Den grekisk-ortodoxa kyrkan — en söndrad religion
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND
FÖR uppriktiga människor som älskar Gud och sanningen och som har djup respekt för tillbedjan av Gud är den nuvarande situationen inom den grekisk-ortodoxa kyrkan i Grekland minst sagt skrämmande. Den beklagansvärda bristen på enighet, de våldsamma sammandrabbningarna mellan stridande fraktioner inom kyrkan, en störtflod av skamfyllda skandaler på moralens område och oförmågan hos en religion som beskriver sig själv som ”Guds enda sanna kyrka” att ge andlig vägledning — allt detta får många greker att bli besvikna och känna avsmak.
Vanliga medborgare är frustrerade, ja, till och med uppretade över att det förhåller sig på det här viset. En universitetsprofessor, som skriver i en ledande grekisk dagstidning, beklagade sig: ”Den grekiska kyrkan håller på att slitas sönder av en kris av aldrig tidigare skådad intensitet och varaktighet, en kris som väcker tvivel angående [kyrkans] auktoritet och som urholkar dess institutioners inneboende värde. Dessvärre är skadan bestående.”
Hur har den här situationen uppstått? Har de nära band som funnits mellan den grekisk-ortodoxa kyrkan och staten verkligen varit av godo? Hur ser framtiden ut när det gäller dessa relationer mellan kyrka och stat? Finns det några alternativ för människor som söker Kristi sanna, enade församling? Låt oss begrunda vad fakta visar och se vad Bibeln har att säga om saken.
En kamp om makt
Under åren 1967—1974 styrdes Grekland av en militärdiktatur, och för att befästa sin egen makt lade den sig aktivt i den grekisk-ortodoxa kyrkans angelägenheter. I sina ansträngningar att skaffa sig fullständig kontroll lät militärjuntan upplösa den tidigare valda heliga synoden — den grekisk-ortodoxa kyrkans verkställande ledning — och förordnade i stället en egen synod, ”efter meriter”, som man uttryckte sig. När demokratin återställdes år 1974, blev kyrkans styrande församling återigen vald enligt kyrkans egna kanoniska föreskrifter. De biskopar som hade ingått i den tidigare synoden, som juntan hade förordnat, avsattes följaktligen och ersattes av andra.
År 1990 antogs emellertid ett av regeringen framlagt lagförslag som gav de avsatta biskoparna rätt att göra anspråk på sina biskopssäten genom att få saken prövad i domstol och i förlängningen även i den högsta administrativa domstolen, det så kallade Statsrådet. Detta var precis vad tre av dessa prästmän gjorde, och de vann också slutligen sina mål. Som en följd av detta har i dag tre olika ärkebiskopsstift i Grekland två biskopar vartdera — en som är officiellt erkänd av den grekisk-ortodoxa kyrkan och en som är officiellt godtagen av Statsrådet.
”Kristna slagskämpar”
De tidigare avsatta biskoparna har krävt att få tillbaka sina ämbeten, och de vägrar fullständigt att erkänna de andra biskoparnas existens, deras som förordnats av den officiella kyrkan. Dessutom har var och en av dem ett stort följe av ”religiösa fanatiker” — som en tidning beskrev dem — vilka är mycket högröstade när det gäller att stödja sin biskops sak. Denna situation väckte hetsiga och intensiva reaktioner när man i TV över hela landet kunde se våldsamma scener, där folkmassor med sådana ”kristna slagskämpar” med våld bröt sig in i kyrkor, slog sönder religiösa ikoner och anföll präster och lekmän från motståndarsidan. I de flesta av dessa fall har kravallpolis varit tvungen att ingripa för att återställa lugnet. Händelserna nådde en klimax i oktober och november 1993 i kyrkor som låg i den välbärgade förorten Kifisia utanför Athen och senare, i juli och december 1994, i staden Larisa, när kravaller bröt ut och blind religiös fanatism chockade människor i Grekland.
De våldsammaste sammanstötningarna ägde rum den 28 juli 1994, när Ignatius, den biskop i Larisa som hade förordnats av den Heliga synoden, skulle installeras i sitt ämbete. Tidningen Ethnos, som hade den stora förstasidesrubriken ”Larisa blir slagfält för den nye biskopen — medeltiden är här igen”, skrev: ”Det finns bara ett uttryck som passar: Rena medeltiden. Hur skulle man annars kunna beskriva det som hände i Larisa i går: ... gatustrider, våldsamma sammanstötningar, fysiska skador?”
