ANDRA SAMUELS­BOKEN

1 Nu var Saul död, och David hade återvänt efter sin seger över amalekiterna. Han hade varit i Siklag+ i två dagar, 2 och på tredje dagen kom en man från Sauls läger med sönderrivna kläder och jord på huvudet. När han kom fram till David föll han ner på marken och bugade sig.

3 David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels läger.” 4 David frågade: ”Hur har det gått? Berätta!” ”Soldaterna har flytt från striden, och många av dem har stupat”, svarade han. ”Saul och hans son Jonatan är också döda.”+ 5 Då frågade David den unge mannen som kom med nyheten: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” 6 Då svarade den unge mannen: ”Jag råkade vara på berget Gilbọa,+ och där fick jag se Saul som stödde sig på sitt spjut. Och stridsvagnarna och ryttarna kom allt närmare honom.+ 7 När han vände sig om och såg mig ropade han på mig, och jag sa: ’Här är jag!’ 8 Han frågade: ’Vem är du?’ Jag svarade: ’Jag är amalekit.’+ 9 Då sa han: ’Jag ber dig, ställ dig över mig och ge mig nådastöten. Jag lever ännu men har svår dödsångest.’ 10 Så jag ställde mig över honom och dödade honom,+ för jag såg att han var dödligt sårad och inte skulle överleva. Jag tog kronan* från hans huvud och armbandet från hans arm, och jag har tagit med dem till min herre.”

11 Då tog David tag i sina kläder och rev sönder dem, och alla män som var hos honom gjorde likadant. 12 De jämrade sig, grät och fastade+ ända till kvällen, eftersom Saul, hans son Jonatan och så många av Jehovas folk, så många israeliter,+ hade fallit för svärdet.

13 David frågade den unge mannen som kom med nyheten: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en invandrare, en amalekit.” 14 Då sa David till honom: ”Hur vågade du lyfta din hand mot Jehovas smorde och döda honom?”+ 15 David kallade på en av de unga männen och sa: ”Gå fram och hugg ner honom.” Så han högg ner honom, och han dog.+ 16 David sa: ”Du bär själv skulden för din död,* för du vittnade mot dig själv när du sa att det var du som gav Jehovas smorde nådastöten.”+

17 Sedan sjöng David en sorgesång över Saul och hans son Jonatan+ 18 och uppmanade folket i Juda att lära sig den. Sången, som heter ”Bågen”, är nedskriven i Jashars bok:+

19 ”Din skönhet, Israel, ligger slagen på höjderna.+

Dina hjältar har fallit!

25 Hjältarna har fallit i strid!

Jonatan ligger slagen på höjderna!+

Din kärlek betydde mer för mig än kvinnors kärlek.+

2 En tid senare frågade David Jehova:+ ”Ska jag ge mig av till någon av städerna i Juda?” Jehova svarade: ”Ja, ge dig av.” David fortsatte: ”Till vilken stad?” ”Till Hebron”,+ svarade han. 2 Så David gav sig av med sina båda hustrur, Ahịnoam+ från Jịsreel och Abigạjil+ från Karmel, Nabals änka. 3 David tog också med sig männen som var hos honom+ och deras familjer, och de bosatte sig i städerna kring Hebron. 4 Sedan kom männen i Juda dit och smorde David till kung över Judas stam.+

De berättade för David: ”Det var männen i Jabesh-Gilead som begravde Saul.” 5 Då sände David budbärare till männen i Jabesh-Gilead och sa: ”Min bön är att Jehova ska välsigna er, eftersom ni visade er herre Saul lojal kärlek och begravde honom.+ 6 Må Jehova visa er lojal kärlek och trohet. Även jag ska visa er godhet för det ni har gjort.+ 7 Var nu starka och modiga, för er herre Saul är död, och Judas stam har smort mig till kung.”

8 Men Abner,+ Ners son, Sauls befälhavare, hade fört Is-Boset,+ Sauls son, till Mahanạjim,+ 9 och han hade gjort honom till kung över Gilead,+ asuréerna, Jịsreel,+ Efraim+ och Benjamin, ja över hela Israel. 10 Is-Boset, Sauls son, var 40 år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Men Judas stam höll fast vid David.+ 11 Den tid* David var kung i Hebron över Juda var sju år och sex månader.+

12 Abner, Ners son, och de som hörde till Sauls son Is-Boset drog med tiden ut från Mahanạjim+ och gick till Gịbeon.+ 13 Joab,+ Serụjas+ son, och Davids män drog också ut och träffade slutligen på dem vid Gịbeons damm. De båda styrkorna stannade på var sin sida av dammen. 14 Till sist sa Abner till Joab: ”Låt de unga männen resa sig och strida* mot varandra medan vi ser på.” Joab svarade: ”Låt dem strida.” 15 Så de reste sig och gick över: 12 män för Benjamins stam och för Is-Boset, Sauls son, och 12 män för David. 16 Var och en tog tag i huvudet på sin motståndare och stötte svärdet i hans sida, så att de alla stupade tillsammans. Därför kallade man den här platsen som ligger i Gịbeon för Hẹlkat-Hạssurim.*

17 Striden som följde den dagen blev ytterst hård, och Davids män besegrade till slut Abner och Israels män. 18 Serụjas tre söner+ var där, Joab,+ Ạbisaj+ och Ạsael,+ och Ạsael var snabb som en gasell på öppna fältet. 19 Ạsael förföljde Abner utan att vika av åt vare sig höger eller vänster. 20 När Abner såg sig om frågade han: ”Är det du, Ạsael?” ”Ja, det är det”, svarade han. 21 Då sa Abner: ”Sluta förfölja mig! Angrip någon av de unga männen i stället och ta hans rustning.” Men Ạsael vägrade att sluta förfölja honom. 22 Så Abner sa en gång till: ”Sluta jaga mig! Ska jag behöva döda dig? Hur skulle jag då kunna se din bror Joab i ögonen?” 23 Men han vägrade. Då stötte Abner honom i buken med bakänden av spjutet,+ så att spjutet gick ut genom ryggen på honom. Ạsael föll död ner på stället, och alla som kom till platsen där han hade stupat stannade till.

24 Men Joab och Ạbisaj började förfölja Abner. När solen höll på att gå ner kom de till Ammakullen, som vetter mot Gia och som ligger längs vägen mot Gịbeons vildmark. 25 Där samlades benjaminiterna bakom Abner som en enda trupp och formerade sig längst upp på en viss kulle. 26 Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få förtära i all oändlighet? Förstår du inte att det här kommer att få ett bittert slut? Hur långt ska det gå innan du befaller dina mannar att sluta förfölja sina bröder?” 27 Då sa Joab: ”Så sant den sanne Guden lever, om du inte hade sagt det där skulle männen ha fortsatt förfölja sina bröder ända till morgonen.” 28 Sedan blåste Joab i hornet, och hans män slutade förfölja israeliterna, och striderna upphörde.

29 Abner och hans män marscherade sedan genom Ạraba+ hela den natten. De gick över Jordan och marscherade genom ravinen* och kom till slut fram till Mahanạjim.+ 30 När Joab hade slutat förfölja Abner samlade han sina män, och 19 av Davids män saknades förutom Ạsael. 31 Men Davids män hade besegrat benjaminiterna och Abners män och dödat 360 av dem. 32 De tog Ạsael+ och begravde honom i hans fars grav, som finns i Betlehem.+ Sedan marscherade Joab och hans män hela natten, och i gryningen kom de fram till Hebron.+

3 Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev utdraget. Davids hus blev allt starkare,+ medan Sauls hus blev allt svagare.+

2 Under tiden i Hebron fick David flera söner.+ Hans förstfödde var Amnon,+ som han fick med Ahịnoam+ från Jịsreel. 3 Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigạjil+ från Karmel, Nabals änka. Den tredje var Ạbsalom,+ son till Maạka, dottern till Talmaj,+ kungen i Gesur. 4 Den fjärde var Adonịa,+ son till Haggit. Den femte var Sefạtja, son till Ạbital. 5 Den sjätte var Jịtream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa söner föddes i Hebron.

6 Medan kriget mellan Sauls hus och Davids hus fortsatte stärkte Abner+ sin ställning på Sauls sida. 7 Saul hade haft en bihustru som hette Rispa,+ och hon var dotter till Aja. Is-Boset+ sa längre fram till Abner: ”Varför låg du med min fars bihustru?”+ 8 När Is-Boset sa det blev Abner upprörd och svarade: ”Är jag en hund* från Juda? Fram till denna dag har jag visat lojal kärlek mot din far Sauls hus och mot hans bröder och mot hans vänner, och jag har inte utlämnat dig åt David. Och så kommer du här och ställer mig till svars för ett felsteg med en kvinna! 9 Må Gud straffa mig hårt om jag inte gör för David det som Jehova har lovat honom med ed:+ 10 att ta kungamakten från Sauls hus och upprätta Davids tron över Israel och över Juda, från Dan till Beershẹba.”+ 11 Och Is-Boset var så rädd för Abner att han inte vågade svara honom med ett enda ord.+

12 Abner sände genast budbärare till David och sa: ”Vem tillhör landet?” Han fortsatte: ”Slut förbund med mig, så ska jag göra allt jag kan* för att hela Israel ska ställa sig på din sida.”+ 13 David svarade: ”Bra! Jag ska sluta förbund med dig, men på ett villkor: Du måste ha med dig Mikal,+ Sauls dotter, när du kommer. Annars får du inte träda fram inför mig.” 14 Sedan sände David budbärare till Is-Boset,+ Sauls son, och sa: ”Ge mig min hustru Mikal, som jag fick förlova mig med för 100 förhudar från filistéerna.”+ 15 Då lät Is-Boset hämta henne från hennes man, Pạltiel,+ Lajis son. 16 Men hennes man följde gråtande efter henne ända till Bạhurim.+ Till slut sa Abner till honom: ”Gå hem igen!” Och då gick han hem.

