Jehova har jämnat vår väg

JAG föddes 1924 i närheten av Cham, en stad i den schweiziska kantonen Zug. Mina föräldrar hade 13 barn — 10 pojkar och 3 flickor. Jag var äldst, en pojke. Två pojkar dog när de var mycket små. Vi andra fick en grundlig katolsk fostran på en bondgård under den stora depressionen.

Pappa var en öppen och vänlig man, men han fick ibland raseriutbrott. Då och då slog han till och med mamma när hon obefogat, på grund av svartsjuka, förebrådde honom. Hon kunde inte tåla att han pratade med de kvinnor som bodde i närheten, även om hon inte hade någon orsak att betvivla hans trohet. Det förhållande som rådde plågade mig mycket.

Mamma var mycket vidskeplig. Hon brukade tolka varje liten händelse som ett tecken från ”de stackars själarna i skärselden”. Jag avskydde sådan lättrogenhet. Men prästerna gav näring åt hennes vidskeplighet genom skrifter som understödde hennes felaktiga religiösa uppfattning.

Jag hade frågor

Alltifrån min barndom upptog frågor om Gud och om människans slutliga bestämmelse mina tankar. Jag försökte komma fram till logiska slutsatser, men det fanns så många motsägelser! Jag läste katolska publikationer om helgon, mirakel osv. Men jag tyckte inte det lät förnuftigt. Jag kände det som om jag famlade i mörker.

Prästen förmanade mig att inte grubbla över de frågor jag hade. Han sade att önskan att förstå allting var ett tecken på stolthet och att Gud står emot de övermodiga. Speciellt motbjudande för mig var läran att den som dog utan att bekänna sina synder av Gud skulle plågas för evigt i ett brinnande helvete. Eftersom det betydde att de flesta människor på jorden skulle bli plågade för evigt, undrade jag ofta: Hur kan den här uppfattningen fås att stämma överens med Guds kärlek?

Jag ifrågasatte också den katolska bikten. Jag blev skräckslagen, när man i den katolska skolan sade att orena tankar var en allvarlig synd som krävde att man biktade sig för en präst. Jag brukade fråga mig själv: Kom jag ihåg att bekänna allting? Eller hade jag glömt någonting så att bikten blev ogiltig och mina synder oförlåtna? Det ledde till att tvivel på Guds barmhärtighet och hans villighet att förlåta såddes i mitt hjärta.

I omkring tre eller fyra år brottades jag med dystra tankar som tärde på mig. Jag övervägde att överge all tro på Gud. Men då brukade jag tänka: Om jag håller ut kommer jag helt säkert att finna den rätta vägen. Med tiden kände jag mig säker på att Gud existerar, men jag plågades av att jag var så osäker när det gällde mina trosuppfattningar.

På grund av min tidiga fostran trodde jag att Jesus Kristus tänkte på den romersk-katolska kyrkan, när han sade till aposteln Petrus: ”På denna klippa skall jag bygga min kyrka.” (Matteus 16:18, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) Jag kom att tro att det som var bra i kyrkan till slut skulle segra, och jag ville samarbeta med kyrkan för att uppnå det målet.

Äktenskap och familj

Eftersom jag var den äldste sonen i familjen, arbetade jag på gården tillsammans med min pappa tills min bror närmast mig i ålder kunde ta min plats. Då började jag i en katolsk jordbruksskola och fick akademisk examen. Jag började sedan att se mig om efter en äktenskapspartner.

Jag blev genom en av mina systrar bekant med Maria. Jag fick veta att hon hade bett om att få en man som tillsammans med henne kunde kämpa för att uppnå evigt liv. När vi meddelade att vi skulle gifta oss skrev vi: ”Förenade i kärlek söker vi lycka, mot Gud vi riktar vår blick. På livets väg vi är på vandring med målet lycka i all evighet.” Vi gifte oss den 26 juni 1958 i klostret Fahr nära Zürich.

Maria och jag hade en liknande bakgrund. Hon kom från en djupt religiös familj och var äldst av sju barn. De var allesammans fullt sysselsatta med att hjälpa till på gården, med skolarbetet och med att gå i kyrkan, så det fanns inte mycket tid till att leka. De första åren av vårt äktenskap var inte lätta. På grund av att jag hade så många frågor om religion började Maria tvivla på att hon hade gift sig med rätt man. Hon vägrade att ifrågasätta kyrkans läror eller dess vana att understödja krig, korståg och inkvisition. Men vi förtröstade båda två på Gud och var övertygade om att han aldrig skulle lämna oss så länge som vi, efter bästa förmåga, ansträngde oss för att göra hans vilja.

