Mänskligt styre i vågskålen

Del 6: Svartskjortor och hakkors

Fascism: diktatur utmärkt av statskontrollerad ekonomi, hård social kontroll och en ideologi kännetecknad av krigisk nationalism; nazism: fascism så som den utövades av det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet under Hitler.

ORDET ”fascism” frammanar i allmänhet bilder av svartskjortade italienska trupper och hakkorsprydda, brununiformerade tyska SA-män. Men det finns andra länder som också har haft sina erfarenheter av fascism.

Under 1930-talet blev fascismen framträdande i Ungern, Rumänien och Japan. Under spanska inbördeskriget hjälpte stödet från fascistiskt håll Francisco Franco att få makten över Spanien, även om de flesta historiker inte betraktar Francos diktatur (1939—75) som rent fascistisk. Den argentinska diktaturen under Juan D. Perón (1943—55) var däremot fascistisk.

Tillbedjan av staten

Ordet ”fascism” kommer från det italienska ordet fascio och syftar på en gammal romersk maktsymbol. På latin kallades den fasces och var ett spöknippe från vilket ett yxblad stack upp, en lämplig symbol av folkets enighet under statens suveräna auktoritet.

Även om några av fascismens rötter går tillbaka till Niccolò Machiavelli, var det inte förrän 1919, 450 år efter dennes födelse, som Benito Mussolini använde ordet för första gången. Machiavelli hävdade att den politiska korruptionen på hans tid kunde övervinnas bara av en auktoritär härskare, en som utövade makt hänsynslöst men med klokhet.

En fascistisk regim behöver just en sådan stark, opportunistisk och karismatisk ledare om den skall bli effektiv. Det är därför följdriktigt att både Mussolini och Hitler helt enkelt kallades ”ledaren” — Il Duce respektive der Führer.

Fascism upphöjer staten över all annan myndighet, både religiös och världslig. Den franske juristen Jean Bodin, som levde på 1500-talet, såväl som den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och de tyska 1700-tals- och 1800-talsfilosoferna Johann Gottlieb Fichte, Georg Wilhelm Friedrich Hegel och Heinrich von Treitschke förhärligade alla staten. Hegel lärde att staten intar en suverän ställning och att det är individens främsta plikt att vara dess lojale understödjare.

Alla regeringar måste utöva myndighet — det ligger i sakens natur. Men fascistiska stater är konstruerade för att göra detta till det yttersta, och de kräver blind lydnad. Treitschke, som betraktade människor som inte mycket mer än statens slavar, sade: ”Ni får tänka vad som helst, bara ni lyder.” Fascismen ersatte typiskt nog slagordet ”Frihet, jämlikhet, broderskap”, som hördes under franska revolutionen, med den italienska parollen: ”Tro! Lydnad! Kamp!”

Fascismen förhärligar kriget

Kamp? Ja! ”Endast kriget lyfter upp all mänsklig energi till dess högsta nivå och sätter förfiningens adelsmärke på de människor som har modet att möta det”, sade Mussolini en gång, och han tillade: ”Kriget är för mannen vad moderskapet är för kvinnan.” Han kallade evig fred ”deprimerande och ett förnekande av människans alla grundläggande dygder”. När Mussolini sade detta var det helt enkelt en återspegling av Treitschkes åsikter. Denne menade att krig var en nödvändighet och att avlägsnandet av det från världen inte bara vore djupt omoraliskt, utan också ”skulle medföra att många av de väsentligaste och mest högtstående krafterna i människosjälen skulle förtvina”.

Mot denna bakgrund av krig och diktatur är det inte förvånande att många historiker spårar den nutida fascismen tillbaka till Napoleon I av Frankrike, som var diktator i början av 1800-talet. Han var visserligen ingen fascist själv, men mycket i hans politik, till exempel grundandet av en hemlig polis och det skickliga bruket av propaganda och censur för att kontrollera pressen, antogs senare av fascisterna. Och hans fasta föresats att återställa Frankrikes storhet är verkligen typisk för den besatthet när det gäller nationell storhet som fascistledare har blivit kända för.

