Vart är religionen på väg i Chile?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Chile
CHILE har länge varit ett land med religionsfrihet. Det är en frihet som garanterats i landets grundlag, och folket har slagit vakt om denna frihet.
Chile är ett bland några få sydamerikanska länder som åtnjuter en klar separation mellan kyrka och stat. Separationen genomfördes 1925, och den har noga iakttagits alltsedan dess.
Medan sålunda alla religioner kan verka i full frihet, kan ingen av dem inta en officiell ställning i landets styrelse. År 1970, när Salvador Allende valdes till Chiles president, förklarade han offentligt att han skulle fortfara att respektera den religionsfrihet som grundlagarna tillförsäkrar.
Men under det att de styrande omsorgsfullt bevarat religionsfriheten och hållit religionen skild från statsmakten, frågar man sig: Hurudan är i dag kyrkornas situation? Vilken inställning till religionen har människorna nu?
Ökande likgiltighet
Chile anses som ett romerskt-katolskt land, eftersom de flesta antas vara katoliker från födelsen. Men när man undersöker folkets religiösa vanor framstår det tydligt att majoriteten bara är katoliker till namnet.
I huvudstaden Santiago är medeltalet besökare vid söndagens mässa mindre än 13 procent av dem som utger sig för att vara katoliker. I vissa stadsdelar är närvaroantalet nere i omkring 1 procent.
Utvecklingen för de manliga kyrkobesökarna är också betecknande, särskilt allteftersom de blir äldre. Omkring 16 procent av pojkarna i åldern sju till tio år går i mässan, men därefter inträder en stark minskning i besöksfrekvensen. I åldersgruppen mellan trettioett och fyrtio år är det bara något över 5 procent som regelbundet går i mässan. Och av dessa är det bara 12 procent som tar nattvarden!
En av orsakerna till detta är att söka i levnadsvillkoren. Under århundraden och under skilda styrelseformer har chilenaren nästan aldrig fått uppleva några förbättringar av sina omständigheter. Det har rått stor fattigdom. Folket såg att kyrkan oftast understödde de rika klasserna. Och när de iakttog att kyrkan stödde sådana makthavande som inte gjorde något för folket, blev många av dem förbittrade på prästerna.
Följden blev att många vände sig till sådana läror som erbjöd radikalare lösningar på deras problem. Tidskriften Ercilla konstaterade sålunda för en tid sedan: ”De som kommer till Chile efter att tidigare ha studerat landet på avstånd frapperas av att flertalet arbetare är kristna och samtidigt vänsterradikaler. De är kristna på sitt eget sätt, ty fastän Chile räknas som ett katolskt land är inte denna katolicism fastslagen i landets konstitution och inte heller i levnadsvanorna hos de människor som säger så här om sin tro: ’Vi är katoliker, men vi går inte i mässan, och vi tycker inte om prästerna.’”
En splittrad kyrka
Dessa människors tilltro till kyrkan undergrävs ytterligare när de kan iaktta att kyrkan är allvarligt politiskt splittrad. Bland prästerna återfinns alla politiska riktningar, från den yttersta högern till den yttersta vänstern. Kardinal Raúl Silva Henriquez har faktiskt kallats för ”den röde kardinalen”.
Till och med påven har utsatts för svåra angrepp från vissa katolska präster i landet. I april 1971 förordade åttio präster att katolicismen skulle delta i uppbyggnaden av socialismen, och i samband därmed gjorde deras talesman, Gonzalo Arroyo, följande uttalande om påven Paul VI: ”Hans påvliga gest kan inte tillfredsställa dem som verkar för en modern kyrka i opposition mot kapitalismens och det borgerliga samhällets övergrepp. Paul VI har inte kunnat bryta sina förbindelser med europeisk kapitalism och måste alltid inskränka sig till att fördöma krig och svält i abstrakta termer utan att namnge de skyldiga, den amerikanska imperialismen. Jag tror att han saknar det intellektuella modet att slita dessa kyrkans världsliga band.”
