En vandrare från världsrymden återvänder

Halleys komet — till ära för Gud

AV ALLA de storslagna ting som Gud har skapat i den stjärnbeströdda världsrymden är en stor komet, vars svans majestätiskt sveper över himlavalvet, det som anses vara det mest praktfulla. Det är inte många människor i våra dagar som minns den praktfulla synen av Halleys komet år 1910, men tre generationer har sedan dess hört talas om dess ryktbarhet, och många har hoppats att de skall få uppleva dess återkomst.

Nu, 75 år senare, är Halleys komet, eller komet Halley som den egentligen heter, tidsenligt på väg tillbaka igen. Astronomer har redan observerat den. Första gången de identifierade den var på ett fotografi som togs för tre år sedan med hjälp av det jättelika teleskopet på Mount Palomar. De kommer att göra noggranna observationer allteftersom den närmar sig och kommer in i en bana där vi alla kan se den.

Komet Halley kommer denna gång att få ett välkomnande som helt skiljer sig från det den fått vid tidigare besök. Tekniska framsteg, som man inte ens kunde drömma om år 1910, gör det möjligt att sända kameror och instrument ut i rymden för att möta komet Halley. Redan i december förra året sändes två ryska rymdsonder upp, och i juli sköt man upp två andra, en från Europa och en från Japan, vilkas banor kommer att korsa Halleys i april nästa år. På detta sätt hoppas vetenskapsmännen kunna stifta närmare bekantskap med detta imponerande, men föga förstådda, underverk i himlarymden.

Vi bör emellertid inte förvänta att komet Halleys framträdande denna gång skall vara lika imponerande som det var 1910. Vissa astronomer säger till och med att detta framträdande kan komma att bli den största besvikelsen på 2.000 år. Varför skiljer sig det ena framträdandet från det andra? Det beror huvudsakligen på var i sin bana jorden befinner sig när kometen passerar. Ju närmare vi är, desto bättre kommer vi naturligtvis att se kometen. Det förhåller sig också så att ju större vinkeln är mellan kometen och solen, desto längre kommer den att synas på natthimlen. Den här gången råkar det vara så att den 9 februari 1986, då kometen passerar perihelium, den punkt i dess bana som ligger närmast solen, och är som mest imponerande, kommer jorden att befinna sig på nästan exakt motsatt sida av solen. Detta innebär att avståndet kommer att vara maximalt stort, nära 240 millioner kilometer, och att kometen då kommer att befinna sig precis bakom solen! Det är sämsta möjliga utgångsläge.

Men kometen kommer att befinna sig innanför jordens omloppsbana i flera månader och passera på närmare håll både före och efter perihelium. På väg in mot jorden kommer kometen att vara i en bra position för dem som bor på norra halvklotet, men då kommer den inte att vara särskilt ljusstark. Den kommer att ha större ljusstyrka och passera närmare jorden, när den är på väg ut. Den kommer då att framträda klart på södra hemisfären men kommer inte att vara så lätt att observera på norra halvklotet.

Varför är komet Halley mest berömd?

Är inte denna komet bara en av många som har prytt himlavalvet under årens lopp? Kometer är egentligen inte sällsynta. Det finns vanligtvis åtminstone en eller två på himlen vid vilken som helst given tidpunkt, och under ett år kan man se minst ett dussin kometer. Men de flesta av dessa befinner sig långt borta, synliga endast med hjälp av teleskop, och de ser ut som svaga, något suddiga, stjärnor. Bara någon enstaka komet kommer tillräckligt nära för att kunna observeras med blotta ögat. Det är mycket sällan en verkligt praktfull komet framträder, en vars långa, genomskinliga svans behagfullt sträcker sig över hela himlen. Under 1800-talet uppträdde ett halvt dussin sådana kometer som i fråga om ljusstyrka kunde mäta sig med komet Halley eller överträffade den.

