Genom Kina till Europa — med tåg

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

DET var en varm, fuktig morgon, när vi gick ut på perrongen på järnvägsstationen i Hongkong. Vi var rustade med kameror, ordböcker, vägkartor och kinesiska viseringar. Allt vårt bagage forslades snabbt bort, och tillsammans med alla de andra utlänningarna fördes vi förbi myllrande skaror av kineser till ett väntande tåg. De följande tre timmarna var fyllda av förväntan, medan tåget slingrade sig fram genom gränstrakterna med dess höjder och bondbyar och långsamt närmade sig den kinesiska gränsen.

Av vilken anledning befann vi oss, ett amerikanskt missionärspar från Filippinerna, på detta tåg, som var på väg djupt in i Kina? Jo, vi har alltid varit intresserade av det kinesiska folket, och vi undrade hur människor lever på det vidsträckta asiatiska fastlandet. Eftersom vi planerade att tillbringa vår semester i Amerika, bestämde vi oss för att börja vår resa med att åka tvärs igenom Asien med tåg.

In i Kina

Vi anlände till gränsstaden Schumchun med en mycket oklar uppfattning om vad som låg framför oss. Sedan vi hämtat ut vårt bagage, gick vi över en träbro, som utgör infarten. Det var många kineser och några utlänningar runt omkring oss, som alla kämpade och bar på väskor, lådor och knyten, under det att de småsprang över bron. De kinesiska tjänstemännen bemötte oss tillmötesgående, såg till att vi klarade av alla inreseformaliteterna, gav oss vår första kinesiska måltid och satte oss på ett tåg till Kanton. Den två timmar långa resan — på stoppade säten i luftkonditionerad kupé och med varmt te, som serverades i handmålade muggar — fick oss att känna oss som hedrade gäster.

När vi steg av tåget i Kanton, mottogs vi belevat av Chan, en ung man, som upprepade gånger påminde oss om att det var hans ”plikt att tjäna folket”. Han var vår ”ansvarige person”, som vi fått oss tilldelad som vår private reseledare, tolk och övervakare. Chan tog snabbt hand om oss och vårt bagage och förde oss till en väntande bil för en flera timmar lång rundtur. ”Den här bilen ägs av staten”, förklarade Chan. ”Det finns inga privatägda bilar i Kina, därför att de är skadliga för luften.”

Vi signalerade oss fram genom gator som myllrade av människor och trängde oss fram genom folkskarorna från den ena sevärdheten till den andra. En utsiktspunkt över staden, en orkidéträdgård, offentliga parker — allt måste ses. Frågor besvarades tålmodigt och hövligt. En restaurangmåltid, som var inplanerad i tidtabellen, fick inte avbeställas, trots att vi var mycket trötta. Slutligen förde Chan oss tillbaka till stationen och satte oss på tåget till Peking.

Genom Kina med tåg

Tåget avgick från stationen i Kanton klockan 20.40 med två uttröttade amerikanska passagerare ombord. Äntligen slapp vi de allestädes närvarande vakterna, vägvisarna och tolkarna. Vår kupé var egentligen avsedd för fyra, med bekväma kojer och ett litet bord vid fönstret med en spetsduk och en krukväxt. Vi fick två temuggar av porslin, flera små förpackningar med teblad och en stor färgglad termos med kokhett vatten. Yra i huvudet av allt vi hade sett och upplevt under dagen klättrade vi upp i våra kojer denna första natt i Kina och vaggades till sömns av tågets rörelser, medan vi rusade vidare in i okänt land.

Den 24 augusti 1976: Vi vaknade innan det började dagas, ivriga att få undersöka vår nya miljö. När vi öppnade dörren, fann vi till vår förvåning att vi var de två sista i en lång kö som ledde till matsalen. Alla våra färdkamrater var män, de flesta iklädda undertröjor och dessa säcklika byxor, som nästan är en nationaluniform i Kina. Några gav oss ett vänligt leende och mumlade fram en vänlig hälsning, medan andra självmedvetet såg åt annat håll, när vi närmade oss.