17 Samtidigt sände Abner bud till Israels äldste och sa: ”Ni har ju under en längre tid velat ha David som er kung. 18 Nu är det dags att gå till handling, för Jehova har sagt till David: ’Genom min tjänare Davids+ hand ska jag rädda mitt folk Israel från filistéerna och från alla andra fiender.’” 19 Abner talade också med benjaminiterna.+ Han gav sig även i väg till Hebron för att i enrum berätta för David om allt som Israel och Benjamins stam hade beslutat.

20 När Abner kom till David i Hebron tillsammans med 20 man ordnade David en fest för dem. 21 Abner sa till David: ”Låt mig gå och samla hela Israel till dig, min herre och kung, så att de kan sluta förbund med dig. Då blir du kung över allt du önskar.” Så David skickade i väg Abner, och han drog bort i frid.

22 Just då kom Davids män och Joab tillbaka från ett plundringståg, och de hade med sig ett mycket stort byte. Abner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom David hade skickat i väg honom i frid. 23 När Joab+ och alla soldater som följde honom kom tillbaka berättade man för Joab: ”Abner,+ Ners+ son, kom till kungen, och han skickade i väg honom och lät honom dra bort i frid.” 24 Då gick Joab in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Abner till dig, och så skickar du bara i väg honom och låter honom komma undan! 25 Du känner ju Abner, Ners son. Han kom för att lura dig! Han ville ta reda på exakt vad du gör och vad du planerar.”

26 Joab lämnade sedan David och sände budbärare efter Abner, och de tog honom med sig tillbaka från Siras cistern. David visste ingenting om detta. 27 När Abner kom tillbaka till Hebron+ tog Joab honom åt sidan inne i porten för att tala ostört med honom. Men där högg han svärdet i buken på honom så att han dog,+ för att hämnas* sin bror Ạsael.+ 28 När David längre fram fick höra om det sa han: ”Jag och mitt kungadöme är för alltid fria från blodskuld+ inför Jehova när det gäller Abner, Ners son. 29 Hans blod må komma över Joab+ och hela hans fars släkt. Må Joabs släkt aldrig vara utan en man som har flytningar,+ som är spetälsk,+ som spinner garn,* som faller för svärd eller som går hungrig!”+ 30 Joab och hans bror Ạbisaj+ dödade alltså Abner+ för att han hade slagit ihjäl deras bror Ạsael i slaget+ vid Gịbeon.

31 Sedan sa David till Joab och alla som var med honom: ”Riv sönder era kläder och bind säckväv om er och håll klagan över Abner.” Kung David själv gick bakom likbåren. 32 De begravde Abner i Hebron. Kungen grät högljutt vid Abners grav, och hela folket började också gråta. 33 Kungen sjöng den här sorgesången över Abner:

”Varför fick Abner dö en sådan simpel* död?

Du dog som ett offer för brottslingar.”*+

Då grät hela folket över honom igen.

35 Senare kom folket för att övertala David att äta något* medan det fortfarande var dag, men David svor en ed: ”Må Gud straffa mig hårt om jag äter bröd eller något annat innan solen går ner!”+ 36 Folket lade märke till det här och uppskattade det. Ja, allt som kungen gjorde togs emot väl av folket. 37 Så alla som var där och hela Israel förstod att kungen inte låg bakom mordet på Abner, Ners son.+ 38 Kungen sa till sina tjänare: ”Ni inser väl att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel i dag?+ 39 I dag är jag svag, även om jag är smord till kung,+ och de här männen, Serụjas söner,+ är för brutala för mig.+ Må Jehova straffa de onda med deras egen ondska.”+

4 När Sauls son Is-Boset+ hörde att Abner hade dött i Hebron+ tappade han modet,* och alla israeliter blev bestörta. 2 Sauls son hade utsett två män som ledare för sina plundrare. Den ene hette Baạnah och den andre Rekab. De var söner till beerotiten Rimmon, av Benjamins stam. (För Bẹerot+ brukade också räknas till Benjamin. 3 Beerotiterna flydde till Gịttajim,+ och där har de bott som invandrare sedan dess.)

4 Sauls son Jonatan+ hade en son som hade skadat* fötterna.+ Han var fem år när rapporten om Saul och Jonatan kom från Jịsreel,+ och hans sköterska tog upp honom och flydde i panik. När hon sprang tappade hon honom, och efter det hade han svårt att gå. Han hette Mefibọset.+

5 En dag gick Rekab och Baạnah, beerotiten Rimmons söner, hem till Is-Boset under den varmaste tiden på dagen, när han vilade middag. 6 De gick in i huset som om de skulle hämta vete och stack honom i buken. Sedan flydde Rekab och hans bror Baạnah.+ 7 När de hade kommit in i huset låg han alltså i sängen i sitt sovrum. De stack ihjäl honom och högg huvudet av honom. Sedan tog de huvudet och gick hela natten längs vägen som leder till Ạraba. 8 De tog med sig Is-Bosets+ huvud till David i Hebron och sa till honom: ”Här är Is-Bosets huvud, sonen till din fiende+ Saul som ville ta ditt liv.+ I dag har Jehova gett vår herre kungen hämnd på Saul och hans avkomlingar.”

9 Men David svarade Rekab och hans bror Baạnah, beerotiten Rimmons söner: ”Så sant Jehova lever, han som räddade mig ur alla svårigheter:+ 10 En man kom till mig i Siklag och rapporterade att Saul var död.+ Han utgick från att han kom med goda nyheter, men jag lät gripa och döda honom.+ Så belönade jag den budbäraren! 11 Och nu har onda män gått hem till en rättfärdig man och mördat honom i hans egen säng. Så varför skulle jag inte hålla er ansvariga+ för hans blod och utplåna er från jordens yta?” 12 Sedan befallde David de unga männen att döda dem.+ De högg av deras händer och fötter och hängde upp dem+ vid dammen i Hebron. Och de begravde Is-Bosets huvud i Abners grav i Hebron.

5 Med tiden kom alla Israels stammar till David i Hebron+ och sa: ”Vi är av samma kött och blod som du.*+ 2 Tidigare, när Saul var vår kung, var det du som ledde Israel i krig.*+ Och Jehova sa till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska bli ledare för Israel.’”+ 3 Alla Israels äldste kom alltså till kung David i Hebron, och han slöt ett förbund med dem+ i Hebron inför Jehova. Sedan smorde de David till kung över Israel.+

4 David var 30 år när han blev kung, och han regerade i 40 år.+ 5 I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem+ regerade han över både Israel och Juda i 33 år. 6 Kungen och hans män drog ut mot Jerusalem för att strida mot jebuséerna+ som bodde i landet. De hånade David: ”Du kommer aldrig att ta dig in hit! Till och med blinda och halta kommer att driva bort dig.” De trodde inte att David skulle lyckas ta sig in till dem.+ 7 Men David intog ändå fästet Sion, som nu kallas Davidsstaden.+ 8 På den dagen sa David: ”De som angriper jebuséerna ska gå genom vattentunneln och slå ner dessa blinda och halta som jag* hatar!” Det är därför man säger: ”De blinda och de halta ska aldrig komma in i huset.” 9 Sedan bosatte sig David i fästningen, och den fick* namnet Davidsstaden. David började bygga runt om den, från Vallen*+ och inåt.+ 10 Så David fick större och större makt,+ och Jehova, arméernas Gud, var med honom.+

11 Hiram,+ kungen i Tyros, skickade sändebud till David, och han sände cederstockar,+ timmermän och murare som kunde uppföra murar, och de började bygga ett palats åt David.+ 12 Och David förstod att Jehova hade befäst hans ställning som kung över Israel+ och upphöjt hans kungadöme+ för sitt folk Israels skull.+

13 När David hade flyttat från Hebron till Jerusalem skaffade han fler bihustrur+ och hustrur och fick fler söner och döttrar.+ 14 Det här är de som föddes åt honom i Jerusalem: Sammụa, Sobab, Natan,+ Salomo,+ 15 Jibhar, Elisụa, Nefeg, Jafịa, 16 Elisạma, Eljạda och Elifẹlet.

17 När filistéerna fick höra att David hade blivit smord till kung över Israel+ drog de upp för att leta efter honom.+ David hörde det och gav sig av ner till sitt fäste.+ 18 Sedan kom filistéerna och spred ut sig i Rẹfaimdalen.*+ 19 David frågade Jehova:+ ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Ger du dem i min hand?” Då svarade Jehova: ”Dra ut, jag ska ge filistéerna i din hand.”+ 20 David kom till Bạal-Pẹrasim, och där besegrade han dem. Han sa: ”Jehova har gått före mig och brutit igenom mina fiender,+ som vatten bryter igenom en mur.” Därför gav han den platsen namnet Bạal-Pẹrasim.*+ 21 Filistéerna lämnade sina avgudar där, och David och hans män tog bort dem.

22 Längre fram drog filistéerna upp igen och spred ut sig i Rẹfaimdalen.*+ 23 David frågade Jehova, och den här gången svarade han: ”Gå inte rakt emot dem, utan gå runt och anfall dem framför bakabuskarna. 24 Och när du hör ljudet av marscherande i bakabuskarnas toppar ska du agera beslutsamt, för Jehova har dragit ut framför dig för att besegra filistéernas armé.” 25 Så David gjorde precis som Jehova hade befallt, och han förföljde filistéerna+ från Geba+ ända till Geser+ och besegrade dem.

6 David samlade återigen de bästa soldaterna i Israel, 30 000 man. 2 Sedan gav sig han och alla hans män av till Bạale-Jụda för att hämta den sanne Gudens ark.+ Inför den anropar man arméernas Jehovas+ namn, han som tronar över* keruberna.+ 3 De ställde den sanne Gudens ark på en ny vagn+ för att transportera den från Abinạdabs hus+ på kullen. Abinạdabs söner, Ussa och Ahjo, körde vagnen.