Några veckor senare attackerades biskop Ignatius’ bil av motståndare, som ”efter en våldsam jakt använde järnrör och slagträn”. En journalist undrade: ”Är det möjligt att någon kan acceptera uppfattningen att de inblandade förövarna genomsyras av kristna tankar, när deras fanatism samtidigt leder dem till att begå gangsterdåd, våldshandlingar som kan leda till döden? ... Och detta är handlingar som framträdande ledare i kyrkan uppmuntrar till och överser med.”
Situationen blev till och med värre under jultiden. Tidningen Eleftherotipia hänsyftade på händelserna i Larisa den 23—26 december 1994, när den skrev: ”Det var en skammens jul i Larisa, där den långa, utdragna konflikten ännu en gång störde [firandet]. ... Medan kyrkklockorna ringde till minne av Kristi födelse, föll polisernas batongslag över huvudet på både ’rättfärdiga och orättfärdiga’. Upplopp, sammandrabbningar, långa haranger av förbannelser och svordomar och arresteringar ersatte önskningarna om en god jul och utdelandet av välsignelser på gården till Sankt Constantine-kyrkan i Larisa. ... Demonstrationerna [mot Ignatius] gick snabbt över till verbala förolämpningar och sammandrabbningar med polisen. ... De förvandlade planen framför kyrkan till ett slagfält.”
Hur reagerade människor på detta? En ortodox man sade: ”Jag kan inte förstå hur människor som kallar sig kristna kan begå sådana våldshandlingar under religiösa helgdagar. Hur skall jag våga gå i kyrkan, när jag löper risk att bli nerslagen där?” En hängiven ortodox kvinna sade: ”Jag är rädd att gå i kyrkan nu efter allt som har hänt.”
Och inte nog med detta, utan det har också förekommit en störtflod av avslöjanden av moraliska skandaler i vilka den grekisk-ortodoxa kyrkan varit inblandad. Massmedierna har upprepade gånger avslöjat den dekadenta moralen hos vissa medlemmar av prästerskapet — präster som är homosexuella och pedofiler, präster som har förskingrat pengar och präster som har ägnat sig åt olaglig handel med antikviteter. Det sistnämnda är möjligt därför att många prästmän har fri och okontrollerad tillgång till skattgömmor med dyrbara ikoner och andra värdefulla gamla föremål.
Hur skriande klart är det inte att den här situationen står i strid med den allvarliga förmaning som aposteln Paulus gav till de kristna, att de inte skulle följa människor, eftersom detta leder till ”söndringar” och ”misshälligheter”! — 1 Korinthierna 1:10—13; 3:1—4.
Kyrkan och staten — Hur blir det i framtiden?
Ända sedan den grekiska staten fick sin början har den grekisk-ortodoxa kyrkan åtnjutit den privilegierade ställningen som den dominerande religionen. I Grekland har det hittills inte funnits något som kunde kallas åtskillnad mellan kyrka och stat. Grundlagen garanterar den grekisk-ortodoxa kyrkans ställning som den ”allmänna religionen” i Grekland. Detta innebär att den grekisk-ortodoxa kyrkan genomsyrar alla sidor av det offentliga livet, inbegripet den offentliga administrationen, rättsväsendet, polisen, utbildningsväsendet och praktiskt taget alla andra delar av samhället. Denna alltomfattande inblandning från kyrkans sida har fört med sig förtryck och obeskrivliga svårigheter för religiösa minoriteter i Grekland. Trots att grundlagen garanterar religionsfrihet, visar det sig att närhelst en religiös minoritet försöker hävda sina rättigheter, så finner den sig nästan alltid insnärjd i maskorna av ett ogenomträngligt nät av religiös partiskhet, fördomar och motstånd som har vävts genom detta förhållande mellan kyrka och stat.
