Världen sedan år 1914

Del 7: 1960—1969 1960-talet — en tid av stormiga protestyttringar

FLYGPLANET störtade till marken och tog med sig varje hopp om att det kalla krigets spänningar snart skulle kunna avta. Det var ett amerikanskt spionplan som kallades U-2, och det sköts ner över Sovjetunionen den 1 maj 1960.

Sovjetledaren Nikita Krusjtjev krävde en ursäkt och ett löfte från Förenta staterna om att sådana flygningar skulle upphöra. Missnöjd med president Eisenhowers svar protesterade han genom att vägra att delta i det toppmöte mellan Öst och Väst som var planerat att börja i Paris den 16 maj.

Detta var inte någon lovande början på 1960-talet. Men det var typiskt för en tidsperiod som skulle komma att kännetecknas av en anda av uppror och av människors oförmåga att komma överens — nästan vad det än gällde att komma överens om.

Tre slags krig trots freden

Det kalla kriget pågick fortfarande i mycket hög grad. Händelser som följde skulle komma att hålla det vid liv. I augusti 1961 skar ryssarna av sin ockupationszon i Berlin från västsidans sektorer genom att bygga Berlinmuren. Ett år senare försökte de installera sovjetiska raketvapen på Cuba. Detta gick om intet, när de hejdades av en amerikansk ”karantän” till sjöss — en blockad. Studentoroligheter i Tjeckoslovakien ledde till bildandet av en ny regering. Men år 1968 ingrep Sovjetunionen, för att inte regeringens reformer skulle medföra att den så kallade Pragvåren blommade ut i full sommar.

Förutom att världen led av det kalla krigets kyla, fick den också uppleva den hetta som utgjordes av ett mer ”normalt” slag av krig. Minst 54 konflikter hade brutit ut mellan åren 1945 och 1959. Nu under 1960-talet skulle det bli ytterligare 52, däribland det kongolesiska och det nigerianska inbördeskriget, sexdagarskriget i Mellanöstern och kriget i Vietnam.a

Under 1960-talet fick emellertid världen skåda upprinnelsen till ett tredje slags krig. Fram till dess hade världen varit relativt lugn på det sociala och samhällspolitiska planet. Men nu var ungdomar från efterkrigsgenerationen på väg in i myndighetsåldern. Eftersom de inte gillade den värld de såg och eftersom de ansåg att dess problem åtgärdades på ett ineffektivt sätt, kastade de sig ut i ett eget krig — ett protestkrig.

Studenter på marsch

Många mil tillryggalades i samband med protestmarscher under mottot ”förbjud bomben”. I själva verket gav nästan allt som ansågs värdigt en protestyttring motivation till en marsch, en studentstrejk, en sittstrejk eller en aktion av civilmotstånd. En majoritet av ungdomar gav uppenbarligen sitt stöd åt detta nya slag av krigföring, åtminstone principiellt sett. En opinionsundersökning som företogs bland tyska ungdomar år 1968 visade att 67 procent gav sitt bifall till sådant, och detta fick den tyska nyhetstidskriften Der Spiegel att avge följande kommentar: ”När det gäller protestmarscher, är de flesta deltagarna villiga att inte enbart låna sitt hjärta, utan också sina fötter och, om det visar sig nödvändigt, även sina nävar åt sådant.”

Detta framstod med all tydlighet i drygt 20 tyska städer under veckoslutet vid påsken år 1968, när tusentals människor drog fram på gatorna i protest. Två personer dog, hundratals skadades. Detta var en följdeffekt av de protestyttringar från föregående år som hade riktats mot shahen av Iran och hans regim. Den gången, den 2 juni i Berlin, hade sammanstötningar mellan demonstranter och polis lett till ett dödsfall och många skadade.

Av goda skäl sade författaren William Burroughs år 1968: ”Ungdomsrevolten är ett världsvitt fenomen som inte har haft sin like tidigare i historien.” Under det året ledde studentoroligheterna till en generalstrejk i Frankrike, som nästan fick de Gaulles regering på fall. Vid årtiondets början hade studentrevolten faktiskt fått en regering på fall, Sydkoreas regering, men det skedde på bekostnad av drygt 200 liv. Och beträffande revolterande studenter i Japan sägs det i boken 1968 Weltpanorama (Världspanorama 1968): ”Japan skiljer sig knappast från Amerika och Europa. På sin höjd är japanska studenter endast något mer fantasifulla än sina studentkamrater i Berkeley, Paris eller Frankfurt.”