4 Så de fraktade Guds ark från Abinạdabs hus på kullen, och Ahjo gick framför den. 5 David och israeliterna firade händelsen inför Jehova med alla slags instrument av enträ, med lyror och andra stränginstrument+ och med tamburiner,+ sistra och cymbaler.+ 6 Men när de kom till Nakons tröskplats fick tjurarna nästan vagnen att välta, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i den sanne Gudens ark.+ 7 Då flammade Jehovas vrede upp mot Ussa, och den sanne Guden slog honom+ för att han handlade så respektlöst,+ och han dog där bredvid Guds ark. 8 Men David blev upprörd över att Jehovas vrede hade drabbat Ussa, och den platsen kallas fortfarande Peres-Ussa.* 9 Den dagen blev David rädd för Jehova+ och sa: ”Hur skulle jag kunna föra Jehovas ark till mig?”+ 10 Så David ville inte föra Jehovas ark till Davidsstaden.+ I stället tog han den till gittiten Obed-Edoms hus.+

11 Jehovas ark var kvar i gittiten Obed-Edoms hus i tre månader, och Jehova välsignade Obed-Edom och hela hans hushåll.+ 12 Man rapporterade till kung David: ”Jehova har välsignat Obed-Edoms hus och allt han äger tack vare den sanne Gudens ark.” Då gav sig David av för att hämta arken från Obed-Edoms hus till Davidsstaden under stor glädje.+ 13 När de som bar+ Jehovas ark hade gått sex steg offrade han en tjur och en gödkalv.*

14 David dansade omkring inför Jehova i glädjerus, klädd i* en efod av linne.+ 15 Och David och israeliterna jublade+ och blåste i horn+ när man hämtade Jehovas ark.+ 16 Men när Jehovas ark kom in i Davidsstaden tittade Sauls dotter Mikal+ ut genom fönstret och fick se kung David hoppa och dansa inför Jehova. Då fylldes hon av förakt för honom.+ 17 De förde in Jehovas ark och ställde den på dess plats i tältet som David hade rest åt den.+ Sedan offrade David brännoffer+ och gemenskapsoffer+ inför Jehova.+ 18 När han hade burit fram brännoffren och gemenskapsoffren välsignade han folket i arméernas Jehovas namn. 19 Han delade även ut ett ringformat bröd, en kaka dadlar och en kaka russin till var och en, både män och kvinnor, till alla israeliter. Sedan gav sig folket av hem till sig.

20 När David återvände hem för att välsigna sitt eget hushåll kom Mikal,+ Sauls dotter, ut och mötte honom. Hon sa: ”Så värdigt Israels kung uppförde sig i dag när han sprang omkring halvnaken inför ögonen på sina tjänares slavinnor, precis som en galning som skämmer ut sig offentligt!”+ 21 Då sa David till Mikal: ”Jag visade min glädje inför Jehova, som har utvalt mig framför din far och hela hans släkt och utsett mig till ledare för Jehovas folk, Israel.+ Därför ska jag fira inför Jehova, 22 och jag ska ödmjuka mig ännu mer och bli låg till och med i mina egna ögon. Men slavinnorna som du nämnde, de kommer att ära mig.” 23 Och fram till sin död fick Mikal,+ Sauls dotter, inte några barn.

7 När kungen hade installerat sig i sitt palats+ och Jehova hade gett honom ro från alla fiender runt omkring 2 sa kungen till profeten Natan:+ ”Här bor jag i ett hus av cederträ+ medan den sanne Gudens ark står under tältdukar.”+ 3 Natan svarade: ”Gör allt som ligger dig varmt om hjärtat, för Jehova är med dig.”+

4 Men samma natt sa Jehova till Natan: 5 ”Gå till min tjänare David och säg: ’Så här säger Jehova: ”Skulle du bygga ett hus som jag ska bo i?+ 6 Från den dag jag förde israeliterna ut ur Egypten ända till denna dag har jag inte bott i ett hus,+ utan jag har flyttat* runt och bott i ett tält och i en tälthelgedom.+ 7 Under lång tid vandrade jag med israeliterna,* och jag gjorde ledarna över Israels stammar till herdar för mitt folk, men frågade jag någonsin någon av dem: ’Varför har ni inte byggt ett hus av cederträ åt mig?’”’ 8 Säg nu till min tjänare David: ’Så här säger arméernas Jehova: ”Jag tog dig från betesmarkerna, där du följde fåren,*+ och gjorde dig till ledare för mitt folk Israel.+ 9 Jag är med dig vart du än går,+ och jag ska utplåna alla fiender i din väg,+ och jag ska göra ditt namn stort,+ lika stort som namnen på de mäktigaste männen på jorden. 10 Jag ska se till att mitt folk Israel har en plats där de kan rota sig, och där ska de få bo utan att behöva oroa sig mer. Onda människor ska inte förtrycka dem som de gjorde förr,+ 11 som de har gjort ända sedan jag insatte domare+ över mitt folk Israel. Och jag ska ge dig ro från alla dina fiender.+

Jehova har också berättat för dig att Jehova ska bygga dig ett hus.*+ 12 När dina dagar är till ända+ och du går till vila hos dina förfäder, då ska jag låta din avkomling, din egen son, efterträda dig, och jag ska befästa hans kungadöme.+ 13 Det är han som ska få bygga ett hus till ära för mitt namn,+ och jag ska befästa hans rikes tron för alltid.+ 14 Jag ska vara hans far, och han ska vara min son.+ När han gör det som är fel ska jag tillrättavisa honom med människors käpp, jag ska slå honom med människors hand.*+ 15 Min lojala kärlek ska inte tas ifrån honom som i fallet med Saul,+ som jag avsatte inför dig. 16 Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå för alltid, och din tron ska vara befäst för alltid.”’”+

17 Natan återgav alla dessa ord och hela denna syn för David.+

18 Då gick kung David in och satte sig ner inför Jehova och sa: ”Suveräne Herre Jehova, vem är jag? Och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig så här långt?+ 19 Som om detta inte var nog, suveräne Herre Jehova, så har du också berättat att mitt hus ska bestå till en avlägsen framtid. Och detta är en anvisning* för alla människor, suveräne Herre Jehova. 20 Vad mer kan din tjänare David säga? Du känner ju mig,+ suveräne Herre Jehova. 21 Enligt ditt ord och din vilja* har du gjort allt detta storslagna och berättat om det för din tjänare.+ 22 Därför är du högt upphöjd,+ suveräne Herre Jehova. Det finns ingen som du,+ och det finns ingen Gud förutom du.+ Allt vi har hört bekräftar det. 23 Och vilket annat folk på jorden är som ditt folk Israel?+ Gud drog ut och friköpte dem för att de skulle bli hans folk,+ och han gjorde sig ett namn+ genom att utföra stora och mäktiga gärningar för dem.+ Du drev undan folken och deras gudar för ditt folks skull, som du friköpte åt dig från Egypten. 24 Du har gjort Israel till ditt eget folk för all framtid,+ och du, Jehova, har blivit deras Gud.+

25 Jehova Gud, håll fast vid löftet som du har gett angående mig och mitt hus nu och för all framtid, och låt det bli precis som du har lovat.+ 26 Låt ditt namn bli upphöjt för evigt,+ så att människor säger: ’Arméernas Jehova är Gud över Israel.’ Och låt din tjänare Davids hus bli befäst inför dig.+ 27 För du, arméernas Jehova, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare: ’Jag ska bygga ett hus* åt dig.’+ Det är därför jag, din tjänare, har dristat mig att* be denna bön till dig. 28 Suveräne Herre Jehova, du är den sanne Guden, och dina ord är sanna,+ och du har lovat mig allt detta goda. 29 Därför ber jag dig att välsigna mitt hus, och må det bestå för evigt inför dig,+ för det har du lovat, suveräne Herre Jehova. Må din välsignelse vila över din tjänares hus för evigt.”+

8 En tid därefter besegrade David filistéerna+ och kuvade dem,+ och han tog Meteg-Amma från dem.

2 Han besegrade också moabiterna+ och tvingade dem att lägga sig på marken, och så mätte han dem med ett rep. Han mätte upp två replängder som han lät döda och en full replängd som fick leva.+ Från och med då blev moabiterna Davids tjänare och var tvungna att betala tribut.+

3 David besegrade Hadadẹser, Rehobs son, kungen i Soba,+ när Hadadẹser var på väg att återta kontrollen vid floden Eufrat.+ 4 David tillfångatog 1 700 av hans ryttare och 20 000 av hans fotsoldater. Sedan skar David av hälsenorna på alla vagnshästar med undantag av 100.+

5 När araméerna från Damaskus+ kom för att hjälpa Hadadẹser, kungen i Soba, dödade David 22 000 av dem.+ 6 David förlade sedan garnisoner i Aram-Damaskus, och från och med då blev araméerna Davids tjänare och var tvungna att betala tribut. Jehova gav David seger* var han än drog fram.+ 7 Dessutom tog David de runda guldsköldarna som tillhörde Hadadẹsers män och förde dem till Jerusalem,+ 8 och från Hadadẹsers städer Beta och Bẹrotaj tog han en stor mängd koppar.

