Ett vittnesbörd om deras tro

ÅRET 1995 var året för femtioårsminnet av befrielsen ur nazisternas koncentrationsläger. Till minne av detta höll överlevande från nazisttiden stora sammankomster över hela Europa, och Auschwitz, Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, Ravensbrück, Sachsenhausen och andra läger besöktes av statsöverhuvuden. En tanke som snabbt lyftes fram var: ”Låt oss aldrig glömma vad som hände!”

Av den orsaken anordnade Jehovas vittnen utställningar i Europa under minnesåret. Många Jehovas vittnen hade blivit internerade av Hitlers regering på grund av deras vägran att göra Hitlerhälsningen och att understödja krigsansträngningarna. Från år 1933 sattes tusentals av dem i fängelse, och många dog som ett resultat av den behandling de fick utstå.

Deras erfarenheter är dock i stort sett okända för allmänheten. Detta har gett upphov till uttrycket ”historiens bortglömda offer”. En grupp överlevande Jehovas vittnen uttryckte önskan att bevara minnet av sina familjer och kamrater som blev förföljda, satta i fängelse, torterade eller mördade och att offentliggöra det vittnesbörd om tro och mod som gavs av dessa Bibelforscher — det namn med vilket Jehovas vittnen identifierades i koncentrationslägren.

Den 29 september 1994 höll United States Holocaust Memorial Museum i Washington ett seminarium om Jehovas vittnen i koncentrationslägren. Två stora minnessammankomster hölls i Frankrike med Jehovas vittnen som överlevde lägren — den 28 mars 1995 i Strasbourg och den 30 mars i Paris. Det var mycket gripande att lyssna till dessa nu till åren komna män och kvinnor när de berättade sina erfarenheter — fortfarande trogna mot Gud nu, 50 år senare. Den 27 april hölls ett liknande möte i Brandenburg, nära Berlin i Tyskland, där många Jehovas vittnen blev avrättade genom halshuggning. Dagen därpå deltog ett antal överlevande i ceremonier som organiserades av delstaten Brandenburg, och man gjorde besök i olika läger.

Den franska utställningen

Vid dessa sammankomster presenterades en utställning med temat ”Mémoire de Témoins” (Vittnenas vittnesbörd). Från maj 1995 till april 1996 besökte utställningen 42 städer i Frankrike och olika städer i Belgien och den fransktalande delen av Schweiz. Det allra viktigaste är att de män och kvinnor som deltog i utställningen är vittnen för Jehova Gud. Men de vittnar också om det lidande som de och andra fick utstå i koncentrationslägren. De är levande vittnesbörd om att det existerade en ideologi av intolerans som vållade lidande och död för miljoner människor på grund av deras ras eller religion. Det vittnesbörd som vittnena gav avslöjade dessutom hur så kallade kristna föredrog en pseudo-messias, Hitler, framför Jesus Kristus, hat framför kärlek till nästan och våld framför fred.

Utställningen bestod av omkring 70 planscher, och det började med en tidtabell över händelserna — öppnandet av lägren i Dachau och Oranienburg i mars 1933; Nürnberglagarna till ”skydd för tyskt blod” som antogs i september 1935; Tysklands annektering av Österrike i mars 1938; kristallnatten i november samma år, då tusentals judiska affärer plundrades och mer än 30.000 människor greps och deporterades; det successiva förbudet mot Jehovas vittnen; invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 och ”barmhärtighetsmord” på mentalsjuka från 1939 till 1941.

Flera planscher framhöll indoktrineringen av de unga i Hitlerjugend och den lockelse nazistiska massmöten i Nürnberg utövade på massorna. Foton påminde om Jehovas vittnens vägran att lova Führern (Hitler) tro och lydnad och att göra Hitlerhälsningen. Andra planscher visade hur Jehovas vittnen var offer för vilseledande information och hur de från och med år 1935 spred tidskrifter och traktater som avslöjade nazisternas övergrepp.

