklarar att ”varje sammanslutning hade sin egen skyddsgud eller skyddsgudinna, och dess medlemmar hade sina egna gemensamma gudstjänster”.

Medeltidens gillen hade till uppgift att sörja för medlemmarnas välfärd och skydda yrkeskåren som helhet genom att reglera produktionen, fastställa normer och kanske också kontrollera priser och löner. Somliga av dem fick en regelrätt monopolställning och kunde manipulera priserna genom hemliga överenskommelser för att skydda den egna marknaden och hindra orättvis konkurrens.

Efter de forntida hantverksgillenas mönster uppstod på 1000-talet köpmannagillen, då resande köpmän organiserade liknande sammanslutningar för att skydda sig mot de faror som de mötte utmed handelsvägarna. Så småningom förlorade emellertid gillena sin ursprungliga karaktär. Anpassade som de var efter lokala förhållanden, förlorade de gradvis sin makt och prestige när regionala, nationella och internationella marknader tog överhanden och klyftan mellan handel och hantverk vidgades.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började, som en följd av den industriella revolutionen, fackföreningar bildas i Storbritannien och Förenta staterna, dvs. lokala sammanslutningar av arbetare med samma yrke. Till en början fungerade de delvis som sällskapsklubbar, men så småningom utvecklades de till proteströrelser som reste sig mot det rådande sociala och politiska systemet. I våra dagar ser somliga fackföreningar som sin enda uppgift att fastställa medlemmarnas löner, arbetstider, arbetsförhållanden och anställningstrygghet och försöker uppnå dessa mål genom förhandlingar eller strejker. Andra fackföreningar är emellertid öppet politiska till sin natur.