9 Toi, kungen i Hamat,+ fick höra att David hade besegrat hela Hadadẹsers armé.+ 10 Så Toi skickade sin son Joram till kung David för att fråga hur det stod till med honom och gratulera till segern över Hadadẹser (Hadadẹser hade nämligen ofta fört krig mot Toi). Och Joram hade med sig föremål av silver, guld och koppar. 11 Kung David överlämnade* det åt Jehova, precis som han hade gjort med silvret och guldet från alla de folk som han hade lagt under sig:+ 12 Aram och Moab+ och ammoniterna, filistéerna+ och amalekiterna.+ Han gjorde likadant med bytet från Hadadẹser,+ Rehobs son, kungen i Soba. 13 David gjorde sig också ett namn när han återvände efter att ha dödat 18 000 edoméer i Saltdalen.+ 14 Han förlade garnisoner i Edom, ja, i hela Edom förlade han garnisoner, och alla edoméer blev hans tjänare.+ Jehova gav David seger* var han än drog fram.+

15 David regerade nu över hela Israel,+ och han såg till att det skipades lag och rätt+ åt hela folket.+ 16 Joab,+ Serụjas son, hade befälet över armén, och Jehosạfat,+ Ạhiluds son, var historiker.* 17 Sadok,+ Ạhitubs son, och Ahimẹlek, Ẹbjatars son, var präster, och Serạja var sekreterare. 18 Benạja,+ Jehojạdas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.+ Och Davids söner fick höga ställningar vid hovet.*

9 En dag frågade David: ”Finns det någon kvar av Sauls hus som jag kan visa lojal kärlek för Jonatans skull?”+ 2 Nu fanns det en tjänare från Sauls hus som hette Siba,+ och han fördes till David. Kungen frågade: ”Är du Siba?” Han svarade: ”Ja, herre.” 3 Kungen fortsatte: ”Finns det någon kvar av Sauls hus som jag kan visa Guds lojala kärlek?” Siba svarade: ”En av Jonatans söner lever fortfarande. Han är skadad* i båda fötterna.”+ 4 Kungen frågade: ”Var är han?” ”Han är hemma hos Makir,+ Ạmmiels son, i Lo-Debạr”, svarade Siba.

5 Kung David sände genast bud och hämtade honom från Makir, Ạmmiels son, i Lo-Debạr. 6 När Mefibọset, son till Sauls son Jonatan, kom in till David föll han ner med ansiktet mot marken. Då sa David: ”Mefibọset!” Han svarade: ”Här är din tjänare.” 7 ”Var inte rädd”, sa David till honom, ”för jag ska visa dig lojal kärlek+ för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka all mark som tillhörde din farfar Saul, och från och med nu ska du äta* vid mitt bord.”+

8 Då bugade han sig och sa: ”Vem är jag, eftersom du bryr dig om* mig? Din tjänare är bara en död hund.”+ 9 Kungen kallade nu på Siba, Sauls tjänare, och sa till honom: ”Allt som tillhörde Saul och hela hans hus ger jag åt din herres sonson.+ 10 Ni ska bruka jorden åt honom, du och dina söner och dina tjänare, och ni ska bärga skörden så att det finns mat åt dem som tillhör din herres sonson. Och din herres sonson, Mefibọset, ska alltid äta vid mitt bord.”+

Siba hade 15 söner och 20 tjänare.+ 11 Då sa Siba till kungen: ”Din tjänare ska göra allt som min herre kungen befaller.” Efter detta åt Mefibọset vid Davids bord som en av kungens söner. 12 Mefibọset hade en liten son som hette Mika.+ Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefibọsets tjänare. 13 Och Mefibọset bodde i Jerusalem, för han åt alltid vid kungens bord.+ Och han var skadad i båda fötterna.+

10 En tid därefter dog ammoniternas+ kung, och han efterträddes av sin son Hanun.+ 2 Då sa David: ”Jag vill visa lojal kärlek mot Hanun, Nahas son, precis som hans far visade lojal kärlek mot mig.” David sände därför sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far. Men när Davids tjänare kom till ammoniternas område 3 sa ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du att det är för att hedra din far som David har sänt män för att trösta dig? Nej, David har sänt dem för att utforska staden och spionera på den och erövra den.” 4 Så Hanun tog Davids tjänare och rakade av dem halva skägget+ och skar av deras kläder på mitten, över baken,* och skickade i väg dem. 5 När David fick höra det sände han män för att möta dem, för de kände sig mycket förödmjukade. Kungen sa till dem: ”Stanna i Jeriko+ tills era skägg har vuxit ut igen. Sedan kan ni komma tillbaka.”

6 Med tiden förstod ammoniterna att David hade börjat hata dem,* så de sände bud och lejde araméer från Bet-Rehob+ och från Soba,+ 20 000 fotsoldater, och de lejde Maạkas+ kung med 1 000 man och 12 000 man från Istob.*+ 7 När David fick höra det skickade han i väg Joab och hela armén, däribland de skickligaste krigarna.+ 8 Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig i stridsformering vid ingången till stadsporten, medan araméerna från Soba och Rehob stod för sig själva på öppna fältet tillsammans med Istob* och Maạka.

9 När Joab märkte att anfallen kom både framifrån och bakifrån valde han ut några av Israels bästa krigare och ställde upp dem i stridsformering för att möta araméerna.+ 10 Han gav sin bror Ạbisaj+ befälet över resten av männen för att de skulle ställa upp sig i stridsformering mot ammoniterna.+ 11 Sedan sa Joab: ”Om araméerna blir för starka för mig ska du komma till min undsättning, och om ammoniterna blir för starka för dig ska jag komma till din undsättning. 12 Vi måste vara starka och modiga+ för vårt folk och för vår Guds städer. Och Jehova kommer att göra sin del.”+

13 Sedan gick Joab och hans män till anfall mot araméerna, som flydde för honom.+ 14 När ammoniterna såg att araméerna hade tagit till flykten, flydde de för Ạbisaj och tog sig tillbaka in i staden. Efter den här striden mot ammoniterna återvände Joab till Jerusalem.

15 När araméerna såg att israeliterna hade besegrat dem grupperade de om sig.+ 16 Hadadẹser+ sände bud efter araméerna i trakten av Floden,*+ och de kom till Helam, ledda av Sobak, Hadadẹsers befälhavare.

17 Detta blev rapporterat för David, och han samlade hela Israels armé och gick över Jordan och kom till Helam. Araméerna ställde upp sig i stridsformering och började strida mot David.+ 18 Men araméerna drevs på flykten, och David dödade 700 vagnförare och 40 000 ryttare i den arameiska armén. Han högg även ner befälhavaren Sobak så att han dog.+ 19 Så fort Hadadẹsers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade slöt de fred med Israel och blev deras undersåtar.+ Efter det här vågade araméerna inte hjälpa ammoniterna igen.

11 I början av året,* vid den tid då kungarna drar ut i fält, skickade David i väg Joab och sina män och hela Israels armé för att krossa ammoniterna, och de belägrade Rabba.+ Men David stannade i Jerusalem.+

2 En kväll* steg David upp från sängen och gick omkring på taket till sitt palats. Från taket såg han en kvinna som badade, och hon var mycket vacker. 3 Så David sände en budbärare och hörde sig för om kvinnan, och han fick veta att det var Batsẹba,+ Ẹliams dotter,+ hettiten+ Urịas+ hustru. 4 David skickade några män för att hämta henne.+ Hon kom till honom, och han låg med henne.+ (Detta var medan hon höll på att rena sig från sin orenhet.*)+ Sedan återvände hon hem.

5 Hon blev gravid, och hon sände bud till David: ”Jag är med barn.” 6 Då sände David bud till Joab: ”Skicka hettiten Urịa till mig”, och Joab gjorde det. 7 När Urịa kom frågade David hur det gick för Joab och armén och hur det gick i kriget. 8 Sedan sa David till Urịa: ”Gå nu hem och vila.”* När Urịa lämnade kungens hus skickade kungen en gåva* efter honom. 9 Men Urịa sov vid ingången till kungens hus tillsammans med kungens alla andra tjänare, och han gick inte hem till sig. 10 Då berättade man för David att Urịa inte hade gått hem till sitt eget hus. David frågade Urịa: ”Du har ju varit borta länge, så varför går du inte hem till dig?” 11 Han svarade: ”Arken+ och Israels och Judas armé bor i tält, och min herre Joab och hans män har sitt läger ute i det fria. Skulle jag då gå in i mitt hus och äta och dricka och ligga med min hustru?+ Så sant du lever och andas, aldrig att jag skulle göra det!”

12 Då sa David till Urịa: ”Stanna här i dag också, och i morgon ska jag skicka i väg dig.” Och Urịa stannade i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David sände bud och bjöd in honom att äta och dricka med honom och såg till att han blev berusad. Men på kvällen gick Urịa och lade sig på sin säng hos kungens tjänare. Han gick inte hem. 14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och skickade det med Urịa. 15 I brevet skrev han: ”Ställ Urịa längst fram, där striden är som häftigast. Dra er sedan tillbaka från honom, så att han stupar i striden.”+

16 Joab hade bevakat Rabba noga, och nu ställde han Urịa där han visste att motståndarna var starka. 17 När männen i staden kom ut och anföll Joab stupade några av Davids män i striden, bland dem hettiten Urịa.+ 18 Joab sände en budbärare till David med en rapport om det som hade hänt i kriget. 19 Han sa till budbäraren: ”När du har berättat för kungen om allt som hänt i kriget 20 kanske han blir arg och frågar: ’Varför gick ni så nära staden under striden? Förstod ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? 21 Vem var det som dödade Abimẹlek,+ Jerubbẹsets+ son? Var det inte en kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren i Tebes, så att han dog? Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Din tjänare hettiten Urịa dog också.’”

22 Budbäraren gav sig av till David och framförde allt enligt Joabs instruktioner. 23 ”Fienden fick övertaget, och de gjorde ett utfall mot oss på fältet”, berättade han för David. ”Men vi drev tillbaka dem ända till stadsporten. 24 Och bågskyttarna sköt på oss uppifrån muren, och några av kungens tjänare dog. Din tjänare hettiten Urịa dog också.”+ 25 Då sa David till budbäraren: ”Säg till Joab: ’Låt inte det här bekymra dig, för svärdet tar både den ene och den andre. Intensifiera striden mot staden och erövra den.’+ Och inge honom mod.”

