Bruket att ge julklappar — en tid av glädje eller av förstämning?

FÖLJANDE brev adresserat till jultomten är typiskt för de många önskelistor som barn skriver och ger till föräldrar och lärare under förespegling att dessa listor vederbörligen kommer att postas och skickas till Nordpolen:

”Kära jultomten!

Hur mår du? Jag mår bra. Jag hoppas att du får en trevlig jul. Jag hoppas att du har massor av fina leksaker, för det finns massor av saker som jag önskar mig. Först skulle jag vilja ha en lillebror. Pappa säger att ni inte har bebisar vid Nordpolen, så du kan ge mig en valp i stället. Jag önskar mig en hagelbössa, en kulspruta, en tioväxlad cykel och en bandspelare. Det här kommer förresten att bli det sista brevet som jag skriver till dig, eftersom jag inte kommer att tro på tomten nästa år. Men i år tror jag på tomten.”

Känner du igen det här brevet? Låter det bekant? Påminner det kanske om något som du skrev när du var barn? I vissa länder får postkontoren varje år ta emot miljontals sådana brev som förhoppningsfulla barn skrivit och adresserat till denne mytiske förmedlare av gåvor som de så tillgivet kallar ”jultomten”.

Det är få som ber hövligt, och ännu färre skriver ”tack”. Somliga spelar på känslosträngarna, andra visar prov på habegär. Ju yngre barnen är, desto mindre önskar de sig. Ju äldre barnen är, desto fler presenter krävs det för att tillfredsställa dem, och följden blir att de väntar sig finare och mer påkostade presenter för varje år.

Det finns leksaker för varje period i barnets liv. Det finns leksaker som är lärorika, sådana som prövar olika färdigheter, sådana som inriktar tankarna på våld. Det finns leksaker som tål hårda törnar och sådana som går sönder efter några dagars användning. Det finns säkra leksaker och leksaker som är så farliga att myndigheterna kämpar för att få bort dem från marknaden. Det finns leksaker som tycks vara demoninspirerade i sin utformning — bollar med groteska ansikten som är så hemska att de kan ge mardrömmar; ändå var de förra årets bästsäljare, trots föräldrarnas protester. Mer än två månader i förväg börjar man rikta in barnens tankar på julen. Glädjen över att ge och få anses då genomsyra luften.

Förstämningen inträder

Men tyvärr, efter några dagar är spänningen borta. Barnet har pressat ut sista droppen av glädje över sina presenter, vare sig de var många eller få. Verkligheten har inte motsvarat förväntningarna. Det börjar bli långtråkigt. Allt julpynt och alla julklappar blev inte det universalmedel som barnet väntade sig. Barnpsykologen dr Nancy Hayes säger att jultiden ”är den period som har det högsta antalet depressioner och självmord bland barn”. Hon framhåller att många ungdomar blir deprimerade när julen inte ger den ”magiska lösningen på problemen”. Tänk också vilken besvikelse det måste vara att få reda på att jultomten bara är en myt, att deras föräldrar gjorde stora ansträngningar för att vidmakthålla en lögn.

Redan från späda år får barnen således lära sig att i ord och skrift kräva och förvänta gåvor vid julen — och detta är inte begränsat till barn. Även vuxna emellan mäts ibland vänskapen efter värdet på de gåvor som utbytts. Om någon har gett en gåva som var dyrbarare än den han erhållit, frestas ofta vänskapsbanden till bristningsgränsen. Förmodligen finns det ingen annan tid på året då uttrycket ”Det är omtanken som räknas” betyder så lite.

Kreditkort utnyttjas till gränsen för sin köpkraft. Checker skrivs ut så att bankkonton överskrids. Shoppingronder i affärer som myllrar av julklappsköpare frestar på nerverna. Åsynen av rivande och slitande personer som bokstavligt talat slåss om varor som håller på att ta slut kan få den tappraste att ta till reträtten. Värkande fötter, plus bryderiet om vad man skall köpa, gör denna midvinterrit till ett nervpåfrestande eldprov. Detta kräver sin tribut av julklappsköparna.