I restaurangvagnen blev vi visade till våra platser av en rundlagd, fryntlig person — en köksmästare som var en kombination av kock och kypare. Passagerarna var i färd med att ljudligt sörpla i sig nudlar och soppa till det klickande ljudet av sina matpinnar, när köksmästaren kom ut från köket. Med ett brett leende och uppenbarligen stolt över vad han åstadkommit kom han med kaffe, rostat bröd, smör och marmelad. Vi kunde inte ha känt oss mer tillfreds.

Utanför rusade Hunanprovinsens grönklädda höjder förbi. Husen var byggda av lerblandat tegel och hade halm- eller tegeltäckta tak. Små byar låg utspridda i landskapet, och jorden var välodlad — yppig och grön med risfält som frodades kraftigt. Det fanns människor på åkrarna och på vägarna, och de förflyttade sig i snabb takt. Var eller varannan timme stannade tåget för att låta passagerare stiga av och på. Vi hade nu kommit till små och avlägsna orter, där bönder och människor i byarna bar sina få ägodelar i knyten av bomullstyg. De allra minsta barnen åkte snålskjuts på sin mammas rygg eller tultade bakom henne. De var klädda i säregna små byxor, som inte var hopsydda i grenen, tydligen som en försiktighetsåtgärd ifall något skulle inträffa!

De flesta stationer var utrustade med en stor metallbehållare med vatten och en skopa för törstiga resenärer. Så småningom lade vi märke till att familjer med kvinnor och barn slöt sig till vårt ressällskap. Glada ljud, skratt och högljudda samtal hördes överallt på tåget.

När eftermiddagen kom hade vi passerat den breda Yang-tsï-kiangfloden. Temperaturen förändrades hastigt, när vi alltmer lämnade tropikområdet bakom oss. Folk var nu klädda i varmare kläder, spädbarnen var påbyltade, och vi använde tjocka yllefiltar när kvällen kom. Varmt te skulle passa precis för en sådan kväll, men vi hade slut på vår ranson. Jag letade i en ordbok och fann att det kinesiska ordet för te är cha, samma ord som används av människor på Filippinerna. Förtröstansfullt bad jag köksmästaren om mera cha. Han nickade glädjestrålande att han förstått och riktigt sprang till sitt förrådsrum. Några ögonblick senare kom han tillbaka med en ny omgång tvål och toalettpapper till den allmänna toaletten! Vi gick i säng utan vårt te den kvällen.

Den 25 augusti: Klockan fem på morgonen kröp vi ur våra kojer och klädde på oss utan brådska. Vi kom in i Pekings ytterområden, just som solen tittade fram vid horisonten. Några morgonpigga personer hade börjat sätta sig i rörelse på gatorna och var i färd med en ny dags aktiviteter. Att vara i fysisk trim är något som uppmuntras från regeringens sida, och därför befann sig både ung och gammal ute på gatorna och i de offentliga parkerna, där de gjorde gymnastiska övningar med orientaliska rörelser.

Som turister i Peking

Precis klockan 6.18 på morgonen stannade vårt tåg inne på Pekings station. Vi lämnade den tågmiljö som vi nu kommit att känna oss så hemma med och sökte oss villrådigt fram genom de stora stationsutrymmena. Utanför stationen fanns en stor öppen plats, där stora skaror av människor flanerade omkring eller satt på trottoaren med sina ägodelar, tålmodigt väntande. Vår ”ansvarige person” lyste med sin frånvaro. Vi fick senare veta att han omplacerats för att hjälpa till med de omfattande åtgärder som vidtagits för att reparera skadorna efter en jordbävning. Även om vi haft en ”oansvarig person” skulle vi ha varit glada, om han hade kunnat visa oss vägen till vårt hotell.