På samma linje befinner sig prästen Roberto Lebegue, som prästvigdes i Frankrike men fick chilenskt medborgarskap för några år sedan. Han avslöjar den uppfattning som råder bland många präster med nära anknytning till arbetarklassen, som anser att arbetare i alla länder skall förena sig för att göra slut på ”de borgerliga klassernas herravälde”.
Om påven Paul VI säger Lebegue: ”Jag tror att han är fullständigt okänd för folket i mitt läger. De vet inte ens vad han heter. Jag tror att några kanske kommer ihåg honom för hans resor och för affären med p-piller.”
Med anledning av påvens encyklika ”Humanae vitae” år 1968, vilken på nytt fastslog kyrkans förkastande av artificiell födelsekontroll, förklarade Lebegue: ”Jag tror att bristerna i denna encyklika, i och med att den inte gör någon åtskillnad mellan rika och fattiga kvinnor, sjuka och friska, kvinnor med få barn och kvinnor med många, till stor del beror på att han [påven] lever isolerad i Vatikanens ståt och rikedom, som en fånge i en konstruktion som han har varit oförmögen att bryta ner. ... Påven borde leva som en fattig man, så som Jesus Kristus.”
Prästerna lämnar kyrkan
Vad som också bidrar till den tilltagande likgiltigheten hos många människor gentemot katolicismen är att allt fler präster lämnar sin tjänst. Man menar att om prästerna inte längre vill tjäna, då måste det vara något fel på kyrkan.
Man hävdar i vissa länder att det främsta skälet till att prästerna lämnar kyrkan är kravet på celibat. Detta spelar utan tvivel en viss roll i Chile, men det är inte huvudorsaken. Tidskriften El Mercurio skriver: ”Det framgår att huvudskälet till att prästerna överger kyrkan här i Chile är att de är svaga i tron och saknar andligt liv, ... inte på grund av påbudet om celibat.” Kan människor undervisas i tro inom kyrkorna när prästernas tro är svag?
Men hur allvarligt är sönderfallet inom prästerskapets egna led? El Mercurio gav en kommentar: ”Att det är fråga om en svår kris inom det chilenska prästerskapet framgår av att omkring 200 präster har avgått under de senaste åren och också av den minskande nyrekryteringen till prästseminarierna.” För detta lilla land är det en dubbel katastrof att så många präster lämnar tjänsten och så få ynglingar söker till seminarierna.
I en bok om förhållandena i Santiago uppges att ”år 1967 var antalet teologie studerande allt som allt bara 33 för biskopsdömet Santiago, dvs. en per 100.000 invånare. Femtio procent av Chiles präster är utlänningar, vilka sänts hit från Europa, USA och Canada. Man kan emellertid knappast fortsätta någon längre tid att vara beroende av utländsk hjälp, eftersom det religiösa intresset avtar även i de länder som sänder präster.”
Vart är religionen på väg?
Av dessa och flera andra skäl, såsom det omoraliska handlingssätt som vissa präster gör sig skyldiga till, har allt fler chilenare blivit besvikna på kyrkan. Det händer ofta att folk säger, när frågan om religion kommer upp: ”Jag går inte i mässan, och jag gillar inte präster.”
Utan tvekan avtar således kyrkans makt över den stora massans liv. Liksom på andra håll i världen överger många kyrkan här i Chile, ja, även prästerna gör det. Denna tendens visar inga tecken på att avta. I stället väntas den tillta.
Men samtidigt ökar det bibelstudiearbete som Jehovas vittnen utför i Chile liksom överallt i världen. Som en följd härav får tusentals chilenare lära känna sanningen om Guds uppsåt så som den står uttryckt i bibeln. Denna sanning hjälper dem att förstå varför det är så mycken oro i världen och varför kyrkorna får det allt besvärligare. De får också veta att Gud har utlovat en rättfärdig ordning, som snart skall komma och som är fri från vår tids bekymmer. — 2 Petr. 3:13; Upp. 21:4.