Men när människor i allmänhet hör ordet ”komet”, kommer de omedelbart att tänka på namnet Halley. Varför? Denna komets framträdande år 1910 var verkligen det mest imponerande under hela vårt århundrade. Man har iakttagit några få ljusstarka kometer sedan dess, men ingen har varit lika praktfull som komet Halley.

Dess unika berömmelse beror emellertid inte bara på dess glans, utan också på det faktum att den var den första komet som blev känd för att vara en periodisk besökare, en som återvänder med jämna mellanrum. Det var Edmond Halley, en engelsk astronom, som kom att göra denna överraskande upptäckt. Halley var kollega till Isaac Newton, och han använde sig av Newtons nya teorier om gravitationen och planeternas elliptiska omloppsbanor för att beräkna de kometers banor som tidigare observerats. Halley lade märke till att omloppsbanorna för två historiska kometer, som iakttagits åren 1531 och 1607, och en tredje som han själv hade sett år 1682, var nära nog identiska. Var detta bara ett sammanträffande? Nej, hans hypotes var att det rörde sig om samma komet, som återvände ungefär vart 75:e år. Han beräknade att kometen skulle komma tillbaka år 1758.

Halley själv levde inte länge nog för att se den komma — han dog år 1742 vid 86 års ålder — men hans förutsägelse slog in, och kometen framträdde på världsscenen år 1758. Den observerades för första gången av en tysk bonde i december 1758, och periheliepassagen inträffade i mars 1759. Den fick genast namnet Halleys komet, och så har den kallats ända till denna dag.

Det var nu bevisat att komet Halley var en verklig medlem av vårt solsystem. Var det möjligt att den kunde identifieras med andra kometer som tidigare observerats? Ett så framträdande objekt på himlen skulle säkert inte ha undgått uppmärksamhet vid tidigare besök. Halley själv konstaterade att den komet som observerades år 1456 måste ha varit densamma. Forskare som plöjt igenom historiska dokument har funnit att kometen har iakttagits vid vart och ett av de 23 föregående kretsloppen, så långt tillbaka som år 240 f.v.t., då den observerades av kinesiska astronomer. Det kommande framträdandet kommer således att bli det 30:e i en obruten serie observationer, som gjorts med 75 till 78 års mellanrum i mer än 2.000 år.

En vandrare i solsystemet

Komet Halleys bana sträcker sig långt ut i världsrymden. Den är inte alls cirkelrund, utan har formen av en långsträckt ellips. Den sträcker sig över alla planeters omloppsbana från Venus till Neptunus. I perihelium är avståndet från solen endast 77.000.000 kilometer, men som mest är avståndet mer än 5 milliarder kilometer.

När kometen befinner sig på ungefär samma avstånd som Jupiter kan den observeras med hjälp av teleskop, och när den har passerat Mars’ omloppsbana, blir den synlig för blotta ögat. Ungefär vid denna tidpunkt börjar svansen att bildas. Den blir större och större allteftersom kometen närmar sig solen. Den pekar alltid i riktning från solen, på grund av solvinden och strålningstrycket från solen.

Tips för kometjägare

När kan du förvänta dig att få se kometen, och var skall du söka efter den? Huruvida du kan se den och hur ljusstark den kommer att bli beror på många faktorer. Man ser den lättast strax före gryningen eller strax efter mörkrets inbrott, när den inte är alltför nära solen. En mörk himmel är en viktig faktor. Ljuset från en stad försvårar observationerna. Kan du, på den plats där du bor, se Vintergatan tydligt en klar natt? Om inte, försök då att hitta en plats där du kan det, om du vill se kometen så bra som möjligt.

Starkt månsken dämpar det bleka ljuset från kometen. Det är därför lättast att se den när månen befinner sig nedanför horisonten eller i en fas i närheten av nymånen. Kometen bör också befinna sig så högt på himlen att den inte skyms av dis och dammpartiklar. Dess höjd är beroende av på vilken latitud du befinner dig, norr eller söder om ekvatorn. Slutligen, hur kommer vädret att bli? En molntäckt himmel kommer att gäcka dina bästa planer.

