Katastrofen som drabbade Peru

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru

”JORDBÄVNING LÄMNAR 100 DÖDA I CAJACAY.” ”JORDSKRED BEGRAVER 18 I SAYAN.” ”40 DÖR BEGRAVDA UNDER KLIPPBLOCK I CAJATAMBO.” ”YUNGAY TOTALT FÖRSTÖRT.”

Vilken som helst av dessa rubriker skulle vara tillräcklig för att fånga uppmärksamheten och göra läsaren chockad och oroad. Men att alla skulle komma i snabb följd och rapportera om västra halvklotets värsta naturkatastrof i historisk tid gränsar till det otroliga. När hela antalet offer till sist blir känt, om det nu någonsin blir exakt känt, kan den tribut som krävdes av den våldsamma jordbävning, som skakade Peru på söndagseftermiddagen den 31 maj 1970, mycket väl överskrida 60.000 döda!

Följderna av jordbävningen, som skildrades på televisionsskärmar och i tidningsrubriker över hela världen, trotsar all föreställning. Chimbote, ett blomstrande fiske- och industricentrum med mer än 100.000 invånare, blev förstört till 85 procent. Huaraz, Caraz och Yungay i nedre delen av den vackra Huaylasdalen låg i ruiner. Yungay hade svepts bort helt och hållet, och det som var kvar av staden låg begravt under ett hav av sand och gyttja.

Huvudstaden, Lima, fick också känna av jordbävningen klockan 15.24 denna söndagseftermiddag. Men när en snabb kontroll av olika delar av staden visade obetydliga materiella skador och bara tre dödsoffer, började invånarna gratulera sig till att bara ha varit med om en vanlig susto (ett ”skrämskott”). De slog sig ned igen för att se den första matchen i världsmästerskapen i fotboll, som hölls i Mexico och via satellit sändes i television över hela jorden. Lima gick till sängs för natten totalt omedvetet om tragedin i grannstäderna i norr.

Chimbote och Casma

Det var inte förrän på måndag morgon som de första rapporterna nådde Lima, då bilarna som färdades på Pan-American Highway började anlända. En medarbetare på Sällskapet Vakttornets expedition var tillsammans med sin hustru på hemväg till Lima efter en kort semester tillsammans med vänner i Trujillo, och de var bland de första som nådde huvudstaden med en rapport om vad som hade ägt rum. Vi låter honom återge vad han erfarit:

”Körningen från Trujillo till Chimbote hade varit angenäm, men eftersom det ännu var fem timmars körning till Lima, beslöt vi oss för att stanna för att äta litet innan vi fortsatte vår resa. Vi stannade framför hotell Chimú, som har utsikt över den lugna Chimboteviken. Motorn hade knappt hunnit stanna förrän allting omkring oss råkade mitt upp i en våldsam omvälvning. Bilen krängde vilt från ena sidan till den andra och uppåt och nedåt. Hotellet, en imponerande byggnad med tre våningar, hoppade hit och dit och tycktes snurra runt. Fönsterrutor splittrades mot marken. Jag backade ut bilen till mitten av parkeringsplatsen, och där red vi ut det hela.

Den förut lugna viken var fylld av väldiga, krabba vågor, och stranden började sjunka och glida ned mot oceanen. Stora klyftor gapade i gatorna. Framhjulen på en bil sjönk ned i en bred spricka som öppnades under dem. En blick mot stadens centrum avslöjade ett stigande moln av grått damm som nådde en höjd av trettio meter och övertäckte hela staden.

Runt omkring oss låg staden i ruiner. Förtvivlade skrik av smärta och sorg genomträngde luften. I panik sprang människor fram och tillbaka och letade i spillrorna för att få tag på anhöriga, och de ropade namn och lyssnade efter röster. En far sprang planlöst nedför gatan med sin lille pojkes livlösa gestalt i sina darrande armar. Många var fortfarande alltför överväldigade för att kunna göra något annat än stå på gatan och se frågande omkring sig.

Jordbävningen varade bara fyrtiofem sekunder — en kort tidrymd, det är sant, när det gäller vad som helst utom en jordbävning. Under dessa flyktiga, utdragna, ändlösa fyrtiofem sekunder skedde drastiska förändringar i hundratusentals människors liv.

När den första skräcken var förbi, tänkte vi: ’Hur har det gått för våra kristna bröder, Jehovas vittnen, i Chimbote?’ De hade sannolikt sitt varje vecka återkommande söndagsmöte. Därför gav vi oss i väg mot närmaste Rikets sal. Det finns tre församlingar i Chimbote.