26 När Urịas hustru fick höra att hennes man hade dött började hon sörja honom. 27 Så snart sorgetiden var över sände David bud efter henne och hämtade henne till sig, och hon blev hans hustru+ och födde en son åt honom. Men det som David hade gjort var mycket ont i Jehovas ögon.+

12 Jehova skickade Natan+ till David. Han kom in till honom+ och sa: ”Två män bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stora mängder,+ 3 men den fattige hade bara ett enda litet lamm som han hade köpt.+ Han tog hand om det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av den lilla mat han hade och drack ur hans bägare och sov i hans famn. Lammet blev som en dotter för honom. 4 En dag fick den rike mannen besök, men han ville inte ta ett av sina egna djur när han skulle laga en måltid åt sin gäst. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillagade det.”+

5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Jehova lever,+ den mannen förtjänar att dö! 6 Eftersom han gjorde så och inte visade något medlidande ska han betala fyrdubbelt för lammet.”+

7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Det var jag som smorde dig till kung över Israel,+ och jag befriade dig ur Sauls våld.+ 8 Jag var villig att ge dig din herres hus+ och lägga din herres hustrur+ i din famn, och jag gav dig makten över Israel och Juda.+ Och som om detta inte var nog var jag villig att göra mycket mer för dig.+ 9 Varför har du föraktat Jehovas ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du dödade hettiten Urịa med svärd!+ Och när du hade dödat honom med ammoniternas svärd+ tog du hans hustru och gifte dig med henne.+ 10 Nu kommer svärdet aldrig att vika från ditt hus,+ för du föraktade mig och tog hettiten Urịas hustru.’ 11 Så här säger Jehova: ’Jag ska låta olyckan komma över dig från ditt eget hus.+ Inför dina ögon ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan man,*+ och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.*+ 12 Du har agerat i hemlighet,+ men jag ska göra detta inför hela Israel, mitt på ljusa dagen.’”*

13 Då sa David till Natan: ”Jag har syndat mot Jehova.”+ Natan svarade: ”Och Jehova förlåter dig din synd,*+ du ska inte dö.+ 14 Men eftersom du har varit fullständigt respektlös mot Jehova i det här fallet kommer den son som just föddes åt dig att dö.”

15 Sedan gick Natan hem till sig.

Och Jehova lät en sjukdom drabba barnet som Urịas hustru hade fött åt David. 16 David vädjade till den sanne Guden för pojkens skull. Han höll en sträng fasta, och på nätterna låg han på golvet.+ 17 De äldste i hans hus kom dit och försökte få honom att resa sig från golvet, men han vägrade och åt inte tillsammans med dem. 18 På sjunde dagen dog barnet, men Davids tjänare vågade inte berätta för honom att barnet hade dött. De sa: ”Han lyssnade inte på oss medan pojken fortfarande levde, så hur ska vi kunna berätta att han har dött? Han kanske gör något förfärligt.”

19 När David såg att tjänarna stod och viskade förstod han att barnet hade dött, så han frågade dem: ”Har pojken dött?” ”Ja, det har han”, svarade de. 20 Då reste sig David från golvet. Han tvättade sig, smorde in sig med olja,+ bytte kläder och gick till Jehovas hus+ och tillbad. Sedan gick han till palatset och bad att man skulle ställa fram mat, och han åt. 21 Hans tjänare frågade honom: ”Varför beter du dig så här? Du fastar och gråter medan pojken lever, men i samma stund som han dör reser du dig och börjar äta.” 22 Han svarade: ”När pojken levde fastade+ och grät jag, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske Jehova visar mig barmhärtighet och låter honom leva.’+ 23 Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag få honom tillbaka?+ Nej, han kommer aldrig tillbaka till mig,+ men jag kommer att gå till honom.”+

24 David tröstade sin hustru Batsẹba,+ och han gick in till henne och låg med henne. Med tiden födde hon en son, som fick namnet Salomo.*+ Jehova älskade honom,+ 25 och han sände bud genom profeten Natan+ och gav honom namnet Jedịdjah,* eftersom Jehova älskade honom.

26 Joab fortsatte anfallen mot Rabba,+ som tillhörde ammoniterna,+ och han intog kungastaden.*+ 27 Så Joab sände bud till David: ”Jag har fört krig mot Rabba,+ och jag har intagit vattenstaden.* 28 Samla nu resten av styrkorna och belägra staden och inta den. Annars blir det jag som intar den och får äran för det.”*

29 Då samlade David sina styrkor och drog ut mot Rabba och stred mot staden och intog den. 30 Sedan tog han kronan från Malkams huvud. Den var av guld och vägde en talent,* och den var smyckad med dyrbara stenar. Och man satte den på Davids huvud. Dessutom tog han ett mycket stort byte+ från staden.+ 31 Och han förde ut folket ur staden och tvingade dem att arbeta med järnhackor och järnyxor och att såga sten och tillverka tegel. Så här gjorde han med alla städer som tillhörde ammoniterna. Till slut återvände David med sina styrkor till Jerusalem.

13 Davids son Ạbsalom hade en vacker syster som hette Tamar,+ och Davids son Amnon+ blev förälskad i henne. 2 Amnon led så svårt på grund av sin syster Tamar att han blev sjuk. Det verkade omöjligt för Amnon att komma nära henne, hon var nämligen oskuld. 3 Nu hade Amnon en vän som hette Jehonạdab.+ Han var son till Davids bror Simẹah+ och var mycket listig. 4 Så han frågade Amnon: ”Du som är kungens son, varför är du så nedstämd morgon efter morgon? Berätta för mig!” Amnon svarade: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Ạbsaloms syster.”+ 5 Då sa Jehonạdab till honom: ”Lägg dig på sängen och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig ska du säga till honom: ’Låt min syster Tamar komma hit och ge mig lite mat. Om hon lagar till maten* medan jag ser på och sedan ger mig den, då ska jag äta.’”

6 Så Amnon lade sig ner och spelade sjuk, och kungen kom och besökte honom. Då sa Amnon till kungen: ”Snälla, låt min syster Tamar komma hit och baka två hjärtformade bröd till mig medan jag ser på.” 7 Då sände David bud hem till Tamar: ”Var snäll och gå till din bror Amnons hus och laga mat* åt honom.” 8 Så Tamar gick hem till sin bror Amnon, där han låg till sängs. Hon tog degen, knådade den och formade den till brödkakor medan han såg på. Sedan gräddade hon dem. 9 Men när hon tog pannan och bjöd honom vägrade han äta och sa: ”Gå ut härifrån allihop!” Då lämnade alla honom.

10 Amnon sa till Tamar: ”Bär in maten* till sovrummet och servera mig den på sängen.” Då tog Tamar de hjärtformade bröden som hon hade bakat och bar in dem till sin bror Amnon i sovrummet. 11 Hon gick in till honom med maten, och då tog han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster.” 12 ”Nej, min bror! Kränk mig inte, för så får man inte göra i Israel!”+ utbrast hon. ”Gör inte något så skamligt!+ 13 Hur skulle jag kunna leva med en sådan skam? Och du kommer att räknas bland de föraktade i Israel. Snälla, tala med kungen, han kommer att se till att du får mig.” 14 Men han vägrade lyssna på henne, och han övermannade henne och våldtog henne. 15 Efteråt började Amnon hata henne intensivt. Ja, hans hat mot henne blev starkare än den kärlek han hade haft till henne. Amnon sa: ”Upp med dig, försvinn härifrån!” 16 ”Nej, min bror”, sa hon, ”skicka inte i väg mig! Det skulle vara värre än det du redan har gjort mot mig.” Men han vägrade lyssna på henne.

17 Han ropade i stället på sin unge tjänare och sa: ”Få bort människan härifrån, och lås dörren efter henne.” 18 (Tamar hade på sig en särskild* dräkt som kungens döttrar brukade bära så länge de var ogifta.*) Så tjänaren förde ut henne och låste dörren efter henne. 19 Hon strödde aska på huvudet+ och rev sönder sin fina dräkt, och med händerna på huvudet gick hon skrikande i väg.

20 Då frågade hennes bror Ạbsalom+ henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Berätta inte för någon om det som hänt, min syster. Han är ju din bror.+ Tänk inte mer på* det här.” Sedan levde Tamar isolerad hemma hos sin bror Ạbsalom. 21 När kung David hörde om det som hade hänt blev han mycket upprörd.+ Men han ville inte såra sin son Amnons känslor, eftersom han älskade honom. Amnon var nämligen hans förstfödde. 22 Och Ạbsalom sa inte ett ord till Amnon, varken ont eller gott. Han hatade Amnon+ för att han hade kränkt hans syster Tamar.+

23 Två år* senare var Ạbsaloms fårklippare i Baal-Hasor, i närheten av Efraim,+ och Ạbsalom bjöd in alla kungens söner+ till en fest. 24 Han gick in till kungen och sa: ”Jag, din tjänare, håller på att klippa mina får. Jag hoppas att kungen och hans tjänare vill följa med mig.” 25 Men kungen sa till honom: ”Nej, min son. Om vi skulle komma allihop skulle vi bli en belastning för dig.” Fastän Ạbsalom försökte övertala honom ville han inte följa med. Men kungen gav honom sin välsignelse. 26 Då sa Ạbsalom: ”Om inte du vill, så låt i alla fall min bror Amnon följa med oss.”+ Kungen svarade: ”Varför skulle han följa med dig?” 27 Men Ạbsalom övertalade honom, så han skickade Amnon och alla kungens söner med honom.

28 Ạbsalom gav sina tjänare denna order: ”Var beredda, för när vinet har gjort Amnon på gott humör kommer jag att säga till er: ’Slå ihjäl Amnon!’ Då ska ni döda honom. Var inte rädda, det är ju jag som befaller er. Var starka och modiga.” 29 Ạbsaloms tjänare gjorde precis som han hade befallt med Amnon. Alla de andra kungasönerna rusade då upp och flydde på sina mulor. 30 Medan de var på väg nåddes David av ryktet att Ạbsalom hade slagit ihjäl alla hans söner och att ingen hade överlevt. 31 Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder. Sedan lade han sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder.

32 Men Jehonạdab,+ son till Davids bror Simẹah,+ sa: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla kungens unga söner, för det är bara Amnon som har dött.+ Det är Ạbsalom som ligger bakom det här.+ Han har planerat det från den dag då Amnon kränkte hans syster+ Tamar.+ 33 Min herre, tro inte på* ryktet som säger att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som har dött.”