Släpande på vårt bagage fann vi USA:s förbindelsekontor efter två timmars traskande genom livliga Pekinggator. Därifrån tog vi kontakt med Kinesiska resebyrån. Urskuldande upplyste de oss om att det tåg som vi bokat plats på till Moskva genom Manchuriet inte kunde gå, därför att järnvägsspåren hade förstörts av den förödande jordbävningen. Den enda alternativa färdvägen gick genom Yttre Mongoliet med ett tåg som gick veckan därpå. Eftersom vi skulle befinna oss i Peking sju dagar i stället för de två som vi från början planerat, ändrades vår hotellinkvartering omtänksamt, så att vi fick ett mycket billigare hotell. Hsin Chiao visade sig vara ett förtjusande gammalt hotell, och det var bekvämt att bo där, trots att entrén och allmänna utrymmen var fulla med cementsäckar och bambuställningar, som ytterligare påminde om att det varit jordbävning.

Varje dag promenerade vi många kilometer i Peking. Först blev människor förvånade när de såg oss, sedan nyfikna och ibland lite rädda, men de var vanligtvis beredda att återgälda våra leenden. Ett pålitligt sätt att få deras skygghet att försvinna var att visa intresse för något nyfött barn. Föräldrarna blev genast vänligare stämda, de log brett och gav oss ofta den lille, så att vi fick hålla i honom. Samma dag som vi anlände kom vi till Tien An Men-torget (Den himmelska fridens torg) under vår första promenad. Detta torg var ofantligt stort och omgivet av fyra stora offentliga byggnader. Från varje håll tittade Mao Tse-tung ner på folkmassorna från porträtt av kolossalformat. Vi var de enda utlänningarna i folkmassan men inte de enda turisterna. Här fanns grupper av skolbarn, familjer som gick hand i hand, soldater i gröna uniformer med en röd stjärna fastsydd på uniformskragen — alla hade de kommit för att besöka denna plats, som de hört så mycket om. Många förevigade detta ögonblick genom att betala en fotograf för att ta svartvita bilder, medan de poserade, allvarliga och värdiga, invid något berömt minnesmärke.

Den 26—31 augusti: Veckan i Peking blev en virvel av verksamhet. Förutom att vi besökte sevärdheterna måste vi också ta itu med den angelägna uppgiften att skaffa visum till Yttre Mongoliet, Sovjetunionen, Polen och Östtyskland. Så började ett ihärdigt vandrande från ambassad till ambassad — från den rundlagde ryske Intouristrepresentanten till den sömnige mongoliske tjänstemannen, som vi fick väcka från hans tupplur varje gång vi kom. Slutligen belönades vårt tålamod, och vi fick alla våra viseringar. Nu var det på sin plats att äta en ”festmåltid”.

Vi valde en liten restaurang, som hade specialiserat sig på Pekinganka. Där inne gick affärerna strålande. Familjer och kamrater trängdes i gemytlig oordning kring bord som det stod fullt med ris, öl och läskedrycker på och en eller annan kött- eller grönsaksrätt. Vi tog mod till oss och sökte upp ett ledigt bord, medan folk stirrade nyfiket på oss och gav oss skeptiska blickar. De högljudda samtalen förbyttes i fullkomlig tystnad. Servitriserna ilade runt och hämtade alla skärmar de kunde bära och ställde dem runt vårt bord. Medan de andra gästerna fortfarande samtalade dämpat, väntade vi innanför vår avskärmning, tills en nervös servitris kom in med blyertspenna och anteckningsblock i handen. Det fanns ingen matsedel, och vi hade ingen aning om vad vi beställde, men hon klottrade ner något i sitt anteckningsblock och gick i väg, synbarligen nöjd. Det drog ut oändligt långt på tiden, och ingen mat kom. Servitriser var flitigt upptagna på annat håll, eftersom de inte riktigt visste vad de skulle göra med sina ”ovanliga” gäster. Vi gav upp och gestikulerade till en servitris i närheten att vi gav oss i väg. Hennes ansikte sken upp, och hon och de andra anställda i restaurangen följde oss till dörren och log och vinkade, när vi gick därifrån. När allt kommer omkring, vem ville ha Pekinganka egentligen?

