”Jag kommer säkert att dö!”

Berättat av en som överlevde skottdramat vid den iranska ambassaden i London

”KOM UT! KOM UT!” De svarthuvade SAS-männensa korthuggna befallning ljöd enträget över larmet från den våldsamma branden i byggnaden. ”Ut! Ut!” fortsatte de envist att ropa, när vi stapplade genom dammet och röken som förmörkade det rum som hade varit vårt fängelse och snubblade nerför trapporna över all bråten för att rädda vårt liv. Vi knuffades ut genom ambassadens bakdörr och tumlade ut i trädgården, medan tårarna strömmade och den fräna lukten från tårgasen och förbrukad ammunition höll på att kväva oss.

Jag har ett livligt minne av detta hysteriska ögonblick. Jag rullade runt och runt i gräset, och min hänförelse blandade sig med glädjesnyftningar. ”Himlen! Himlen! Jag kan se himlen! Gud vare tack!” ropade jag om och om igen. Vi hade alla hållits som gisslan i sex dagar. Mardrömmen var över, men spänningen och stressen hade tagit sin tribut.

Ja, jag tackade Gud för att jag fortfarande var vid liv, men nu, mer än fyra år senare, har jag ännu större orsak att tacka honom. Låt mig förklara varför.

Tagen som gisslan!

Jag heter Ali Asghar Tabatabai. Jag anses härstamma från profeten Muhammed i rakt nedstigande led genom både min fars och min mors släktlinje, och mitt namn Tabatabai ger belägg för detta.

Jag kom till London år 1980 genom ett stipendium för att genomgå en bankkurs. När jag på morgonen onsdagen den 30 april sprang för att hinna med tåget, visste jag att jag hade en stressig dag framför mig. Om jag inte hade haft så bråttom, utan i stället hade väntat några minuter på nästa tåg, så skulle jag ha sluppit de dramatiska upplevelser som skulle komma. Men hur skulle man ha kunnat veta det?

Först gjorde jag ett besök vid den iranska ambassaden för att hämta några kartor till en föreläsning, som jag skulle hålla på banken. Jag hade inte mer än satt mig ner för att vänta några ögonblick på dem, förrän jag hörde bråk från ambassadens ingång. Så rusade sex maskerade beväpnade män in och befallde oss alla att gå en trappa upp. Inom några minuter hölls 26 personer, däribland den poliskonstapel som hade haft vakttjänstgöring, som gisslan. Alltsammans hände så otroligt snabbt.

Jag hade aldrig varit aktivt intresserad av politik, och även om jag var uppriktig i min tro, så hade jag inte någon djupare religiös övertygelse. Det som egentligen intresserade mig var min familj och mitt arbete. Det var roligt att arbeta i Londons bankvärld, och allteftersom jag studerade verkade tillvaron förbättras för mig. Föga anade jag då att allt det jag representerade snart skulle komma att sättas på prov.

Medan polisen omringade och spärrade av byggnaden fick vi reda på en del om de män som höll oss i fångenskap. De talade om för oss att de hade tagit över ambassaden för att rikta uppmärksamheten på problem i sitt hemland och att de skulle döda oss alla följande dag vid middagstid, om de krav de ställde inte uppfylldes.

Att leva med döden — men varför?

Efter den första dagen blev det uppenbart att polismyndigheterna sökte vinna tid och att de inte utan vidare skulle gå med på revolvermännens krav. Spänningen steg oerhört. Vi försökte alla under den här tiden att hålla humöret uppe. Jag hade fått namnet ”Bank-Ali”, och för att lätta upp stämningen gjorde jag mitt bästa för att roa mina medfångar. Ibland löste jag in låtsaschecker eller hittade på gåtor som gisslan skulle lösa. Detta hjälpte till att fördriva tiden, men den gick fortfarande långsamt, och det fanns egentligen ingenting vi kunde göra åt det.

