En tragisk ”helig vecka” i Popayán

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Colombia

FIRANDET, som genomförts varje år i flera hundra år, började på kristenhetens palmsöndag. Tusentals turister hade kommit — till och med från andra länder — för att vara med vid det årliga firandet av den ”heliga veckan” i Popayán i Colombia. I detta första av flera fackeltåg på kvällarna framställde präster, följda av prominenta personer i staden jämte skolbarn, Kristi triumfritt in i Jerusalem för att erbjuda sig som kung. De följande kvällarnas processioner skulle representera andra händelser under de sista dagarna av Kristi liv och händelser i samband med hans död och uppståndelse.

Då stora bildstoder av Jesus, Maria och andra bibliska personer högtidligen bars genom de trånga gatorna, stod stora skaror av människor mol tysta på båda sidor längs den tjugo kvarter långa färdvägen, utmed vilken stadens alla viktiga kyrkor ligger. Då och då fick ”cargueros” (bärarna) stanna och sätta ner de tunga ekskivorna, på vilka bildstoderna var uppmonterade, för att på så sätt låta sina svullna axlar och värkande armar och ryggar vila en stund.

Ingen kunde drömma om att den enormt stora kupolen på den flera hundra år gamla katedralen skulle rasa ihop och falla till marken, då hälften av den ”heliga veckan” gått till ända, och döda omkring 50 morgonpigga gudsdyrkare; inte heller att mer än hundra andra plötsligt skulle dö, då 60 procent av den historiska delen av denna 446 år gamla stad bokstavligen smulades sönder till dammiga ruiner.

Ursprunget till högtiden

Popayán, som ligger inbäddat i en fruktbar dal högt uppe i Anderna i sydvästra Colombia, grundades år 1537. I enlighet med den katolska sedvänjan helgade stadens grundare, Sebastian de Belalcazar, Popayán åt Nuestra Señora del Reposo (Vår vilas Fru) och gjorde henne till ”skyddshelgon”. Från första stund gjordes utsmyckade bilder och beläten av religiösa hjältar, och dessa förvarades i olika tempel och kyrkor. Vid särskilda tillfällen, i synnerhet vid påsken, togs de ut och bars genom gatorna i festliga processioner, där prästerna gick främst och stadens invånare följde efter. Redan år 1558 utvecklade Popayán sina egna fackeltåg och högtidligheter för att fira den ”heliga veckan” och efterliknade de snarlika ceremonier som förekom i Europa under medeltiden.

Då staden växte i storlek och välfärd, ökade antalet kyrkor och kapell liksom också utsmyckningen av dem. Fler bilder och beläten fogades till samlingen — några gjordes där på platsen, andra hämtades från Spanien, Italien och Peru. De högtidligheter och processionen som förekom under den ”heliga veckan” i Popayán, ett viktigt säte för den spanska staten, blev vida berömda. Dess kyrkor, tempel och museer blev skattkammare för dyrbara konstverk. En resa till den pittoreska staden Popayán blev ett måste för 1900-talets besökare i sydvästra Colombia.

”Världens ände!”

Under denna ”heliga vecka” år 1983 gick tisdags- och onsdagskvällens processioner enligt programmet. Den ”heliga torsdagen”, en officiell religiös helgdag i Colombia, grydde och fann några morgonpigga bege sig i väg till katedralen för att fira mässan. Klockan var omkring tio minuter över åtta.

Då hördes ett dovt underjordiskt mullrande, och sedan började jorden gunga otäckt. Skräckslagna människor strömmade ut på gatorna, somliga fortfarande i sina nattkläder. Mullrandet övergick i ett tjut likt ljudet från ett jetplan, samtidigt som skalven och gungningarna hela tiden ökade intensivt. Folk skrek, och många föll på knä och åkallade namnen på sina favorithelgon.

Plötsligt kom flera hårda stötar och ett våldsamt skalv. ”Vi trodde att världens ände hade kommit!” sade någon senare. Kolossala bildstoder av Petrus och Paulus högt uppe på framsidan av katedralen gungade till och störtade sedan ner och krossades på den stenlagda platsen nedanför. De höga välvda kupolerna på katedralen rasade till marken och lämnade bara kvar ett tomt skal av en av de amerikanska kontinenternas äldsta katedraler.

Av de 35 kyrkorna i Popayán rapporterades hälften vara förstörda eller så illa skadade att de måste rivas. På den centrala begravningsplatsen föll några av gravvalvens väggar ut, och kistor slungades ut och bröts sönder, vilket ledde till att de hemska kvarlevorna låg där till allmänt beskådande, en händelse som liknade den som beskrivs i Matteus 27:51, 52. På bara 18 sekunder tycktes 446 år av historia ha nått sitt slut.

