Vad är den masoretiska texten?

OBEROENDE av på vilket språk du läser Bibeln har delar av den förmodligen blivit översatta direkt eller indirekt från den masoretiska texten, som omfattar de hebreiska skrifterna eller ”Gamla testamentet”. I själva verket fanns det mer än en masoretisk text. Vilken text var det då som man valde ut, och varför just den? Vad är över huvud taget den masoretiska texten, och hur vet vi att den är tillförlitlig?

Jehovas ord

Bibeln började skrivas vid berget Sinai år 1513 f.v.t. I 2 Moseboken 24:3, 4 läser vi: ”Sedan kom Mose och återgav för folket alla Jehovas ord och alla de rättsliga besluten, och allt folket svarade med en röst och sade: ’Alla de ord som Jehova har talat är vi villiga att göra.’ Följaktligen skrev Mose ner alla Jehovas ord.”

Nedskrivandet av de hebreiska skrifternas böcker fortsatte i mer än tusen år, från år 1513 f.v.t. fram till omkring år 443 f.v.t. Eftersom skribenterna var inspirerade av Gud, är det rimligt att tänka att han skulle leda det hela så att hans budskap blev bevarat på ett tillförlitligt sätt. (2 Samuelsboken 23:2; Jesaja 40:8) Men betyder det att Jehova skulle förhindra alla mänskliga fel, så att inte en enda bokstav skulle komma att ändras när avskrifter blev gjorda?

Hur felaktigheter smög sig in

Trots att det var människor med djup respekt för Guds ord som gjorde avskrifter av Bibeln generation efter generation, smög sig likväl mänskliga fel i viss mån in i handskrifterna. Bibelskribenterna var inspirerade av Gud, men det var inte avskrivarna.

Sedan judarna hade återvänt från den babyloniska fångenskapen år 537 f.v.t., övergick de till ett nytt slags skrift, den så kallade kvadratskriften, som de hade lärt sig i Babylon. I och med denna viktiga övergång från gammalhebreisk skrift till kvadratskrift uppstod problemet att vissa snarlika bokstäver kunde bli förväxlade. Eftersom hebreiskan är ett språk som är baserat på konsonanter, där det lämnas åt läsaren att själv välja vokalljuden i enlighet med hur han uppfattar sammanhanget, kan en ändring av en enda konsonant lätt förändra ett ords innebörd. Men i de flesta fall bör sådana fel ha blivit upptäckta och rättade.

Flertalet judar vände inte tillbaka till Israel efter Babylons fall. Över hela Mellersta Östern och Europa blev därför synagogorna den andliga medelpunkten i områden med judisk befolkning.a I varje synagoga behövde man avskrifter av de bibliska skriftrullarna. Allteftersom avskrifterna blev flera, ökade risken att avskrivningsfel uppstod.

Ansträngningar att avlägsna felaktigheterna

Med början i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen gjorde de skriftlärda i Jerusalem ansträngningar för att fastställa en standardtext enligt vilken alla andra hebreiska handskriftsrullar kunde korrigeras. Det fanns emellertid inget klart fastställt tillvägagångssätt enligt vilket man kunde göra åtskillnad mellan originaltexten och handskrifter som innehöll avskrivningsfel. Från och med 100-talet v.t. tycks Bibelns hebreiska konsonanttext ha varit ganska väl standardiserad, även om den ännu inte hade blivit auktoritativt fastställd. Citat från de hebreiska skrifterna som man finner i Talmud (som utarbetades mellan 100-talet och 500-talet v.t.) förefaller ganska ofta vara hämtade från en annan källa än från den text som längre fram blev känd som den masoretiska texten.

Det hebreiska ordet för ”tradition” är ma·soh·rạh eller ma·sọ·reth. Senast på 500-talet v.t. blev de som slog vakt om traditionen att åstadkomma exakta avskrifter av de hebreiska skrifterna kända som masoreter. De avskrifter som de gjorde benämns masoretiska texter. Vad är utmärkande för deras arbete och de texter som de utarbetade?

Hebreiskan var inte längre ett levande, nationellt språk, och många judar var inte längre förtrogna med det språket. Den exakta förståelsen av den bibliska konsonanttexten var alltså i fara. För att värna om den utvecklade masoreterna ett vokalisationssystem som bestod av små punkter och streck. Dessa punkter och streck placerades över och under konsonanterna. Masoreterna utarbetade också ett invecklat system med accenter och andra läsetecken som tjänade både som ett slags interpunktion och som en hjälp till ett exaktare uttal.