När bör du, med tanke på allt detta, planera att titta på den? I december kommer man att kunna se kometen med blotta ögat. Den kommer att vara lättare att upptäcka på norra halvklotet. Den kommer att vara synlig på kvällshimlen, högt över sydvästhorisonten. När fullmånen har försvunnit den första december, kommer himlen att vara mörk i två veckor. Vänta dig inte någon strålande uppenbarelse i detta skede. Försök hitta ett svagt, suddigt ljus som rör sig västerut från natt till natt.

I slutet av december kommer fullmånen att vara borta igen. Kometen kommer då att vara ljusstarkare, och svansen bör vara synlig, men den kommer att befinna sig närmare västhorisonten. Under senare delen av januari kommer den att försvinna ner i skymningsljuset och förloras ur sikte på sin väg mot solen.

Har du en kikare?

En kikare kommer i hög grad att förbättra din möjlighet att upptäcka och uppskatta kometen, i synnerhet när den närmar sig perihelium. För den som inte är specialist är en kikare bättre än ett teleskop, på grund av att den har större synfält. Med hjälp av en kikare kanske du också kan få syn på kometen innan den blir synlig för blotta ögat. Du måste naturligtvis veta var du skall söka. Ett bra tillfälle att upptäcka den är den 15 till 17 november, då den kommer att passera strax söder om den berömda stjärnhopen Plejaderna.a Allra närmast är den den 16, tillräckligt nära för att med hjälp av kikaren kunna ses i samma synfält som Plejaderna. Leta efter en suddig stjärna, och lägg märke till dess läge i förhållande till andra stjärnor i närheten. Titta sedan igen efter en eller två timmar och se om den har rört sig västerut. Om den har det, vet du att du har upptäckt den länge väntade komet Halley.

Efter perihelium kommer komet Halley att uppnå sin största längd och ljusstyrka i början av april. Men dessförinnan, i mars, kan man få se den stiga upp, med svansen först, strax före soluppgången. För betraktare i nordliga länder, Japan, Förenta staterna och Europa, kommer den, sorgligt nog, att befinna sig långt ner på söderhimlen. Men iakttagare i Sydamerika, södra Afrika och Australien kommer att se den mycket bra. Första veckan i april bör komet Halley vara som vackrast, högt uppe på himlen, med svansen utsträckt i en vid båge över zenit. Månen kommer då att vara i sista kvarteret, och allteftersom månskäran avtar fram till nymånen den nionde, kommer den allt mörkare himlen att utgöra en utmärkt bakgrund för att beundra vår besökare från världsrymden i all dess glans.

Vad är orsaken till kometens beteende?

Det stora intresse som detta fenomen på himlavalvet väcker ger naturligtvis upphov åt många frågor beträffande detta mystiska objekt, som i så hög grad skiljer sig från stjärnorna och planeterna. Vad är en komet? Var kommer den ifrån? Hur ser den ut på nära håll? Vad består svansen av? Varför genomgår den sådana anmärkningsvärda förändringar när den närmar sig solen och sedan avlägsnar sig igen?

Dessa frågor har fascinerat många generationer av astronomer, men ännu i våra dagar är svaren på dessa frågor synnerligen osäkra och spekulativa. När en komet kommer så nära att vi, med teleskopets hjälp, skulle kunna hoppas få se några detaljerade drag, sveper den in sitt huvud (kärna) i ett diffust moln (koma), så att allt vi kan se är en suddig dimboll. När ljuset från koman analyseras i ett spektroskop, får vi reda på några av dess beståndsdelar: vattenånga, ammoniak, metan och cyan. Man finner också partiklar av vanliga metaller: järn, nickel, mangan, kalcium, magnesium, natrium osv. På grund av strålningstrycket från solen slungas dessa partiklar ut från koman och bildar svansen. Svansen, såväl som koman, lyser både genom fluorescens och genom reflektion av solens ljus.

