Ex-terrorist berättar allt

JAG blev uppfostrad som katolik. Redan som ung hade jag en utpräglad känsla för rättvisa. Denna fördjupades då jag studerade historia i skolan och fick höra om de nazistiska koncentrationslägren. Att vara student i början av 1960-talet betydde att man blev uppmuntrad till att frimodigt stå upp för sina övertygelser. Detta var just vad jag önskade göra i min strävan efter en bättre och mer rättvis värld.

Det var först under min lärotid som kemiingenjör som jag kom i kontakt med grupper av unga människor som var politiskt aktiva. Våra långa och upphetsade diskussioner övertygade mig om att en kristen inte kunde bära vapen.

Eftersom jag hade starka sympatier för pacifismen, blev jag löst knuten till en grupp som planerade en anti-atomvapenprotest under påskdagarna år 1966. Då en biskop såg mitt anti-atomvapenmärke vid ett katolskt ungdomsmöte, uppmanade han mig ”att inte bli inblandad”. Jag reagerade omedelbart mot detta och bröt helt min kontakt med kyrkan.

Det stöd människor gav Vietnamkriget betydde för mig att de godkände att kvinnor och barn brändes levande med napalm. Jag var naturligtvis emot sådant! Jag protesterade aktivt! År 1966 kom jag i kontakt med sådana som tog del i protestmarscher. Jag tog själv del i åtskilliga sådana.

Så kom året 1967. Det var planerat att USA:s vicepresident, Hubert Humphrey, skulle besöka Berlin den 6 april. Åtskilliga dagar före hans besök samlades omkring 40 av oss med en grupp som planerade en protestaktion. Gruppen kallades ”Kommun ett”. Vi blev från början varnade för att om någon tog del skulle vi komma i konflikt med polisen. De flesta lämnade gruppen, men jag stannade kvar.

Efter Humphreys besök började polisen göra undersökningar av demonstrationerna som hade ägt rum. Jag blev tillsammans med alla medlemmarna av ”Kommun ett” arresterad. Men detta var bara de första åtgärderna. Innan mitt fall kom upp för prövning, hände någonting annat som visade sig bli den verkliga grunden för den terroristscen som senare utvecklades i Berlin.

Det var fredagen den 2 juni 1967 och schahen av Iran skulle komma. Vi planerade en demonstration mot det som vi ansåg vara hans grymma regim. Med undantag av några få smällare och potatisar som vi kastat hade alla våra demonstrationer fram till dess varit fridsamma. Men denna gång slog män från den persiska underrättelsetjänsten ner några av demonstranterna med träpåkar, och en demonstrant blev skjuten till döds av polisen. Nu hade ett annat element kommit in i bilden som man måste räkna med i framtida demonstrationer — våld!

I juli flydde jag ut ur landet för att slippa ifrån åtalet för Humphreyaffären och återvände inte förrän jag hörde att anklagelserna mot mig hade lagts ner. Men jag var tillbaka i Berlin just lagom för ”Vietnamkonventet”, som hölls den 19 februari 1968, då nästan 10.000 människor marscherade i protest mot kriget.

Under tiden skrev tidningspressen i Berlin kraftiga uttalanden emot oss. Allteftersom nyhetsmedia fortsatte sin kampanj ökade spänningen. Höjdpunkten kom torsdagen den 11 april. Skottlossningen genljöd på Västberlins mest berömda gata, Kurfürstendamm, och en ledare för studenterna blev allvarligt skadad, ett offer för ett mordförsök. Detta satte i gång en rad våldsamma demonstrationer överallt i Tyskland. Hundratals människor blev skadade, och i München var det två som blev dödade.

