Jehovas välsignelse har gjort mig rik
Berättat av Elsie Meynberg
”JEHOVAS välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill.” (Ordspråksboken 10:22, NW) Jag har personligen fått erfara sanningen i detta bibliska ordspråk. Låt mig berätta hur.
Endast sex år gammal lyssnade jag på min mors samtal med en som besökte oss och gav undervisning i bibeln, och jag lade märke till hur fängslad min mor blev av det hon fick lära sig. En kall vinternatt, då jag gick ner från övervåningen för att dricka ett glas vatten, satt mor och läste vid den öppna ugnsluckan. Jag förväntade att hon skulle gräla på mig, men i stället lade hon ena armen omkring mig och förklarade att Guds namn är Jehova. Värmen i hennes röst sade mig att det som hon hade lärt sig var mycket viktigt för henne.
Efter ytterligare några undervisande samtal i bibeln gav sig mor i väg till fots för att dela med sig till våra grannar av de goda nyheterna hon hade fått lära sig. Men hon blev inte alltid väl mottagen. Vi bodde på landet nära Beatty i Saskatchewan i Canada, och de flesta av våra grannar var släktingar till oss som var stränga lutheraner. Men likväl fortsatte mor att besöka dem.
Genom frostiga fönster brukade jag se på hur mor kämpade för att få ut hästarna ur stallet, och jag visste att hon inte var van vid att sela dem. Andra gånger gick hon i väg till mötena eller tjänsten på fältet trots fars invändningar. Han kunde inte förlika sig med mors nya tro, men hon var beslutsam. Hon återvände alltid med en inre glädje som alla tydligt kunde se. ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik”, brukade hon säga. Jag undrade vad hon menade med det. Fastän jag var bara sex år gammal, ville jag också tjäna Jehova.
En dag var jag uppe på taket med far, när han reparerade takplattorna. Mor och min syster Eileen gav sig i väg med en grupp i en T-Ford för att ta del i ett ”informationståg”. De skulle gå genom staden med plakat som annonserade ett bibliskt föredrag.
”Du kommer väl aldrig att bli så där dum, eller hur?” frågade far. Men trots att jag var en flicka som var förtjust i att klättra, hade jag mycket hellre gått i informationståget än varit uppe på taket. Men de sade att jag var för kort för att bära ett plakat.
Utmaningar i samband med det officiella förbudet
Det första tillfället då jag fick delta i predikandet om Riket kom i november 1940. Vad spännande! Eftersom Jehovas vittnens predikoverksamhet vid den tiden var förbjuden i Canada, gav vi oss ut mitt i natten och lämnade broschyren End of Nazism (Slutet för nazismen) vid dörren till varje hus.
Endast nio år gammal beslutade jag mig för att överlämna mitt liv åt Jehova och bli döpt. På grund av förföljelsen fick vi inte veta var mötet skulle hållas, men vi fördes till en plats ute i skogen där en stor grupp vittnen var på ”utflykt”. Min äldre syster Eleanor och jag var bland de många som blev döpta i det kalla vattnet i en närbelägen sjö.
På den tiden började man skoldagen med att klassen hälsade flaggan och sjöng nationalsången. Trots våra klasskamraters anklagande blickar vägrade vi respektfullt att delta på grund av det som bibeln lär om avgudadyrkan. (Daniel, kapitel 3) Min kusin, Elaine Young, som också var ett vittne, måste gå 6 kilometer till skolan, men varje dag blev hon hemskickad för att hon inte hälsade flaggan. Då fick hon gå hela vägen hem igen. Under halva skolåret gjorde hon detta för att inte bli rapporterad som frånvarande och bli underkänd.
Efter min skolgång arbetade jag i en bank. Men en prövning kom när jag fick avslag på min anhållan om att få ledigt för att vara med vid Jehovas vittnens internationella konvent i New York 1950. Jag hade en del besparingar och beslutade mig för att lämna mitt arbete och börja i heltidstjänsten. Så Elaine och jag flyttade till en stad som heter Regina. ”Hon kommer säkert hem tiggande till våren”, sade några hånfullt. Men jag lyckades försörja mig genom att arbeta deltid som hembiträde. Jehovas rika välsignelser har uppehållit mig i heltidstjänsten alltsedan dess.