En ändring av grundlagen tycks vara möjlig i en nära framtid, och därför börjar redan starka krav på en skilsmässa mellan kyrka och stat att höras. Inflytelserika personer i Grekland som är experter på grundlagen och analyserar den riktar uppmärksamheten på de problem som detta nära band mellan kyrka och stat för med sig. De hävdar att den enda genomförbara lösningen skulle vara ett strikt åtskiljande av dessa båda.
Under tiden höjer kyrkliga ledare rösten i protest mot en sådan eventuell skilsmässa. En ortodox biskop snuddade vid en känslig fråga, som skulle påverkas negativt av en sådan utveckling av förhållandet mellan kyrka och stat, när han skrev: ”Kommer staten, som en följd av detta, att sluta att betala prästernas löner? ... Det skulle betyda att många församlingar kommer att lämnas utan präster.” — Jämför Matteus 6:33.
En annan följd av det nära bandet mellan kyrka och stat i Grekland är att grekisk lag — i direkt strid med EU:s förordningar och i strid med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, vilka båda är bindande också för Grekland — kräver att det på alla grekiska medborgares personliga identitetskort skall framgå vilken religion medborgaren tillhör. Människor med ett öppet sinne motsätter sig detta på det bestämdaste, eftersom religiösa minoriteter ofta utsätts för diskriminering. En journalist sade: ”Det är mycket sannolikt att detta förhållande kan få negativa följder vad beträffar rätten för en religiös minoritet att fritt utöva sin religion.” I en kommentar till den här saken skrev tidningen Ta Nea: ”Staten borde fatta sina beslut och stifta lagar utan att bry sig om kyrkans dominerande sätt och reaktioner i sådana frågor som den obligatoriska uppgiften om en persons religion på hans eller hennes identitetskort.”
Dimitris Tsatsos, professor i grundlagsrätt och medlem av Europaparlamentet, betonade också det angelägna behovet av en sådan skilsmässa mellan kyrka och stat, när han sade: ”Kyrkan [i Grekland] måste sluta upp med att vara dominerande i det sociala och det politiska livet och inom utbildningsväsendet. Det sätt som den grekiska kyrkan agerar på är förtryckande. Den är en despot som styr över vårt utbildningssystem och vårt samhälle.” Samme professor sade i en annan intervju: ”Kyrkan har en skrämmande makt i Grekland, och den är olyckligtvis inte begränsad till sitt naturliga hemvist av skoningslös konservatism, utan den har till och med lyckats infiltrera också de liberala delarna av det grekiska samhället. Personligen kräver jag att kyrkan och staten skils åt. Jag kräver att ortodoxa greker skall hållas på samma nivå som och vara jämlika anhängare av andra trossamfund i Grekland.”
Sanna kristna är förenade
Det är sannerligen svårt att finna den sanna kristendomens kännemärke hos den grekisk-ortodoxa kyrkan. Jesus avsåg inte att söndringar och schismer skulle utvecklas inom kristendomen. I bön till sin Fader bad han om att alla hans lärjungar ”må vara ett”. (Johannes 17:21) Dessa lärjungar skulle också ha ”kärlek inbördes”, och denna kärlek skulle vara ett kännetecknande drag hos sanna efterföljare till Kristus. — Johannes 13:35.
Enighet tycks vara utom räckhåll för den grekisk-ortodoxa kyrkan. Detta är emellertid långt ifrån unikt inom den organiserade religionen i våra dagar. Det är snarare representativt för den söndring som plågar kristenhetens trossamfund.
Uppriktiga människor som älskar Gud har svårt att få detta bedrövliga tillstånd att stämma överens med aposteln Paulus’ ord i 1 Korinthierna 1:10, riktade till de sanna kristna: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.”
Ja, bland Jesu sanna lärjungar råder en obrytbar enhet. På grund av att de är förenade i kristen kärlek finns det inga politiska, sekteriska eller läromässiga meningsskiljaktigheter. Jesus förklarade tydligt att var och en skulle kunna känna igen hans efterföljare genom ”deras frukter”, deras gärningar. (Matteus 7:16) Utgivarna av denna tidskrift inbjuder dig att undersöka de ”frukter” som Jehovas vittnen frambringar. Vittnena åtnjuter sann kristen endräkt i Grekland liksom överallt annars i världen.
[Bild på sidan 18]
Präster som drabbar samman med polisen
[Bildkälla på sidan 15]
Från boken The Pictorial History of the World