I Berlin anordnade man snabbt en protestmarsch samma kväll. Vi fick syn på ett visst bokförlag, och detta kom att bli symbolen för nyhetsmedia och för alla dem som talade mot oss, så vi marscherade mot förlagets skyskrapshöga hus som låg i Västberlin, bara några meter från Berlinmuren. Medan hundratals polismän ursinnigt försökte upprätthålla ordningen, marscherade vi — mer än 2.000 — mot byggnaden. Bland de polismän som var i tjänst den kvällen var en som hette Jürgen. Jag kände honom inte då, men några år senare skulle jag lära känna honom.

Åtskilliga av oss försökte komma in i byggnaden, men utan att lyckas. Jag grep tag i en tung stång av mässing från byggnadens förstörda ytterdörrar och lyfte den för att kasta den mot huvudet på en polisman som stod i vägen för mig. En av demonstranterna, en jurist som sympatiserade med oss, hindrade mig med våld i sista sekunden från att göra det. Var skulle jag ha varit i dag, om han inte hade gjort detta?

Vid midnatt började folkmassorna skingras och lämnade bakom sig ett slagfält översållat med glasskärvor och omkullvälta och utbrända bilar. Och det var ett slagfält på vilket jag hade kämpat. Jag, en idealist, som från början hade protesterat mot att använda våld, hade nu själv börjat använda det. Vad hade hänt?

Vid slutet av året bildade ett antal av oss en svagt organiserad grupp som vi kallade ”Haschischrebellerna”. Detta var ett lämpligt namn, eftersom många av oss som tog del i proteströrelsen hade börjat använda narkotika.

Vår taktik var att uppodla hat mot myndigheterna och att tvinga människor att nästan mot sin vilja tillgripa våld. En gång tog omkring 2.000 människor del i en protestmarsch som anordnats av en grupp studenter som studerade till ingenjörer. Men det behövdes bara 20 av oss ”Haschischrebeller” för att förändra demonstrationens hela karaktär. Vi spridde ut oss bland demonstranterna och började kasta stenar på polisen. Naturligtvis försökte de försvara sig, och inte bara de skyldiga utan också de ”fridsamma demonstranterna” blev inblandade. De i sin tur slog tillbaka mot vad de ansåg vara ”polisbrutalitet”.

För att aktivera fler människor för vår sak hade vi en debatt på Tekniska universitetet i Berlin kvällen den 29 november. Omkring 2.500 människor var närvarande. Först fick vi höra en föreläsning över vad som kallades ”hederlig brottslighet”. Vi gav också vår egen musikunderhållning. Ett av våra band, det som jag spelade i, kallades Vox Dei, som är latin och betyder ”Guds röst”. Det var helt uppenbart en felbenämning, för bandets främsta syfte var att engagera åhörarna känslomässigt och göra dem mer mottagliga för vårt budskap.

Senare på kvällen spelade jag en kassett som gjorts av en grupp som kallades ”Västberlins Tupamaros” och som försvarade mord på domare. Flera år senare blev ordföranden för Berlins högsta domstol, Günter von Drenkmann, och Västtysklands chefsåklagare, Siegfried Buback, mördade av terrorister.

En stor skara människor strömmade ut ur universitetsbyggnaden till Ernst-Reuter-Platz, och upptända av både musiken och det som talaren hade sagt började vi slå sönder skyltfönster. Vi krossade i synnerhet fönstren till ett företag som vi betraktade som en symbol för amerikansk kapitalism.

Samtidigt hade jag personliga problem. Mitt narkotikamissbruk hade medfört en cirkulationskollaps. Jag hade också utvecklat ett allvarligt förföljelsekomplex. Jag var rädd för att ta på mig sandaler och klampade därför i stället omkring i tunga kängor, som jag tänkte jag skulle kunna använda för att försvara mig med. Jag vågade mig aldrig ut utan en kniv. Mitt liv, som nästan förstörts av narkotika och förgiftats av hat, tjänade inte något verkligt uppsåt. Jag började inse att en människa, om hon inte börjar med sig själv, kan göra mycket lite för att förändra världen, även om hon tillgriper våld.

