Varifrån kommer stjärnfallen?
”Å, TITTA! Där faller en till!” ”Var? Var?” Har du någon gång sagt så medan du spanat mot natthimlen för att få se ett stjärnfall? Kanske tyckte du, första gången som du såg ett sådant ljusspår avteckna sig mot stjärnhimlen, att det såg ut som om en av stjärnorna plötsligt skjutits i väg över himlen. Men egentligen är ”stjärnfall” eller ”stjärnskott” helt felaktiga benämningar. De kan falla eller skjuta i väg som en projektil över natthimlen, men de är absolut inga stjärnor.
Astronomerna kallar dem meteorer. En medelstor stjärna skulle kunna rymma en miljon planeter av jordens storlek, men vår planet fångar upp miljontals meteorer. Vad är meteorer, och varifrån kommer de?
Meteorerna har stora likheter med kometer. Den berömda Halleys komet svepte förbi jorden år 1986 på sin 76 år långa färd runt solen i en utdragen elliptisk bana. Eftersom kometer, så vitt man kan se, till största delen består av is och stoftpartiklar, har de kallats ”smutsiga snöbollar”. När en komet närmar sig solen, uppvärms dess yta, och stoftpartiklar och gas avges. Strålningstrycket från solljuset pressar ut de fasta partiklarna i en lysande svans av stoft. Kometen lämnar i sitt spår ett smutsigt stråk av stoftpartiklar. Sådana partiklar benämns meteoroider medan de fortfarande är i rymden. Det mesta av kometstoftets partiklar är så små att de aldrig kan bli synliga som meteorer. Men en mindre andel har storleken av ett sandkorn, och några få kan vara i storlek som småsten.
Ibland korsar en komets omloppsbana jordens bana. Det medför att jorden träffar på samma stoftmoln varje gång den plöjer fram genom kometens bana. När detta äger rum dyker de små meteoroiderna in i jordatmosfären med en hastighet av upp till omkring 70 km/sekund. När de faller hettas de större upp och brinner och bildar de vitglödande strimmor på himlen som kallas meteorer.
När jorden korsar en kometbana tycks meteorerna skjuta ut i alla riktningar från en viss punkt på himlen, som benämns radianten. Från sådana radianter faller meteorskurar vid regelbundna tider varje år. Välkänd är Perseidsvärmen, som fått sitt namn av att dess radiant befinner sig i stjärnbilden Perseus. När Perseiderna når sitt maximum omkring den 12 och 13 augusti varje år, utgör de ett fascinerande skådespel. Det kan falla mer än 60 meteorer i timmen.
Omkring den 21 oktober kan man se Orionidsvärmen (i stjärnbilden Orion), som liksom den tidigare Aquaridsvärmen (i stjärnbilden Vattumannen) sägs utgöras av meteoroider från Halleys komet. Enligt tidskriften Astronomy beräknar vetenskapsmän att Halleys komet ”kan göra 100.000 kretslopp innan den har förlorat all materia”. Om antagandet är riktigt kommer Halleys komet att regelbundet återkomma till jordens närhet under de kommande 7.600.000 åren! Och även sedan den har försvunnit kommer utan tvivel dess stoftmoln i oöverskådliga tider att synas som stjärnfall för jordens invånare. Många av de meteorer som vi nu ser kommer uppenbarligen från kometer som har försvunnit för länge sedan.
Man beräknar att i atmosfären runt hela vår jord förekommer det omkring 200 miljoner synliga meteorer varje dygn. Och vad de mer spektakulära meteorsvärmarna beträffar, så uppträder de alltid igen nästa år — och nästa, i miljoner år framåt.