Offer eller martyrer — Vad är skillnaden?

UNDER historiens gång har människors omänsklighet mot män, kvinnor och barn förorsakat oändliga lidanden och vållat miljontals människors död. Oavsett om det skett av politiska, nationella, rasmässiga eller religiösa skäl, har oskyldigt blod utgjutits och utgjuts fortfarande. Hatet triumferar över kärleken och förståelsen, trångsyntheten kväver toleransen. Och dödandet fortsätter.

I forna tiders krig kämpade här mot här på slagfältet, och civilbefolkningen drabbades i relativt liten skala. Men i vårt tjugonde århundrade, med flygbombning, långtskjutande artilleri och långdistansrobotar, har antalet civila dödsoffer varit så stort att en källa förklarar: ”De avgjort flesta krigsoffer utgörs numera av civila. Under detta århundrade har långt fler obeväpnade civila än yrkessoldater dött i krig.” Oskyldiga människor har blivit kanonmat åt krigsmaskiner som satts i rörelse av politiska ledare. Enbart under vårt århundrade har antalet krigsoffer stigit våldsamt med över 100 miljoner döda och hundratals miljoner som har utsatts för stora lidanden på grund av att de skadats eller förlorat sina nära och kära.

Men förutom alla de offer som vår tids konflikter har skördat har det också funnits martyrer.a Vad är skillnaden? Miljontals — judar, slaver, zigenare, homosexuella och andra — dog som offer för nazistregimen i Tyskland på grund av vad de var. De hade ingen möjlighet att komma undan, de hade inget val. Under detta onda system var deras död oundviklig. Det fanns emellertid somliga som inte hade behövt dö. De hade en möjlighet att slippa undan, men på grund av sina principer valde de att inte utnyttja denna möjlighet.

Ett känt exempel var den katolske prästen Maximilian Kolbe, som hjälpte judiska flyktingar under andra världskriget. År 1941 blev han, enligt Encyclopædia Britannica, ”förd till [det nazistiska koncentrationslägret i] Auschwitz, där han frivilligt gick i döden i stället för den dödsdömde internen Franciszek Gajowniczek. Efter att ha fått utstå svår svält fick han slutligen en fenolinjektion och kremerades.” Han dog som en självuppoffrande martyr, ett undantag från den allmänna regeln, vad de protestantiska och katolska religionerna beträffar.

Under nazitiden i Tyskland (1933—1945) fick Jehovas vittnen utstå fruktansvärd förföljelse för att de hade mod att förbli neutrala och vägra att låta sig inlemmas i Hitlers krigsansträngning. Tusentals vittnen sändes till de fruktade koncentrationslägren, där många blev avrättade och andra dog av misshandel och umbäranden. Men de hade inte behövt lida och dö. De hade möjlighet att välja. De erbjöds en utväg. Om de bara undertecknade ett papper där de avsvor sig sin tro, kunde de bli fria. Så gott som alla valde att inte underteckna dokumentet och blev inte bara den nazistiska terrorregimens offer, utan också martyrer. Medan alla martyrer är offer, var det således bara ett fåtal offer som kunde välja och valde att bli martyrer. De var segerrika inför döden.

Detta faktum bekräftades av många opartiska icke-vittnen. Den schweiziske prästen Bruppacher förklarade år 1939: ”Medan människor som kallar sig kristna har misslyckats i avgörande trosprov, vägrar dessa okända vittnen för Jehova, som kristna martyrer, kategoriskt att göra våld på samvetet och ta del i hednisk avgudadyrkan. ... De lider och blöder, därför att de, som Jehovas vittnen och kandidater till Kristi rike, vägrar att tillbe Hitler och hakkorset.”

Det är emellertid inte bara i Nazisttyskland som Jehovas vittnen har bevarat sin ostrafflighet inför döden. De har varit tvungna att visa samma mod när de konfronterats med kommunism, fascism och andra former av politiskt tyranni samt med religiöst motstånd. Även i de så kallade demokratiska länderna i Väst har vittnena utsatts för våldshandlingar. Nästa artikel innehåller detaljerade skildringar av några av de fall där vittnen har visat sig vara segervinnare, trots att de ställts ansikte mot ansikte med döden.

[Fotnot]

[Bild på sidan 3]

Efter andra världskriget blev Jehovas vittnen orättvist dömda av östtyska domstolar som amerikanska spioner

[Bildkälla]

Neue Berliner Illustrierte