Allteftersom revolvermännens frustrering växte, blev det alltmer uppenbart att allas våra liv svävade i stor fara. De hotade ständigt med att döda oss allesammans, och väpnade till tänderna som de var så var det av allt att döma inte något tomt hot. Spänningen blev outhärdlig. Så gott som varje timme brast någon av fångarna i gråt — det var fruktansvärt enerverande. Eftersom jag talade flytande engelska, kunde jag ofta medla, och detta avledde mina tankar. Men en dag öppnade jag mitt pass, och inuti det såg jag fotografierna av min kära hustru och mina barn. Också jag brast i gråt. Skulle jag någonsin få återse dem? Hur skulle min hustru klara av livet i ett främmande land? Skulle min lille son, precis som jag, förlora sin far vid sådan tidig ålder? Jag ville inte dö — det fanns så mycket att leva för!

När jag började skriva ut mitt testamente, försökte jag resonera med revolvermännens ledare. ”Vad händer om ni dödar oss alla?” frågade jag. ”Våra barn kommer att döda era barn, därför att ni har dödat oss och vi är oskyldiga!” ”Det är djungelns lag”, svarade han kort. Jag sade: ”Jag är bara en bankman. Jag har ingenting med politik att göra, och jag vill inte dö av politiska skäl.” ”Sluta upp att tigga om ditt liv!” skrek en av diplomaterna i gisslan till mig. Jag svarade: ”Jag tigger inte. Ni är diplomater. Ni har höga löner för att arbeta i det här landet och för att ta risker. Det har inte jag, och jag vill inte dö för någonting som jag inte tror på.” Jag hade sagt min mening.

När människor är i verklig knipa, händer det att de börjar be innerligt. Många av mina medfångar bad regelbundet och hörbart, och man hörde ofta ordet Allah, både natt och dag. Jag kanske bör förklara att Allah är det arabiska ordet för ”Gud”. På mitt språk, persiska, använder vi det motsvarande ordet ”Khuddah” för ”Gud”, Skaparen. Jag bad till Khuddah många gånger, men jag hade en känsla av att mina böner inte skulle tas emot, eftersom jag inte kunde tvätta mig som jag hade fått lära mig att man skulle göra innan man bad.

Mina tankar var så virriga. Jag kunde inte fatta varför Khuddah hade tillåtit allt detta hemska att hända. Jag hade ju alltid försökt att göra mitt bästa. Vad slags Gud var han som tillät att jag skulle dödas, vilket jag var övertygad om att jag skulle komma att bli? Men jag måste dock medge att jag hade levt ett njutningslystet liv, bara behagat mig själv. Vad hade jag egentligen gjort för Khuddah? Vad vet jag egentligen om honom? frågade jag mig själv.

Det var i en av dessa stunder som jag gav ett löfte till Khuddah att om mitt liv, för min familjs skull, på något sätt kunde skonas, så skulle jag verkligen försöka finna honom och tjäna honom under återstoden av mitt liv, och jag menade verkligen vad jag sade.

”Jag kommer säkert att dö!”

Dagarna släpade sig fram. Slutligen dödade revolvermännen i sin desperation brutalt den första av gisslan och släpade ut liket genom ambassadens entrédörr. Ironiskt nog var det den diplomat som hade sagt till mig att jag skulle sluta upp att tigga om mitt liv. Terroristerna meddelade att om deras krav fortfarande ignorerades, så skulle de döda resten av oss med 45 minuters intervaller! Så snart som detta blev känt slog SAS till — strax efter klockan sju på kvällen den sjätte dagen. Deras snabba aktion bevittnades på TV-skärmar över hela världen.

Inne på ambassaden bröt ett förfärligt oväsen ut. Luften fylldes av ljudet av fönsterrutor som krossades, tårgasbomber som exploderade och smattret från maskingevär. Tre av terroristerna störtade omedelbart in i vårt fängelserum och började inom några ögonblick att utan åtskillnad skjuta på oss, medan vi låg hopkrupna på golvet. Min omedelbara reaktion var: ”Jag kommer säkert att dö!”

Jag såg hur revolvermannen vände sig mot mig. Han höjde sin pistol och sköt. Jag varken hörde eller kände någonting, men inom några sekunder var mina kläder täckta med blod. Jag grep efter min kavaj i ett ömkligt försök att skydda mig. Han siktade igen och avlossade ett andra och ett tredje skott direkt mot mig — men till min stora förvåning dödades jag inte. Hur kunde det komma sig?

