En åktur genom ”hålet i marken”

DET snabbaste sättet för invånarna i New York att ta sig fram i staden är många gånger genom ”hålet i marken” — New Yorks tunnelbanenät.

I mer än 50 storstäder jorden runt finns underjordiska järnvägsnät eller tunnelbanor, och ytterligare andra är under byggnad. Somliga tunnelbanenät är både renare och i bättre skick än det i New York, men författaren Stan Fischler hävdar i sin bok Uptown, Downtown att ”ingen tunnelbana är mer spännande, mer komplex, mer skiftande och mer färgstark än den i New York”.

Hur det började

Om vi helt kort tar en titt på tunnelbanorna, får vi förklaringen till varför just den i New York sätter starka känslor i rörelse — för eller emot. Tunnelbanorna utvecklades som lösning på trafikstockningarna i städerna. Den första tunnelbanan invigdes i London 1863, och där använde man ånglok. Det behöver väl knappast sägas att ångan, sotet och röken vållade en allt annat än önskvärd luft i tunnlarna. Men det var priset man fick betala för framåtskridande. Snart hade även Glasgow, Budapest, Boston, Paris och Berlin egna tunnelbanenät.

Relativt sett var New York en senkomling i tunnelbanornas värld, men allteftersom folkmängden sköt i höjden blev det tydligt att man behövde ett sådant nät. Korrumperade politiker med ekonomiska intressen i de allmänna kommunikationerna i markplanet lyckades dock stoppa förslagen om en snabbare kollektivtrafik. När trafiksituationen blev mer och mer svårhanterlig tvingades man vidta en tillfällig åtgärd: man införde högbanor, som togs i bruk på 1870-talet. De var fula och förde mycket oväsen, och eftersom man använde ånglok, regnade det ofta sot och aska på människor nedanför.

Fyra år av buller och obehag

Man påbörjade byggandet i stor skala av tunnelbanan i New York år 1900. Men i stället för att som i London gräva tunnlar djupt under marken valde man i New York en annan metod. Den gick ut på att gräva ett stort dike, anlägga en banvall på botten, förstärka underlaget, sidorna och taket med stålbalkar och sedan återställa gatan över konstruktionen. Vilka var fördelarna? För det första var det billigare och tog inte lika lång tid, och för det andra kan pendlarna ta sig till tåget via en kort trappa i stället för att behöva åka hiss.

Men det fanns problem. Affärsverksamheten stördes allvarligt under byggtiden. Ledningar för avloppsvatten, dricksvatten, gas, ånga, elektricitet och telefon gav arbetarna ständiga bekymmer. De omfattande schaktningarna hotade dessutom att försvaga grunden till vissa större byggnader. Manhattans skiftande terräng gjorde det ibland nödvändigt för arbetarna att leda tunneln rakt igenom berget långt under markytan.

Trots det stod invånarna i New York ut med oljudet, obehaget och störningarna i samband med tunnelbanebygget i fyra långa år. Men när tågen väl började rulla på hösten 1904 var allt glömt. Tunnelbanan blev en framgång redan från början. Under det första året färdades i genomsnitt 300.000 personer dagligen på spåren under staden.

New Yorks livsnerv

Även om man inte kan betrakta hela tunnelbanenätet bara genom att ta några steg bakåt, som man kan göra med Empire State Building eller Brooklynbron, får tunnelbanenätet dessa tämligen uppenbara underverk att verka små. På en sträcka av 80 kilometer finns det tre gånger så mycket stål som i hela Empire State Building! Hela linjenätet är 370 kilometer långt med mer än 1.300 kilometer räls, vilket gör det till ett av de mest omfattande i världen.

Tunnelbanan har också påverkat stadens utveckling på ett dramatiskt sätt. Nästan alla de tiotusentals människor som arbetar i affärskvarteren kommer antingen från andra stadsdelar eller från ytterområdena. De kan slippa ifrån Manhattans legendariska trafikstockningar och parkeringsproblem genom att helt enkelt ta tunnelbanan. För många av affärsföretagen i New York är den följaktligen en livsnerv.

