Att resa — på honduranskt vis

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Honduras

VÅR 280 kilometer långa resa tar två dagar, och vår buss avgår klockan 3 på morgonen. Vi reser till San Pedro Sula från vårt hem i Honduras vid kusten av Karibiska havet. När vi stiger på bussen lägger vi märke till att den är fullsatt, så vi måste stå längst bak intill bagaget i fem timmar. Men vi är i alla fall på väg.

När vi tar en titt på våra medpassagerare, ser vi personer med indiansk bakgrund och personer av spansk härkomst. Sedan är det morenos, negrer, vars förfäder kommit från Afrika. Vilka färgglada kläder kvinnorna bär! Och männen med sina stråhattar och gnistrande ögon hälsar oss, till och med klockan 3 på morgonen, med ett glatt ”Buenos dias”.

Vi lyssnar till sorlet av de glättiga samtalen, medan bussen skumpar fram på den slingrande, sandiga vägen genom djungeln. Vi stannar ganska ofta för att plocka upp eller släppa av passagerare. Vid en av hållplatserna står en man som säljer leguaner. Han har omkring tjugo av dessa bjässar till ödlor med benen hopbundna och fastbundna i svansen vid en bastant påle. Somliga av passagerarna lutar sig ut genom fönstren och tillhandlar sig dessa djungelns drakar för att laga till en smaklig måltid när de kommer fram. Vi hoppas bara att man inte skall placera dem tillsammans med bagaget i den del av bussen där vi befinner oss. Till vår stora lättnad lägger man upp leguanerna på bussens tak tillsammans med det bagage som inte fått plats inne i bussen. Vi skulle inte tycka om att behöva stå alldeles intill en levande, mer än en meter lång leguan.

Det är intressant att betrakta ”manaca”-husen i byarna som vi passerar genom. Husen är byggda av stänger som bundits ihop med slingerväxter. Därefter bestryker man huset med lera och täcker slutligen över ytan med en klarröd lera. Taket görs av stänger och täcks sedan med långa grenar från manacapalmen. Vi får veta att dessa palmtak håller i sex år och skyddar mot den tropiska hettan och vinterregnen. Dessa hus med sina klarröda tak och höga lerväggar är verkligen färggranna att skåda.

Till slut är bussen framme vid järnvägsstationen. Här finns det flera manacabyggnader, där vi kan sitta i skuggan och dricka en dryck gjord av torrmjölk med fruktsmak och hyvlad is. Vi har ingen brådska. Vi gör till och med ett besök i en närbelägen by, eftersom vi måste vänta en god stund på tåget.

Äntligen kommer tåget, och folk rusar ombord, däribland många kvinnor med tunga knyten som de bär på huvudet. Tåget dras av ett modernt diesellok, men vagnarna måste härstamma från sekelskiftet. De enda sittplatser som finns kvar är belägna längst bak i vagnarna, på utsidan, där vagnarna är hopkopplade med varandra. Vi väljer en plats på trappstegen och sätter oss ner. Vi lägger märke till att det är arton andra som sitter på plattformen tillsammans med oss, med bagage och allt. Timmarna går fort medan vi njuter av de hänförande naturscenerierna.

Vårt tåg stannar inte många gånger, men i stället saktar det ned farten, så att folk kan hoppa på eller av. Vi ser en man som rider i sporrsträck längs spåret bakom tåget för att försöka komma med på tåget. När han närmar sig tåget, stannar han för att binda hästen vid ett träd, och då kör tåget ifrån honom igen. Vi ser hur han på nytt rider efter oss för att komma ifatt tåget, endast för att gäckas av en smal bro. Den sista skymt vi ser av honom är när han rider in på en djungelstig, förmodligen för att komma ombord på tåget på en annan plats längre fram på linjen. Att komma av tåget kan ibland vara nästan lika svårt.

En ung kvinna hoppar av tåget och faller omkull i det mjuka gräset vid sidan av spåret, och en ung man hoppar av med ett spädbarn i armarna och lägger det varsamt i gräset. Någon kastar av kvinnans bagage. Därefter lyfter hon upp sitt barn och sitt klädknyte och försvinner i det täta lövverket. Tycker du att detta låter egendomligt? Det tycker inte dessa människor.

På nästa ställe tåget stannar blir vi omringade av många små flickor och pojkar och några kvinnor som säljer tamales, majsbrödskakor fyllda med stekt fisk och frijoles, eller bönor, stekta platanos, som liknar pommes frites, med undantag av att de är söta. Om vi är törstiga kan vi köpa en coco de agua, en kokosnöt full med söt mjölk, som öppnas på platsen av en flicka med en lång kniv. Hon svingar en halvmeterlång klinga och hugger av toppen på kokosnöten, så att det blir ett hål som är lagom stort för att vi skall kunna dricka denna utsökta, tropiska dryck.

Snart är vi på väg igen, och sent på kvällen når vi vårt mål, San Pedro Sula. Det har verkligen varit en trevlig och spännande erfarenhet att resa på honduranskt vis!