34 Under tiden flydde Ạbsalom.+ Senare fick vaktposten syn på en stor grupp som kom på vägen längs berget. 35 Då sa Jehonạdab+ till kungen: ”Titta, där kommer kungens söner. Det var ju det jag sa, min herre.” 36 I samma stund kom kungens söner in, och de grät högt. Även kungen och alla hans tjänare grät bittert. 37 Men Ạbsalom flydde och gav sig av till Talmaj,+ Ạmmihuds son, kungen i Gesur. David sörjde sin son under lång tid. 38 Efter att Ạbsalom hade flytt till Gesur+ stannade han där i tre år.

39 Till sist började kung David längta efter att få träffa Ạbsalom, för han hade kommit över Amnons död.*

14 Nu fick Joab, Serụjas son,+ veta att kungen längtade efter Ạbsalom.+ 2 Därför sände Joab bud och lät hämta en klok kvinna från Tekọa.+ Han sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Klä dig i sorgkläder och smörj inte in dig med olja.+ Det ska se ut som att du har sörjt någon under lång tid. 3 Och du ska gå in till kungen och säga så här.” Sedan lade Joab orden i hennes mun.

4 Kvinnan från Tekọa kom så in till kungen. Hon föll på knä och bugade sig med ansiktet mot marken och sa: ”Hjälp mig, min kung!” 5 Kungen frågade henne: ”Vad gäller saken?” Hon svarade: ”Jag är änka, min man är död. 6 Och jag, din tjänstekvinna, hade två söner som började slåss med varandra ute på fälten. Det fanns ingen som kunde gå emellan, så den ene slog ner och dödade den andre. 7 Och nu har hela släkten vänt sig mot mig och säger: ’Lämna ut honom som slog ihjäl sin bror, så att vi kan döda honom som hämnd för att han tog sin brors liv,+ trots att det innebär att vi dödar arvingen!’ De vill släcka det sista glödande kol som jag har.* Då har min man varken ett namn eller någon avkomling* kvar på jordens yta.”

8 Kungen sa till kvinnan: ”Du kan gå hem nu, jag ska ta hand om saken.” 9 Då sa kvinnan från Tekọa till kungen: ”Min herre och kung, skulden vilar på mig och min fars hus, men kungen och hans tron är utan skuld.” 10 Kungen svarade: ”Om någon säger något mer till dig om det här, så för hit honom, så ska jag se till att han aldrig besvärar dig igen.” 11 Men hon sa: ”Jag ber dig, min kung, kom ihåg Jehova, din Gud, så att blodshämnaren+ inte gör skadan större och tar livet av min son.” Då sa han: ”Så sant Jehova lever,+ inte ett hår på din sons huvud ska falla till marken.” 12 Kvinnan sa: ”Jag ber dig, låt din tjänstekvinna få säga ytterligare några ord till min herre kungen.” Han sa: ”Tala!”

13 Kvinnan fortsatte: ”Varför har du i så fall planerat att göra på detta sätt mot Guds folk?+ När kungen säger detta dömer han sig själv, för kungen låter inte sin förskjutne son komma tillbaka.+ 14 Vi kommer alla att dö och bli som vatten som hälls ut på marken och som inte kan samlas upp igen. Men Gud vill inte ta någons liv,* utan han letar efter möjligheter att låta den som han har förskjutit få komma tillbaka. 15 Jag har kommit in för att säga detta till min herre och kung, därför att jag blev rädd för folket. Så jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen kanske han skulle göra det hans tjänstekvinna ber om. 16 Jag hoppades att kungen skulle lyssna och rädda mig från den man som ville utplåna både mig och min ende son från den egendom* som Gud har gett oss.+ 17 Jag tänkte: ’Min herre kungens ord kommer att ge mig lindring.’ För min herre och kung är som en av den sanne Gudens änglar och kan skilja mellan gott och ont. Må Jehova, din Gud, vara med dig.”

18 Då sa kungen till kvinnan: ”Var snäll och svara ärligt på min fråga nu.” Kvinnan svarade: ”Tala, min herre och kung.” 19 Kungen frågade: ”Är det Joab som ligger bakom allt det här?”+ Hon svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, det är precis som* min herre kungen säger. Det var din tjänare Joab som instruerade mig och lade orden i min mun. 20 Din tjänare Joab har gjort detta för att saken ska komma i ett annat ljus. Men min herre är lika vis som den sanne Gudens ängel och känner till allt som händer i landet.”

21 Därefter sa kungen till Joab: ”Jag ska göra dig till viljes.+ Gå och hämta hem den unge Ạbsalom.”+ 22 Då föll Joab på knä och bugade sig med ansiktet mot marken och lovprisade kungen. Han sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig, min herre och kung, eftersom kungen gör det hans tjänare ber om.” 23 Sedan gav sig Joab av till Gesur+ för att ta med sig Ạbsalom till Jerusalem. 24 Men kungen sa: ”Han får gå hem till sig, men mig får han inte träffa.” Så Ạbsalom återvände hem och kom inte inför kungen.

25 Ingen man i hela Israel var så beundrad för sitt utseende som Ạbsalom. Han var fulländad från topp till tå. 26 När han klippte sig mot slutet av varje år (annars blev håret för tungt), så vägde håret 200 siklar* efter den kungliga viktstenen.* 27 Ạbsalom fick tre söner+ och en dotter, som hette Tamar. Hon var en mycket vacker kvinna.

28 Ạbsalom bodde i Jerusalem i två hela år utan att få komma in till kungen.+ 29 Så Ạbsalom kallade på Joab för att skicka honom till kungen, men han ville inte komma. Då kallade han på Joab igen, för andra gången, men han vägrade fortfarande att komma. 30 Till slut sa han till sina tjänare: ”Joabs åker ligger bredvid min, och han odlar korn där. Gå och bränn upp den.” Då satte Ạbsaloms tjänare eld på den. 31 Då gick Joab hem till Ạbsalom och frågade honom: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?” 32 Ạbsalom svarade: ”Du fick ju meddelandet att jag ville skicka dig till kungen för att fråga honom: ’Varför skulle jag komma hit från Gesur?+ Det hade varit bättre för mig att stanna kvar där. Låt mig gå in till kungen nu, och om jag är skyldig till något får han döda mig.’”

33 Då gick Joab till kungen och berättade det för honom. Sedan kallade kungen på Ạbsalom, och han kom in och föll på knä och bugade sig mot marken inför kungen. Och kungen kysste honom.+

15 En tid senare skaffade Ạbsalom en vagn och hästar och 50 man som skulle springa framför honom.+ 2 Tidigt på morgnarna ställde sig Ạbsalom vid vägen till stadsporten,+ och när någon var på väg till kungen för att lägga fram en rättssak+ brukade Ạbsalom kalla honom till sig och fråga: ”Var kommer du ifrån?” Om han svarade: ”Din tjänare kommer från en av Israels stammar”, 3 så sa Ạbsalom: ”Ditt ärende är rätt och riktigt på alla sätt, men ingen hos kungen kommer att lyssna på dig.” 4 Sedan sa han: ”Tänk om det var jag som var domare i landet! Då kunde alla som hade en rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle se till att de fick en rättvis dom.”

5 Så fort någon gick fram för att böja sig ner för Ạbsalom sträckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom.+ 6 Ạbsalom brukade göra så mot alla som skulle gå in till kungen för att få hjälp med rättssaker. På det viset fick Ạbsalom över israeliterna på sin sida.*+

7 När det hade gått fyra år* sa Ạbsalom till kungen: ”Jag ber dig, låt mig gå till Hebron+ och infria löftet som jag har gett åt Jehova. 8 För när jag bodde i Gesur+ i Aram lovade jag högtidligt:+ ’Om Jehova låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag offra åt* Jehova.’” 9 Kungen svarade: ”Gå i frid.” Då gav sig Ạbsalom i väg till Hebron.

10 Samtidigt sände Ạbsalom i väg män till alla Israels stammar med uppmaningen: ”Så fort ni hör hornsignalen ska ni kungöra: ’Ạbsalom har blivit kung i Hebron!’”+ 11 Det var 200 män som hade följt med Ạbsalom från Jerusalem. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro, helt ovetande. 12 I samband med att Ạbsalom bar fram offren kallade han dessutom på Davids rådgivare,+ giloniten Ahitọfel,+ som var i sin hemstad Gilo.+ Sammansvärjningen växte alltså i omfattning, och Ạbsaloms anhängare blev allt fler.+

13 Efter en tid kom en budbärare till David och berättade: ”Ạbsalom har fått över israeliterna på sin sida.” 14 Då sa David till tjänarna som var hos honom i Jerusalem: ”Skynda er, vi måste fly,+ för ingen kan komma undan Ạbsalom! Om han hinner hit är katastrofen ett faktum, för han tänker döda alla i staden med svärd!”+ 15 Kungens tjänare svarade: ”Vilket beslut kungen än tar kommer vi att följa det.”+ 16 Så kungen gav sig av med hela sitt hushåll, förutom tio bihustrur+ som han lämnade kvar för att se efter palatset. 17 Så kungen och alla som följde honom drog ut, men de stannade till vid Bet-Merhak.

18 Alla kungens tjänare passerade förbi inför honom.* Det gjorde också keretéerna och peletéerna+ och även 600 gittiter,+ som hade följt med från Gat.+ 19 Och kungen sa till gittiten Ittaj:+ ”Du ska väl inte behöva följa med? Gå tillbaka och stanna hos den nye kungen, för du är ju en utlänning och har varit tvungen att lämna ditt eget land. 20 Du har ju precis kommit, så hur kan jag kräva att du ska bryta upp när jag gör det och följa mig vart jag än går? Vänd tillbaka och ta dina män med dig, och må Jehova visa dig lojal kärlek och trohet!”+ 21 Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Jehova lever, och så sant min herre kungen lever – där min herre kungen är, där vill jag vara, oavsett om det betyder liv eller död!”+ 22 Då sa David till Ittaj:+ ”Kom och gå över.” Så gittiten Ittaj gick över, tillsammans med sina män och deras familjer.