Det var ett nöje att bese Peking. Vårt vanliga färdmedel var de allmänna bussarna. Sedan vi visat den kvinnliga konduktören ett papper med vårt färdmål skrivet på kinesiska, brukade hon ta oss ”under sina vingar”.

Pekings gator är breda, allékantade stråk, som bjuder på en brokig blandning av synintryck, ljud och intressanta upplevelser. Vid ett tillfälle stannade en lastbil full med skokartonger vid ena trottoaren, och en lång kö spekulanter bildades. Var och en fick en kartong, som han tog emot. Först därefter, när de gått några meter nerför gatan, stannade kunderna för att prova sina nyinköpta plastsandaler.

Det fanns otaliga bevis på tragedier i samband med jordbävningen. Många hem var förstörda eller svårt skadade. Av fruktan för nya jordbävningar, eller kanske därför att deras hem var obeboeliga, bodde många i tält eller under små skydd, som de byggt upp över en säng. Män och kvinnor hade uppbådats i en omfattande kraftansträngning att reparera skadorna i de drabbade områdena. Statliga transportfordon avpatrullerade gatorna dagligen och lastade av högar av tegel och kalk, som folkhoparna kunde använda.

Med buss och till fots uppsökte vi utan följeslagare många platser, däribland gamla kejsarpalats och zoologiska trädgården, där djurskötarna rapporterar varje avvikelse i djurens beteende, vilket används som ett medel att förutsäga jordbävningar. Det var bara för vår utflykt till Kinesiska muren och till Minggravarna som vi var tvungna att hyra bil. Många av dessa ryktbara minnesmärken, som uppförts av gamla kejsare, förfaller nu på grund av vanskötsel och vandalism. Den enda kyrkan vi såg var tom och igenbommad.

Så närmade sig denna vecka i Peking alltför snart sitt slut.

Vidare till Yttre Mongoliet

Den 1 september: Tåget som avgick från Peking liknade det tåg vi anlänt med, utom när det gällde passagerarna. De var nästan alla utlänningar, ryssar, mongoler, polacker, tyskar, afghaner och vietnameser. Vår kupé blev en omtyckt samlingsplats, eftersom alla som talade en smula engelska var angelägna om att få pröva sina kunskaper.

Vårt tåg klättrade högt upp bland bergen, förbi Kinesiska muren. Hus av soltorkat tegel låg i klungor invid praktfulla åkrar med blommande solrosor. Sedan vände vi norrut, och landskapsbilden började förändras. Små jordbruk gav magra, torftiga skördar, och flodfårorna var endast fuktiga. När kvällen kom hade vi nått ofruktbar ödemark, utkanten av Gobiöknen.

Klockan 20.50 fick vi veta, genom ljudlig musik och stötvis framförda meddelanden i högtalaren, att vi nått gränsen vid Erhlien. I två och en halv timme smuttade vi på vårt te på stationen, medan vårt tåg genomsöktes och loket och restaurangvagnen byttes ut mot sina mongoliska motsvarigheter. Hela tåget hissades upp ungefär två och en halv meter i luften, medan hjulen byttes för att passa de mongoliska och ryska banorna, som har större spårvidd. Efter en kort sträcka kom vi till Dzamyn-Ude vid den mongoliska gränsen, där det blev ännu en kontroll och ytterligare en timmes väntan. Klockan 00.15, bara femton minuter efter det att våra kinesiska viseringar hade löpt ut, avgick tåget från stationen, och vi slog oss till ro för natten.

Den 2 september: Vi vaknade upp till en ”ny värld” — ett oändligt ökenområde under en blå kupol av molnfri himmel. Från vår utsiktspunkt urskilde vi grupper av baktriska kameler, som rörde sig framåt i sakta mak med vaggande pucklar. Vi såg hjordar av vildhästar och en och annan anhopning av vita, runda tält — nomadiska herdars bärbara bostäder.

