Den första bibeln på portugisiska – en berättelse om ihärdighet

”DEN som är ihärdig får framgång.” Det här mottot står på titelbladet i en religiös skrift från 1600-talet av João Ferreira de Almeida. Orden passar verkligen in på en man som ägnade sitt liv åt att översätta Bibeln till portugisiska och som kämpade för att få den utgiven.

Almeida föddes 1628 i Torre de Tavares, en by i norra Portugal. Han blev föräldralös som barn och uppfostrades av sin farbror, som var medlem av en religiös orden och bodde i Portugals huvudstad, Lissabon. Traditionen säger att han fick en utmärkt utbildning som en förberedelse för att bli präst. Detta hjälpte honom att redan i tidig ålder utveckla särskilda språkliga färdigheter.

Men det är knappast troligt att Almeida skulle ha använt sina färdigheter till att översätta Bibeln om han hade stannat kvar i Portugal. Även om reformationen medförde att biblar spreds på folkspråken i norra och centrala Europa, förblev Portugal under den katolska inkvisitionens inflytande. Blotta innehavet av en bibel på folkets språk kunde leda till att man drogs inför en inkvisitionsdomstol.a

Det är möjligt att Almeida ville komma ifrån den här förtryckande omgivningen och därför flyttade till Nederländerna när han var i de tidiga tonåren. En kort tid därefter, när han var bara 14 år, gick han ombord på ett skepp som skulle gå till Asien via Batavia (nu Jakarta) i Indonesien. Den staden var då administrativt centrum för det nederländska ostindiska kompaniet i Sydostasien.

En tonårig översättare

Under sista etappen av resan till Asien kom Almeida till en vändpunkt i sitt liv. Mellan Batavia och Malacka (nu Melaka) i västra Malaysia fann han av en händelse en protestantisk broschyr på spanska som hette Diferencias de la Cristiandad (Skiljaktigheter inom kristenheten). Förutom att broschyren gick till angrepp mot falska religiösa läror innehöll den ett uttalande som särskilt påverkade den unge Almeida: ”Att i kyrkan använda ett främmande språk, även om man gör det för att ära Gud, är till ingen nytta om den som lyssnar inte förstår.” (1 Korinthierna 14:9)

Slutsatsen var självklar för Almeida: Nyckeln till att avslöja religiös villfarelse var att göra Bibeln förståelig för alla. När han kom till Malacka, konverterade han till den nederländska reformerta kyrkan och började omedelbart översätta delar av evangelierna från spanska till portugisiska, och han spred sedan dessa bland ”dem som visade en uppriktig önskan att få veta sanningen”.b

Två år senare var Almeida redo att ta itu med ett större arbete – att översätta hela Nya testamentet från den latinska Vulgata. Det arbetet fullbordade han på mindre än ett år – en imponerande prestation av en 16-åring! Han sände modigt sin översättning till den nederländske generalguvernören i Batavia för att få den utgiven. Den reformerta kyrkan i Batavia sände tydligtvis hans manuskript till Amsterdam, men den äldre präst som det överlämnades till dog, och Almeidas arbete försvann.

När Almeida ombads att göra en avskrift av sin översättning åt den reformerta församlingen på Ceylon (nu Sri Lanka) 1651, upptäckte han att originalet hade försvunnit från kyrkans arkiv. Men han tappade inte modet. Han lyckades på något sätt leta reda på en kopia – kanske ett tidigt utkast – och följande år fullbordade han en revision av evangelierna och Apostlagärningarna. Konsistorietc i Batavia belönade honom med 30 gulden. Det var ”en futtig summa för det enorma arbete som han hade utfört”, skrev en av Almeidas medarbetare.

Trots bristen på erkännande arbetade Almeida energiskt vidare och presenterade en revision av hela Nya testamentet 1654. Återigen togs frågan om utgivning upp, men inget konkret gjordes med undantag av några handskrivna kopior som framställdes för att användas i en del kyrkor.

