Nigeria gör sig av med sin ”börda”
Från ”Vakna!”:s korrespondenter i Nigeria och Ghana
”MASSUTVANDRING av ovälkomna”. ”Nigerias utstötta: Den grymma utvandringen”. Med braskande rubriker beskrev den internationella pressen en av de mest omfattande och koncentrerade folkomflyttningarna i Afrikas historia. Det var inte ett befriat folks triumferande uttåg, och inte heller var det någon panikartad flykt undan förtryck eller krig. Det var en utvandring av nära två millioner människor, och de drevs ut på order av Nigerias regering.
Oljan och den västafrikanska gemenskapen
År 1975 hade Nigeria i stort sett återhämtat sig från inbördeskrigets förödelse och blivit en betydande oljeproducent. De nyvunna oljemillionerna gav landet ökat internationellt inflytande och politiskt erkännande. Nigeria blev därför den främsta initiativtagaren till upprättandet av ECOWAS (den västafrikanska ekonomiska gemenskapen) i maj 1975. Vad var dess syfte? Att skapa former för handeln och det ekonomiska samarbetet. Detta fick till resultat att medborgarna i ECOWAS-länderna kunde besöka andra medlemsländer ända upp till tre månader utan visum.
Detta gav upphov åt en flodvåg av invandrare. ”Alla vägar bar till Nigeria”, det rikaste och folktätaste landet i gemenskapen. Utländska medborgare från länder som Tchad och Ghana passerade immigrationskontrollerna i en takt av ända upp till 3.000 personer om dagen! Den största invandringen skedde emellertid omärkligt, smygande — och illegalt — över landets till stor del obevakade gränser. Nigerianerna välkomnade emellertid för det mesta dessa invandrare. De utgjorde billig arbetskraft, både kvalificerad och okvalificerad, för arbeten som nigerianerna själva inte ville ha. Men som fallet är vid alla massinvandringar kom det också ett stort antal icke önskvärda personer. Det dröjde därför inte länge förrän det började uppstå problem.
Invandrarna blir en ”börda”
År 1978 hade invandringen redan börjat orsaka oro. Många ansåg att den billiga utländska arbetskraften bidrog till den ökande arbetslösheten bland nigerianerna. Enligt den nigerianska pressen förekom det både år 1980 och 1982 religiösa kravaller, som underblåstes av illegala invandrare och resulterade i tusentals döda. Arbetslösa invandrare bildade beväpnade ligor, som rånade, dödade och våldtog oskyldiga medborgare. Tusentals invandrarkvinnor ägnade sig åt prostitution. Aggressiva utländska tiggare — både män, kvinnor och små barn — blev en ren plåga.
Somliga började därför frukta för landets sociala och politiska säkerhet. År 1980 började protester öppet höjas mot ”illegala invandrare” och ”ovälkomna utlänningar”. Nigerias regering svarade med att år 1981 uppmana alla icke-nigerianska afrikaner som bodde i landet att registrera sig hos immigrationsmyndigheterna. Föga gjordes emellertid för att genomdriva denna lag.
Så kom år 1982. Övermättnaden på den internationella oljemarknaden slog hårt mot Nigeria, vilket tillsammans med inflationen resulterade i en ekonomisk svacka. Tidningen Daily Times, som utges i Lagos, uttryckte det så här: ”Den dystra ekonomiska bilden var nog för att göra klart för den federala regeringen att Nigeria inte längre kan spela ’jultomte’.” De människor som hade kommit in i landet på oljevälståndets och högkonjunkturens flodvåg skulle alltså nu tvingas ut med den vikande konjunkturens lågvatten.
Utvandringen
Regeringens ”utvisningsorder” av den 17 januari 1983, som gav alla illegala invandrare två veckor på sig att antingen legalisera sin status eller lämna landet, kom därför inte som någon överraskning. Nigerianska hyresvärdar vräkte alla invandrare. Arbetsgivare sade upp sina utländska arbetare. Detta fick till följd att de flesta illegala invandrare snabbt packade ihop sina tillhörigheter. En man från Ghana hade nyligen sagt till sina vänner att han skulle lämna Nigeria endast under pistolhot. ”Och även i så fall”, sade han, ”kommer jag att ta mig hem i sakta marsch.” Men den enorma omfattningen av denna utvandring förvandlade hans förutsagda ”sakta marsch” till vild galopp.
De lämnade landet i hundratusental, packade i minibussar och lastbilar, som var fullproppade med deras brokiga blandning av tillhörigheter, de skockades på vägarna och strömmade i skaror till Lagos’ internationella flygplats och hamn. Men vart skulle de ta vägen? Ghanas gränser var stängda. Både Benin och Togo stängde likaså sina gränser av fruktan för att hundratusentals ghananer skulle bli kvar i dessa länder. I väntan på att detta problem skulle lösas fick folkmassorna, däribland barn och havande kvinnor, utstå hunger och andra umbäranden. Myndigheterna i Benin och Togo gjorde naturligtvis vad de kunde för att hjälpa till. Den 29 januari 1983 öppnade emellertid Ghana sina gränser. Världen fick nu bevittna en märklig scen, när dessa böljande människomassor svämmade in i Benin, igenom Togo, in i Ghana och ännu längre.