Därför att Jehovas vittnens arbete är opolitiskt och både hjälper människorna i deras dagliga liv och ger dem tröst och framtidshopp, så har deras arbete i dag framgång utan något hinder. I en del av Santiago hade de fattiga tagit makten i vissa områden och ville inte tillåta någon att komma dit utan deras tillåtelse. De hade vakter utsatta runt området natt och dag. Men, som en person sade: ”Jehovas vittnen kan komma in och tala med folk om bibeln, därför att de försöker hjälpa folk att finna tröst.”
Frågor får svar
Tusentals chilenare har på senare år fått känna den tillfredsställelse som kommer av att äga kunskap om vad bibeln, Guds ord, verkligen lär. En man från Punta Arenas skriver exempelvis:
”Jag var mycket aktiv som katolik och var nära förbunden med jesuiterna. Jag hade gått i deras skolor. Under deras ledning startade jag en scoutavdelning i Concepción. Jag gick också in i Katolska Legionen i staden och lärde mig att debattera med protestanter i religionsfrågor. I femton år var jag lärare i instrumentalmusik i församlingsskolorna i San José och San Juan Bosco. Skolorna stod under visitantin-orden.
Men det fanns mycket som jag inte förstod, trots all undervisning i kyrkans angelägenheter som jag hade fått. Sålunda hände det under mina enskilda samtal med den präst som förestod Bosco-skolan att jag frågade honom om treenighetsläran. Hans svar var alltid enahanda. Han sade: ’Du är ju katolik?’ Jag svarade jakande. ’Har du tro?’, var nästa fråga. ’Ja’, blev då mitt svar. Då brukade han säga: ’Lämna då dessa ting, för det är ett mysterium som till och med vi inte förstår.’
När min fru började studera bibeln med Jehovas vittnen förklarade jag för henne att det hon lärde sig var fel. Men hon kunde visa mig allt hon trodde på direkt från bibeln. Så jag började studera för att lära mig mera själv. Med tiden lärde jag mig bibelns sanningar och lämnade den katolska kyrkan.
En tid därefter blev jag kallad till prästens ämbetsrum i San Juan Bosco. Denne ville veta varför en så framträdande och nyttig medlem av hans hjord lämnat gemenskapen. Jag sade honom att jag visserligen var tacksam för att jag hade fått lära sådana ting som att läsa och skriva och framföra dramatiska stycken, men när det gällde andliga ting hade kyrkan inte lärt mig någonting. Numera, däremot, kunde jag på grund av mina studier i bibeln förstå många ting i bibeln, däribland det förhållandet att Gud inte är tre personer i en och att Jesus Kristus inte var Gud utan var skapad av Gud.
Under samtalet tänkte jag för mig själv: ’Om prästen verkligen brydde sig om mig, varför kom han då inte till mig i stället för att kalla mig till sig? Jehovas vittnen gjorde inte så. De tog sig tid att besöka mig utan att det kostade mig något.’ Men detta är ju vad bibeln säger att sanna kristna skall göra. Nu är även jag tacksam för förmånen att känna sanningen och att kunna hjälpa andra att förstå vad jag har lärt mig från Guds ord.”
Handlingar som väcker avsky
En annan man har gjort erfarenheter som liknar många andras i Chile. Han skriver från Valparaiso:
”Jag döptes och uppfostrades till att ta del av katolska kyrkans sakrament, och jag fick min grundutbildning i den katolska skolan i San Vincente de Paul. Vid tretton års ålder var jag den främste i en grupp av tolv elever som genomgick särskilda kurser i De tolv apostlarnas kyrka som förberedelse för utbildning till att bli jesuitpräster.
Men jag övergav hela denna utbildning. Varför? Ett skäl var de skamliga handlingar som jag fick bevittna. Man måste ha sett det med egna ögon för att kunna förstå. En viss präst deltog i kapellet i orgier tillsammans med ynglingar. En annan, en jesuitpräst, begick otukt med barn i utbyte mot bilder av ’helgon’.
Jag blev också desillusionerad när jag bekände en svår synd och hörde biktfadern säga: ’Var inte bekymrad för den saken, mitt barn.’ Men då en präst kom på mig med att läsa den katolska Torres Amat-bibeln, blev han rasande och ansåg det vara skandal att jag läste en bibel!