Under många år fick den som åkte med tunnelbanan en riskfri, ren och funktionell färd genom staden. Men det är andra tider nu, och bibelns profetior om att ”den tilltagande laglösheten” skulle hemsöka världen i våra dagar berör även tunnelbanan, där väpnade rån och väskryckningar har blivit allt vanligare. — Matteus 24:12.

De allt högre driftskostnaderna har lett till att biljettpriserna stigit tjugofalt sedan tunnelbanan togs i bruk! Trots detta är den inte längre det i hög grad vinstgivande företag som den en gång var. Tågen rullar fortfarande tack vare mycket stora statliga bidrag. Ändå är tunnelbanevagnar och stationer ibland smutsiga och vanskötta. Ny utrustning vandaliseras snabbt, och man försummar många gånger att göra nödvändiga reparationer av spår och annan utrustning. Förseningar och inställda turer, som en gång i tiden var sällsynta, är inte längre ovanliga. Trots det utgör tunnelbanan en nödvändig och ofrånkomlig del av livet i staden, och invånarna försöker finna sig i obehaget och tar det med sans och jämnmod.

En åktur med tunnelbanan

Vad skulle du tycka om att göra en åktur genom ”hålet i marken”? Två av tunnelbanelinjerna i New York går inom de kvarter som utgör Sällskapet Vakttornets huvudkontor, så vi beger oss till en av dem.

Vårt mål är Naturhistoriska museet på västra Manhattan. Vi lämnar alltså Vakttornets huvudkontor i Brooklyn och promenerar några kvarter fram till stationsingången för ”Tåg A”.a Vi går ner till växlingsluckan där vi köper polletter — särskilda mynt som gör att vi kommer igenom spärren till stationen. Ytterligare en trappa ner, och vi kommer fram till perrongen. Längs båda sidor löper spår, och skyltar anger vilket av tågen som går till Manhattan och vilket som går längre in i Brooklyn. Vi tar tåget som går till Manhattan.

Hör du det svaga mullret? Av det och den överraskande vindfläkten vet man att tåget närmar sig. Plötsligt rusar det in på stationen, får luften att virvla runt åt alla håll, samtidigt som stationen fylls av ett öronbedövande dån. Föraren slår till bromsarna, och tåget stannar inom kort. När dörrarna går upp armbågar sig människor fram åt båda håll. Vi är glada över att vi lyckas få en sittplats. Om vi hade åkt under rusningstid hade vi troligen fått stå som packade sillar.

Dörrarna går igen, och tåget kränger till och kör ut från stationen. Mitt i allt oväsen knastrar en röst i högtalaranläggningen. ”Vad sade han?” undrar du. Enkelt! Han sade att det här är Tåg A, som går in mot centrum till 207:e gatan. Nästa hållplats är Broadway-Nassau. Efter en stund vänjer man sig vid konduktörens sätt att tala.

På en färd med tunnelbanan får du möjlighet att bese en verkligt unik samling människor, till exempel affärsmän i kritstrecksrandiga kostymer, arbetare, tiggare, hemlösa, skäggiga chassidiska judar på väg till arbetet, föräldrar med barn. Ja, i tunnelbanan kan man få se det kalejdoskop av människor som New York utgör.

Men det blir bara en kortvarig anblick, för inom några minuter är vi framme vid vårt mål. Vi stiger snabbt av, går en trappa upp och ut från stationen. Vad tyckte du? En del tycker att tunnelbanan är intressant och spännande, medan andra är glada över att komma ut därifrån. Vare sig man älskar eller avskyr den, är det inte många som kan göra en åktur med tunnelbanan och förbli opåverkade.

Kanske blir det en dag tillfälle till en åktur för dig. För trots allt är en resa till New York på något sätt inte fullständig om den inte innefattar en åktur genom ”hålet i marken” — New Yorks tunnelbana.

[Fotnot]

[Karta på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

A

QB

7

M

5

2

[Bildkälla]

Map/Courtesy of NYCTA

[Bildkälla]

Jim Kalett/Photo Researchers