”Älska i stället för att kriga”

En stor del av dessa protestyttringar riktades mot krigen — krig i allmänhet och kriget i Vietnam i synnerhet. År 1946 hade ett frihetskrig riktat mot den franska kolonialmakten brutit ut i Indokina, av vilket Vietnam var en del. Åtta år senare ledde ett fördrag om eld upphör till en delning av landet, vilket var en tillfällig anordning avsedd att gälla fram till dess att val kunde hållas för att återförena det. Den ena delen hamnade under kommunistisk kontroll och den andra under icke-kommunistisk. Precis som i Tyskland och i Korea fann supermakterna sig inblandade i ett kallt krig som utkämpades om en politiskt fördelaktig gräns.b

Det kalla krigets spänningstillstånd bröt slutligen ut i öppet krig i Vietnam. I början försåg Förenta staterna Sydvietnam med enbart militär hjälp. Men under 1960-talet började USA sända trupper, vilka nådde upp till ett antal av drygt en halv miljon soldater före årtiondets slut. Kriget blev som ett varigt sår som vägrade läka. ”I maj [1965] kom ett debattmöte, där 12.000 studenter [i Förenta staterna] var närvarande, att förvandlas till en uppslutning mot kriget och angav mönstret för de massiva antikrigsdemonstrationer vid universiteten som utmärkte resten av årtiondet”, säger Charles R. Morris i sin bok A Time of Passion—America 1960—1980 (En tid av känsloyttringar — Amerika 1960—1980). För att understryka sitt ståndpunktstagande brände tusentals unga män sina inkallelseorder. Somliga gick ännu längre, säger Morris, och anger två exempel på män som ”offentligen brände sig till döds i protest mot kriget”.

”Jag har en dröm”

Beträffande detta protestkrig kan man kanske säga att studenterna tog ledningen, men de var inte de enda som protesterade. Som exempel kan nämnas den amerikanska medborgarrättsrörelsen som fick stöd av svarta och vita i alla åldrar under sin ledare, baptistpredikanten Martin Luther King j:r från en av Sydstaterna. År 1963 marscherade drygt 200.000 människor till Washington, där King besjälade dem med sitt tal ”Jag har en dröm”.

Ett mått av framgång uppnåddes, när USA:s kongress visade sitt gensvar i form av något som har kallats ”det största utflödet av lagstiftning om de mänskliga rättigheterna under detta århundrade”. Och det blev en personlig framgång, när King tilldelades Nobels fredspris år 1964.

Alla gör vad som passar dem själva

Ungdomar visade också att de förkastade systemet genom att förkasta dess konventionella stil och sätt att klä sig. ”Det klädmode som började på Carnaby Street i London år 1957”, förklarar The New Encyclopædia Britannica, ”ledde till 1960-talets slappa, ungdomsinriktade och mot etablissemanget fientliga klädmoden.” För många kvinnor var det en tid av kort-korta kjolar och shorts; för männen gällde det skägg och långt hår; och för båda en modestil över könsgränserna och ett allmänt ovårdat utseende, som senare kom att kallas hippiestilen.

En del av den tidstypiska musiken underblåste också upprorsandan genom att uppmuntra till användning av droger och genom att vara tolerant mot normlösa sexförbindelser och homosexualitet. Rockstjärnor och popsångare blev idoler och dikterade både klädmoden och uppförande. Det blev populärt att leva i storfamilj. Dessa företeelser och livsstilar som tidigare hade betraktats som oacceptabla ansågs nu vara godtagbara alternativ. Allt detta skulle komma att frambringa mycket dåliga frukter på 1970- och 1980-talet.

Aggiornamento och ”Jesusfolket”

En ordbok definierar aggiornamento som ”den inriktning som går ut på att nydana eller modernisera romersk-katolska läror och institutioner, vilket antogs som ett av målen vid andra Vatikankonsiliet åren 1962—1965”. Påven Johannes XXIII slog in på denna kurs, delvis för att bryta udden av anklagelser om att kyrkan var gammalmodig och delvis för att neutralisera verkningarna av den växande tendensen hos somliga att öppet protestera mot kyrkans läror och sedvänjor. Detta gällde även kända katolska präster. Den tyske teologen Hans Küng inbjöds till exempel till Rom för att han skulle få förklara sina oortodoxa synpunkter, men han vägrade komma.

Andan av religiös protest var inte begränsad till strävandena att förnya konventionella religioner. Många unga européer och amerikaner såg helt och hållet med förakt på dessa grupper och vände sig till nya sekter eller till asiatiska filosofier. Grupper som Guds ljusbärare, Hare Krishna och Guds barn uppstod under 1960-talet och växte i popularitet.

