Är de döda levande?
MÄNNISKORS önskan att förbli vid liv är stark; ja, så stark att människor i allmänhet historien igenom inte gärna velat acceptera döden. Begravningsseder i forntid och nutid antyder inte bara att de döda är levande, utan också att de kan påverka människor antingen positivt eller negativt.
Beträffande de forntida babyloniernas trosuppfattningar skriver professor Morris Jastrow j:r i The Religion of Babylonia and Assyria:
”Man får inte ta för givet att förnekandet av mänsklig odödlighet betydde att man fullständigt uteslöt ett tillstånd av medvetet liv. Varken folket eller de religiösa tankarnas ledare kunde någonsin tänka sig möjligheten att det, som en gång blivit till, fullständigt skulle förintas. Döden innebar en övergång till ett annat slags liv, och när man förnekade odödligheten, ville man bara framhäva hur omöjligt det var att undfly den förändring i tillvaron som döden innebar. ... Den babyloniska religionen kommer inte högre än till samma trosnivå som kännetecknar primitiva kulturer överallt och som innebär att man inte kan tänka sig möjligheten att livet når ett definitivt slut. Liv av något slag och i någon form var alltid något man tog för givet.”
Begravningsseder i Babylon
Enligt de forntida babyloniernas uppfattning träder människorna vid döden in i Arallu, ”det öde landet”, där de förblir vid liv i en trist och dyster tillvaro. ”Kroppen, som den hädangångna själen ännu hyste livligt intresse för”, heter det i Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics, ”antingen begravdes eller brändes, och anförvanterna försåg den med mat, dryck, kläder och de redskap och verktyg som hörde till personens jordiska yrke. Kremering och kroppsbegravning existerade sida vid sida ända från början.”
Enligt samma referensverk lät man, även när kroppen kremerades, kvarlevorna åtföljas av mat och andra ting. ”Askan samlades omsorgsfullt i en urna, i vilken drickskrus (öl under den tidiga perioden och längre fram vatten), bröd osv. placerades för att man skulle dra försorg om själens omedelbara behov.”
De forntida babylonierna trodde inte bara att de döda fortfarande var vid liv, utan de trodde också att människor kunde meddela sig med dem och påverkas av dem. Det utvecklades en sed att varje månad frambära gemenskapsoffer åt döda förfäders ”skuggor”.
Professor Jastrow påpekar att en viktig faktor i de levandes hedersbetygelser till de avlidnas minne var fruktan. Ja, fruktan förmådde de levande att utföra olika riter som hade att göra med de döda. Professor Jastrow sade om detta: ”Att förse de döda med mat och dryck, att påminna om deras dygder genom att sjunga sorgesånger, att frambära offer till deras ära — sådana riter praktiserades lika mycket av en önskan att tillförsäkra sig de dödas ynnest och undgå deras illvilja som av pietetsskäl, som naturligtvis inte saknades. En död, som inte blev tillbörligt omhändertagen av sina efterlevande släktingar, tog hämnd på de levande genom att hemsöka dem som bara en demon kunde göra.”
Hur man bortskaffade de döda i Egypten
Liknande inställningar till de döda var rådande i forntidens Egypten. En specialist på Egyptens forntidsseder, H. R. Hall, skriver: ”Att den som varit levande nu var definitivt och oåterkalleligt död var lika ofattbart för de äldsta egyptiernas barnsliga tänkesätt som för andra primitiva människors. Och bland denna den mest konservativa av alla raser blev den primitiva uppfattningen bara alltmer utsmyckad och övervuxen med ritualer, allteftersom civilisationen skred framåt.”
När det gällde begravningsceremonier, gick egyptierna ännu längre än babylonierna. I forna tider ströp man och begravde egyptiska slavar tillsammans med deras herrar för att de skulle tjäna dem efter döden. När man begravde personer med kunglig anknytning, lät man en stor mångfald olika föremål följa med i graven. H. R. Hall ger några exempel:
”Det var högar av stora kärl med vin, spannmål och andra födoämnen, överdragna med ett hölje av fett för att bevara innehållet och tillslutna med en propp av lergods, som skyddades av en konisk lerförsegling, försedd med ett avtryck av det kungliga cylindersigillet. Det var spannmålsbingar, oxstekar, lerfat, kopparpannor och andra ting, som skulle kunna bli till nytta för det spöklika köket i graven. Det var oräkneliga små föremål, som den döde monarken utan tvivel använt under sitt liv och som det skulle behaga honom att återse i nästa värld — snidade elfenbensaskar, små plattor till att mala ögonsmink, guldknappar, modellverktyg, modellvaser med guld ovantill, statyetter av elfenben och keramik och andra konstverk, kung Dens gyllene kungliga domarsigill i sitt elfenbensskrin osv.”
Har du någon gång sett en bild av de väldiga egyptiska pyramiderna? De är luxuöst inredda gravar för döda egyptiska kungligheter. Den stora pyramiden nära Kairo är 147 meter hög. Varje sida är 230 meter lång. Detta massiva byggnadsverk bestående av mer än två millioner stenar, som väger upp till två och ett halvt ton vardera, täcker en yta av 54.000 kvadratmeter och skulle alltså kunna rymma sju fotbollsplaner. I anslutning till pyramiderna låg tempel för att befrämja tillbedjan av de döda faraonerna.
