Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 27 — Den internationella sammankomsten år 1946

JEHOVAS vittnen är inte endast predikare eller förkunnare av Jehovas nya, rättfärdiga värld, utan de följer dessutom den nya världens principer i all sin handel och vandel. De har redan börjat foga sig efter den nya världens levnadssätt, i det att de har förkastat många av den gamla världens sätt och metoder, seder och bruk och fördomar. De inser att de lever i en övergångsperiod, då den gamla världens tingens ordning fullständigt skall försvinna från jorden och då den nya världens tingens ordning har börjat komma till synes och skall vinna förblivande välde över denna sköna jord. Som det tidigare har framhållits i denna historiska skildring, har alltsedan 1919 med Jehovas välsignelse ett teokratiskt organiserat ”nya världens samhälle” trätt fram. Det har bibeln som sin grundval och är uppbyggt enligt bibliska principer: det har förordnats av den sanne Guden, Jehova, och det är han som leder det. Hans rätte herde, Kristus Jesus, fortfar att utvidga organisationen, som påminner om ett inhägnat område — en ofantlig ”fålla” för fårliknande människor —, så att den kan ta emot ytterligare skaror av dessa ”andra får” från alla delar av jorden. En människa måste höra predikan och bli undervisad från bibeln för att kunna identifieras som ett räddat ”får”, som därpå ger bevis för sitt överlämnande åt Gud genom dop i vatten. Detta innebär också att ett sådant nyfunnet ”hittebarn” därefter måste växa till andligen för att bli en tillbedjare av Jehova och en Hans förkunnare som predikar, ty det är vad alla i det teokratiska ”nya världens samhälle” nu förnämligast ägnar sig åt. Den som tagit dessa första steg i rätt riktning måste därpå i renhet regelbundet komma tillsammans med den nya världens samhälles församling på den ort där han bor. Ett sådant räddat får handlar inte längre självständigt, oberoende av andra, likt ett vilsegånget får, utan underställer sig i stället och lyder villigt herdemyndigheten. Såsom ett på rätt sätt väglett får gläder sig en sådan individ över den rättfärdiga gemenskapen i fållan eller hjorden.

En välgörande gemenskap, ett nyttigt kamratskap har universums store Herde, Jehova, berett åt sina fårliknande tillbedjare genom sin organisation. När Jehova förde israeliterna, som uppgick till flera millioner, ut ur Egypten, ledde han dem kärleksfullt genom sin underherde Mose, och till honom sade han: ”Jehovas regelbundet återkommande högtider, som ni skola utlysa, äro heliga sammankomster.” (3 Mos. 23: 2, NW) Under vandringen i öknen höll millioner israeliter högtid tre gånger om året, ända till åtta dagar åt gången, och senare samlades de på liknande sätt i Jerusalem. Detta var lyckliga tilldragelser av massförsamlande och massgemenskap. Vid dessa heliga sammankomster tillbad man gemensamt Jehova, sin Gud. Det förekom musik och sång, vilket också vittnade om att detta var tillfällen av stor glädje. Vid dessa högtider fick man lyssna till lagen, och Guds ord lästes högt och dryftades. Många anordningar måste träffas för att de väldiga skarorna som kom till dessa sammankomster skulle få mat och husrum. Unga och gamla gjorde nya bekantskaper, träffade gamla vänner och lyssnade till spännande skildringar under dessa upplivande dagar av lycklig samvaro och glatt högtidsfirande. När dessa sammankomster var till ända, återvände israeliterna till sina hemorter eller församlingar och kände sig andligen vederkvickta till att fortsätta sin trogna vandel inför Jehova. Den levande Guden, Jehova, är i sanning den ”lycklige Guden”, som fröjdar sig över sitt folks lycka. — 1 Tim. 1:11, NW; 5 Mos. 14:24—27.