Det hade inte gått mer än fem minuter när vi kom fram till Rikets sal. Den var raserad, men hela församlingen var välbehållen och vid liv! En stålbalk hade hållits uppe i ena änden genom en pelare av armerad betong. Trots att taket hade störtat in på vardera sidan om balken hade det hållits uppe så pass högt att alla hade kunnat krypa ut i säkerhet. Det var bara några få som hade fått mindre skador.

Inom kort var det en som kom och rapporterade att taket på deras Rikets sal hade hållit. Några hade fått benbrott, men det verkade som om bara en ung flicka var svårt skadad. Eftersom den tredje församlingen inte hade haft sitt möte, visste vi för ögonblicket ingenting om deras tillstånd.

Alla Jehovas vittnen hade förlorat sina hem och tillhörigheter och hade ingenting annat än det de gick och stod i. Senare fick vi reda på att det bara var ett Jehovas vittne och hustrun till ett annat Jehovas vittne som hade omkommit i Chimbote.

Inga telefonlinjer fungerade. Därför bestämde vi oss för att återvända till Trujillo och därifrån meddela Vakttornets expedition i Peru per telefon. Vid den tiden visste vi inte att också Trujillo hade blivit svårt drabbat. När vi kom fram till bergspasset norr om Chimbote, fann vi att det var fullt med väldiga klippblock och var oframkomligt. Därför vände vi om och började fara mot Lima.

Den första staden söder om Chimbote var Casma. Det tog omkring trettio minuter att hitta Rikets sal, där Jehovas vittnen hade haft sitt möte. Vi fann ingen av dem. Vi fick emellertid veta att en av dem hade blivit svårt skadad, när en vägg i Rikets sal föll över honom. Han dog samma natt.

Det hade blivit natt när vi återupptog vår färd mot Lima. Inom kort fann vi att vägen var blockerad av väldiga stenblock. Vår bil var tillräckligt liten för att klara av hindren på vägen, men när vi kom till Casmabron var det omöjligt för oss att komma över den halvmeterhöga brant som hade uppstått när uppfartsvägen av makadam hade sjunkit. Vi återvände till en säker plats i det fria, där inga stenblock kunde tänkas falla, och väntade hela den långa natten. Vi kunde inte sova. Hela natten fortsatte upprepade stötar och skalv, åtföljda av ett olycksbådande mullrande, att skaka vår bil.

I gryningen på måndagsmorgonen öppnades till sist bron för trafik. Därigenom kunde vi köra återstoden av vår fyra timmar långa resa till Lima.”

Biståndet organiseras

Man började genast ringa upp alla Jehovas vittnen i Lima som hade telefon. De fick anvisningar att samla in mat och kläder, filtar och medicin och att tala med andra om att göra samma sak. Det blev omedelbart ett kärleksfullt gensvar. Samma kväll började entrén till Vakttornets expedition i Lima att fyllas med säckar med kläder och lådor med livsmedel. Pengar togs emot i stora och små bidragsbelopp.

Gensvaret var så omfattande att en konvoj med en tio tons lastbil och fyra andra fordon redan vid midnatt på tisdag, bara trettiosex timmar efter det meddelandet hade kommit, kunde lämna Lima och fara mot Casma och Chimbote med hjälpsändningar! De hade med sig filtar, kläder, mat och 1.000 liter dricksvatten, utrustning för kök och cafeteria och därtill tält. Vakttornets karavan var bland de första som nådde de drabbade områdena med hjälp.

En billast förnödenheter lämnades i Casma. Alla vittnena där hade samlats hos ett Jehovas vittne på hans egendom i stadens utkant, där inga skador hade uppstått.

I Chimbote fann man att vittnena var vid gott mod trots den stora förlusten. Under de två dagarna efter jordbävningen hade de röjt undan spillrorna av Rikets sal och satt upp väggar av mattor runt det som återstod av den. Härigenom fick man en säker plats där man kunde avlämna förnödenheter till dess de kunde delas ut.

De två andra församlingarna i Chimbote hade gjort i ordning ett läger på en kulle med utsikt över staden. När medlemmar av expeditionen anlände, fann de att en liten stad hade byggts upp där. Den var prydlig och välordnad och fungerade harmoniskt. Olika uppgifter hade fördelats. På förmiddagarna röjde vittnena upp i spillrorna kring sina nedrasade hus. På eftermiddagarna besökte de drabbade människor i deras hem och erbjöd tröst från bibeln. En skola hade satts i gång för att hålla barnen sysselsatta.

