Stor är inte alltid stark

”Alla mina kläder är för trånga”, klagade 35-åriga Rosa. ”Jag väger 86 kilo nu — jag trodde aldrig att jag skulle bli så tjock!”

ROSA är inte ensam om att oroa sig över sin vikt. I USA, där hon bor, lider nästan en tredjedel av befolkningen av fetma.a I Storbritannien har antalet gravt överviktiga fördubblats på tio år. Och i Japan — där övervikt förr var något sällsynt — har fetma börjat bli ett vanligt problem.

Allt fler barn är också betydligt tyngre än de borde vara. Cirka 4,7 miljoner amerikanska ungdomar i åldrarna 6–17 år är kraftigt överviktiga, och i Canada är omkring 20 procent av barnen för tjocka. I Singapore är antalet överviktiga barn tre gånger så stort som för bara några år sedan.

Att vara tjock betraktas i somliga länder som ett tecken på hälsa och välstånd — ett långt åtråvärdare tillstånd än fattigdom och undernäring. Men i västvärlden, där det vanligtvis finns gott om mat, betraktas viktökning i regel inte som något åtråvärt, utan är i stället en källa till oro. Varför det?

”De flesta tycker att fetma är ett utseendemässigt problem, men i själva verket är det en allvarlig sjukdom”, säger förre chefen för den allmänna hälsovården i USA, dr C. Everett Koop. Endokrinologen F. Xavier Pi-Sunyer i New York förklarar: ”[Den tilltagande fetman i USA] utsätter fler och fler människor för risken att drabbas av diabetes, högt blodtryck, stroke, hjärtsjukdom och till och med vissa former av cancer.”

Ju tjockare desto farligare

En undersökning som omfattade 115.000 amerikanska sjuksköterskor och pågick i 16 år visade att risken för hjärtsjukdom ökar redan vid 5–8 kilos övervikt. Den här undersökningen, som publicerades i The New England Journal of Medicine för 14 september 1995, påvisade att en tredjedel av alla cancerfall med dödlig utgång och hälften av alla dödsfall på grund av hjärt- och kärlsjukdomar berodde på att patienten var överviktig. Enligt en rapport i The Journal of the American Medical Association (JAMA) för 22/29 maj 1996 kan ”78% av alla fall av för högt blodtryck hos män och 65% hos kvinnor direkt kopplas till fetma”. American Cancer Society hävdar att de som är ”kraftigt överviktiga” (personer vars kroppsvikt överstiger idealvikten med 40 procent eller mer) ”löper större risk att drabbas av cancer”.

Men det är inte bara de extra kilona som är farliga — det spelar också stor roll var de sitter. De som lägger på sig extra hull på buken löper i själva verket större risk än de som bär det på höfterna och låren. Bukfetma för med sig ökad risk för diabetes, hjärtsjukdom, bröstcancer och livmodercancer.

Övervikt hos ungdomar förbinds likaså med högt blodtryck, höjda kolesterolvärden och prediabetes. Ofta blir dessa ungdomar feta även som vuxna. The New York Times citerar en rapport i den brittiska läkartidningen The Lancet och skriver: ”Personer som var tjocka som barn dog tidigare och drabbades av långt fler sjukdomar i långt yngre år än människor i allmänhet.”

Nya riktlinjer

Med anledning av den utbredda fetman i landet skärpte den amerikanska regeringen år 1995 sina rekommendationer i fråga om kroppsvikt. (Se rutan på nästa sida.) De uppdaterade vikttabellerna har rubrikerna ”normal vikt”, ”måttlig övervikt” och ”kraftig övervikt”. Rekommendationerna avser både män och kvinnor, oavsett ålder.

I 1990 års riktlinjer räknade man med en viss ökning av kroppsomfånget i medelåldern. I de nya riktlinjerna gör man inga sådana eftergifter, eftersom allt pekar på att vuxna personer inte bör öka i vikt med åren.b En person som tidigare ansågs ha normal vikt kan därför finna att han nu tillhör kategorin överviktiga. En person i åldern 35–65 år som är 168 centimeter lång och väger 75 kilo skulle till exempel ha betraktats som normalviktig enligt 1990 års riktlinjer, men enligt de nya rekommendationerna har han eller hon fem kilos övervikt!

Varför är vi så tjocka?

Genetiska drag kan påverka en persons benägenhet att lägga på hullet, men det är inte hela sanningen. Det är något annat som ligger bakom den tilltagande fetman i västvärlden.