De sammankomster som Jehovas vittnen hållit i våra dagar har varit ett framträdande drag i deras tillväxt och utveckling, liksom fallet var i forna dagar, på Israels tid och likaså på Kristi Jesu apostlars och andra av de första kristnas tid. Dessa sammankomster har fyllt behovet av en vidare gemenskap, av en vidgad syn på saker och ting för en och var och av andlig stimulans i och för större gärningar av tro och sann tillbedjan. Fram till 1918 var de årliga konventen ganska lokalbetonade och samlade deltagare endast från ett begränsat område, och deltagarsiffran översteg aldrig 4.000.a Från 1919 till 1937 steg deltagarantalet, så att det största konvent som hölls på någon plats i USA samlade 25.000 personer.b Under denna senare period kunde endast några få bröder från andra länder än Förenta staterna närvara och bidraga till att sammankomsterna i detta land kunde bjuda på något av en internationell gemenskap. Från 1938 till 1944 hölls åtskilliga flerstadskonvent, varvid deltagarna kom tillsammans på olika orter i flera engelsktalande länder och orterna hade förbindelse med varandra genom radiotelefonnät. Genom denna sammankomstanordning började vittnena föras tillsammans internationellt, så långt detta nu kunde ske genom att det talade ordet sändes ut i en riktning och kunde uppfattas av skarorna på andra håll. Denna anordning erbjöd inte något utbyte av meddelanden och underrättelser mellan de olika, från varandra vitt skilda skarorna, som var förenade till ett sådant flerstadskonvent. Den största av dessa sammankomster var flerstadskonventet år 1938 med femtio olika sammankomstorter. London i England var konventets huvudort, och den sammanlagda åhörarsiffran vid det offentliga föredraget, sammankomstens höjdpunkt, utgjorde 150.000.c Alla dessa flerstadskonvent gav Sällskapets ledning stor erfarenhet i att planlägga sammankomster. När man nu skaffat sig dessa erfarenheter, lade man planer för något nytt under perioden som följde efter andra världskriget: en verkligt internationell sammankomst, då en väldig skara skulle samlas på en och samma plats och alla kunde vara rent fysiskt närvarande i en enda ofantlig massammankomst.

Den första i serien av stora internationella sammankomster hölls i Cleveland i Ohio från den 4 till den 11 augusti 1946. Den kallades ”De glada nationernas teokratiska sammankomst”. Stadens eget stadion med angränsande område och en likaledes staden tillhörig hörsal strax intill hyrdes för att tjäna som ”lokal” för denna väldiga sammankomst. Konventdeltagare infann sig från trettiotvå länder utanför Förenta staterna, förutom att varje stat i detta land var representerad. Möten hölls på tjugo olika språk. Öppningsdagen var högsta antalet närvarande 50.000. Vid det offentliga föredraget på avslutningsdagen den andra söndagen, fyllde 80.000 människor Clevelands stadion till sista plats för att få höra föredraget ”Fredens furste”, som hölls där av N. H. Knorr, Sällskapets president. Något som särskilt bör nämnas är att vid denna sammankomst utgavs läroboken ”Equipped for Every Good Work”, som ingående behandlar själva bibeln och kom ut på svenska under titeln ”Till allt gott verk skicklig” år 1954, första numret av den nya tidskriften Awake! (efterträdare till Consolation), som sedan den 8 januari 1948 motsvaras av den svenska tidskriften Vakna! (efterträdare till En Ny Värld), och det nya redskapet i predikoverket ”Let God Be True” (”Låt Gud vara sannfärdig”, på svenska 1950). I Eriesjön helt nära konventområdet blev 2.602 personer döpta. En annan sak som länge kom att leva i minnet var presidentens tal, vari han yppade att man planerade för utvidgning i samband med en väldig om- och tillbyggnad av Betel, Sällskapets högkvarter, och likaså en utvidgning av tryckeriet vid 117 Adams Street i Brooklyn i New York. Avdelningsexpeditionerna i sex olika länder skulle också utvidgas. Meddelandet om detta utvidgningsprogram, som skulle dra en kostnad av fyra millioner dollar och fullföljas inom fyra år, mottogs med stor entusiasm av de 58.000 som lyssnade till talet.d