År 1959 arrenderade vi en gård nära Homburg i östra delen av Schweiz. Här bodde vi i 31 år. Vår förste son, Josef, föddes den 6 mars 1960. Han fick sex bröder och en syster, Rahel (Rakel). Maria har visat sig vara en rättvis och opartisk mor, som hållit fast vid principer som varit djupt rotade i henne. Hon har varit ett verkligt stöd för familjen.

Söker efter Bibelns sanning

Vår religiösa okunnighet blev så småningom mer och mer svår att uthärda. I slutet av 1960-talet började vi gå till Katholische Volkshochschule för att lyssna på föreläsningar, men vi kom hem mer förvirrade än någonsin. Talarna gav uttryck åt sina egna uppfattningar utan att ge några bevis från Bibeln. I början av 1970 funderade jag över Jesu ord: ”Ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det i mitt namn. ... Be och ni skall få.” — Johannes 16:23, 24.

Det här löftet i Guds ord fick mig att gång på gång be: ”Fader, om den katolska kyrkan är den sanna religionen, önskar jag att du visar det tydligt för mig. Men om den är falsk, vill jag att du visar det lika klart, och jag kommer att berätta det för alla.” Jag vädjade om och om igen i överensstämmelse med den anvisning Jesus gav i bergspredikan: ”Fortsätt med att be.” — Matteus 7:7, 8.

Mina samtal med Maria — speciellt om förändringar i den katolska läran under 1960-talet när det gäller tillbedjan av ”helgon” och att äta kött på fredagar osv. — fick henne till slut att tvivla. När hon en gång under våren 1970 var med vid en mässa, bad hon: ”O Gud, visa oss vägen till evigt liv. Vi vet inte längre vilken som är den rätta vägen. Jag kommer att acceptera vad det än är, men visa den väg som är rätt för hela vår familj.” Jag visste inget om hennes bön, och hon visste inget om min tills vi insåg att våra böner hade blivit hörda.

Finner Bibelns sanning

Sedan vi kommit hem efter att ha varit i kyrkan en söndagsförmiddag i början av 1970, knackade det på dörren. En man, som hade sin 10-årige son med sig, talade om att han var ett Jehovas vittne. Jag var med på att resonera om Bibeln. Jag trodde att jag lätt skulle kunna visa att han hade fel, för det jag hade hört om Jehovas vittnen fick mig att tro att de inte var så kunniga.

Vi resonerade i två timmar utan att det ledde någon vart, och det var samma sak söndagen därpå. Jag såg fram emot den tredje gången, men vittnet kom inte. Maria sade att han måste ha insett att det inte var någon mening. Jag blev glad när han kom tillbaka två veckor senare. Jag sade genast: ”I 35 år har jag funderat över helvetet. Jag kan helt enkelt inte acceptera att Gud, som är kärlek, skulle plåga varelser på ett så grymt sätt.”

”Du har rätt”, svarade vittnet. ”Bibeln lär inte att helvetet är en plats för plåga.” Han visade mig att de hebreiska och grekiska orden ”Sheol” och ”Hades”, som ofta översatts med ”helvete” i katolska biblar, helt enkelt avser den gemensamma graven. (1 Moseboken 37:35; Job 14:13; Apostlagärningarna 2:31) Han läste också bibeltexter som bevisade att människosjälen är dödlig och att straffet för synd är död, inte plåga. (Hesekiel 18:4; Romarna 6:23) Då började jag tydligt se att jag hade varit förblindad av religiösa lögner hela mitt liv. Nu började jag undra om fler av kyrkans trossatser var fel.

Jag ville inte bli bedragen längre, så jag köpte en katolsk biblisk ordbok och påvarnas historia i fem delar. De här publikationerna hade godkänts för tryckning av romersk-katolska biskopsmyndigheten. Genom att läsa påvarnas historia blev jag medveten om att några av dem var bland världens värsta förbrytare! Och genom att undersöka den bibliska ordboken fick jag veta att treenigheten, helveteselden, skärselden och många andra av kyrkans läror inte är grundade på Bibeln.

Nu var jag mogen för ett studium av Bibeln tillsammans med vittnena. I början var Maria med bara av artighet, men snart godtog hon det hon fick lära sig. Fyra månader senare gick jag ur katolska kyrkan och talade om för prästen att våra barn inte längre skulle vara med vid religionsundervisningen. Söndagen därpå varnade prästen sina församlingsbor för Jehovas vittnen. Jag erbjöd mig att med hjälp av Bibeln försvara min tro, men prästen ville inte vara med om en sådan diskussion.