23 Alla i området grät högljutt när de som hade lämnat staden gick över Kidrondalen+ där kungen stod, och de började följa vägen som leder till vildmarken. 24 Prästen Sadok+ var också där tillsammans med alla leviter+ som bar den sanne Gudens förbundsark.+ De ställde ner Guds ark, och Ẹbjatar+ var också där medan folket från staden gick över. 25 Men kungen sa till Sadok: ”För tillbaka den sanne Gudens ark till staden.+ Om det är Jehovas vilja kommer även jag att få återvända och se arken och platsen där den står.+ 26 Men om han skulle förkasta mig, så får han göra som han vill med mig.” 27 Kungen sa till Sadok: ”Du är väl en siare, eller hur?+ Återvänd till staden i frid tillsammans med Ẹbjatar. Och ni ska ta med era söner, både din son Ahimạas och Ẹbjatars son Jonatan.+ 28 Jag stannar vid vadställena i vildmarken tills ni sänder bud och berättar vad som händer.”+ 29 Så Sadok och Ẹbjatar förde tillbaka den sanne Gudens ark till Jerusalem, och sedan stannade de där.

30 David grät medan han gick uppför Olivberget.+ Han gick barfota och med huvudet täckt. Alla som följde honom hade också täckt över sina huvuden och grät medan de gick. 31 När David fick veta att Ahitọfel hade ställt sig på Ạbsaloms+ sida i sammansvärjningen+ bad han: ”Jag ber dig, Jehova,+ må ingen ta Ahitọfels råd på allvar!”+

32 När David kom till krönet där man brukade böja sig ner för Gud var arkiten+ Husaj+ där för att träffa honom. Hans kläder var sönderrivna och han hade jord på huvudet. 33 David sa till honom: ”Om du följer med mig blir du bara en börda för mig. 34 Men du kan hjälpa mig att undergräva Ahitọfels planer+ om du går tillbaka till staden och säger till Ạbsalom: ’Min kung, jag är din tjänare.+ Tidigare tjänade jag din far, men nu ska jag tjäna dig.’ 35 Prästerna Sadok och Ẹbjatar kommer att vara där tillsammans med dig. Berätta för dem allt som du får höra hos kungen.+ 36 Deras båda söner är också där, Sadoks son Ahimạas+ och Ẹbjatars son Jonatan.+ Använd dem som budbärare och meddela mig allt ni får veta.” 37 Så Husaj, Davids vän,*+ återvände till Jerusalem samtidigt som Ạbsalom drog in i staden.

16 David hade hunnit en bit bort från krönet+ när Siba,+ Mefibọsets+ tjänare, kom och mötte honom med ett par sadlade åsnor. De var lastade med 200 bröd, 100 kakor russin, 100 kakor sommarfrukt* och en stor kruka vin.+ 2 ”Varför har du med dig allt detta?” frågade kungen. Siba svarade: ”Åsnorna ska kungens familj ha att rida på. Brödet och sommarfrukten är till dina män,* och vinet är till dem som blir utmattade i vildmarken.”+ 3 Kungen frågade: ”Och var är din herres son?”*+ Siba svarade: ”Han stannade kvar i Jerusalem, för han sa: ’I dag kommer israeliterna att lämna tillbaka min fars kungadöme till mig.’”+ 4 Då sa kungen till Siba: ”Allt som tillhör Mefibọset ska bli ditt.”+ Siba svarade: ”Jag böjer mig ner för dig. Må jag alltid vara till din belåtenhet, min herre och kung.”+

5 När kung David kom fram till Bạhurim kom det ut en man därifrån som var av Sauls släkt. Han hette Sịmei+ och var son till Gera, och han skrek förbannelser över David.+ 6 Han kastade sten på kung David och hans tjänare och även på folket och de mäktiga krigarna som stod på båda sidor om honom. 7 Sịmei förbannade honom och skrek: ”Ge dig i väg, försvinn, din mördare!* Din skamfläck! 8 Jehova låter blodskulden för Sauls hus drabba dig. Du tog kungadömet från Saul, men nu har Jehova gett det åt din son Ạbsalom. Du bär på blodskuld, och nu är det ute med dig!”+

9 Då sa Ạbisaj, Serụjas son,+ till kungen: ”Varför ska den där döda hunden+ få förbanna min herre och kung?+ Med din tillåtelse går jag dit och hugger huvudet av honom!”+ 10 Men kungen sa: ”Vad har ni med det här att göra, ni Serụjas söner?+ Låt honom förbanna mig,+ för det är Jehova som har sagt till honom+ att göra det. Så vem har rätt att säga: ’Vad håller du på med?’” 11 Och David sa till Ạbisaj och sina tjänare: ”Min egen son, mitt eget kött och blod, vill döda mig.+ Så vad kan man förvänta sig av en från Benjamins stam?+ Låt honom vara, låt honom förbanna mig, för det är Jehova som har sagt att han ska göra det. 12 Jehova kanske ser min svåra situation,+ och Jehova kanske vänder förbannelserna som haglar över mig till något gott.”+ 13 Så David och hans män fortsatte på vägen medan Sịmei gick bredvid David längs bergssidan och skrek förbannelser+ och kastade sten och jord mot honom.

14 Till sist var kungen och alla som var med honom framme, och eftersom de var helt utmattade vilade de.

15 Under tiden hade Ạbsalom och israeliterna som följde honom kommit till Jerusalem, och Ahitọfel+ var också med. 16 När arkiten+ Husaj,+ Davids vän,* kom in till Ạbsalom utbrast Husaj: ”Länge leve kungen!+ Länge leve kungen!” 17 Då sa Ạbsalom till Husaj: ”Är det så här du visar lojal kärlek mot din vän? Varför har du inte följt med honom?” 18 Husaj sa: ”Därför att jag är lojal mot den som Jehova och folket och alla Israels män har utvalt. Hos honom stannar jag. 19 Och jag säger det igen: Vem är det jag ska tjäna? Är det inte min väns son? Som jag har tjänat din far, så ska jag tjäna dig.”+

20 Senare sa Ạbsalom till Ahitọfel: ”Ge mig ett råd.+ Vad ska vi göra?” 21 Då sa Ahitọfel till Ạbsalom: ”Ligg med din fars bihustrur+ som han lämnade kvar för att se efter palatset.+ Då får hela Israel veta att du har förolämpat* din far, och det kommer att stärka modet hos dina anhängare.” 22 Då slog man upp ett tält åt Ạbsalom uppe på taket,+ och helt öppet*+ gick han in där och låg med sin fars bihustrur.+

23 På den tiden värderades Ahitọfels+ råd lika högt som ett ord från den sanne Guden. Så mycket respekterade David och Ạbsalom hans råd.

17 Ahitọfel sa till Ạbsalom: ”Låt mig välja ut 12 000 man och sätta efter David i natt. 2 Jag ska överfalla honom när han är utmattad och kraftlös.*+ Han kommer att gripas av panik, och alla som är hos honom kommer att fly. Jag ska bara döda kungen, ingen annan.+ 3 Sedan ska jag föra alla på hans sida tillbaka till dig. Om de vänder tillbaka eller inte beror på vad som händer med mannen du är ute efter. På det viset kan hela folket få frid.” 4 Både Ạbsalom och alla äldste i Israel tyckte att det var ett bra förslag.

5 Men Ạbsalom sa: ”Kalla även på arkiten Husaj,+ så får vi höra vad han har att säga.” 6 Därför kom Husaj in till Ạbsalom, och Ạbsalom sa: ”Det här var Ahitọfels råd. Ska vi följa det? Om inte, så säg vad vi ska göra.” 7 Då svarade Husaj: ”Ahitọfels råd är inte bra i det här fallet!”+

8 Husaj fortsatte: ”Du känner ju din far och hans män och vet att de är starka och mäktiga,+ och de är lika rasande* som en björnhona som har mist sina ungar.+ Dessutom är din far en krigare,+ och han övernattar inte bland sina män. 9 I denna stund håller han sig säkert gömd i en av grottorna* eller på något annat ställe.+ Om han anfaller först kommer folk att säga: ’Ạbsaloms anhängare har blivit besegrade!’ 10 Till och med en modig man med ett lejons hjärta+ kommer att förlora sitt mod. För hela Israel vet ju att din far är en kraftfull man+ och att alla hans män är orädda. 11 Det här är mitt råd: Samla alla israeliter från Dan till Beershẹba+ hos dig, lika många som sandkornen på havets strand,+ och led dem i striden. 12 Vi ska anfalla honom där han gömmer sig, och vi ska komma över honom precis som daggen som faller på marken. Inte en enda kommer att överleva, varken han eller någon av hans män. 13 Om han söker skydd i en stad ska hela Israel ta med sig rep till den staden, och vi ska släpa ner staden till dalen. Inte ett enda gruskorn ska lämnas kvar.”

14 Då sa Ạbsalom och Israels män: ”Arkiten Husajs råd är bättre+ än Ahitọfels!” Jehova hade nämligen bestämt att Ahitọfels goda råd inte skulle följas,+ för Jehova ville att Ạbsalom skulle drabbas av olycka.+

15 Husaj berättade sedan för prästerna Sadok och Ẹbjatar+ vilket råd Ahitọfel hade gett Ạbsalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett. 16 Han uppmanade dem att skynda sig att meddela David: ”Övernatta inte i vildmarken vid Jordans vadställen* i natt, utan korsa omedelbart floden! Annars kommer kungen och alla som följer honom att utplånas.”*+

17 Jonatan+ och Ahimạas+ var vid Rogelkällan,+ och en tjänsteflicka gick dit och rapporterade för dem så att de kunde gå och berätta för kung David. De vågade nämligen inte visa sig i staden. 18 Men en ung man fick syn på dem och berättade det för Ạbsalom. Då skyndade sig de båda männen i väg och kom till en man i Bạhurim+ som hade ett hus med en brunn på gården. De klev ner i den, 19 och sedan lade mannens hustru ett tygstycke över brunnsöppningen och täckte det med krossade sädeskorn. Och ingen märkte något. 20 När Ạbsaloms tjänare kom hem till kvinnan frågade de: ”Var är Ahimạas och Jonatan?” Hon svarade: ”De gick vidare ner mot vattnet.”+ Därför fortsatte de leta efter männen, men när de inte kunde hitta dem återvände de till Jerusalem.