Popayán förstört

I Cali, 140 kilometer norr om Popayán, var skalvet svagt den torsdagsmorgonen. Men det dröjde inte länge förrän de skrämmande nyheterna kom om att en stor del av Popayán hade förstörts. Våra tankar gick omedelbart till församlingen med omkring hundra Jehovas vittnen i den staden. Trots att den panamerikanska landsvägen var avstängd för all trafik som inte hade officiell behörighet, lyckades två bilpatruller med vittnen, varav två var läkare och en väg- och vattenbyggnadsingenjör — utrustade med förbandsmaterial och krukor med vatten — ta sig förbi vägspärrarna och hindren på vägen och komma fram till Popayán.

Ödeläggelsen påminde om en stad som utplånats av en serie bombraider under andra världskriget. Byggnader lutade helt vansinnigt, som om de hölls uppe av en osynlig hand. Somliga hus såg ut som dockskåp fastän i full skala. Väggarna på framsidan av husen hade rasat ut och låg krossade på marken och lämnade därmed interiören öppen till allmänt beskådande. Befolkningen i staden grävde i ruinerna och bland spillrorna på gatorna för att om möjligt finna några överlevande eller några av familjens ägodelar. Hundratals människor satt som bedövade utanför sina hus mitt ibland sina inventarier som de hade lyckats rädda.

Synerna på begravningsplatsen var hjärtslitande. En liten pojke på åtta år hade på något sätt fört med sig kistor med sin mor, sin far och sina två bröder i för att begrava dem. Hundratals människor arbetade febrilt med att återigen begrava de döda som kastats ut ur sina gravar under jordbävningen och att betjäna de överlevande som kom med dem som nyss dött — somliga till och med i plastsäckar — för att begrava dem. Liklukten var outhärdlig!

Vittnen räddade

En liten grupp vittnen hade samlats i Rikets sal. På mindre än två timmar efter jordbävningen hade de kontaktat församlingens alla medlemmar och de intresserade. Alla var vid liv och i de flesta fall oskadda. En liten flicka satt vid frukostbordet, när jordbävningen bröt ut. Hon föll framlänges och ner under bordet, som om någon hade knuffat ner henne, just då tegelväggen bakom henne föll ner på bordet och golvet runt omkring. Tegelväggen på ett grannhus hade fallit ner över taket på Rikets sal och rasat igenom takpannorna ner på golvet innanför. Några vittnens hus skadades svårt, och några få förstördes helt.

Gåvor kom från vittnen från alla delar av landet och också från vittnen utanför Colombias gränser till hjälp för deras medvittnen. Mat och byggnadsmaterial inköptes och fraktades med lastbil till Popayán. Grupper av vittnen från Cali kom varje veckohelg under mer än två månaders tid för att under många och långa timmar hjälpa till med rivnings- och uppbyggnadsarbetet åt sina bröder som var i nöd.

En vecka efter jordbävningen höll Jehovas vittnen en av sina två årliga kretssammankomster i Cali, och de närvarande applåderade spontant då det pålystes att hela församlingen, mer än hundra av deras bröder och systrar, just hade anlänt från Popayán för att vara med vid sammankomsten. Med glädje bidrog de närvarande till abonnerandet av bussar som skulle transportera församlingsmedlemmarna hem igen på söndagskvällen efter programmets slut.

Något annat att berätta

Tidningarna brukade alltid framhålla det högtidliga och fromma i det årliga firandet av den ”heliga veckan” i Popayán, men den här gången hade befolkningen i staden någonting helt annat att berätta. När en reporter intervjuade 30 personer efter jordbävningen, sade 25 av dem rent ut att katastrofen var ett straff från Gud. Av 20 äldre människor svarade 19 utan att tveka att förstöringen av staden var Guds straff för det utsvävande liv som förs under den ”heliga veckan”. ”Vi förtjänade det”, sade de. ”Det är som en stor karneval med processionerna som det förnämsta skådespelet. Och efteråt dricker sig många av bärarna berusade.”

Som en av tidningarna i Bogotá, El Tiempo, framhöll hade det i hög grad förts ett utsvävande liv där. Mer än ett hundra prostituerade hade rest till Popayán för att vara med vid firandet, lockade av den stora tillströmningen av de 10.000 turister som brukar komma för att se de berömda processionerna. Och nattklubbar och barer var öppna hela nätterna under firandet av den ”heliga veckan”.

Det var förutsagt att det skulle ske jordbävningar under denna tid i människans historia, men inte som ett straff från Gud. De utgör i stället ett av tecknen på att vi har nått fram till avslutningen på den nuvarande världsvida tingens ordning och på att Gud inom kort skall ta bort all ondska och sorg och införa en ny tingens ordning över hela jorden. Jehovas vittnen i Popayán har ända fram till nu varit, och är fortfarande, verksamma med att hjälpa sina medmänniskor att lära känna och förstå detta hopp. — Matteus 24:3, 7, 14; Uppenbarelseboken 21:1—5.

[Bild på sidan 16]

De höga välvda kupolerna på katedralen rasade till marken och lämnade bara kvar ett tomt skal