Att samla en sådan stor skara människor för kristen tillbedjan på en och samma plats under åtta dagar för många kinkiga problem med sig. Ett särskilt stort problem är att skaffa husrum åt de tillresande. Ett välplanerat system gjordes upp för denna sammankomst i Cleveland, och det har fått utgöra mönstret för alla senare landskonvent och internationella sammankomster bland vittnena. Flera veckor före konventet uppmanades tjogtals heltidsförkunnare, pionjärer, att anmäla sig till frivillig tjänst, och om de blev antagna sändes de till Cleveland för att hjälpa till med förarbetena. De flesta av dessa medarbetare förordnades att hjälpa till med rumsanskaffningen. Jämte församlingsförkunnare gick dessa särskilda medarbetare från hus till hus och uppsökte även hotellen och antecknade, sedan de fått se rummen, de bäddar, som man till varierande pris ville ställa till konventdeltagarnas förfogande. Medarbetarna vid konventkommitténs inkvarteringsbyrå förde register över dessa bäddar och sände ut besked om rumstilldelningen till vittnena, allteftersom bröderna skrev till konventkommittén och angav sina önskemål. På så vis blev nästan alla konventdeltagarna i förväg underrättade om var de skulle bo. Detta sätt att ordna så att vittnena får bo i privata hem i konventorten har blivit ett kraftigt vittnesbörd, ty härigenom kommer allmänheten i nära kontakt med det tänkesätt och rena liv som kännetecknar Guds folk, som fått sitt sinne omdanat. Den vänlighet, den kärleksfulla omtänksamhet och det hjärtliga uppträdande som de besökande vittnena i Cleveland lade i dagen gjorde ett djupt intryck på många värdars och värdinnors sinnen, vilket fått till resultat att dessa nu själva blivit vittnen.

Vid tidigare konvent som hållits år 1937 i Columbus och år 1941 i St. Louis hade många vittnen från USA och Kanada föredragit att bo i tält eller fört med sig sina husvagnar, för att bo i dessa under konventet. Vid sammankomsten i Cleveland ordnades därför ett stort tält- och husvagnsläger för Jehovas vittnen i en utkant av Cleveland. Stora fält hyrdes för den tid konventet skulle vara, och ”stadsplanen” för en välordnad liten stad gjordes upp. Denna hade ”gator” och små ”tomter”, tillräckligt stora för att man skulle kunna slå upp ett tält eller parkera en husvagn på dem. Man sörjde för toalettanordningar, drog fram vatten och satte upp omkring 150 km elektriska ledningar och uppförde vissa byggnader för ”allmänt” bruk för det nomadsamhälle om 20.000 vittnen, som hade en tillfällig sovstad där. Tillsynen över trafiken i ”staden” och skötseln av andra angelägenheter inom den låg i händerna på en stab av 550 vittnen, som frivilligt hade erbjudit sina tjänster och skötte hela anläggningen enligt föreskrifterna i de lokala myndigheternas hälsovårdsstadga. En högtalaranläggning installerades, och genom den överfördes de olika programpunkterna från konventlokalen till dem i husvagnsstaden som inte kunde komma in till själva stadion.

Att ge tjogtals tusenden mat tre gånger om dagen har blivit ett stort företag. Anordningen med ”självservering” har visat sig mest praktisk, och detta hade man kommit underfund med vid de många tidigare sammankomster som hållits för hela Förenta staterna. Till sammankomsten i Cleveland fick man fram en särskild matbricka av plast indelad i fack, där maten kunde läggas, och detta underlättade arbetet i matserveringen oerhört. Fem mekaniska diskmaskiner för brickorna, de enda i sitt slag, ritades och byggdes och togs så i bruk vid detta konvent. Detta system med brickor i matserveringen har tillämpats vid vittnenas konvent, stora som små, i många delar av jorden alltsedan dess. Konventdeltagarna marscherade raskt i led tusen efter tusen till matserveringen, där de anvisades att passera förbi ett av flera ”serveringsbord”, och sedan de fått en bricka och matbestick, gick de vidare förbi frivilliga medarbetare, som lade mat i de olika facken på brickan enligt ”kundens” eget val. Från ”serveringsborden” anvisades skarorna av hungriga matgäster med sina fyllda brickor till andra salar eller tält med bord av ungefär midjehöjd, på vilka brickorna placerades, och man åt så sin måltid stående. Vita och färgade, gamla människor och unga från många länder umgicks fritt och otvunget vid dessa glada måltider, berättade intressanta saker för varandra om sin verksamhet på fältet i hemorten eller dryftade sådant, som hade kommit fram under mötena, och andra tilldragelser vid konventet. Alla hade ett leende på läpparna när den mångtusenhövdade familjen fick sin mat liksom på löpande band enligt detta välordnade system, där var och en fick en lektion i hjälpsamhet. De frivilliga medarbetarna i det häpnadsväckande välorganiserade konventköket redde till nyttig, ren, vällagad mat, som betalades med ett visst fastställt pris per portion av alla utom av pionjärerna, som fick fria matbiljetter av Sällskapet.

[Fotnot]

(Fortsättning följer.)