Inom kort fick vittnena sitt första lagade mål mat på tre dagar. Samma natt kunde de sova varmt under de filtar och ytterkläder de hade fått. När platsen för Rikets sal hade röjts upp, fortsatte församlingen sitt mötesprogram utan avbrott. Vittnena hade först ägnat uppmärksamhet åt sin Rikets sal och låtit sina egna hus vänta till senare!

Huaylasdalen

Men ett stort och olycksbådande frågetecken hängde fortfarande över staden Huaraz. Ingenting hade hörts från församlingen där. Inga nyheter hade heller kommit från Caraz, som ligger norr om Huaraz och där det finns en isolerad grupp av Jehovas vittnen. Ännu efter åtta dagar hade ingenting hörts angående vittnena i Huaylasdalen. Allteftersom rapporterna om olyckans omfattning fortsatte att strömma in, kände vi verklig oro över våra medvittnens belägenhet där.

De vindlande vägarna till Huaraz och Caraz, som slingrande klättrar upp mot Andernas ”altiplano”, var aldrig bra ens när de var som bäst. Nu var de praktiskt taget utplånade. Arméns ingenjörkår fick en överväldigande uppgift, när den fick i uppdrag att öppna vägarna så snart som möjligt.

Det är sant att flygplan hade lämnat av förråd. Men med tanke på flygplanens begränsade lastförmåga såväl som riskerna till liv och den stora kostnaden var det väsentligt att marktransporter till området kunde sättas i gång. Fyra helikoptrar och ett flygplan hade redan störtat, varvid åtta människor dödats. Hundratals ton hjälpförnödenheter väntade på att nå de drabbade så snart som vägen kunde öppnas.

Vägarbetarna arbetade dygnet runt i nästan övermänsklig kapplöpning med tiden. En konvoj som sändes av Jehovas vittnen hindrades genom att vägen var blockerad, och förråden fick bäras till Casma och Chimbote. Måndagen den 8 juni kom så ett officiellt meddelande om att vägen till sist skulle öppnas. Ytterligare en konvoj organiserades, och den var bland de femton första fordon som väntade någon kilometer bakom vägarbetarna och flyttade sig framåt allteftersom varje ny vägsträcka öppnades.

En som var med i konvojen berättar: ”När vi otåligt försökte få litet sömn i den skarpa kylan, medan vi väntade på att vägen skulle öppnas, tänkte vi på våra medvittnen och deras små barn som också skulle försöka sova. Men de hade inte tak över huvudet, och de hade kanske bara några få filtar och litet kläder att hålla kylan ute med.”

Till sist var vägen fri, och karavanen fortsatte sin dammiga klättring upp i den iskalla, förtunnade luften i höjderna där uppe!

Sökandet

Den uppgående solens värmande strålar fann karavanen när den till sist slingrade sig ned i dalen, där Huaraz en gång hade stått. De totalt förstörda byar som resenärerna passerade längs vägen gav dem dystra tankar. Helt säkert måste en så fullständig förstörelse ha sopat bort en del av vittnena, om inte rentav alla.

Konvojen skilde sig från de övriga lastbilarna och började uppgiften att försöka få fatt på vittnena. Staden låg i ruiner. Runt omkring det som hade varit bebyggt område hade de hemlösa byggt upp läger. Rykten och ledtrådar följdes till slutpunkter som bara gav besvikelse.

Med bärbara radiosändare för att hålla kontakt med varandra gick två medlemmar av konvojen ut för att leta sig fram bland lägren från tält till hydda och från hydda till skjul för att göra efterforskningar. Vid solnedgången förde två olika ledtrådar dem nästan samtidigt till Jehovas vittnens lägerplats. Glädjetårar strömmade nedför kinderna när de omfamnade varandra. Alla Jehovas vittnen och deras familjemedlemmar, omkring sextio personer tillsammans, var vid liv och välbehållna!

Litet i sänder började skildringen av hur man överlevt att framträda. Somliga hade kunnat komma ut på öppen mark, medan andra hade sökt tillflykt i olika dörröppningar, den del av en byggnad som oftast blir stående. Det var många som hade klarat sig med knapp nöd.

Ett Jehovas vittne grävde förtvivlat för att få fram sin unge son som hade begravts under två tunga väggar av soltorkat tegel. Pojken måste kämpa mot att kvävas av damm och smuts, och han hade sinnesnärvaro nog att andas så litet som möjligt till dess hans far kunde ta bort spillrorna som låg kring hans ansikte och huvud. Han klarade sig från det hela med bara ett brutet käkben.