Vi når vårt mål
År 1955 blev Elaine och jag inbjudna till Gileadskolans 26:e klass och senare förordnade till Bolivia i Sydamerika, något som var mycket spännande. Vid den tiden fanns det bara ungefär 160 vittnen i hela det landet. Så småningom var vi på väg till Tarija för att förena oss med två andra missionärer på vårt första distrikt.
Tarija var en vacker stad. Det var intressant att se när kvinnorna i sina traditionella dräkter bar bördor på huvudet. Människorna var vänliga, och de sade aldrig att de inte var intresserade. De tyckte uppenbarligen att det var artigare att säga åt oss att komma tillbaka vid en tidpunkt då de visste att de inte skulle vara hemma. Det tog ett tag att vänja sig vid det.
En dag stod vi och talade med en man vid hans dörr då en jeep stannade, och ut hoppade en ursinnig präst, röd i ansiktet. ”Om du inte slutar prata med de här flickorna kommer du att bli utesluten!” skrek han till mannen. Sedan vände han sig till oss och hotade: ”Ni har ingen rätt att predika här. Om ni inte slutar, kommer jag att vidta ytterligare åtgärder.” Vid det laget hade många av grannarna kommit ut för att se vad som hände. Så vi fortsatte helt enkelt med vårt arbete, och vi fick lämna många böcker och biblar till de nyfikna åskådarna.
Efter att ha varit två år i denna vackra dal, där det växer persikor, jordnötter och druvor, blev vi först inte glada över att förordnas till ett nytt distrikt, Potosí, en gruvstad belägen på 4.000 meters höjd över havet och med ett bitande kallt klimat. Vi var vana vid de kalla vintrarna i Canada, men skillnaden var att husen i Potosí i normala fall inte hade någon uppvärmning. Men i Potosí fanns den varma gemenskapen i den kristna församlingen, medan det ännu inte hade grundats någon församling i Tarija.
Vi börjar på ett nytt distrikt
Därefter blev Elaine och jag förordnade till Villamontes för att sätta i gång predikoarbetet där. Lastbilen vi åkte med dit var lastad med socker som var smuggelgods, så chauffören gav sig inte i väg förrän vid midnatt för att undvika problem med polisen vid tullavspärrningarna. Vi önskade att vi hade tagit med oss en ficklampa, för plötsligt var det något som rörde sig bredvid oss under tältduken! Det var lastbilschaufförens medhjälpare.
Klockan fem på morgonen stannade vi. Illamående av avgaserna och fulla av damm kröp vi ut. Vägen var blockerad av ett jordskred. Efter fyra timmars hårt arbete lät slutligen ägaren sin medhjälpare köra fordonet längs den smala kanten där de hade ordnat fri passage. Ägaren ville inte ens se på när lastbilen banade sig fram med det yttre av tvillinghjulen snurrande i luften ovanför det till synes bottenlösa stupet vid sidan av vägen. Elaine och jag gick till fots. När vi fortsatte med lastbilen mot Villamontes, var hårnålskurvorna på bergsvägarna så tvära att chauffören upprepade gånger var tvungen att backa och manövrera sig runt dem. Till slut, efter en tröttande resa på 35 timmar, var vi framme.
Det var en ny erfarenhet för Elaine och mig att vara helt på egen hand. De tropiska insekterna var också något nytt för oss. Stora skalbaggar med hårt skal brukade dimpa ner på oss, sedan de kraschat mot lampan ovanför huvudet på oss. Små flugor gav oss smärtsamma bett som gav kliande bulnader och som utsöndrade en klar vätska. Första natten i vårt nya hem gick jag ut för att använda utomhustoaletten. Men när jag tände ficklampan, tycktes hela golvet bli levande av kackerlackor. Ödlor kilade i väg, och stora paddor kikade på mig från hörnen. Jag bestämde mig för att jag kunde vänta till morgonen.
Vid ett senare tillfälle var vi vid floden, och vi tänkte att vi skulle vila oss på en stock som vi såg där. Men vi beslutade oss för att först göra ett återbesök i närheten. När vi kom tillbaka var stocken borta. Upphetsade förbipasserande berättade att en stor, kraftig orm hade varit där. Jag var glad att vi inte försökte sätta oss på den ”stocken”!
Det vi tyckte mest om i Villamontes var att besöka människor på kvällarna. Vi fann dem sittande på korgstolar ute på trottoarerna, läppjande på en örtdryck som kallas maté. I sådana omgivningar använde vi många timmar till att förklara Rikets löften. Men det blev svårare när Elaine gifte sig och jag blev förordnad till Vallegrande med en ny kamrat.