På ställen där masoreterna ansåg att texten hade ändrats eller att tidigare generationer av avskrivare hade skrivit fel gjorde de inga ändringar i texten, men de försåg den med marginalanteckningar och randanmärkningar. De noterade ovanliga ordformer och ordsammansättningar och hur ofta dessa uppträdde i en enskild bok eller i hela den hebreiska delen av Bibeln. Ytterligare kommentarer som kunde hjälpa avskrivarna att göra en extra kontroll togs också med. Masoreterna utvecklade ett kod- eller förkortningssystem för att de här upplysningarna skulle kunna ges ytterst kortfattat. I utrymmena ovanför och under texten infördes ett slags minikonkordans med utdrag ur verser som var kommenterade i randanmärkningarna.

Det ryktbaraste systemet fulländades av masoreterna i Tiberias vid Galileens hav. På 800- och 900-talen v.t. blev familjerna Ben Asher och Ben Naftali, som kan ha varit karaiter, särskilt framstående.b Även om det fanns vissa skillnader i uttalsanvisningar och randanmärkningar mellan dessa båda skolor, är konsonanterna i deras texter olika på färre än tio ställen i allt materialet i de hebreiska skrifterna.

Båda masoretskolorna, såväl Ben Ashers som Ben Naftalis, bidrog i hög grad till sin tids textforskning. Efter det att Maimonides (en inflytelserik talmudist som levde på 1100-talet) hade lovordat Ben Ashers text, gav andra denna text särskilt företräde. Ja, det gick så långt att ingen av Ben Naftalis handskrifter nu kan uppbringas. Allt som finns kvar är förteckningar över skiljaktigheter mellan de båda skolorna. Märkligt nog gällde Maimonides’ kommentarer bara hur texten var uppställd, till exempel avståndet mellan styckena i texten, och inte den långt viktigare aspekten exakt textöverföring.

Finns det en ”ren” masoretisk text?

Det förekommer en hel del diskussion bland textforskare om vilken nu tillgänglig kodex som är den ”rena” Ben Asher-texten, som om denna skulle vara den ”sanna” masoretiska texten. I själva verket har det aldrig funnits en enda enastående, ”ren”, auktoritativ masoretisk text. Tvärtom fanns det många masoretiska texter, som var och en skilde sig något från de andra. Alla bevarade kodexar är blandtexter, med såväl Ben Ashers som Ben Naftalis läsarter.

Varje översättare av de hebreiska skrifterna i våra dagar står inför en enorm uppgift. Det räcker inte med att han gör sig förtrogen med den hebreiska texten, utan han måste också bekanta sig med alla rimliga alternativ i de fall där texten kan ha blivit ändrad till följd av avskrivningsfel eller av andra orsaker. De olika masoretiska texterna tjänar visserligen som en grund, men översättaren behöver rådfråga andra välgrundade källor som rimligtvis kan representera äldre och kanske exaktare versioner av konsonanttexten.

Ernst Würthwein förklarar i inledningen till sin bok Der Text des Alten Testaments: ”I svåra fall är det inte tillräckligt att man sammanställer de olika läsarterna och bestämmer sig för den som tycks erbjuda den lättaste lösningen, varvid man en gång föredrar den hebreiska texten, en annan gång Septuaginta och åter en annan gång targumerna. Alla textvittnena är inte lika tillförlitliga, vart och ett har sin egen prägel och sin särskilda historia. Man måste vara väl förtrogen med dem för att undvika felaktiga lösningar som kan förefalla korrekta.”

Vi har en fast grundval för vår tillförsikt att Jehova har bevarat sitt ord. Tack vare många uppriktiga människors förenade ansträngningar under flera hundra år har vi tillgång till själva texten, innehållet, ja, också detaljerna i Bibelns budskap. En obetydlig ändring av en bokstav eller ett ord påverkar inte vår förmåga att förstå den Heliga skrift. Den viktiga fråga som vi nu bör ställa oss är denna: Kommer vi att leva i överensstämmelse med Guds ord, Bibeln?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Aleppokodexen innehåller den masoretiska texten

[Bildkälla]

Bibelmuseum, Münster