En av egyptiernas mest framträdande begravningsseder var att kroppen bevarades genom mumifiering. Den grekiske historieskrivaren Herodotos, som själv bevittnat denna procedur, omtalar tre olika metoder, och den dyraste av dem beskriver han så här:
”Först tar de [balsamerarna] ut hjärnan, dels genom näsborrarna medelst ett krokigt järn, dels genom att hälla in vissa syror. Därpå gör de med en vass etiopisk sten en inskärning i veka livet och tar ut allt som finns i bukhålan. Sedan de renat den och spolat den med palmvin, spolar de den ytterligare med stött rökelse. Därpå fyller de magen med ren, stött myrra och kassia och all annan rökelse utom libanotos och syr sedan ihop den. Därefter lägger de kroppen i natron och förvarar den så i sjuttio dagar. Längre tid får man inte låta den ligga. När de sjuttio dagarna är till ända, tvättar de liket, lindar hela kroppen med remsor av byssoslinne och överdrar alltsammans med gummi, vilket egyptierna i regel använder i stället för lim. Sedan hämtar släktingarna liket och låter göra en människobild av trä och nedlägger så liket i denna. Därpå tillsluter de den och förvarar den så i en gravkammare, uppställd rakt mot väggen.”
Vad var syftet med denna invecklade balsameringsprocedur? De gamla egyptierna trodde att människan bestod av flera olika delar, nämligen ikhu (intelligensgnistan), ba (den fågellika själen), ka (individens dubbelgångare, som åtföljde honom under jordelivet) och khaibit (hans skugga). Man trodde att dessa delar vid döden skilde sig från kroppen. De tidiga egyptierna trodde att en död människas själ vandrade genom underjorden eller genom öknen under dagen. Men på natten eller när den hotades av någon fara, återvände den till kroppen. Detta var troligen ett viktigt skäl till att man gjorde sig sådan möda att bevara kroppen.
Tron att de döda är vid liv har levat kvar ända fram till våra dagar. ”Bland många folk”, förklarar Encyclopædia Britannica, ”har trosuppfattningen att de döda faktiskt bodde i sina gravar resulterat i att vissa heliga personers gravar blivit helgedomar, vilka besöks av tusentals människor som söker mirakulös helbrägdagörelse eller vill skaffa sig religiösa förtjänster; kända exempel på sådana vallfartsorter är S:t Petrus’ grav i Rom, Muhammeds grav i Medina och i forna tider Imhoteps grav i Sakkara i Egypten.”
Bibelns unika uppfattning
I kontrast till dessa komplicerade begravningsceremonier står de forntida israeliternas bortskaffande av de döda. I Encyclopædia Judaica heter det: ”Arkeologin uppenbarar inga särpräglat israelitiska begravningsseder under praktiskt taget någon del av den bibliska perioden. ... Den [mosaiska] lagen säger relativt litet om begravningar, och när saken tas upp till behandling, läggs tonvikten på att undvika att bli orenad av de döda (4 Mos. 19:16; 5 Mos. 21:22—23). De döda prisar inte Gud; de är glömda och avskurna från hans hand (Ps. 88:7, 11—13), och som en följd av detta är sörjande och begravning av de döda på sin höjd perifera angelägenheter i israeliternas religion.” De judiska begravningsplatserna var så oansenliga att Jesus kunde tala om ”minnesgravar som inte märks, så att människor går på dem och inte vet om det”. — Luk. 11:44.
Detta belyser att bibeln lägger fram en unik uppfattning om döden. I både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna liknas döden vid en sömn, i vilken de avlidna ”veta alls intet”. (Pred. 9:5; Ps. 13:4; Joh. 11:11—14) Personer som dör blir till ”dödens stoft” och blir ”maktlösa i döden”. — Ps. 22:16; Ords. 2:18; Jes. 26:14, NW.
Hur förhåller det sig då med själen? Enligt bibeln är själen inte någon del av en människa, utan är hela människan som sådan. (1 Mos. 2:7, NW) När en människa dör, dör alltså även själen. Vi finner därför att profeten Hesekiel fördömer dem som ”dömen till döden själar, som icke skola dö, och dömen till liv själar, som icke skola leva”. (Hes. 13:19; 18:4, 20, 1878 års sv. övers.) Professor Edmond Jacob vid universitetet i Strasbourg är överens med många nutida bibelforskare om att ”ingen bibeltext bemyndigar påståendet att ’själen’ skils från kroppen i dödsögonblicket”. Visste du det?
Eftersom de döda inte är levande, kan de inte skada människor på jorden. De kan heller inte få någon hjälp genom att de levande utför religiösa ceremonier. Det skriftenliga hoppet för de döda är inte att en inbillad odödlig själ överlever, utan består i stället i en uppståndelse från de döda. Detta innebär att människan som helhet återförs till livet, precis som det var med dem som Jesus uppväckte från de döda. (Luk. 7:11—17; 8:41, 42, 49—56; Joh. 11:1—44) Skulle du inte vilja lära mer om detta på bibeln grundade hopp? Be i så fall utgivarna av denna tidskrift att hjälpa dig.
”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet. ... Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” — Pred. 9:5, 10.