Amning — en mors kärleksfulla ”offer”

MIN man och jag hade viktiga beslut att fatta. Vi väntade vårt första barn! Men den förestående födseln gav upphov till en hel del frågor som vi måste ta ställning till. Skulle vi pröva ”naturlig” förlossning? Skulle min man vara närvarande vid förlossningen? Vilket sjukhus skulle vi välja? Listan på frågor blev bara längre och längre.

Men det är speciellt ett beslut som har berett mig stor glädje — beslutet att jag skulle amma mitt barn. Kanske du är intresserad av hur och varför vi kom fram till vårt beslut — och varför jag är så glad att vi gjorde det.

Först och främst läste jag flera böcker i ämnet och talade med många av mina väninnor som ammade eller som hade ammat sina barn. Jag fick veta att de flesta läkare håller med om att uppfödning med modersmjölk är överlägsen, inte bara ur näringsmässig utan också ur känslomässig synpunkt. Jag läste om de förändringar en kvinnas kropp genomgår under graviditeten. Min man och jag gick också på kurser tillsammans som en förberedelse inför förlossningen.

Anpassningen

Att jag ”läste på” hemma hjälpte mig att få en mer realistisk bild av vad det innebär att amma ett barn; det innebär mycket arbete. Det är en del av barnomvårdnaden som en hustru inte kan dela ens med den mest förstående make! Min man och jag resonerade igenom saken, och vi bestämde oss för att jag uteslutande skulle amma vårt barn.

Jag skall aldrig glömma hur det var att få vårt första barn. Värkarna var över, läkaren visade upp för mig en ny liten människa — en dotter! Jag granskade noga varje litet finger, varje tå, innan sköterskan tog hand om henne för att tvätta henne ren. Uppriktigt sagt var jag ganska orolig för den första amningen. Jag hade hört att en del barn inte är ett dugg intresserade första gången, utan till och med somnar vid bröstet.

Men det var inte fallet med vår dotter. Jag blev riktigt förvånad över hur stark hennes suginstinkt var. Det gjorde lite ont. Men jag blev van, och jag fann att amning ”på begäran”, i stället för på fasta tider, förhindrade att mina bröst blev sprängfyllda, vilket kan vara ett problem för nyblivna mammor.

Det dröjer några dagar efter barnets födelse, innan brösten avsöndrar den egentliga modersmjölken. Men det utgör inget problem för barnet, eftersom det får sin näring av den gulaktiga vätska, kolostrum eller råmjölk, som produceras under tiden. Som det sägs i boken Nursing Your Baby spelar kolostrum ”en synnerligen viktig roll när det gäller att skydda barnet mot sjukdomar. Kolostrum innehåller antikroppar, i synnerhet antikroppar mot virus, vilka man nu har funnit att spädbarn tillgodogör sig och vilka ger dem skydd mot vissa sjukdomar under det första levnadshalvåret, vare sig amningen fortsättes efter de allra första dagarna eller inte.”

Vetskapen om detta är en välbehövlig uppmuntran för dig, när du ammar, för ärligt talat bävade jag ibland för nästa amning. Min läkare rådde mig att smörja på ren lanolin mellan amningarna. Personligen fann jag det bäst att bara ”bita ihop tänderna”, tills min kropp hade hunnit vänja sig. Lyckligtvis hade jag aldrig besvär med såriga bröstvårtor, fast en del kvinnor har det. Och kvinnor med ljus hy har vanligtvis svårare att vänja sig, eftersom deras hud ofta är lite ömtåligare. Det krävs verkligen beslutsamhet, om sådana kvinnor skall fortsätta att amma.

Du måste också vänja dig vid det sätt på vilket kroppen oavbrutet ersätter den mjölk som barnet suger ut. Första gången min dotter sov längre än vanligt fick jag så ont att jag måste stiga upp och krama ut lite mjölk själv. Men det dröjer i allmänhet inte mer än fyra till sex veckor förrän barn och mor har anpassat sig efter varandra, och det ”flyter lugnt” från och med då.

Jag måste erkänna att jag ibland var nära att ge efter för frestelsen att låta mitt barn få flaskmjölk. Ett nyfött barn kräver mat praktiskt taget dygnet runt. Det betydde att jag inte fick mycket andrum. Och när man måste vakna för att amma mitt i natten, önskar man ibland att man kunde låta någon annan ta över matningen. Men jag hade bestämt mig för att jag inte skulle ersätta min mjölk med vällingpreparat. Därför tyckte jag det var bäst att inte ens ha barnvälling hemma.

Visst erbjuder välmenande iakttagare ibland oombedda sin ”hjälp” och säger: ”Kanske din mjölk är för dålig” eller: ”Hur vet du att hon får tillräckligt, när du inte vet hur mycket hon äter?” Eller också: ”Kanske din mjölk är för kraftig.” Men så länge barnet ökar i vikt i rimlig takt och reagerar normalt och mamman själv är vid god hälsa och äter en lämplig, väl avvägd kost, kan hon vara övertygad om att hennes mjölk är den perfekta maten för hennes barn.

Åtskilda första gången

Min första utfärd från hemmet, sedan jag hade fått barnet, gick till affären. När jag kom tillbaka, fann jag pappa och barn väntande på mig vid fönstret, båda mycket upprörda! Jag hade kramat ut tillräckligt med mjölk för en krissituation, men jag hade inte räknat med att hela flaskan skulle spillas ut. Det hade inte pappa heller. Jag bestämde mig kvickt för att jag inte skulle lämna mitt barn längre än några timmar i taget under de sex första månaderna, eller åtminstone inte förrän det kunde äta fast föda.

Att ta med sig barnet ut i offentliga sammanhang har också sina problem. Ofta bestämmer sig barnet för att det vill ha mat innan du har tänkt dig att det är matdags, vilket naturligtvis försätter dig i en penibel situation. En del mammor är mycket diskreta när de ammar sina barn för att undvika att väcka anstöt hos andra. Men somliga barn tycks bli förnärmade över att man skyler dem medan de matas. Mamman måste kanske finna sig i att sitta ensam i ett toalettrum, tills hennes barn blivit mätt och belåtet.

Värt offret

Det är uppenbart att det är ett allvarligt beslut du fattar, om du bestämmer dig för att amma ditt barn. Det kräver en hel del uppoffringar. Men fördelarna uppvägde nackdelarna i mitt fall. Jag kommer till exempel ihåg en väninna till mig som fastnade i en bilkö. Hon glömmer aldrig hur hjälplös hon kände sig där hon satt i bilen och inte kunde ge sitt skrikande barn mat. Hennes barn hade nämligen fått vänja sig vid flaska. Hur önskade hon inte att hon hade ammat sitt barn! Naturligtvis kan det i en del fall vara tillrådligt med flaskuppfödning, i synnerhet om mamman har en allvarlig sjukdom eller använder vissa mediciner eller droger.

Amning har andra fördelar. Du behöver aldrig oroa dig för att mjölken skall ta slut. Ju mer barnet behöver, desto mer mjölk produceras, allteftersom veckorna går. Inga flaskor behöver steriliseras. (Jag undrar hur många föräldrar som haft sönder eller tappat den sista vällingflaskan klockan två på natten och bokstavligen gråtit över spilld mjölk.) Inte heller behöver du bekymra dig om att byta välling för att tillfredsställa ditt växande barns behov. Du kan vara säker på att barnet får rätt näring, så länge du själv äter en väl avvägd kost och dricker mycket.

Den största fördelen tycker jag ändå är att amningen bidrar till att skapa en intim samhörighet med barnet. Den ständiga beröringen, uppmärksamheten och ömheten mellan mamman och barnet kan helt enkelt inte ersättas.

Men jag tror inte att jag skulle ha klarat av det hela utan min mans kärleksfulla samarbete och uppmuntran. En del äkta män tycks känna sig sårade över att mamman ägnar sitt nyfödda barn ständig uppmärksamhet. Och att ha spädbarn begränsar definitivt ens aktiviteter. Somliga restauranger, till exempel, säger direkt ifrån att barn inte är välkomna. En man som otåligt frågar: ”När tänker du avvänja barnet?” kan därför verkligen slå ner modet på sin hustru. Men om mannen hjälper till, exempelvis genom att komma med barnet till sin hustru, när hon skall amma, eller genom att byta blöjor, vinner han sin hustrus tillgivenhet.

Jag ser därför tillbaka på min erfarenhet med tillfredsställelse. Glädjen och de underbara minnena jag har av amningen uppväger mer än väl alla uppoffringar. — Från en av våra läsare.