Tåget gjorde sällan uppehåll i Gobiöknen, och befolkningen i småstäderna längs banan såg med stor iver fram mot sådana händelser. De strömmade ombord och sålde mellanmål till passagerarna eller samlades i restaurangvagnen för att dricka öl och förse sig med konserver. De var alla omklädda för denna stora tilldragelse. Deras folkdräkt bestod av en hög huvudbonad och långbyxor; på överkroppen bar de en tunika som de knutit ett färgglatt skärp om.

Det längsta uppehållet gjorde vi i huvudstaden, Ulan-Bator, där en grupp glada bröllopsgäster blev så förtjusta över vår begäran att få fotografera bruden och brudgummen att de enträget ville att vi skulle smaka ortens speciella dryck, som de frikostigt bjöd oss i en bägare som de alla drack ur. Sedan vi ätit en skål kålsoppa och lite svart bröd, återvände vi till vår kupé för att göra oss beredda att passera ännu en gräns vid midnatt, denna gång in i Sovjetunionen.

Från Sibirien till Europa

Den 3—8 september: När morgonen kom hade föregående natts ökenlandskap förvandlats till ett berglandskap med tät skog. Det duggregnade och var grått och kallt. Vi lindade in oss i våra tjocka yllefiltar, där vi satt och huttrade i det ouppvärmda tåget. Detta var alltså Sibirien!

I åtskilliga timmar färdades vi tätt intill en ofantligt stor vattensamling, vars bränningar slog mot en klippig strand. Bajkalsjön är en oerhört djup och kall sötvattensjö, som rymmer nästan lika mycket vatten som de fem Stora sjöarna i Nordamerika tillsammans.

Så började vår långa, besvärliga etapp genom Sibirien. Timme efter timme med bara berg, som så småningom övergick i låglandsslätter, vilka var tätt bevuxna med skogar av vit björk och gran; det förekom bara enstaka avbrott i form av bebyggelse med timrade hus eller någon industristad med fabriker, som bolmade ut svart rök. Vid varje uppehåll som tåget gjorde tömdes det på passagerare, när dessa strömmade ut i staden för att undersöka de talrika stånden, där babushkor (gamla kvinnor) sålde bröd, ägg, ost och blommor.

Klockan fyra på eftermiddagen den 6 september anlände vi till Moskva. Vi hade bara några få timmar på oss att åka en tur med tunnelbanan, titta lite på staden och söka rätt på vårt hotell, där vi köpte våra två sista biljetter till ett tåg som skulle avgå samma kväll. Morgonen därpå passerade vi polska gränsen, och några timmar senare var vi i Tyskland, där resan gick snabbt och bekvämt mot Luxemburg och vårt plan till New York.

Vi hade tillbringat två och en halv vecka i det vidsträckta landområde som breder ut sig från Hongkong till Östeuropa. Det var en resa som vi aldrig kommer att glömma och som gav oss glimtar från en värld som skiljer sig från vår egen på så många sätt. Trots detta var den befolkad av vanliga mänskliga varelser, som behandlade oss gästvänligt. Nu ser vi med ännu större iver fram mot den dag då nationella barriärer inte längre skall finnas.

[Karta på sidan 6]

(För formaterad text, se publikationen)

Luxemburg

Tyskland

Polen

Moskva

SOVJETUNIONEN

Bajkalsjön

Irkutsk

Ulan-Bator

MONGOLIET

Gobiöknen

Peking

KINA

Kanton

Hongkong

[Bild på sidan 8]

Kvinnor som arbetar med att reparera jordbävningsskador i Peking

[Bild på sidan 9]

Allmänna kommunikationsmedel i Peking: trehjulig cykel och buss

[Bild på sidan 10]

Denna del av Kinesiska muren visar partier som förfallit på grund av bristande underhåll