Jag iakttog också dagligen att prästerna levde i relativt överflöd med rikligt med god mat, vin och cigarretter, medan folket i allmänhet hade så litet.
Allt detta, och mycket mera därtill, fick mig slutligen att förkasta en religion som tolererar sådant från sina ledare. Det gjorde det också mycket lättare för mig att acceptera den sanna religion som bibeln lär oss.”
En nunnas erfarenhet
Bland dem som har lämnat kyrkans religiösa liv i Chile befinner sig en nunna. Hon berättar om sina erfarenheter:
”Eftersom jag fann världen vara så full av hyckleri och falskhet, sökte jag andlig tillflykt i klostret. Jag trodde att jag där skulle kunna tjäna Gud utan förbehåll och utan att möta hyckleri och falskhet.
Jag inträdde i klostret och stannade där i sju år, varav fem i Argentina och två i Chile. Men fann jag verkligen en kärleksfull atmosfär, en anda av självuppoffring eller ett sant intresse av gudsdyrkan och hjälpsamhet mot medmänniskor?
Låt mig berätta vad man lärde alla noviser som inträdde i klostret. Den lära, som betonades starkast, var ’den allra heligaste treenigheten’. Därnäst kom tillbedjan av helgon och kyrkans styresmän. Dessa överordnade krävde total lydnad. Det innebar i själva verket avgudadyrkan, eftersom man lärde att Gud insatt dem i deras ämbeten och att därför alla måste visa dem obetingad lydnad.
Hur lyckades de med detta? Genom de löften nunnorna måste avge. Ett av löftena gällde lydnaden, varigenom de överordnade blev föremål för formlig dyrkan. Den lydnad de krävde gick så långt att vi måste böja oss ned inför dem och aldrig ifrågasätta något.
De överordnade talade alltid om kärlek och ödmjukhet, men det var alltid som råd till andra — de gjorde aldrig vad de fordrade av andra. Bland dem fanns ständigt en anda av avundsamhet och önskan att avancera till högre befattningar och titlar. När de hade fått en sådan utnämning, försökte de övertyga sin omgivning att deras ställning getts dem från Gud och att man därför skulle visa dem ännu större lydnad och hängivenhet än tidigare. På det sättet blev de mycket mäktiga.
Hur var det med de andra nunnorna som jag samarbetade med? Varför hade de kommit till klostret? Var det på grund av tro och kärlek till Gud? Ja, några hade naturligtvis det motivet, men de flesta hade kommit för materiella behov — för att få ett hem, kläder och mat. Det saknades en anda av kärlek och samarbete. Ofta gjorde de saker för att såra varandra i en uppenbar anda av hyckleri.
Och lärde jag mig då åtminstone att förstå bibeln? Nej. Vi fick veta att endast den som läste mässan kunde ha en bibel och att det för oss andra var en synd att läsa den. Vi fick aldrig lära oss att resonera om andliga ting eller att tillämpa vad bibeln lär i våra egna liv.
Sedan jag hade levt i sju år på detta sätt lämnade jag klostret. Jag kände mig bedragen och desillusionerad när jag såg orättvisorna och falskheten där. Det var verkligen ingen andlig tillflyktsort. Men fastän jag förlorade tron på kyrkan och dess representanter, förlorade jag inte tron på Gud. Vilken lycka jag kände när jag senare började läsa bibeln med Jehovas vittnens hjälp. Jag fann att den var så förnuftig, så annorlunda, så sann! Jag är nu inte längre en slav under ett hycklande religiöst system. I stället har jag den stora tillfredsställelsen att tjäna den kärleksfulle Guden Jehova, som har ett bestämt uppsåt med allt.”
Du kan mångdubbla dessa erfarenheter, så får du en bild av vad som sker i Chile i dag. Det finns två utvecklingslinjer eller tendenser: Kristenhetens religioner är i nöd och på tillbakagång, men den sanna religionen, sådan som den framställs i Guds eget ord, bibeln, är på stark frammarsch. Detta är emellertid vad bibelns profetior förutsagt för denna tid, innan denna onda tingens ordning når sitt slut. — Jes. 2:2, 3.