En försäljare sade: ”Man ser folk rusa omkring för att få tag på en present till den och den, och de är verkligen griniga. Människor ger inte presenter med glädje.” Är det då så underligt att en präst kallade julen ”den årliga säsongen för depressioner och neuroser”?

Något som ytterligare bidrar till missräkningen är att många gåvor köps och ges av tvång, ofta med själviska motiv. En professor i sociologi sade: ”Givaren har inte bara bekymret att försöka gissa sig till vad mottagaren skulle vilja ha, utan därtill också bekymret att framställa en passande bild av sig själv.”

Vilken är den jäktigaste dagen under denna helg? Ofta första vardagen efter jul. Då är affärerna fyllda till bristningsgränsen med människor som vill byta sina presenter, ofta mot kontanter. Men om de hade fått kontanter i julklapp, skulle de ha betraktat detta som en opassande gåva och tagit illa upp. Följaktligen har alltsammans ofta varit förgäves — de frustrerade känslorna, de pressade nerverna, de trötta benen, de sura och griniga köerna, letandet bland bokstavligt talat hundratals varor, inslagningen i vackra paket med julpapper och rosetter. Så många julklappar och ändå så lite uppskattning!

För många människor är julen inte en högtid av glädje och munterhet.

Att ge vid alla tider på året

Men vilken glädje är det inte när familjer kommer tillsammans och kan njuta av ett kärleksfullt umgänge med varandra! Att ge gåvor kan också vara ett uttryck för uppriktig kärlek. Jesus själv uppmuntrade de kristna att ”ta för vana att ge”. Och hur många kristna eller icke-kristna har inte ofta citerat Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få”? (Lukas 6:38; Apostlagärningarna 20:35) Man behöver sannerligen inte vänta till någon speciell årstid för att ge varandra gåvor. Men det finns ytterligare ett skäl till att man kan ifrågasätta bruket att ge varandra julklappar.

Det verkliga problemet med julfirandet är att det är grundat på en lögn. Denna högtid sägs representera Jesu födelsedag. Men hur kan detta vara möjligt, när bibeln inte anger något datum för hans födelse? I själva verket har datum för juldagen valts för att sammanfalla med solens ”återfödelse” — en ritual förbunden med soldyrkan.

I sin bok The Story of Christmas skriver Michael Harrison: ”Först och främst måste det framhållas att det, trots otaliga forskares ansträngningar, ännu inte har blivit bevisat vilken dag ... Kristus föddes.” Bibeln anger bara hans dödsdag, och det är endast detta datum som Jesus befallde sina efterföljare, de sanna kristna, att fira. Det är därför inte förvånande att uppslagsverket The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge påpekar: ”Det finns inget historiskt vittnesbörd om att Herrens födelsedag firades under den apostoliska eller den första efter-apostoliska tiden.”

Begrunda nu sakligt följande frågor: Skulle Jesus godkänna ett firande som ger sig ut för att vara till ära för honom men likväl är genomsyrat av hedniska ceremonier och sedvänjor? Skulle han överse med en högtid som utmärks av fler mord än någon annan period på året, när okristna dryckesfester och lösaktigt leverne är ett accepterat levnadssätt? Skulle han ge sitt stöd åt en helg som är förknippad med depressioner, neuroser och självmord? För sanna kristna måste svaret vara uppenbart.

I stället för att avsätta en viss tid på året för glädjen att ge åt andra kommer den frikostige att finna att sådana gåvor som skänker glädje åt både givare och mottagare kan ges när som helst under året. Gåvor i form av vår tid, vår energi, vår medkänsla; gåvor i form av vänlighet och omtänksamma ord; och naturligtvis också de materiella gåvor som behövs — allt sådant givande skänker lycka och glädje åt både givare och mottagare.