Flodblindhet — seger över en fruktansvärd hemsökelse
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NIGERIA
SCENEN var typisk för många västafrikanska byar vid en flod. En grupp människor satt på bänkar under ett stort träd som skyddade dem mot den brännande solen. Fem av dem — fyra män och en kvinna — var helt blinda.
”Invånarna i den gamla byn visste inte varför de blev blinda”, sade byhövdingen, som var klädd i en fladdrande vit dräkt. ”De flesta av de äldre i byn dog blinda. ... De trodde att någon ond ande var emot dem. De bönföll sina fetischer om att skydda dem. Deras förfäder sade att de skulle ge fetischerna mat. De offrade därför höns och får. Men trots det fortsatte de att bli blinda.”
Till sist kom läkare och förklarade att blindheten inte hade någon övernaturlig orsak. Den orsakades av sjukdomen onchocerciasis, också kallad flodblindhet, eftersom de små, bitande knotten som sprider sjukdomen lägger sina ägg i strömmande floder.
Lyckligtvis är det inte lika lätt att smittas av flodblindhet som av andra tropiska sjukdomar. Den utgör inget hot mot stadsbor eller mot dem som gör ett kort besök i ett smittat område. Det är endast om man smittas upprepade gånger under en period på många år som man blir blind.
Flodblindhet är trots allt en fruktansvärd tropisk sjukdom som förstör miljoner människors liv. Även om den grasserar också i vissa områden i Mellersta Östern och i Central- och Sydamerika, är de som arbetar och bor vid ekvatorn i Afrika nära floder där det finns mycket knott de värst drabbade. I somliga byar har praktiskt taget alla sjukdomen. Enligt beräkningar som gjorts av Carter Center i Atlanta i Georgia i USA riskerar omkring 126 miljoner människor att bli smittade. Ytterligare 18 miljoner andra är bärare av den parasitiska mask som orsakar flodblindhet. Antalet människor som redan är helt eller delvis blinda uppskattas till mellan en och två miljoner.
Den här sjukdomen, som i århundraden har hemsökt människor, håller nu på att besegras genom de förenade ansträngningar som har gjorts av WHO (Världshälsoorganisationen) och andra organ, tillsammans med regeringarna i olika länder. Mot en bakgrund av fientligheter och hopplöshet i stora delar av Afrika är det här ett fungerande program för bekämpning av sjukdomar. Programmet har hyllats som ”en av 1900-talets stora triumfer inom medicinen och utvecklingen”.
En fruktansvärd sjukdom
Flodblindhet sprids av honorna av flera knottarter (släktet Simulium). När ett infekterat knott biter en människa lämnar det efter sig larverna till en parasitisk mask (Onchocerca volvulus). Under huden på smittade människor börjar larverna sakta utvecklas till upp till 60 centimeter långa maskar.
Sedan honmaskarna blivit fertila börjar de frambringa små maskar som kallas mikrofilarier; de fortsätter så i 8—12 år och frambringar miljoner mikrofilarier. Mikrofilarierna blir inte fullt utvecklade maskar om inte ett knott tar upp dem och de utvecklas inuti knottet och sedan förs tillbaka till en människa. I de flesta fall vandrar de outvecklade maskarna vidare i huden och kan till sist angripa ögonen. En människa kan ha upp till 200 miljoner maskar i kroppen. De är så många att när man skall fastställa sjukdomen räcker det att man tar små bitar av huden och undersöker dem. Under ett mikroskop kan ett hudprov visa sig innehålla hundratals slingrande, mikroskopiskt små maskar.
De här parasiterna plågar sina offer. Under årens lopp tjocknar den smittade personens hud och blir fjällig. Det uppstår ofta fläckvisa pigmentrubbningar. De drabbade utvecklar vad som träffande har beskrivits som krokodilskinn, ödleskinn eller leopardskinn. Klådan är så våldsam att det har sagts att den har fått somliga att begå självmord. Om de outvecklade maskarna invaderar ögonen, försämras synen med tiden, och den drabbade blir helt blind.
I de fattiga landsbygdsområdena där knotten härjar är blindhet en särskilt svår börda att bära. En orsak är att många bybor vidskepligt tror att blindhet är ett resultat av gudomlig bestraffning och att blinda människor är odugliga i deras samhällen. En annan orsak är att myndigheterna inte ger några sociala förmåner, vilket gör att de drabbade blir helt beroende av sina familjer. Sata, en kvinna i Burkina Faso som drabbats av flodblindhet, sade: ”Vare sig det är en man eller en kvinna som är blind, lider de lika mycket. Om en ung kvinna är blind och ogift får hon aldrig någon man. Jag gifte mig innan jag blev blind, men min man dog. Min bror blev blind när han var ung och kunde därför inte få en hustru. Våra familjer hjälper oss med mat och allt annat. Det är fruktansvärt.”
I områden där flodblindhet är vanligt förekommande överger människor ofta sin by; knotten och sjukdomen tvingar dem att fly. De bördiga landområdena nära vatten blir ödemark därför att ingen bryr sig om dem. Det i sin tur bidrar till fattigdom och svält.
Kampen mot knotten
Internationella ansträngningar för att bekämpa flodblindhet i sju västafrikanska länder sattes i gång i början av 1970-talet. Helikoptrar, mindre flygplan och lastbilar utrustade med biologiskt nedbrytbara larvicider, larvdödande medel, har satt i gång en offensiv mot knotten, bärarna av sjukdomen. Målet var att angripa och döda knotten när de var som mest sårbara, nämligen under larvstadiet.