Som jag redan har berättat, så befriades vi efter en kort och häftig strid och fördes i ilfart till sjukhus. När läkarna såg det tillstånd jag befann mig i, trodde de alla att jag hade blivit allvarligt sårad. Men en ingående undersökning avslöjade ingenting alls — utom en kula (antagligen det andra skottet) som på ett oförklarligt sätt hade lindats in i min skjorta och som bara hade bränt mig på ryggen. Men varifrån kom då allt blodet? Jag kom senare underfund med att det vid första skottet hade sprutat från den av gisslan som låg närmast intill mig. Hur var det då med det tredje skottet? När poliserna kom tillbaka till ambassaden, fann de resterna av min kavaj och ett mycket skadat 50-pencemynt i en av fickorna. Det hade räddat mitt liv. Inte så konstigt att jag kallas för mysteriemannen i polisens handlingar. Hur kunde någon överleva tre skott riktade rakt mot målet, som jag hade gjort? Jag tänkte: ”Det måste vara tack vare Khuddah!”

Jag uppfyller mitt löfte

Jag återförenades med min kärleksfulla familj, och vi beslöt oss för att stanna kvar i England. Men jag upplevde gång på gång den mardröm som min svåra pärs hade inneburit för mig. Det var oerhört svårt att bli återställd, men jag var så tacksam över att vara vid liv! Hur var det då med mitt löfte till Khuddah? Jag visste att jag måste göra någonting — men vad? Jag hade ingen aning.

Min hustru, Shirin, hade utan att jag visste om det under några månader regelbundet skaffat exemplar av Vakttornet och Vakna!, eftersom hon upptäckte att de var till stor hjälp för henne att lära sig engelska. När en medlem av Jehovas vittnens församling på platsen senare kom på besök för att få träffa mig, så lyssnade jag artigt. Jag fann hänvisningarna till bibeln intressanta och kollade dem i en persisk bibel. Men när jag fick veta att Gud, Khuddah, hade ett namn, så var detta någonting nytt! Ja, jag hade ett namn, och jag var stolt över det, men nu kunde jag tydligt se i bibeln att Khuddah hade ett egennamn — Jehova! Genom mina bibelstudier lärde jag mig ivrigt allt jag kunde om honom.

Nu förstod jag! Khuddah var inte bara en Gud som man skulle knäböja för och tillbedja vid vissa bestämda tider på dygnet, utan han var en person, en personlig Gud med ett kärleksfullt uppsåt för mänskligheten. Han var inte en Gud som bara kräver tillbedjan, utan en som bryr sig om var och en av oss personligen — både mig och min familj! Den bild jag hade var fullständig. Jag ville gärna tjäna Jehova!

Från och med då gick allting snabbt, och nu är både min hustru och jag döpta Jehovas vittnen. Den omtanke och generositet som min familj fick erfara, när vi välkomnades in i Jehovas folks världsomfattande sammanslutning, överträffade allt vad man skulle ha kunnat förvänta. Våra nya andliga bröder och systrar gav inte bara av sin tid till att undervisa oss om sanningen i Guds ord, utan de gav oss också rikligt av de materiella ting vi behövde, när vi började bygga upp vårt liv på nytt.

Visst förbleknar minnena allteftersom tiden går, men jag har fortfarande ett livligt minne av den fasansfulla sex dagar långa belägringen. Nu inser jag dock att sådana tragiska händelser snart kommer att för alltid tillhöra det förgångna. Och i Jehovas rättfärdiga nya ordning, som nu är nära förestående, kommer man inte heller att behöva ”komma ihåg ... eller tänka på” sådana här tråkiga minnen. (Jesaja 65:17) Min familj och jag tackar och lovprisar nu tacksamt Jehova för sådana storslagna löften.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 22]

Den omtanke och generositet som min familj fick erfara överträffade allt vad man skulle ha kunnat förvänta

[Bild på sidan 19]

Jag brast i gråt, när jag såg fotografierna av min hustru och mina barn

[Bild på sidan 20]

I sin desperation dödade revolvermännen brutalt den första av gisslan

[Bild på sidan 21]

Ett sådant här 50-pencemynt räddade mitt liv