Ögonvittnesskildringar

Omkring 40 planscher berättade om vanliga män och kvinnor från hela Europa, som blev förföljda och till och med dödade på grund av sin tro. Överlevande gav sitt stöd åt utställningen genom sin närvaro, och besökare lyssnade uppmärksamt till dem. Barn blev intresserade när Louis Arzt berättade sin levnadshistoria. Louis, som ursprungligen kommer från Mulhouse i Frankrike, togs från sina föräldrar och sändes till Tyskland därför att han vägrat att säga ”Heil Hitler!” i skolan. ”En SS-soldat slog mig då jag vägrade att göra Hitlerhälsningen. Han gav mig 30 slag. Två dagar senare lade han sin hand på min axel och försökte vädja till mina känslor. ’Tänk på din mamma. Hon skulle bli så glad att få träffa dig. Allt du behöver göra är att säga ”Heil Hitler!” — sedan kan du stiga på tåget och åka hem.’ Det var svårt för ett barn på 12 år”, tillade han. Många var djupt rörda när Joseph Hisiger berättade hur han bytte bort sin veckoranson av bröd mot den bibel som hans protestantiske cellkamrat ägde.

Videoinspelningar av intervjuer med vittnen som blev deporterade till koncentrationslägren var ett annat inslag på utställningen. En del intervjuer gjordes i lägren — till exempel i Ebensee i Österrike och i Buchenwald och Sachsenhausen i Tyskland. Andra intervjuer skildrade olika sidor av livet i lägret eller minnen av vittnen som deporterades som barn.

Invigningen

En kort ceremoni inledde varje presentation av utställningen, under vilken en representant för de deporterade förklarade Jehovas vittnens andliga motstånd mot nazismen. Både sådana som själva inte var vittnen men som deporterats och flera historiker och myndighetspersoner, däribland en före detta regeringsmedlem från Frankrike, var också vänliga nog att acceptera inbjudan att tala.

En deporterad som kände till Jehovas vittnen i Buchenwald sade angående dem: ”Jag känner inte till någon annan grupp deporterade, bortsett från judarna, som behandlades så skymfligt som Jehovas vittnen: de misshandlades, förödmjukades, förolämpades och fick de värsta uppgifterna. Utan sin tro hade de inte kunnat stå emot. Jag hyser den största respekt och beundran för dem.”

Reaktioner

Mer än 100.000 människor besökte utställningen. På en del platser köade hundratals människor för att komma in i utställningshallen, däribland många ungdomar. Många besökare gav uttryck åt sina känslor genom några ord i besöksboken. En flicka skrev till exempel: ”Jag heter Sabrina. Jag är tio år, och jag skulle vilja bli lika modig som Ruth, så att jag kan behaga Jehova.”a

Massmedierna talade också om utställningen. I allmänhet förekom en eller två artiklar i lokalpressen i varje stad. Dessutom gav lokala radiostationer ofta publicitet åt utställningen och sände program med intervjuer av personer som blivit deporterade. Lokal-TV hade också korta reportage. Ett nyhetsreportage som sändes i TV talade om utställningen som ”en enkel men ändå fruktansvärd berättelse som tog fram sådant som inte går att beskriva i ord. Ett ’Vittnenas vittnesbörd’ som frammanar aktning för den värdighet som aldrig kan tas ifrån dem.”

För de överlevande kommer femtioårsminnet av befrielsen att vara djupt inpräglat i deras sinnen under lång tid. Även om det inte var lätt för enskilda vittnen att erinra sig smärtsamma minnen, kunde vittnena stärka andras tro genom att dela med sig av dessa minnen och lyfta fram dem ur glömskan. De såg det som en förmån att få medverka i denna utställning och skingra en del av de fördomar och den okunnighet som fortfarande lever kvar efter 50 år. Mest av allt fick de tillfredsställelse av att vittnesbördet ger ära åt deras Gud, Jehova, och försäkrar att andra aldrig skall glömma vad de fick uthärda som hans vittnen.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 16]

Artiklar i ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”) fördömde nazismens övergrepp

[Bild på sidan 16]

Omkring 70 planscher berättade om nazisternas förföljelse av män, kvinnor och barn som vägrade att förneka sin tro

[Bild på sidorna 16, 17]

Några Jehovas vittnen som hade deporterats och internerats av Hitlers regering berättade sina erfarenheter