Uppskattning av Jehovas skaparverk

JAG hade egentligen aldrig varit imponerad av stjärnorna, på det sätt som David var. Jag hade inte sett så många. Ljusen i staden tillät inte det. Men att nu stå i fullständigt mörker och, så långt ögat kunde se, vara uppslukad av ett svart sammetsliknande himlavalv, späckat med stjärnor, glittrande som diamanter, var överväldigande. Att sedan vända sig om och se en ring av ljus stråla över bergen och kort därefter den silverfärgade kanten av månen komma fram och att se den gå upp och bli fullt synlig så fort att det verkade som om någon hade böjt sig ned och dragit upp den, och så nära att det verkade som om jag skulle ha kunnat sträcka mig mot den och nudda vid den — allt detta bidrog till den vördnad jag kände. Och först då blev jag så känslomässigt gripen att jag förstod hur David kunde skriva: ”Himlarna förtäljer Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk. ... Den ena natten kungör det för den andra.” — Psalm 19:2, 3.

Och vilken stadsbo har någonsin sett en kolibri? Har du någonsin sett en sådan sitta på en pinne alldeles ovanför ditt huvud, sträcka ut sin långa, stråliknande tunga och suga upp sockervatten från en utfodringsapparat? Och har du någonsin sett en hanne flyga baklänges så högt upp att han nästan inte syns, sedan störtdyka med en otrolig hastighet och ge ifrån sig ett gällt ”pop” över huvudet på den hona han uppvaktar för att dra till sig hennes uppmärksamhet och sedan sticka i väg uppåt en gång till för att upprepa hela ritualen ännu en gång? Och har du någonsin sett ett dussin kolibriungar omringa en utfodringsapparat, svävande mitt i luften, så ivriga att äta att en sätter sig på ryggen på en annan som sitter på pinnen för att sedan tillsammans med denne äta ur samma öppning? Kan du föreställa dig hur det känns när en kolibri sitter på ens finger?

Och har du någonsin på morgonen vid frukosten på marken utanför fönstret sett en vaktelpappa kontrollera läget och sedan ge sin särskilda signal till sin maka, som ger sitt eget särskilda svar och kommer fram och blir synlig, åtföljd av femton eller sexton ungar i en enda lång rad?

Och har någonsin en tvättbjörn kikat in genom ditt fönster på kvällen tills du har gått upp och matat honom ur handen? Eller har någon annan tvättbjörn dunkat på din skärmdörr mitt i natten för att väcka dig, därför att han ville bli matad? Eller har en bedårande tvättbjörnsunge av nyfikenhet klättrat upp i ditt knä så att du har kunnat kela med den?

Mycket få människor kan besvara dessa frågor jakande, men jag har haft privilegiet att få uppleva allt detta och mycket, mycket mer. Och vad det har lärt mig stod klart för mig en regnig dag. Det hade regnat i flera dagar, men den här eftermiddagen började molntäcket plötsligt lätta, och regnet minskade till några enstaka småskvättar då och då. Jag öppnade den skjutbara glasdörren och började gå längs en liten stig ner i kanjonen. Och helt plötsligt bombarderades mina sinnen av bevis på Jehovas kärlek.

Ögonen såg de svarta molnen som rörde sig bort över bergen, en underbar dubbel regnbåge som sträckte sig tvärs över hela dalgången och ljusstrålarna som kom från solen längre bort. Öronen hörde inga irriterande av människor alstrade ljud, utan i stället vindens stilla viskningar i tallarna och alla de olika fåglarnas symfoni av sång, kvitter och lockrop. Näsan kände den underbara friska luften och den fräna doften av salvia och fuktig jord. Huden kände den svala, fuktiga vinden, medan solen värmde min rygg. Och hjärtat, till bristningsgränsen fyllt av tacksamhet, fick mig ofrivilligt att ropa: ”O, Jehova, tack för denna underbara jord! Låt mig få leva på den för evigt!” — Från en av våra läsare.