Det var inte nödvändigt att bespruta hela floder. Experter på området visste att honknotten lägger sina ägg på vattenytan och att äggen fastnar på grenar och stenar strax under ytan i forsar. Endast strömmande vatten ger de blivande larverna tillräckligt med syre som de behöver för att överleva. Det innebar att fortplantningsställena längs floderna var begränsade och lätta att urskilja.
Syftet med att bespruta fortplantningsställena var inte att utrota knotten helt, vilket är en omöjlig uppgift. Men forskare hoppades att man genom att minska antalet knott skulle kunna bryta kedjan av parasitspridning. Färre knott skulle innebära färre smittade människor. Om man kunde hålla tillbaka knotten tills de parasiter som fanns i de redan smittade människorna dog, skulle det teoretiskt sett komma en tid då det inte fanns några parasiter kvar. Så om ett knott då bet en människa, skulle det inte kunna ta upp några parasiter och föra dem vidare till andra.
Projektet var en stor utmaning. Knotten förökar sig på tusentals ställen som är svåra att nå. Och eftersom knotten kan flyga tiotals mil, måste de bekämpas över ett stort område. Dessutom krävs det att man är påpasslig hela tiden, för om man försummade att spruta endast en månad, skulle det kunna resultera i att knottpopulationen återhämtade sig och omintetgjorde år av arbete.
Sedan början av 1970-talet har man med flygplan besprutat mer än 1.900 mil utvalda och otillgängliga vattendrag. Som ett resultat har sjukdomen minskat med 80 procent i de smittdrabbade områdena i de länder som har deltagit i projektet.
En eller två tabletter om året
I början av år 1987 framställdes ett annat vapen i kampen mot flodblindhet. I stället för att angripa knotten inriktade man sig den här gången på parasiterna inne i kroppen. Vapnet var ett säkert och effektivt läkemedel som hette Mectizan (ivermectin), framställt i ett amerikanskt läkemedelsföretags laboratorier.
För att hejda sjukdomsprocessen räcker det med att en smittad person tar endast en dos — en eller två tabletter — om året. Mectizan dödar inte de fullt utvecklade parasitiska maskarna i kroppen, utan det dödar de mikroskopiskt små maskarna och hämmar de fullt utvecklade maskarnas förmåga att frambringa fler mikrofilarier. Det här gör att sjukdomsförloppet bromsas upp hos de drabbade och hejdar sjukdomens spridning till andra. Medicinen kan också upphäva tidigare skador på ögats hornhinna och hindra andra skador från att förvärras. Men den kan varken reparera gamla ögonskador eller bota blindhet när den en gång har slagit till.
Problemet är emellertid distributionen — att få ut medicinen till människor som behöver den. Många bor i avlägsna och isolerade byar som endast kan nås genom att man färdas till fots. Om man vill använda motorfordon måste man ofta röja djungel och till och med bygga broar. Ibland bidrar inre oroligheter, penningbrist och inhemsk politik till distributionssvårigheterna. Men trots de här hindren hade omkring 31 miljoner Mectizantabletter delats ut, de flesta i Afrika, i början av år 1995.
Framtidsutsikter
Under de 20 senaste åren har Onchocerciasis Control Programme bekämpat flodblindhet i 11 västafrikanska länder, ett område som är tre gånger så stort som Frankrike. Vad har resultatet blivit? Enligt WHO:s siffror har det kombinerade användandet av larvicider och Mectizan skyddat mer än 30 miljoner människor, som en gång hotades av den här gamla och fruktansvärda hemsökelsen, mot att bli blinda. Mer än 1,5 miljoner människor som var allvarligt smittade av parasiten har nu återhämtat sig helt. Dessutom har segern över flodblindhet frigjort omkring 25 miljoner hektar brukbar mark för nybebyggelse och odling — tillräckligt för att varje år kunna ge mat åt omkring 17 miljoner människor.
Kriget är långt ifrån slut. Mindre än hälften av de människor som hotas av flodblindhet bor i de afrikanska länder där sjukdomen har bekämpats.
På senare år har ansträngningar för att bekämpa sjukdomen intensifierats. På bara två år, från 1992 till 1994, har antalet människor som behandlats med Mectizan mer än fördubblats — från 5,4 miljoner till 11 miljoner. Vid slutet av år 1994 hade 32 länder i Afrika, Latinamerika och Mellersta Östern upprättat behandlingsprogram med Mectizan, vilka med tiden kan skydda upp till 24 miljoner människor mot att bli blinda.
Pan American Health Organization hoppas att man år 2002 har kunnat avlägsna sjukdomen som ett allmänt hot mot hälsan i Central- och Sydamerika. I Afrika är åtagandet naturligtvis större. Trots det konstaterar FN:s barnfond: ”Det är redan uppenbart för den generation som nu växer upp att blindhet inte utgör det fruktansvärda framtida hot som den en gång gjorde i ett område där blindhet länge har varit en normal del av åldrandet.”
Det värmer hjärtat att se de ansträngningar som har gjorts för att hjälpa människor som hotas av blindhet. Under sin jordiska tjänst visade Jesus Kristus också kärleksfull omtanke om människor genom att på mirakulöst sätt återställa många blindas syn. (Matteus 15:30, 31; 21:14) Det visade i liten skala vad som kommer att hända på jorden under Guds kungarike. Den tid skall verkligen komma då ingen skall drabbas av något slags blindhet. Guds ord förutsäger: ”På den tiden kommer de blindas ögon att öppnas.” — Jesaja 35:5.
[Infälld text på sidan 25]
”Tidigare menade man att andar orsakade blindhet. Nu vet man att det är maskarna”
[Infälld text på sidan 27]
En eller två tabletter om året kan skydda mot flodblindhet