Utexaminerade Gileadelever — ”anbefallningsbrev”

SÖNDAGSFÖRMIDDAGEN den 4 mars samlades 1.995 personer i Jehovas vittnens sammankomsthall i stadsdelen Queens i New York. Det var examensdag för de 40 eleverna i den 76:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. På fredagen före examensdagen fick de 1.040 som samlats vid Sällskapet Vakttornets farm, omkring 160 kilometer norr om New York, en förhandsglimt av något av examensprogrammet. De fick också höra tal av Leo Greenlees och Theodore Jaracz, som båda är medlemmar av den styrande kretsen.

Karl Klein viftade med en vit taktpinne och började söndagens examensprogram med att leda åhörarna i sång 155 ur Sällskapet Vakttornets nya sångbok. (De övriga sångerna var också ur den nya sångboken och uppskattades mycket.) Efter bönen, som leddes av Daniel Sydlik, utnyttjade ordföranden, Carey Barber, Petrus’ fråga till Jesus: ”Vi har lämnat allt och följt dig; vad kommer i själva verket att finnas åt oss?” Han tillämpade Jesu svar på missionärerna: ”Var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller jordstycken för mitt namns skull skall få många gånger mer och skall ärva evigt liv.” — Matteus 19:27, 29.

Lloyd Barry, som tidigare varit missionär i Japan, uppmuntrade eleverna att vinnlägga sig om att lära sig ett nytt språk. ”Till att börja med”, sade han, ”kommer det att gå runt i huvudet när ni tänker på de nya orden, guruguru (runt, runt) som japanerna säger, allteftersom ni lär er det botsubotsu (lite undan för undan). Men era ögon kan börja pikapika (tindra), då ni börjar tala det och till sist kan göra det perapera (flytande).”

Milton G. Henschel uppenbarade den ”verkliga hemligheten med att nå framgång” och med att få allt större lycka. ”Det är enkelt”, sade han. ”Gå och dela med er av de goda nyheterna åt någon. Ni kommer då att följa Jesu råd om att ’det är lyckligare att ge än att få’.” Charles Woody uppmanade sedan missionärerna att betrakta oemottagliga distrikt ”som en utmaning mot er skicklighet som förkunnare”.

Eftersom det ingår i deras missionärsutbildning att arbeta två och en halv timme i stort sett varje eftermiddag, måndag till och med fredag, tackade Vernon Wisegarver dem för det arbete de utfört på Sällskapets 14 olika kontor eller avdelningar och uppmuntrade dem att ”fortsätta att bevara mönstret av sunda ord”.

De två lärarna vid Gilead, Jack Redford och Ulysses Glass, talade också. Redford, som tidigare varit missionär i Vietnam, påminde missionärerna om vikten av vishet. Han frågade dem: ”Vill ni att er kunskap skall verka på ett bra sätt? Var beslutna att lära allt genom ert liv; lär genom att bära förödmjukelserna i livet med värdighet.” Därefter tog Glass upp något som såg ut som en guldtacka ur en brun papperspåse och sade: ”Den prövade äktheten hos vår tro kan vara av större värde än guld. Fastän vårt kött, i likhet med en papperspåse, kan falla sönder på grund av förslitning, ålder och sjukdom, kan det ändå bära guldet — vår tro.”

Frederick W. Franz, som varit medlem av Betelfamiljen i mer än 63 år och är president för Vakttornets Bibelskola Gilead, höll förmiddagens avslutande tal. Han påminde missionärerna om att deras myndighet att predika de goda nyheterna kommer att ifrågasättas av prästerskapet. ”Jesu Kristi myndighet att predika sattes i fråga”, sade han. ”Aposteln Paulus’ också. Paulus pekade på dem som han hade undervisat och som blivit lärjungar till Kristus som sina levande anbefallningsbrev.” Franz sade att missionärerna kan peka på liknande anbefallningsbrev och att ”Jehova med glädje kommer att visa era anbefallningsbrev för hela universum och låta dem vara Jehovas anbefallningsbrev för dem som får uppstå från de döda”.

Förmiddagens höjdpunkt var då diplomen delades ut. De utexaminerade eleverna kommer att fara till sina missionärsdistrikt i Afrika och Central- och Sydamerika och på öarna i havet — till 16 olika länder allt som allt.

På eftermiddagen, efter Vakttornsstudiet som leddes av David Olson, presenterade eleverna ett musikaliskt program som hjälpte alla att få en försmak av missionärslivet. Därefter framfördes ett drama som riktade uppmärksamheten på behovet av att sträva hän emot särskilda privilegier i den heliga tjänsten.

Programmet slutade med en varm bön ledd av John Booth om Jehovas rika välsignelse över varje elevs missionärsarbete.