Från protest till våld och terrorism

Upprorsandan uppenbarade att det var frågan om ett världsvitt sammanbrott när det gällde respekt för myndighet — gentemot föräldrar, inom skolvärlden och gentemot världsliga och religiösa myndigheter. Detta gav näring åt en anda som ofta ledde till våld, en anda som det inte har saknats något av alltsedan år 1914, vare sig på eller utanför slagfältet.

Tänk till exempel på en del av de händelser som karakteriserade det våldsinriktade 1960-talet: Patrice Lumumba, den kongolesiska symbolen för afrikansk nationalism, och den sydafrikanske premiärministern Hendrik F. Verwoerd mördades båda brutalt; president Ngo Dinh Diem i republiken Vietnam dödades vid en statskupp; Förenta staterna förlorade tre ledare på kortare tid än fem år genom lönnmördares kulor: president John F. Kennedy, medborgarrättsledaren Martin Luther King och senator Robert F. Kennedy.

Denna utmaning av myndighet, som gjorde att upprorsmakarna inte drog sig för att tillgripa våld för att uppnå målen för sina protestyttringar, bidrog till att lägga grunden för terrorismen. Den politiske analytikern och författaren Claire Sterling säger att dagens terrorism i själva verket började år 1968, ”som klart och tydligt var det år när en generation som hade fötts efter det senaste världskriget förklarade sitt eget krig mot samhället”.

Hoppet om hjälp knyts till himlarymden

Skulle erövrandet av himlarymden kunna vara till hjälp för att få bukt med problemen på jorden? Somliga trodde uppenbarligen det. Utforskningen av rymden pågick med oförminskad styrka och drogs in i det kalla kriget, samtidigt som tätplatsen i rymdkapplöpningen växlade fram och tillbaka mellan Öst och Väst. Från och med år 1961, när Sovjetunionen placerade den första människan i en bana runt jorden, fram till år 1969, när Förenta staterna landsatte den första människan på månen, bländades världen av den ena rymdbragden efter den andra.

När årtiondet gick mot sitt slut, stod följande kommentar att läsa i Collier’s 1970 Year Book: ”Det förefaller ganska träffande att året 1969, det år då den första människan satte sin fot på månen, också är det år som såg det största uppsving för astrologin ... som denna planet någonsin varit med om. Vattumannens era, ... [när] broderskap skall råda på jorden, är kanhända här, eller kanhända inte.”c

Det var tydligt att fler och fler människor blickade upp till himlarymden för att få hjälp. Och i samma utsträckning som allt fler satelliter sändes upp i sina banor runt jorden och möjliggjorde en praktiskt taget ögonblicklig kommunikation mellan kontinenterna förde den fysiska himlarymden nationerna närmare varandra. Men den förde dem inte närmare varandra när det gällde att lösa världsproblemen. Nationerna stod lika långt ifrån varandra som någonsin tidigare och var fortfarande ”ovilliga till någon som helst överenskommelse”. — 2 Timoteus 3:1—3.

Varför det? Därför att upprorsandan — 1960-talets anda — till följd av själva sin natur inte kan åstadkomma enighet. Den är söndrande. För att kunna lösa världsproblemen måste människor vara eniga. För att kunna uppnå denna enighet kan de inte söka hjälp i den fysiska eller astrologiska himlarymden, utan de måste vända sig till Guds himmelska regering.

Jehovas vittnen — som fram till år 1969 hade ökat med 48 procent jämfört med genomsnittssiffran för år 1960 — gjorde just detta. De kände sig verkligen tacksamma över att i rätt tid ha fått en förklaring av Romarna, kapitel 13, som handlade om kristet underordnande, eftersom denna förklaring hade gjort det möjligt för dem att undvika att dras med av den anda som ledde till de stormiga protestyttringar vilka karakteriserade 1960-talet. — Se Vakttornet för 1 april, 1 maj och 15 maj 1963.

När 1960-talet närmade sig sitt slut, var Jehovas vittnen fullt upptagna med att tala, inte om Vattumannens era, utan om en era under Guds rike, då ”broderskap skall råda på jorden”. Skulle de komma att få uppleva detta personligen? Kommer du att få göra det? Gå inte miste om den avslutande artikeln i serien ”Världen sedan år 1914 ” i vårt nästa nummer: ”Världen sönderfaller, men låt ditt hopp tillväxa!”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 25]

Andra företeelser som utgjorde nyhetsstoff

1960 — Svåra jordbävningar inträffar i Marocko och Chile

1966 — Kulturrevolutionen inleds i Kina

[Bild på sidan 23]

Hippierörelsen på 1960-talet

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

[Bild på sidan 24]

Krigsmotståndare samlade till massmöte i New York

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos