Lekfullhet hos djuren
EN STOR ring av gummiband markerade ytterkanten där kylskåpet hade stått. De båda flyttkarlarna såg på mig med en blandning av undran och misstro.
”Det är kattens”, mumlade jag. ”Hon samlar på gummiband.”
Det är faktiskt sant. Min katt har en alldeles särskild känsla för gummiband. Om jag tar ett och snor mellan tummen och pekfingret, så uppenbarar sig strax två små svarta tassar och en svart nos. Hon försöker lägga beslag på det genom att sträcka fram tassen och spärra ut klorna, så att den liknar en tennisracket. När hon väl har fått tag i det, jonglerar hon med det och tumlar om, eller också sätter hon efter det som en ishockeyspelare och dribblar fram det och in i ”mål”, dvs. det försvinner in under den elektriskt spinnande inrättning som är vårt kylskåp.
Leker djuren? Forskarna är inte eniga om den saken. Meningsskiljaktigheterna beror huvudsakligen på att man inte kan enas om hur man skall definiera ordet leka. Vad vi kallar för lek är de, som inte tror att djuren leker, i stället böjda för att betrakta som jaktövningar. Men när jag ser på Nefer (så heter min katt), har jag svårt att tro att ens hon betraktar anfall på gummiband och fångst och upplagring av dem som en allvarlig sysselsättning. Eftersom hon har fyllt tio år, kan man knappast heller tala om att hon ”övar sig för vad som längre fram skall bli en allvarlig verksamhet för vuxna”. Om Nefer skulle bli anmodad att smyga sig på och fånga en icke önskvärd gnagare till exempel, så är hon i stånd att göra det. Det är en allvarlig sysselsättning. Men gummiband? Dem använder hon bara när hon kopplar av.
Så långt när det gäller djur som i normala fall kamperar tillsammans med oss människor, mumsar i sig av våra läckerbitar, sover i eller under våra sängar och stolar och som vi kanske stimulerar till att leka.
Glädjeskutt i svingården
Hur förhåller det sig med djur som lever ett steg längre bort från människornas omgivning? Låt oss gå ut till svingården till en varelse som står främmande för vanlig mänsklig kontakt. Det är inte många som blir till sig av förtjusning när de ser en gris, och därför är det inte många som hänger över stängslet för att ge akt på hur den uppför sig. Av en tillfällighet blev en griskulting introducerad i en familj i Indiana som jag känner. Under de följande månaderna fick de lära sig att grisar verkligen leker! Mina vänner kallade henne ”Priscilla”. Denna Priscilla (med efternamnet Gris) brukade göra de flesta saker som en katt kan göra. Men den kompakta kroppen och brist på kattlik mjukhet och rörlighet förvandlade dessa kattmanövrer till något helt annat. Katter kan skjuta fart och snurra runt och jaga sin svans. Men frammana för din inre syn, om du kan, att samma verksamhet utförs av ett litet gummihudat djur med en ovig liten kropp, till formen lik en kutting, som är försedd med korta, styva ben! Grisar älskar också att man kliar dem på ryggen. Priscilla brukade sätta ryggen mot varje människofot som dinglade från ett korslagt ben. Om hon blev avvisad, gav hon utlopp åt sitt missnöje på ett sätt som förklarar varför man i Amerika ibland säger att grisar jiggar (dansar jigg). Hon stampade med sin lilla fot och gnällde av besvikelse och ilska.
Många beteendeforskare undviker att tillskriva djur sådana känslor som ”besvikelse” och ”ilska”. Icke desto mindre är det beaktansvärt att den välkände biologen Jacques Cousteau visserligen påpekar att man inte bör tillskriva djur mänskliga egenskaper, men ändå säger: ”Likväl får vi inte förnedra djuren genom att frånkänna dem allt behov av att uttrycka sig.”
Vilda kattdjurs ungar också lekfulla
Finner man att samma karakteristiskt lekfulla drag, som är så vanliga hos ungar som lever i nära gemenskap med människan, också uppträder hos ungarna till djur som är helt och hållet otämda? Låt oss lämna svingården och bege oss till den afrikanska stäppen medan vi funderar på frågan. Vi ser en lejonmamma ligga och dra sig i gräset med ungarna kring sig. Hon rör lättjefullt på svansen. Sedan svansen väl kommit i rörelse, är den för ungen inte längre det avslutande bihanget på mamma. Den blir uppenbarligen ett slags monster som måste betvingas. Se på den där lille gynnaren, hur pupillerna vidgas, ögonen blir glasartade och blicken inåtvänd. Han kryper ihop, och höfterna skälver som om den bakre halvan siktade med den främre. Det gör den kanske också. Så, ANFALL! Han har den! Hans syster har kanske siktat fel, och nu har hon honom! Fräsande och jamande tumlar de överända i ett enda virrvarr av tassar och kattkroppar.
Lekfulla vattendjur
Det är inte många människor som har sett vilda valungar leka. I sin bok The Year of the Whale tar biologen Victor B. Scheffer oss ut på havet för att studera en bastant krabat som han kallar för ”Lilla kalven”. Vid födelsen kommer Lilla kalven ut med stjärtpartiet först av det enkla skälet att valar andas med lungor. Om det vore omvänt skulle han helt sonika drunkna innan födelseprocessen var avslutad. Till sist kommer det trubbiga huvudet fram. När han skils från modern, framträder hela den drygt fyra meter långa kroppen som väger ett ton. Sedan han ätit och vuxit i fyra månader kanske han och hans jämgamla kamrater hittar en sådan intressant sak som en stock som kan ha drivit tusentals kilometer söderut från Alaska. En av de unga valarna ”tar stocken i munnen och kastar den från den ena sidan till den andra, grymtande och morrande på valspråket. Det är som om han fann nöje i en inbillad strid med något fasansfullt djuphavsvidunder. Oj, vad kul!” Så skriver Scheffer.
Naturforskaren Gerald Durrell berättar i The Whispering Land (den lyriska titeln betyder ”Det viskande landet” och syftar på Patagonien i Argentina) om en annan varelses lekfulla och muntra upptåg. För enkelhetens skull kallar han honom Oswald. Oswald är en pälssälsunge. Så här säger Durrell: ”Vad han inte hade i längd uppvägdes mer än väl av hans beslutsamhet och personlighet. När jag först lade märke till Oswald ... var han flitigt upptagen med att smyga sig på ett långt band av glittrande grönt sjögräs. ... En vindpust tog tag i ena ändan på sjögräset, och ... Oswald vände om och klampade i väg så fort som fenorna kunde bära honom. ... Försiktigt närmade han sig det på nytt. ... Han gjorde intryck av att han nästan gick på tå på sina stora flata fenor.” Slutligen karsknade han till och gjorde ett utfall mot sjögräset. Sedan struttade han i väg med sin trofé, säger Durrell, ”med sjögräset dinglande ner från vardera sidan av munnen som en grön mustasch och såg mycket belåten ut över att hans första överrumplande grepp uppenbarligen hade oskadliggjort fienden fullständigt”.
Lekar som andra leker
Durrell berättar också om hur han en gång strax i närheten av den plats där han hade slagit läger fick se ett par rävar som lekte med en rulle ljusrött toalettpapper. ”Sedan de hade konstaterat att den inte gick att äta”, säger han, ”dansade de och svängde runt på sina smäckra ben och slungade toalettrullen fram och tillbaka. ... Hela lägerplatsen antog ett utseende av uppsluppen karnevalsstämning.” När uppvisningen var slut, låg fyrtio meter ljusrött toalettpapper kvar och fladdrade i kvällsbrisen!
Uttern har sitt hemvist i nordanskog. Det är en gynnare som de flesta biologer är överens om verkligen leker. Han leker bara för att det är roligt! Om du hör ett rutsch! följt av ett plask! om och om igen, då är du troligen på plats för att se den bästa cirkusföreställning som du någonsin skulle kunna få se gratis. Det rutschande ljudet kommer från uttern, när han åker kana nedför en kälkbacke av jord som han ställt i ordning. Han har omsorgsfullt avlägsnat varenda sten därifrån och fuktat den grundligt med vatten från sin päls för att göra den hal. Plasket kommer där rutschbanan slutar, då han som skjuten ur en kanon hamnar i tjärnen eller floden. Han tycks aldrig tröttna på att göra om det igen. På vintern använder han det före som lämpar sig för årstiden. Snön ger gott glid, och lika spännande är det.
Peter Marler och William J. Hamilton III uppger: ”Man har funnit belägg för lekbeteende hos alla ryggradsdjurens klasser utom hos fiskarna.” Likväl har jag sett hur flygfiskar har kappats med en oceanångare på Stilla havet, och jag har utanför Florida sett hur den jättelika blå marlinen har kastat sig lodrätt upp ur havet och förefallit stå kvar stilla på stjärten ovanför vågorna i flera sekunder, innan den sjunkit tillbaka i djupet. När en fisk gör så här och det inte är fråga om att försöka lösgöra sig från en smärtsam metkrok, så förefaller det som om den hade roligt! Scheffer talar om ”lekande delfiner” (de hör ju till valarna), ”som bryter igenom den lugna havsytan och strör ut en million juveler efter sig”. Om det roar ett djur att göra så här, det må vara en fisk eller en annan varelse, skulle det då inte kunna vara en lek enligt detta djurs syn på saken?
Undulaten från Australien, vår vanligaste sällskapspapegoja, ger ett exempel på en liknande lek i fågelvärlden. Har du sett när den glider nedför ståltråden som buren hänger i, alldeles som en brandman glider nedför en stång?
Nu har vi alltså tittat på djur som vi har hemma i lägenheten, djur på bondgården, på stäppen, i havet, i skogen och i luften. Hur är det med dem som lever i djungeln?
Schimpansmamman i djungeln kittlar sin baby. Han vrider sig och rullar överända, och hon knuffar honom hit och dit på lek. Det visar en sak som är gemensam för djuren, nämligen att det inte bara är jämgamla som leker med varandra. Det är som hos människorna, de äldre trivs med att vara tillsammans med de yngre, och ofta är det de äldre som tar initiativet till leken.
Vad är lek egentligen? Som vi har nämnt är inte alla överens om svaret. Så långt är dock alla eniga, att det är fråga om en verksamhet som inte tjänar ett omedelbart, praktiskt syfte. Även om den kan inbegripa funktioner som vid andra tillfällen används för praktiska ändamål (som till exempel nedhukning eller smygande gång), så omfattar den inte den fullständiga verksamhetskedja som är nödvändig för att den skall kunna betecknas som arbetsaktivitet. Helt visst måste den inbegripa ett element av välbehag — att det är roligt! Som boken Mechanisms of Animal Behavior (Mekanismerna i djurens beteende) följdriktigt anger, smyger sig unga katter, rävar och mungoer efter ”fel”, oändamålsenliga, föremål — ett löv, en snörstump, någonting som i sig självt inte innebär något hot. De närmar sig det försiktigt. Så hoppar de plötsligt rakt upp i luften.
Cervantes sade en gång: ”De som leker med katter får räkna med att bli klösta.” Jag skulle vilja omskriva det så här: ”De som leker med katter, eller med andra varelser som Gud har skapat, kan räkna med att få användning för sina skrattmuskler.” — Insänt.