År 1922 var fascisterna i Italien tillräckligt mäktiga för att kunna installera Mussolini som premiärminister, en ställning som han snabbt gjorde bruk av för att göra sig till diktator. När det gällde löner, arbetstider och produktionsmål var den privatägda industrin underlagd sträng statlig kontroll. Privat företagsamhet uppmuntrades i själva verket bara i den utsträckning den tjänade statens intressen. Andra politiska partier än det fascistiska och även fackföreningar förbjöds. Regeringen utövade skicklig kontroll över massmedia och tystade motståndare genom censur. Man ägnade särskild uppmärksamhet åt att indoktrinera de unga, och den personliga friheten inskränktes betydligt.

Fascism på tyskt sätt

”Trots sammanträffandet när det gäller den italienska fascismens och den tyska nazismens väg till makten skilde de sig markant från varandra i fråga om temperament och framtidsvisioner”, sägs det i boken Fascism av A. Cassels.

Förutom de ovan nämnda tyska filosoferna, som tjänade som förelöpare till fascistiskt tänkesätt, var det andra, som den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche, som hjälpte till att skapa en fascism som var helt och hållet tysk. Inte så att Nietzsche var fascist, men han efterlyste en härskande elit, en ras av övermänniskor. När han gjorde det hade han dock ingen särskild ras eller nation i tankarna, allra minst tyskarna, som han inte hade mycket till övers för. Men några av hans idéer låg nära det som nationalsocialistiska ideologer betraktade som det idealiskt tyska. Man anammade således dessa idéer, medan andra som inte var i linje med den nazistiska doktrinen avfärdades.

Hitler blev också mycket influerad av den tyske kompositören Richard Wagner. Wagner var extremt nationalistisk och patriotisk och betraktade Tyskland såsom av ödet bestämt att utföra någonting stort i världen. ”För Hitler och naziideologer var Wagner den perfekte hjälten”, sägs det i Encyclopedia of the Third Reich (Uppslagsbok om Det tredje riket). Det förklaras: ”Kompositören representerade Tysklands storhet. I Hitlers ögon rättfärdigade Wagners musik den tyska nationalismen.”

Författaren William L. Shirer tillägger: ”Det var emellertid inte Wagners politiska skrifter som fick betydelse, utan hans stormande operor som på ett så levande sätt återgav den tyska forntiden med dess hjältesagor, dess stridbara hedniska gudar och riddare, dess demoner och drakar, dess blodiga strider och primitiva stamlagar, dess känsla av ödesbestämmelse, av kärlekens och livets glans liksom av dödens höghet. De blev en förebild för myterna i det moderna Tyskland och gav det en germansk ’världsåskådning’ som Hitler och nazisterna med skäl kunde betrakta som sin egen.”

Både Nietzsches och Wagners tänkesätt formades av greve Joseph Arthur de Gobineau, fransk diplomat och etnolog, som åren 1853—1855 skrev sin Essai sur l’inégalité des races humaines (Essä om de mänskliga rasernas olikställighet). Han hävdade att rassammansättningen avgör civilisationernas öden. Utspädningen av de ariska samhällenas raskaraktär skulle till sist leda till deras fall, varnade han.

Den rasism och antisemitism som utvecklades ur dessa idéer var karakteristiska för den tyska fascismen. Båda synsätten var mindre betydande i Italien. Faktum är att exempel på antisemitism i Italien av många italienare betraktades som tecken på att Hitler höll på att ersätta Mussolini som den dominerande kraften bakom fascismen. Med tiden ökade också Hitlers inflytande på den italienska fascismens politik.

För att åstadkomma nationell storhet såg den italienska fascismen och den tyska fascismen åt olika håll. Författaren A. Cassels förklarar att ”medan Mussolini förmanade sina landsmän att efterlikna de forntida romarnas gärningar, syftade den nazistiska andliga revolutionen till att inge tyskarna i sinnet inte bara att göra det som de forna germanska giganterna hade gjort, utan även att vara dessa samma stamhjältar reinkarnerade i det tjugonde århundradet”. Den italienska fascismen försökte med andra ord återvinna förgången storhet genom att så att säga dra upp Italien, ett industriellt underutvecklat land, i det tjugonde århundradet. Tyskland, å andra sidan, försökte återvinna tidigare storhet genom att återvända till ett mytiskt förgånget.

