En järnväg för fartyg

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Belgien

TÄNK dig ett fartyg på 1.350 ton som flyter fram tjugo meter över fasta marken utan att det finns några ”vanliga” kanalslussar i närheten. Nej, det är inte inbillning. I Ronquières i Belgien är det verklighet.

Denna viktiga länk i en internationell vattenväg ligger mellan Bryssel och Charleroi, och den gör det möjligt för fartyg och pråmar på upp till 1.350 ton att i ett enda steg, så att säga, förflytta sig mellan två vattenleder med en nivåskillnad på 68 meter. Men hur förflyttar man fartyg från en nivå till en annan utan slussar och en vattenkanal?

Här finns inte en akvedukt, utan i stället ett lutande plan med två parallella ”järnvägar”, som vardera har fyra skenor. Väldiga vattenbehållare av metall med ett vattendjup på mellan 3 och 4 meter löper på dessa spår. En sådan behållare vilar på 236 hjul. Varje hjul är 70 centimeter i diameter och kan bära en last på 22 ton. Sex elektriska motorer, som tillsammans utvecklar 1.000 hästkrafter, påverkar åtta kablar, som är 1.500 meter långa och fem centimeter tjocka. Med dem dras behållarna uppåt eller nedåt på det lutande järnvägsspåret.

Dockorna i anläggningens båda ändar, uppströms och nedströms, är 300 meter långa och 60 meter breda. Vattenbehållarna, som är 90 meter långa och 12 meter breda, ansluts till en särskild avdelning i dockan. De manövreras helt oberoende av varandra. Varje behållare kan ta antingen ett fartyg på 1.350 ton eller flera olika pråmar.

Fartyget styrs in i den vattenfyllda behållaren vid ena ändan av anläggningen, och därpå stängs portarna både i kanalen och i behållaren. Behållaren bär sedan sin flytande last antingen uppför eller nedför den 1.400 meter långa sluttningen som skiljer de två nivåerna. I den andra änden öppnas portarna till kanalen och behållaren, och fartyget fortsätter sin färd. En behållare i arbete väger mellan 5.000 och 5.700 ton.

Förbindelsen mellan den övre invallade kanalen och det lutande planet består av en kanalbro, som är 300 meter lång och uppbärs av 70 pelare, som är två meter i diameter och 20 meter höga. Vattenleden går i en nivå ovanför markytan på en sträcka av omkring 700 meter. Och det är verkligen imponerande att se fartyg flyta fram långt över fasta marken.

När man byggde anläggningen, var man särskilt noga med att inte skada skönhetsvärdena i omgivningen. Men det var svårare problem som måste förutses och klaras av. Till skydd mot eventuella avbrott i strömleveranserna har slussanläggningen ett eget vattenkraftverk. Alla de invecklade manövrerna, särskilt vid högtrafik, kan lätt övervakas på avstånd med hjälp av television. ”Hjärnan” för hela anläggningen är inhyst uppströms i en driftcentral, och ovanpå den finns det ett 125 meter högt torn.

Köldens verkningar minskas genom att man har klätt behållarens yttersidor med värmeisolerande material. För att undvika slirning i kallt väder har man anordningar för avfrostning av kablarna. Olika säkerhetsanordningar reglerar förflyttningen av behållarna. Vattnets och fartygens rörelser i behållarna var ett av de kinkigaste av de problem som måste lösas.

Ett utjämningssystem motverkar automatiskt varje tänkbar ojämnhet i marken under eller i de lutande skenorna. Automatiska anordningar förhindrar alla oriktiga manövrer. För torrperioder finns det vattenmagasin som säkerställer vattentillgången för hela anläggningen, och de kan om så behövs hålla den i gång i en månad.

Detta enastående ingenjörsverk har gjort det möjligt att minska antalet slussar i kanalen mellan Bryssel och Charleroi från femtiofem till tio. Tack vare denna anläggning tar en kanalresa mellan Charleroi och Antwerpen bara hälften så lång tid som förut, och därigenom minskas transportkostnaderna med mer än tre kronor per ton.

Hela anläggningen har också blivit en intressant turistattraktion, som varje år lockar till sig en ström av besökare. År 1968 kom mer än 250.000 besökare, och de flesta av dem njöt av det oförglömliga panorama som kan ses från toppen av det stora tornet.