Ghana hade redan upprättat en särskild evakueringsstyrka för att ta hand om invandrarna. Det stora mässområdet vid Labadi i Accra fick tjäna som mottagningscentral för dem som kom med båt eller landsvägstransport. Redan söndag morgon var emellertid mässområdet överfyllt, och man tvingades öppna flera andra centraler. Myndigheterna sände ut en angelägen vädjan till alla bilägare att ställa sina bilar till evakueringsstyrkans förfogande. Förvånansvärt nog kunde de återvändande placeras ut runt om i Ghana på ett så effektivt sätt att det aldrig blev nödvändigt att upprätta några flyktingläger.
Varje hemvändande hade sin egen historia att berätta. En ghanan lyckades ta sig till gränsstaden Aflao och undrade hur han någonsin skulle kunna komma till Accra. Plötsligt fick han höra högljutt oväsen, då brödkakor kastades ut från en långsamt förbipasserande skåpbil och människor rusade fram och fångade dem i luften. Han gick därifrån och började gå mot Accra, men tvingades återvända till Aflao, där människor kämpade vilt för att försöka ta sig ombord på bussar. Snart fick han syn på en fullpackad lastbil som hade fastnat i en bilkö. ”Jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar”, sade han, ”kastade upp min väska på lastflaket och började sakta klättra upp. Jag blev innerligt tacksam över att känna en stadig knuff från någon bakom mig, som fick mig upp på lastbilen. Där genomled omkring 100 av oss den tre timmar långa resan till Accra.”
Svårigheterna framkallade ibland en god kamratanda. En del flyktingar delade sina matransoner med helt främmande människor. De som var starka hjälpte de svagare att skaffa sig mat. Vid flygplatserna var det till och med somliga som delade sina pengar med sina medresenärer. Men svårigheterna framkallade också råhet och hänsynslöshet. En hungrig flykting fick lämna ifrån sig sin måltid under knivhot. En kvinna som var på väg till en mottagningscentral med en korg med mat hann aldrig dit för att dela ut maten — den slets snabbt ur hennes händer av hungriga flyktingar.
Också vid hamnarna och flygplatserna fick människor uthärda fruktansvärd trängsel innan båtar och flygplan kunde evakuera dem. Många föll i vattnet, och minst en drunknade, när folkmassorna pressade på i sin kamp för att komma ombord på båtarna. Flyktingarna organiserade emellertid själva snabbt en räddningspatrull. Och varje gång de lyckades rädda någon, skallade dånande applåder genom folksamlingen — vare sig den som räddats var ghanan eller nigerian. Slutligen satte båtarna segel, fullpackade med människor som var som sardiner i en sardinburk.
Efterverkningar
Detta har kallats det grymma uttåget, och så har det också varit i vissa avseenden. Många anser att ordern kom alltför plötsligt och att två veckors varsel var alltför kort tid. Nigerianska kommentatorer påminner oss emellertid om att illegala invandrare för länge sedan uppmanats att legalisera sin immigrationsstatus och att bara de som underlät att göra detta berördes. De nigerianska myndigheterna försökte också nedbringa flyktingarnas umbäranden i någon mån. De tilläts ta med sig sina ägodelar och besparingar. Man tillhandahöll viss medicinsk hjälp. Den nigerianska lastbilsägarföreningen ställde frivilligt och utan kostnad två hundra långtradare till förfogande för att användas till att evakuera människor över hela landet. Många privatpersoner gav också personlig ekonomisk hjälp. Nigerianerna säger också att de redan märkt en viss lättnad, när det gäller att skaffa arbete och bostad.
Men Nigerias handlingssätt skadade trots allt landets internationella relationer. Och när landet avbördade sig dessa oönskade, kastade det över en tung social och ekonomisk börda på mycket fattigare länder. Enbart Ghana har nu över en million nya munnar att mätta och har vädjat till andra länder om hjälp. Som svar på denna vädjan har ekonomisk och materiell hjälp sänts till Ghana, Togo och Benin från många länder och organisationer runt om i världen. Nigeria har också beviljat ett biståndsanslag på omkring åtta millioner kronor.
Vilken framtid väntar då dessa återvändande? Vare sig man kallar dem flyktingar, deporterade eller utvisade illegala invandrare, understryker deras belägenhet på ett dramatiskt sätt vilka komplicerade, olösliga problem världens ledande män måste kämpa med — en svidande anklagelse mot en värld som inte längre kan ta hand om sina invånare.
[Bild på sidan 9]
Vilken framtid har människor som dessa?