En elva år gammal dotter till ett Jehovas vittne hade farit ut på sin cykel för att köpa bröd till kvällsmaten. Hennes mor, som befann sig på andra våningen i huset mitt i det mest ödelagda området, klarade sig igenom jordbävningen i en dörröppning, medan det övriga av huset föll sönder omkring henne. Man satte i gång med att söka efter den lilla flickan. Två timmar efter jordbävningen snavade hennes morbror på några brödstycken bland stenskärvorna på gatan. Sedan upptäckte han en illa tilltygad del av en cykel, och strax bortom den och under stora soltorkade tegel och takpannor fanns det saknade barnet. Hon fördes till ett sjukhus i Lima med flera brott på armar, ben och bäcken.

Fullständig ödeläggelse

Tio tusen andra människor var inte lika gynnade. Det beräknades nämligen officiellt att så många människor fortfarande var begravda under tonvis med spillror på de smala gatorna i Huaraz.

När de första skalven kändes, var det tusentals människor som sökte sig ut på öppna platser för att där få säkerhet. De fick aldrig en chans. Deras egna hus störtade ned över dem.

Resterna av husen ligger nu så djupt på gatorna att det är svårt att säga var gatorna har gått.

Rapporter från lägre delar av dalen visade ännu större och fullständigare förödelse. Uppenbarligen hade ett stort klippstycke fallit ned från norra sluttningen av berget Huascarán ned i sjön Yanganuco och gjort att sjöns vatten spolats ut i de kanjoner som leder till den lägre liggande Huaylasdalen. Vattnet, gyttjan, stenarna och isen som stormade fram som en följd av detta nådde staden Yungay och dess grannstad Ranrahirca, begravde båda städerna och krävde mer än 20.000 människoliv! Allt som nu finns att se av staden Yungay är topparna på fyra höga palmer som stod på ”Plaza de Armas” mitt i staden. De som möjligen överlevde den fruktansvärda jordbävningen dödades av störtfloden bara tio minuter efter skalvet.

Staden Caraz skonades från total ödeläggelse i denna fruktansvärda lavin genom att denna stannade strax innan den nått staden. Trots att vägen dit ännu inte hade öppnats, kom till sist ett budskap från Jehovas vittnen i Caraz. De var alla i säkerhet!

Från hela det område på 55.000 kvadratkilometer som skakades av katastrofen kom skildringar av fruktansvärd förödelse. Två hundra femtio städer, samhällen och byar hade lagts i spillror, och mellan 800.000 och 1.000.000 människor hade blivit hemlösa. Jehovas vittnen är sannerligen lyckliga över att de inte behöver räkna mer än tre döda och mycket få skadade bland de omkring 400 vittnen som lever och arbetar i de hårdast drabbade områdena.

Återuppbyggnad

Sedan kom den kolossala uppgiften att ta hand om de skadade, begrava de döda, finna hem åt de hundratals barn som blivit föräldralösa genom katastrofen och bygga upp de städer som förstörts. Men människorna litar på att detta skall kunna genomföras. Peruanen har nämligen fått förmågan att anpassa sig genom att han levt med den ständiga möjligheten av jordbävningar och laviner.

Enbart under detta århundrade har tolv stora jordbävningar skakat Peru. Många andra områden på jorden har likaså skakats av talrika stora jordbävningar sedan 1914, och antalet dödsoffer vid dessa katastrofer har varierat från några hundra till närmare två hundra tusen. Jehovas vittnen ser i dessa katastrofer ytterligare bevis för att vi lever i de yttersta dagarna för denna tingens ordning. Jesus Kristus sade särskilt att ”jordbävningar på den ena orten efter den andra” skulle känneteckna ”avslutningen på tingens ordning”. — Matt. 24:3, 7, NW.

Från alla delar av jorden har det kommit bistånd för att hjälpa jordbävningsoffren att hämta sig efter katastrofen. Jehovas vittnen i New York skänkte mer än tio ton kläder, sorterade dem för att underlätta utdelningen, förpackade dem i mer än tusen kartonger och sände dem till Peru tidigt i juni. Sådana anordningar har hjälpt peruanerna att återhämta sig från västra halvklotets värsta naturkatastrof i historisk tid.

[Bild på sidan 14]

Jehovas vittnen lever i sin lilla stad som byggts upp efter jordbävningen alldeles som de gör vid sina sammankomster