Fördömd av inkvisitionen

De följande tio åren var Almeida verksam som präst och missionär åt den reformerta kyrkan. Han prästvigdes 1656 och tjänade först på Ceylon, där han med knapp nöd undgick att bli nertrampad av en elefant, och senare i Indien, där han var en av de första protestantiska missionärerna.

Almeida hade konverterat till protestantismen och tjänade en främmande makt. Många i de portugisisktalande samhällen som han besökte betraktade honom därför som en avfälling och förrädare. Att han rättframt fördömde det moraliska förfallet bland prästerna och avslöjade kyrkans läror ledde till ständiga konflikter med katolska missionärer. Dessa konflikter nådde sin klimax 1661, när en inkvisitionsdomstol i Goa i Indien dömde Almeida till döden för kätteri. I hans frånvaro brände man en bild av honom. Den nederländske generalguvernören, som kanske blev förfärad över Almeidas stridslystna stil, kallade tillbaka honom till Batavia strax efteråt.

Almeida var en nitisk missionär, men han glömde aldrig behovet av en portugisisk bibel. Det var snarare så att följderna av människors okunnighet i Bibeln, som märktes mycket tydligt bland både präster och lekmän, medverkade till att han stärktes i sitt beslut. I förordet till en religiös skrift från 1668 tillkännagav Almeida för sina läsare: ”Jag hoppas ... att snart kunna förära er den fullständiga bibeln på ert eget språk, den största gåva och dyrbaraste skatt som någon någonsin kan ge er.”

Almeida kontra granskningskommittén

År 1676 presenterade Almeida ett slutligt utkast till en översättning av Nya testamentet för det kyrkliga konsistoriet i Batavia för granskning. Redan från början var relationerna mellan Almeida och granskarna ansträngda. Levnadstecknaren J. L. Swellengrebel förklarar att Almeidas nederländsktalande medarbetare kan ha haft svårt att förstå en del nyanser i betydelsen och stilen. Det rådde också delade meningar om vilket språk man skulle använda i Bibeln. Skulle man använda den portugisiska som talades av folk i allmänhet eller en mer förfinad form av portugisiska som många skulle ha svårt att förstå? Almeidas iver att få se sitt arbete fullbordat blev till sist en källa till ständiga motsättningar.

Arbetet gick mycket långsamt, kanske på grund av käbblandet eller det bristande intresset från granskarnas sida. Fyra år senare tvistade man fortfarande om de inledande kapitlen i Lukas evangelium. Frustrerad över denna fördröjning sände Almeida en avskrift av sitt manuskript till Nederländerna för att få det utgivet utan granskarnas vetskap.

Trots konsistoriets försök att förhindra utgivning gick hans utgåva av Nya testamentet i press i Amsterdam 1681, och de första exemplaren nådde Batavia året därpå. Så besviken Almeida måste ha blivit när han upptäckte att granskarna i Nederländerna hade gjort ändringar i hans översättning! Han såg att granskarna, som inte var förtrogna med portugisiskan, hade fört in ”klumpiga och motsägande formuleringar som fördunklade den heliga andens avsikt”.

De nederländska myndigheterna var också missnöjda och gav order om att hela upplagan skulle förstöras. Men Almeida lyckades övertala dem att spara några exemplar under förutsättning att de allvarligaste felen rättades till för hand. De här exemplaren skulle användas tills en reviderad utgåva kunde ges ut.

Granskarna i Batavia återupptog arbetet med de kristna grekiska skrifterna och började gå igenom de hebreiska skrifterna allteftersom Almeida fullbordade böckerna. Konsistoriet oroade sig för att översättaren skulle bli alltför otålig och beslöt därför att förvara de signerade sidorna av slutversionen i kyrkans kassaskåp. Självfallet satte sig Almeida emot deras beslut.

Årtionden av hårt arbete och det påfrestande livet i ett tropiskt klimat krävde nu sin tribut. Med tanke på sin försämrade hälsa drog sig Almeida 1689 tillbaka från den kyrkliga verksamheten för att helt kunna ägna sig åt att översätta de hebreiska skrifterna. Sorgligt nog dog han 1691, medan han arbetade på det sista kapitlet i Hesekiels bok.

