Han fann den rätta religionen

EN DELTAGARE i Skolan i Rikets tjänst, som pågår vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i Brooklyn i New York, har berättat följande om sitt sökande efter Jesu Kristi religion:

”När jag var tretton år gammal bestämde jag mig för att jag skulle bli en Ordets förkunnare. Jag tänkte att jag skulle försöka få ett stipendium för att läsa vidare. Men ganska snart därefter fick min mor hjärnblödning och måste vistas på sjukhus — högra sidan blev fullständigt förlamad. Familjen skingrades, mina bröder och systrar placerades ut i olika fosterhem. Men jag var fortfarande inställd på att läsa vidare och gå prästvägen.

Vid sexton års ålder tänkte jag fortfarande mycket på det kall jag hade valt. Men ibland resonerade jag så här: Varför skall jag bli metodistpräst? Varför inte katolsk präst eller rabbin eller hinduisk eller muhammedansk präst? Det viktigaste var väl att hjälpa de fattiga, illa behandlade människorna, att trösta dem och undervisa dem. Sedan ställde jag den här frågan till mig: Vem har varit en Ordets tjänare framför alla andra i hela vida världen? Jo, naturligtvis var det Jesus Kristus! Då skulle jag vilja tjäna Gud tillsammans med den religion som följer hans exempel.

Därför tog jag itu med att studera Jesu liv i bibeln. Jag lade märke till att han älskade människorna och undervisade dem så bra från Guds ord att de i sin tur kunde undervisa andra. Det tyckte jag om. Då måste jag spana efter det draget i den rätta religionen. Jag måste undersöka i hur hög grad medlemmarna i mitt eget kyrkosamfund studerade bibeln. Det gjorde jag, och jag fann att det var ganska klent beställt med någon verklig insikt. Flertalet människor tycktes anse att religionen var bara något för söndagen.

Jag frågade pastorn i den församling jag tillhörde om skälet till att han hade valt att bli en Ordets förkunnare och likaså om han ansåg att han hade lyckats i sin gärning. Han berättade för mig att han från början tänkte att han skulle sätta världen i brand men att han till sist insåg att en människa har sina begränsningar. Jag bad honom att han med stöd från bibeln skulle redogöra för det ämne som han särskilt gärna tog upp i sina predikningar: treenigheten eller läran om tre personer i en Gud. Han sade att om jag skrev in mig vid seminariet, skulle jag bli undervisad i det ämnet där, att han inte kunde reda ut det åt mig med stöd från bibeln.

Därpå frågade jag honom om en präst eller predikant inte borde vara ett föredöme för de andra kyrkomedlemmarna i fråga om moralen, eftersom ju Jesus sade till sin hjord: ’Följ mig.’ Han svarade: ’Jag är bara en människa, inte Jesus; gör därför som jag säger och inte som jag gör.’

Efter det samtalet förstod jag att den rätta religionen måste finnas på annat håll. Därför började jag söka från samfund till samfund, under det att jag läste om olika religioner och hela tiden gjorde jämförelser med Jesu verksamhet. Efter omkring två års fruktlöst sökande började jag undra över hur Gud kunde förvänta att människor skulle dyrka honom, om han inte hade en religion som efterliknade Jesus och som föregick dem med ett gott och rätt exempel.

En dag bad en vän till mig att jag skulle hämta en del smutskläder hos en av kunderna i hans kemtvätt. Det gjorde jag, och kunden räckte mig ett exemplar av Vakttornet och bad mig läsa det och låta henne få veta längre fram vad jag tyckte om det. När jag kom tillbaka med de rena kläderna, sade jag till henne att jag aldrig hade läst en tidskrift med så många citat från bibeln och hänvisningar till den. Hon bjöd mig att komma till ett föredrag i Jehovas vittnens Rikets sal. Jag tackade ja, i det jag tänkte för mig själv: Varför inte till Rikets sal? Jag har ju varit i så många andra kyrkor.

Salen låg på översta våningen, och jag minns att när jag gick uppför trappan, tänkte jag spjuveraktigt: Den här kyrkan kommer att föra mig närmare himmelen än någon av de andra jag har prövat. Men när jag kom in i salen blev jag häpen — inga kors, inga bilder av blödande hjärtan, inte ens av Jesus med ett lamm i famnen, inget altare, utan bara människor av olika raser som satt där tyst och stilla sida vid sida. Och under den predikan, som jag fick höra, citerades och förklarades fler bibelställen än jag hade hört alla de predikanter använda som jag tidigare hade lyssnat till.

Efter föredraget ställde jag en fråga om treenigheten till ett vittne som satt intill mig. På bara några minuter gav han mig utförliga bevis från själva bibeln för att treenigheten inte är en biblisk lära. Därpå bad jag att få veta mer om betydelsen av året 1914, som föredragshållaren den dagen hade talat om. Han förklarade för mig, genom att hänvisa till bibelns kronologi, hur betydelsefullt detta viktiga datum är, och han gav stöd åt sitt på Skriften grundade resonemang med en schematisk kronologisk tabell, som han ritade upp åt mig på fri hand.

Mitt långa sökande efter den rätta religionen upphörde den dagen. Detta var just vad jag hade längtat efter, den religion som följde det mönster Jesus hade följt i sin förkunnargärning och som gav möjlighet åt alla kristna att åtnjuta privilegiet att få undervisning för tjänsten som Ordets förkunnare. Det var en lycklig stund i mitt liv. Jag tackade Gud för att han hade dragit mig till sitt folk.”