Givandets glädje
Från Vakna!:s korrespondent i Tyskland
VEM tycker inte om att få en fin present? Det känns verkligen hjärtevärmande att veta att någon bryr sig om en! Men det skänker också stor glädje att ge. Enligt Jesus, kristendomens grundare, är det faktiskt ”lyckligare att ge än att få”. — Apostlagärningarna 20:35.
Bibeln berättar om många tillfällen då människor gett varandra gåvor, ibland ganska påkostade sådana. När drottningen av Saba med egna ögon fick se kung Salomos vishet, ”gav hon kungen ett hundra tjugo talenter guld och en mycket stor mängd balsamolja och dyrbara stenar”. (1 Kungaboken 10:10) Enbart guldet var värt omkring 250 miljoner kronor enligt dagens penningvärde! Och Farao i Egypten skänkte en gång en av sina döttrar en hel stad! — 1 Kungaboken 9:16.
Men gåvor behöver inte vara dyrbara för att vara en källa till glädje. Du kanske minns den omtänksamme samariern i Jesu liknelse, som spontant hjälpte en medmänniska i nöd. (Lukas 10:30—37) Den kristna församlingen i Korinth sägs också ha sänt sina nödlidande bröder i Jerusalem en ”välment gåva”. — 1 Korinthierna 16:3.
Men det mest kända exempel som Bibeln nämner i samband med givande är förmodligen de astrologer — vanligen kallade ”vise män” — som kom med gåvor till Jesus när han var barn. Många menar att seden att dela ut julklappar baserar sig på denna händelse. — Matteus 2:2—11.
Seden att ge varandra gåvor vid julen
Det råder inget tvivel om att många människor uppriktigt gläder sig åt den ”julstämning” — den anda av givande — som sägs prägla denna högtid. Somliga planerar sina inköp långt i förväg och sätter en ära i att hitta ovanliga julklappar och välja ut lämpliga julkort. Bruket att skicka julkort uppkom för övrigt i England på 1840-talet, även om det råder delade meningar om vem som introducerade det. Men vare sig det gäller julkort eller julklappar, är det många som uppriktigt gläder sig åt att kunna hitta något speciellt åt någon alldeles speciell.
Å andra sidan måste det medges att många julklappsköpare inte faller under denna kategori. En tysk butiksägare gjorde följande iakttagelse: ”Ju närmare vi kommer julafton, desto nervösare blir människor. Till slut köper de nästan vad som helst.”
Att tränga sig fram genom överfyllda varuhus i en tidskrävande jakt på lämpliga julklappar får ofta människor att klaga över stressen och jäktet. En österrikisk tidning uppger att var tredje julklappsköpare klagar över ”den hektiska brådskan” och att många säger att det skall bli skönt ”när villervallan är över”. Och när man frågade ett antal tyska tonåringar om vad de ansåg om julen, svarade de med sådana kommentarer som ”Den går mig på nerverna”, ”Man vet aldrig vad man skall ge i julklapp” och ”Allting är så dyrt”.
Det är tydligtvis inte alla som instämmer i Jesu ord att ”det är lyckligare att ge”. Detta beror säkert till stor del på att julen har blivit så kommersialiserad, något som länge har varit en nagel i ögat på många människor. The World Book Encyclopedia påpekar att ”så mycket som en fjärdedel av årsintäkterna i många butiker inflyter vid julen”. Det är tydligt att den ”bjällerklang” som affärsvärlden tycker bäst om att höra är kassaapparaternas klingande.
Vi ser således att det givande som förekommer vid julen ofta inte framkallar någon glädje hos givaren. ”Jag fasar vid tanken på julen”, erkänner en katolsk kvinna.
Det är därför inte så underligt att sedvänjan att ge varandra julklappar har ifrågasatts på senare tid. Är det verkligen någon mening med sådant givande?