I mars 1970 kom två Jehovas vittnen till min dörr och visade mig boken Sanningen som leder till evigt liv. En av männen, som själv hade varit ett vittne bara några få månader, besökte mig igen och började ett systematiskt bibelstudium med mig. Åtskilliga av mina vänner, ibland så många som 15, var ofta med.

Jag gjorde snabba framsteg och lärde mig om Gud och hans uppsåt. Jag var snart med vid de kristna mötena och gjorde stora förändringar i mitt liv. Den 23 maj 1971 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Gud, bara omkring ett år efter det att jag hade sagt till de två männen vid min dörr: ”Jag skulle tycka mycket om att lyssna till vad ni har att säga, men en sak är säker: Jag kommer aldrig att bli ett Jehovas vittne!”

Men nu var jag det. Och vem var detta unga, nyligen döpta vittne som hade spelat en sådan stor roll i att rädda mig från ett liv i narkotikamissbruk och våld? Våra vägar hade korsats en gång förut — en aprilkväll år 1968. Ja, det var Jürgen! Den polisman som jag så ivrigt önskade slå ner tre år tidigare skulle åtminstone teoretiskt sett mycket väl ha kunnat vara Jürgen!

Under mina bibelstudier lärde jag mig mycket — till exempel att under det första århundradet fanns det också ”frihetskämpar” eller ”terrorister” som trodde att de skulle kunna åstadkomma en bättre värld. De var judar, och de önskade befria sitt folk från Rom; men det kunde de inte. Deras våldshandlingar bidrog i själva verket till Jerusalems förstöring genom de romerska härarna år 70 v.t.

Men Jesu efterföljare gav inte sitt stöd åt dessa frihetsrörelser. De förtröstade på att Gud skulle upprätta en bättre värld genom sitt rike. De kände till bibelns ord: ”Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. ... Säll är den ... vilkens hopp står till HERREN [Jehova], hans Gud.” — Psalm 146:3—7.

Var skulle jag ha varit i dag om inte Jürgen hade kommit till min dörr och hjälpt mig förstå denna bibeltext, eller texten i 2 Petrus 3:13? Petrus framhåller: ”Men det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” En verkligt rättfärdig värld — en värld som den store Skaparen också önskar och som han kommer att skapa!

Många av mina forna kamrater har fortsatt att kämpa för vad de tror kommer att bli en bättre värld. Några av medlemmarna i ”Kommun ett” och ”Haschischrebellerna” fortsatte med att bilda kärnan till terroristgruppen 2 juni-rörelsen. Liknande grupper gav upphov till gruppen Röda armén och andra terroristgrupper. Några av de fridsamma demonstranterna på 1960-talet blev bankrånare, kidnappare och mördare på 1970-talet. Katherine Boudin, till exempel, och andra med henne blev inblandade i det misslyckade rånet i Nyack i staten New York den 20 oktober 1981. Är detta den bättre värld som de hade tänkt sig?

Jag har också fortsatt att kämpa, men inte genom att bruka våld. Jag kämpar hårt för att leva upp till Guds rättfärdiga fordringar för att uppnå evigt liv i hans nya ordning. Jag kämpar hårt för att hjälpa andra, däribland min hustru och mina två små pojkar, att göra detsamma. Detta är en andlig kamp som gör mig lycklig och ger mig ett meningsfullt mål i livet. Men framför allt kan det leda till någonting som helt visst skall komma — en verkligt bättre värld. — Insänt.

”Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa. Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN [Jehova], se skola besitta landet.” — Psalm 37:8, 9.

[Infälld text på sidan 6]

Vår taktik var att uppamma hat mot myndighet och att tvinga människor att tillgripa våld

[Infälld text på sidan 7]

Jag började inse att en människa kan göra mycket lite för att förändra världen även om hon tillgriper våld

[Infälld text på sidan 8]

Några av de fridsamma demonstranterna på 1960-talet blev bankrånare, kidnappare och mördare på 1970-talet