Efter det gjorde vi snabba framsteg. Till slut symboliserade min fru och jag vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop den 13 december 1970. Ett år senare fick jag sitta i fängelse i två månader på grund av frågan om kristen neutralitet. (Jesaja 2:4) Det var inte lätt för mig att lämna min fru ensam med åtta barn, även om det var för en kortare tid. Barnen var i åldrarna från bara 4 månader till 12 år. Dessutom hade vi en gård och djur att ta hand om. Men med Jehovas hjälp kunde de klara av det utan mig.

Vi sätter Guds kungarikes intressen främst

Ingen i vår familj missade ett möte i församlingen om han eller hon inte var sjuk. Och vi organiserade vårt arbete så att vi aldrig missade någon av de större sammankomsterna. Snart kretsade våra barns lek på vinden kring vad de hade sett vid våra kristna möten. De brukade till exempel ge var och en i uppdrag att hålla tal, och de övade sig för tjänsten. Till vår glädje reagerade de allihop positivt på vår andliga undervisning. Jag minns med värme när min fru och jag blev intervjuade på en kretssammankomst samtidigt som våra åtta barn satt i en rad — från den äldste till den yngsta — och lyssnade uppmärksamt.

Vårt främsta intresse blev att uppfostra våra barn i ”Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Vi beslöt att göra oss av med vår TV, och vi inbjöd ofta nitiska medkristna till vårt hem, så att våra barn kunde få del av deras erfarenheter och uppleva deras entusiasm. Vi var noga med att inte vara taktlösa i vårt tal och att inte vara kritiska mot andra. Om någon handlade felaktigt resonerade vi om det och sökte efter förmildrande omständigheter. Vi försökte hjälpa våra barn att visa resonlighet och vara rättvisa. Vi var noga med att inte göra jämförelser med andra ungdomar. Och vi förstod hur viktigt det är för föräldrar att inte klema bort sina barn eller skydda dem mot följderna av sina handlingar. — Ordspråken 29:21.

Vi var ändå inte utan problem, när vi fostrade våra barn. Det hände en gång att skolkamrater fick dem att ta godis i en affär utan att betala. När vi fick veta vad som hade hänt, lät vi våra barn gå tillbaka till affären för att betala och be om förlåtelse. Det kändes obehagligt för dem, men de fick en lektion i ärlighet.

I stället för att helt enkelt tvinga våra barn att följa med oss i predikoarbetet gav vi dem ett exempel genom att själva låta sådan verksamhet komma i första hand. Barnen såg att vi lät möten och tjänst på fältet gå före arbete som behövde utföras på gården. Våra ansträngningar att lära våra åtta barn Jehovas väg har verkligen blivit välsignade.

Vår äldste son, Josef, är en kristen äldste och tjänade under några år tillsammans med sin fru vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Schweiz. Thomas är äldste, och han och hans fru är pionjärer, som heltidsförkunnare kallas. Daniel, som sade nej till en karriär som tävlingscyklist, är äldste, och han och hans fru är pionjärer i en annan församling. Benno och hans fru är verksamma i tjänsten i mellersta Schweiz. Vår femte son, Christian, tjänar som äldste i den församling som vi tillhör. Han är gift och har två barn. Franz är pionjär och äldste i en församling i Bern, och Urs, som en tid tjänade vid avdelningskontoret i Schweiz, är gift och är pionjär. Vår enda dotter, Rahel, och hennes man var också pionjärer i flera år.

Jag följde mina barns exempel och blev också pionjär när jag blev pensionerad i juni 1990. När jag ser tillbaka på mitt och min familjs liv, kan jag verkligen säga att Jehova har jämnat vår väg och gett oss välsignelser ”tills det inte mer är någon brist”. — Malaki 3:10.

Min kära hustrus favorittext i Bibeln är: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig. Aldrig kommer han att tillåta att den rättfärdige vacklar.” (Psalm 55:22) Och min är: ”Ha ... din rika förnöjelse i Jehova, och han kommer att ge dig de ting ditt hjärta begär.” (Psalm 37:4) Vi har båda fått erfara hur sanna dessa fantastiska uttalanden är. Vårt mål är att tillsammans med våra barn och deras familjer lovprisa vår Gud, Jehova, för evigt. — Berättat av Josef Heggli.