Den andra utgåvan av Nya testamentet, som fullbordades strax innan han dog, gick i tryck 1693. Men det verkar som om hans arbete återigen blev föremål för inkompetenta personers granskning. I sin bok A Biblia em Portugal (Bibeln i Portugal) skriver G. L. Santos Ferreira: ”Granskarna ... gjorde betydande ändringar i Almeidas utomordentliga verk. De förvanskade och fördärvade den skönhet i originalet som ännu fanns kvar efter granskningen av den första utgåvan.”

Den portugisiska bibeln fullbordas

Efter Almeidas död fanns det inte längre någon i Batavia som drev på arbetet med att granska och ge ut den portugisiska bibeln. Det var ett sällskap i London som verkade för främjandet av kristen kunskap (Society for Promoting Christian Knowledge) som 1711 finansierade den tredje utgåvan av Almeidas Nya testamente på begäran av danska missionärer som arbetade i Tranquebar i södra Indien.

Det här sällskapet beslöt att sätta i gång med tryckeriverksamhet i Tranquebar. Men det skepp som transporterade tryckmaterialet och en sändning portugisiska biblar kapades av franska pirater när det var på väg till Indien, och det hittades senare övergivet i hamnen i Rio de Janeiro i Brasilien. Santos Ferreira skriver: ”Av någon outgrundlig anledning och under omständigheter som många tyckte var mirakulösa återfanns lådorna med tryckmaterial intakta längst ner i lastrummet och kunde fortsätta sin resa till Tranquebar med samma skepp.” De danska missionärerna granskade noga Almeidas översättning av de återstående bibelböckerna och publicerade dem. Det sista bandet av bibeln på portugisiska kom ut 1751, nästan 110 år efter det att Almeida hade slagit in på banan som bibelöversättare.

Ett bestående arv

Almeida förstod redan i unga år att det behövdes en bibel på portugisiska, så att gemene man kunde få insikt i sanningen på sitt eget språk. Hela sitt liv strävade han ihärdigt efter att nå det målet, trots motstånd från katolska kyrkan, medarbetarnas likgiltighet, till synes ändlösa problem i samband med granskningen och en allt sämre hälsa. Hans ihärdighet blev belönad.

Många av de portugisisktalande samhällen som Almeida predikade i har krympt och försvunnit, men hans bibel har överlevt. Under 1800-talet spred två bibelsällskap (British and Foreign Bible Society och American Bible Society) tusentals exemplar av Almeidas översättning i Portugal och i Brasiliens kuststäder. Biblar som grundar sig på hans originaltext är därför än i dag bland de mest använda och spridda i portugisisktalande länder.

Många står utan tvivel i tacksamhetsskuld till tidiga bibelöversättare som Almeida. Men vi bör vara ännu mer tacksamma mot Jehova Gud, som kommunicerar med oss och vars ”vilja är att alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:3, 4) Ytterst är det han som har bevarat sitt ord och gjort det tillgängligt, så att vi kan ha nytta av det. Må vi alltid uppskatta denna dyrbara skatt som vi fått från vår himmelske Fader och flitigt studera den.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 21]

GUDS NAMN

Ett anmärkningsvärt exempel på Almeidas ärlighet som översättare är att han använde Guds namn för att återge det hebreiska tetragrammet.

[Bildkälla]

Cortesia da Biblioteca da Igreja de Santa Catarina (Igreja dos Paulistas)

[Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

ATLANTEN

PORTUGAL

Lissabon

Torre de Tavares

[Bild på sidan 18]

Batavia på 1600-talet

[Bildkälla]

Från Oud en Nieuw Oost-Indiën, Franciscus Valentijn, 1724

[Bild på sidorna 18, 19]

Titelblad i den första portugisiska översättningen av Nya testamentet, som gavs ut 1681

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Biblioteca Nacional, Portugal