Som i Vilda västern
För att komma till Vallegrande var jag tvungen att göra ännu en tröttande resa på tre dagar, och den här gången var jag ensam. De smala grusvägarna tycktes slingra sig ut i ödemarken i all oändlighet. Till slut var jag framme, och då höll solen just på att gå ner. Bussen störde friden i en stad där hästar var vanligare än motorfordon. Människor stirrade på oss medan de satt under taken som sköt ut över trottoarerna. Dessa tak hölls uppe av stolpar, och en del av männen som lutade sig mot stolparna hade patronbälten med revolvrar. Nästan alla tycktes vara klädda i svart. Jag tänkte: ”Det här är ju precis som i Vilda västern!”
Och så var det också. Dispyter löstes med skjutvapen. Även om det bara bodde 10.000 människor i staden, var mord och våld vanligt på den tiden. Invånarna behärskades av en liga som tagit över tullavspärrningen vid infarten till staden. Ligamedlemmarna försörjde sig på att stoppa bussar och råna dem. Bönder blev också rånade när de kom med sina produkter till staden. Unga flickor våldtogs under pistolhot inför ögonen på sina föräldrar. Mödrar lät inte sina döttrar gå ensamma fram till gathörnet för att handla.
Föreställ dig vad vi tänkte när ligaledaren en dag kom in i Rikets sal. Han var berusad. Kretstillsyningsmannen, som höll talet, bleknade. ”Jag tror!” skrek ligaledaren, och slog mot ryggstödet på bänken med en sådan kraft att det gick av. Sedan tog han tag i kretstillsyningsmannen. Men plötsligt lugnade han ner sig, och en gammal klasskamrat till honom som fanns bland åhörarna kunde leda honom därifrån.
Till slut utmanade en general i armén ligaledaren på duell. Generalen hängde upp en död hund på torget och en skylt med texten: ”Försvinn från staden, annars kommer det att gå likadant med dig.” Dessa gangstrar försvann, och förhållandena förbättrades i Vallegrande.
Ibland färdades vi tolv timmar på hästryggen för att predika i byar som låg avsides. En skollärare i en av byarna tog gästfritt emot oss och blev senare ett Jehovas vittne. En gång lånade jag en mulåsna för att bege mig dit ut, men varje gång vi passerade ett hus där en som tidigare hade ägt mulåsnan bodde gick den dit, och de blev tvungna att leda ut oss på stigen igen.
Utmaningar — men ändå rik
Precis som många andra missionärer har jag funnit att den största utmaningen inte nödvändigtvis är hettan eller insekterna, kylan eller höjden över havet, nej, inte ens sjukdomar och fattigdom. Det kan snarare vara personliga konflikter. ”Varför finns det sådana problem i Jehovas organisation?” undrade jag, och jag började till och med tvivla på att Jehova gjorde mig rik på välsignelser. Så påminde jag mig skriftstället om Jehovas välsignelse i Ordspråksboken 10:22 (NW). Den senare delen av versen lyder: ”Och han lägger ingen plåga därtill.” Så vi bör inte ge Jehova skulden för dessa problem. Jag insåg att de är en del av det som Adam förde vidare till oss och som inbegrips i det som Paulus beskriver i Romarna 8:22: ”Hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans.”
Jag hade brevväxlat med Walter Meynberg på Betel i Canada, och när jag var på semester i Canada 1966 gifte vi oss och blev förordnade till La Paz, huvudstaden i Bolivia. Vilken välsignelse det har varit att se församlingarna växa i antal från bara en när jag kom till Bolivia till 24 — över hela staden. Det har varit på liknande sätt i andra städer i landet. Den grupp på 160 förkunnare som predikade de goda nyheterna i Bolivia när jag kom hit år 1955 har växt till ungefär 7.000!
Min mors föredöme i beslutsamhet för så länge sedan har resulterat i att mer än tio av mina närmaste släktingar är i heltidstjänsten. Jag är glad över att kunna berätta att min far blev ett överlämnat vittne, och över 30 personer som jag har haft privilegiet att få studera bibeln med har blivit döpta. Är inte detta rikedomar? Jag tycker att det är det. Jehovas välsignelse — det är den som verkligen har gjort mig rik.