Kometer är oerhört stora. Koman är ofta större än planeterna, ibland till och med lika stor som solen. Kometernas svansar är tiotals millioner kilometer långa; somliga har varit över 150 millioner kilometer, lika långa som avståndet mellan jorden och solen. Den solida kärnan är emellertid förhållandevis liten. Den är troligtvis bara några få kilometer i diameter.

I överensstämmelse med den lilla kärnan är hela kometens massa och densitet oerhört mycket mindre än jordens. Kometens svans, som är så stor att den ser ut att uppfylla hela himlavalvet, har så liten täthet att stjärnorna lyser rätt igenom den. Den är mer förtunnad än det bästa vakuum som människan kan skapa. Insikten om detta har skingrat tidigare farhågor för att det skulle vara farligt för jorden att passera genom en kometsvans. En sådan fruktan spred sig vid komet Halleys senaste besök. Människor greps av panik vid tanken på att gaserna i svansen skulle förgifta atmosfären och sökte olika sätt att skydda sig inför den ödesmättade dagen, den 18 maj 1910. Men kometens svans svepte rakt över jorden utan den ringaste märkbara effekt.

Kometernas födelse och död

Tidigare trodde man att kometer var besökare som förirrat sig hit från andra solsystem. Någon enstaka gång råkade någon komma tillräckligt nära en stor planet, som till exempel Jupiter, för att dras in i en sluten elliptisk bana i vårt solsystem. Mer sentida forskning tycks ge vid handen att kometerna på grund av gravitationen är bundna till solen i likhet med andra himlakroppar i vårt solsystem. Ibland händer det att kometer slungas in i en hyperbolisk, eller öppen, bana, och dessa lämnar vårt solsystem för alltid.

Enligt den nu gängse teorin om kometernas natur liknas kärnan vid en ”smutsig snöboll”, bestående av is (av vatten), metan och ammoniak, blandat med fasta partiklar av metalliska grundämnen. Vartefter kometen närmar sig solen, börjar den förångas och släpper ut gaser och stoftpartiklar, som bildar den molnliknande koman. När den kommer närmare solen, slungas dessa gaser och stoftpartiklar, på grund av solvinden och strålningen från solen, ut från koman och bildar svansen.

Denna gång komet Halley passerar hoppas astronomerna få reda på hur korrekt denna bild är. Med hjälp av rymdsonder som placeras i närheten av kometen kommer de att kunna göra mätningar och ta bilder på nära håll. På detta sätt hoppas de kunna klara upp några av mysterierna kring kometer.

Kometer är inte eviga. De är inte ens särskilt punktliga. Kometens omloppstid är underkastad förändringar på grund av störningar från planeter i närheten av dess bana. Om kometen stryker för nära, kan den till och med slungas ut från vårt solsystem för att aldrig mer återvända, som avsiktligt skedde med de båda rymdfarkosterna Voyager. En periodisk komet åldras också. Varje gång den passerar solen, ger den ifrån sig en del av sin massa för att bilda koman och svansen. Vissa kortperiodiska kometer har försvunnit efter ett antal omlopp, och det enda som har återstått har varit en svärm av meteorer. Komet Halley är tillräckligt stor för att ha överlevt tiotals omlopp utan märkbar förlust av glans, men till slut måste även den försvinna.

Kometerna lovprisar sin skapare

När du ser Halleys komet, tänk då på den nittonde psalmen i bibeln. Ja, denna komet är i sanning ett av himlarymdens under, som med sin strålande glans i tysthet förtäljer Guds ära, utan tal eller ord.

[Fotnoter]

[Diagram på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Komet Halleys elliptiska bana

Neptunus’ bana

Uranus’ bana

Saturnus’ bana

[Diagram]

Det vita fältet visar den del av kometens bana som är synlig från jorden

Jupiters bana

Mars’ bana

Jordens bana

Solen

Perihelium