Experter är i stort sett överens om att man kan bli fet av att äta fett. Många köttsorter och mejerivaror, bakverk, snabbmatstyper, snacks, stekta maträtter, såser och oljor innehåller massor av fett, och att man äter sådana produkter kan leda till fetma. Hur då?

Om vi får i oss fler kalorier genom maten än kroppen gör av med, går vi upp i vikt. Fett innehåller nio kalorier per gram, men proteiner och kolhydrater bara fyra. Vi får alltså i oss fler kalorier när vi äter fett. Men det finns också en annan viktig faktor att ta med i beräkningen — det sätt varpå kroppen använder den energi som den tillförs genom maten. Kroppen förbränner kolhydrater och proteiner först och därefter fett. De överflödiga kalorierna lagras i form av kroppsfett. Att minska konsumtionen av feta födoämnen är därför viktigt för den som vill gå ner i vikt.

Somliga som menar att de har minskat sin fettkonsumtion märker emellertid att de ändå blir tjockare och tjockare. Varför det? Orsaken är förmodligen att de äter för stora kvantiteter. En amerikansk näringsfysiolog säger: ”Vi äter för mycket därför att vi får för stora portioner. När maten finns där, äter vi upp den.” Många har också en tendens att överkonsumera fettsnåla eller fettfria födoämnen. En expert i livsmedelsbranschen förklarar emellertid: ”I fettsnåla produkter försöker man ofta förbättra smaken genom att öka halten av [kaloririkt] socker.” Som The New York Times uttrycker det: ”Två av 1990-talets trender — att vilja ha valuta för pengarna och att äta fettsnål eller fettfri mat — har lett till frosseri” och därmed till övervikt.

Ett stillasittande liv är också en bidragande orsak till fetma. En engelsk undersökning visar att mer än en tredjedel av alla vuxna där i landet ägnar mindre än 20 minuter i veckan åt motion. Över hälften tar aldrig del i någon form av sport. Bilåkning har ersatt promenader i många länder i västvärlden, och det ökade TV-tittandet uppmuntrar till både lättja och frosseri. Amerikanska barn ägnar uppskattningsvis 26 timmar i veckan åt att titta på TV, och då är inte den tid som de ägnar åt TV-spel medräknad. Samtidigt är det bara omkring 36 procent av de amerikanska skolorna som fortfarande har gymnastik och idrott på schemat.

Det finns också psykologiska orsaker till fetma. ”Vi äter för att tillfredsställa känslomässiga behov”, förklarar dr Lawrence Cheskin, som är verksam vid Johns Hopkins Weight Management Center. ”Vi äter när vi är glada, och vi äter när vi är ledsna. Vi har vuxit upp i tron att mat är en ersättning för många andra ting.”

Kan vi lyckas i kampen mot kilona?

Övervikt är ett problem med många aspekter. Varje år prövar omkring 80 miljoner amerikaner olika bantningskurer. Men nästan alla återgår till sina tidigare kostvanor så snart de gått ner några kilo. Efter fem år har 95 procent gått upp i vikt igen.

Vad som krävs för att gå ner i vikt och sedan hålla den är förändringar i levnadssättet. Sådana förändringar kräver ansträngning och engagemang och stöd från familjemedlemmar och vänner. I vissa fall kan det också vara nödvändigt att söka medicinsk hjälp.c För att lyckas i kampen måste man emellertid vara motiverad. Du bör därför fråga dig själv: ”Varför vill jag gå ner i vikt?” Du har större chans att lyckas om du inte bantar bara för att undvika vissa hälsorisker, utan också har en önskan att må bättre, se bättre ut och förbättra din livskvalitet.

Det finns många goda och mättande maträtter som är både näringsrika och kalorisnåla. Men innan vi går närmare in på den saken, skall vi se hur vissa kostvanor kan bli en verklig hälsorisk.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 6]

Har du ”normal vikt”, ”måttlig övervikt” eller ”kraftig övervikt”? Diagrammet till vänster hjälper dig att besvara den frågan

Nya riktlinjer för både mäns och kvinnors kroppsvikt (1995)

(För formaterad text, se publikationen)

Längd utan skor

198 cm

190 cm

150 cm

kg 30 40 50 60 70 80 90 100 110

Vikt utan kläder.

Uppgifterna hämtade från: U.S. Department of Agriculture, U.S. Department of Health and Human Services

Den högre viktangivelsen tillämpas på dem som har större muskelmassa och kraftigare benstomme, till exempel de flesta män.