Vad som gjorde det möjligt

I de flesta länder där fascister har kommit till makten har det skett efter en nationell katastrof, ett ekonomiskt sammanbrott eller ett militärt nederlag. Så var fallet i både Italien och Tyskland. Trots att de stred på motsatta sidor i första världskriget var de båda mycket försvagade efteråt. Nationalistiskt missnöje, ekonomiska störningar och en intensifiering av klasskampen hemsökte båda länderna. Tyskland upplevde galopperande inflation, och arbetslösheten sköt i höjden. Den demokratiska principen var också svag, fortfarande hämmad av Preussens militära och auktoritära traditioner. Och överallt lurade den fruktade sovjetiska bolsjevismens spöke.

Charles Darwins uppfattning om evolution och naturligt urval var en annan betydelsefull faktor bakom fascismens uppgång. I historieboken The Columbia History of the World talas det om ”återupplivandet av den sociala darwinismen i fascisternas ideologier, vilket kom till uttryck hos både Mussolini och Hitler”.

I The Encyclopedia of the Third Reich håller man med om denna bedömning och förklarar att socialdarwinism var ”ideologin bakom Hitlers folkmordspolitik”. I överensstämmelse med den darwinistiska utvecklingsläran ”hävdade tyska ideologer att den moderna staten, i stället för att ägna sin energi åt att beskydda de svaga, borde förkasta sin underlägsna befolkning till förmån för de starka, friska elementen”. De hävdade att krig är någonting normalt i kampen för de bäst anpassades överlevnad, att ”segern går till de starka, och de svaga måste undanröjas”.

Har man lärt sig läxan?

De svartskjortade italienska truppernas och de hakkorsprydda, brununiformerade tyska SA-männens dagar är över. Men ännu 1990 finns det spår av fascism kvar. För två år sedan varnade tidskriften Newsweek för att ”extremhögerns krafter än en gång bevisar att knappt förklädd rasism och vädjan till nationalistiska och auktoritära värderingar fortfarande kan vinna förvånansvärt stort stöd” i praktiskt taget varje västeuropeisk nation. En av de mest dynamiska av dessa rörelser är utan tvivel Jean-Marie Le Pens nationella front i Frankrike med ett budskap som i grund och botten är ”detsamma som nationalsocialismens”.

Är det förnuftigt att sätta sin förtröstan till nyfascistiska rörelser? Utgör fascismens rötter — darwinistisk evolution, rasism, militarism och nationalism — en sund grundval att bygga en bra regering på? Eller håller du inte med om att fascismen, likt allt annat slag av mänskligt styre, har vägts på en våg och befunnits för lätt?

[Ruta på sidan 26]

Fascism Är dess grundval sund?

Darwinistisk evolution: ”Ett ökande antal forskare, i synnerhet ett växande antal evolutionister ... , hävdar att den darwinistiska evolutionsteorin inte alls är någon äkta vetenskaplig teori.” — Michael Ruse i New Scientist, 25 juni 1981.

Rasism: ”Klyftan mellan mänsklighetens raser och folk är, där den existerar, av psykologisk och social natur; den är inte genetiskt betingad!” — Bentley Glass, professor: Genes and the Man.

”Människor av alla raser ... härstammar från en och samma första människa.” — Amram Scheinfeld, vetenskaplig författare: Heredity and Humans.

Militarism: ”Den genialitet, det arbete och den förmögenhet som läggs ut på denna onda cirkel av vansinne chockerar verkligen sinnet. Om nationerna inte lärde sig att kriga mer, skulle det inte finnas någonting som människan inte skulle kunna göra.” — Herman Wouk, amerikansk författare och Pulitzerpristagare.

Nationalism: ”Nationalismen splittrar mänskligheten i mot varandra intoleranta enheter. Följden blir att människor i första hand tänker som amerikaner, ryssar, kineser, egyptier eller peruaner och i andra hand som mänskliga varelser — om de gör det alls.” — Ivo Duchacek: Conflict and Cooperation Among Nations.

”Många av de problem som vi möter i denna tid beror på, eller är resultatet av, falska attityder — somliga av dem har godtagits nästan omedvetet. Bland dem kan nämnas trångsynt nationalism: ’mitt land — det må ha rätt eller orätt’.” — U Thant, tidigare Förenta nationernas generalsekreterare.

[Bilder på sidan 25]

Forntida religiösa symboler som hakkorset (svastikan) och mottot ”Gud med oss” räddade inte Hitlers styre

Spöknippet, Mussolinis symbol för fascismen, återfinns på en del amerikanska tiocentare