21 När de hade gått sin väg tog sig männen upp ur brunnen. Och de gick och informerade kung David och sa: ”Bryt upp och korsa floden på en gång!” Och så berättade de vilket råd Ahitọfel hade gett.+ 22 David och alla som var med honom gav sig genast av och började gå över Jordan, och i gryningen hade alla korsat floden.

23 När Ahitọfel märkte att man inte följde hans råd sadlade han en åsna och återvände hem till staden där han bodde.+ Han gav instruktioner till sitt hushåll,+ och sedan hängde* han sig.+ Han dog alltså och blev begravd i sin familjegrav.

24 Under tiden gav sig David av till Mahanạjim,+ och Ạbsalom gick över Jordan med alla Israels män som var med honom. 25 Ạbsalom hade gett Amạsa+ befälet över hären i Joabs+ ställe. Amạsa var son till israeliten Jitra och till Abigạjil,+ som var dotter till Nahas och syster till Serụja, Joabs mor. 26 Israeliterna och Ạbsalom slog läger i Gilead.+

27 När David kom fram till Mahanạjim möttes han av Sobi, Makir och Barsịllaj. Sobi var son till Nahas från ammoniternas stad Rabba,+ Makir+ var son till Ạmmiel från Lo-Debạr, och Barsịllaj+ var en gileadit från Rọgelim. 28 De hade tagit med sig sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostad säd, bondbönor, linser, torkad säd, 29 honung, smör, ost* och får. De kom ut med allt detta till David och alla som följde honom så att de kunde äta,+ eftersom de förstod att männen i vildmarken var hungriga och trötta och törstiga.+

18 David räknade nu männen som följde honom och gjorde några till ledare över grupper på tusen och några över grupper på hundra.+ 2 Sedan skickade han i väg dem. Joab+ fick befälet över en tredjedel, Joabs bror Ạbisaj,+ Serụjas son,+ fick befälet över en tredjedel och gittiten Ittaj+ fick befälet över en tredjedel. Sedan sa kungen till sina män: ”Jag ska också följa med er ut i striden.” 3 Men de sa: ”Du får inte dra ut.+ För om vi måste fly är det ingen som bryr sig om* det, och om rentav hälften av oss skulle dö är det ingen som bryr sig om det. Men du är värd lika mycket som 10 000 av oss.+ Därför är det bättre om du stannar kvar och kan skicka hjälp från staden.” 4 Kungen sa till dem: ”Jag gör det ni tycker är bäst.” Sedan ställde han sig vid sidan av porten medan hans män drog ut i grupper på hundra och på tusen. 5 Kungen befallde Joab, Ạbisaj och Ittaj: ”För min skull, behandla inte den unge mannen Ạbsalom för hårt.”+ Alla kungens män hörde när han gav den här befallningen om Ạbsalom.

6 Männen drog ut på slagfältet för att möta israeliterna, och striden utkämpades i Efraimskogen.+ 7 Där vann Davids män+ en stor seger över israeliterna,+ som förlorade 20 000 man den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela området, och den dagen krävde skogen fler liv än svärdet.

9 Under striden råkade Ạbsalom och några av Davids män mötas. Ạbsalom red på en mula, och när mulan kom in under de täta grenarna på ett stort träd fastnade han med håret i trädet. Och där* blev han hängande medan mulan sprang vidare. 10 En av Davids män fick syn på honom och sa till Joab:+ ”Ạbsalom hänger där borta i ett stort träd!” 11 Joab svarade: ”Men varför dödade du honom inte direkt när du upptäckte honom? Då hade jag gärna gett dig tio silverstycken och ett bälte.” 12 Men mannen sa till Joab: ”Om jag så fick* 1 000 silverstycken skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son. För vi hörde vad kungen sa till dig och Ạbisaj och Ittaj: ’Se till att inget händer den unge mannen Ạbsalom.’+ 13 Om jag hade trotsat den befallningen* och tagit hans liv skulle kungen ha fått reda på det, och du skulle inte ha beskyddat mig.” 14 Då sa Joab: ”Jag tänker inte ödsla mer tid på dig.” Sedan tog han tre pilar* och drev dem genom Ạbsaloms bröst* medan han ännu var vid liv och hängde i det stora trädet. 15 Efter det kom tio av Joabs vapendragare och högg Ạbsalom till döds.+ 16 Då blåste Joab i hornet så att soldaterna slutade förfölja Israel. Han höll dem tillbaka. 17 De tog sedan Ạbsalom och kastade honom i en stor grop i skogen och reste ett enormt stenröse över honom,+ och alla israeliter flydde hem till sig.

18 Medan Ạbsalom levde hade han rest en minnessten över sig själv i Kungadalen,*+ för han sa: ”Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn.”+ Därför uppkallade han stenen efter sig själv, och än i dag kallas den Ạbsaloms monument.

19 Ahimạas,+ Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa till kungen och meddela honom nyheten, för Jehova har skipat rättvisa och befriat honom från hans fiender.”+ 20 Men Joab sa till honom: ”Du ska inte vara budbärare i dag. Det kan du vara en annan gång, men inte i dag, för kungens egen son har dött.”+ 21 Sedan sa Joab till en kushit:+ ”Ge dig av och berätta för kungen vad du har sett.” Då bugade sig kushiten för Joab och sprang i väg. 22 Men Ahimạas, Sadoks son, gav sig inte utan sa till Joab: ”Det får gå som det går, låt mig springa efter kushiten.” Joab sa: ”Min son, det finns inga nyheter för dig att berätta, så varför vill du ändå springa?” 23 Ahimạas insisterade: ”Det får gå som det går, låt mig springa.” Då sa Joab: ”Spring!” Så han sprang längs vägen över Jordanslätten* och sprang förbi kushiten.

24 David satt mellan den inre och den yttre stadsporten+ när vaktposten+ gick upp på taket över porten vid muren. Vaktposten fick syn på en ensam man som kom springande, 25 och han ropade och underrättade kungen. Kungen sa: ”Om han är ensam kommer han med nyheter.” När mannen närmade sig 26 upptäckte vaktposten ytterligare en man som kom springande. Vaktposten ropade till portvakten: ”Det kommer en till, som också springer ensam!” Kungen sa: ”Då kommer han också med nyheter.” 27 Vaktposten ropade: ”Den förste springer precis som Ahimạas,+ Sadoks son.” ”Det är en bra man, han kommer med goda nyheter”, sa kungen. 28 Ahimạas ropade till kungen: ”Allt är väl!” Och så bugade han sig för kungen med ansiktet mot marken. Sedan sa han: ”Lovprisa Jehova, din Gud, som har utlämnat de män som gjorde uppror* mot min herre kungen!”+

29 Men kungen frågade: ”Hur har det gått med min son Ạbsalom?” Ahimạas svarade: ”När Joab skickade i väg din tjänare och mig var det stor uppståndelse, men jag vet inte vad det gällde.”+ 30 Då sa kungen: ”Gå åt sidan och ställ dig här.” Och han gjorde det.

31 Sedan kom kushiten dit+ och sa: ”Jag kommer med nyheter till min herre kungen: I dag har Jehova skipat rättvisa och befriat dig från alla som gjort uppror mot dig.”+ 32 Men kungen frågade kushiten: ”Hur har det gått med min son Ạbsalom?” Då sa kushiten: ”Min bön är att alla fiender till min herre kungen och alla som har gjort uppror och vill skada dig ska möta samma slut som den unge mannen.”+

33 Då blev kungen upprörd, och han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Hela tiden sa han: ”Min son Ạbsalom, min son, min son Ạbsalom! Om bara jag hade fått dö i stället för dig, Ạbsalom, min son, min son!”+

19 Man rapporterade till Joab: ”Kungen gråter och sörjer Ạbsalom.”+ 2 Segern* den dagen blev därför till sorg för männen, för de hörde att kungen var förkrossad över det som hänt hans son. 3 Och den dagen smög männen tillbaka in i staden+ precis som soldater som skäms för att de flytt från striden. 4 Kungen täckte över ansiktet och ropade högt: ”Min son Ạbsalom! Ạbsalom, min son, min son!”+

5 Joab gick in till kungen i huset och sa: ”I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som räddade livet på dig och dina söner+ och döttrar,+ hustrur och bihustrur.+ 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har ju visat att varken befäl eller soldater betyder något för dig. För jag är säker på att om bara Ạbsalom hade överlevt och alla vi andra hade dött så hade du varit nöjd med det. 7 Res dig upp och gå ut och uppmuntra* dina tjänare. Om du inte gör det så svär jag vid Jehova att ingen av dina män kommer att stanna hos dig i natt. Och det kommer att vara värre än allt annat du har gått igenom från din ungdom ända till nu.” 8 Då reste sig kungen och satte sig i stadsporten, och man berättade för folket: ”Nu sitter kungen i porten.” Då samlades alla inför honom.

Men de andra israeliterna* hade flytt hem till sig.+ 9 Och israeliterna i de olika stammarna började diskutera och säga: ”Kungen befriade oss från våra fiender+ och räddade oss från filistéerna, men nu har han flytt och lämnat landet på grund av Ạbsalom.+ 10 Och Ạbsalom, som vi smorde till kung över oss,+ har dött i striden.+ Så varför försöker ingen hämta tillbaka kungen?”

11 Kung David sände det här meddelandet till prästerna Sadok+ och Ẹbjatar:+ ”Tala med de äldste i Juda+ och säg: ’Varför ska ni vara de sista att vilja hämta tillbaka kungen till hans palats? Där jag befinner mig nu har jag fått höra att hela Israel vill att jag återvänder. 12 Ni är mina bröder, mitt eget kött och blod.* Varför ska ni vara de sista att hämta tillbaka kungen?’ 13 Och du ska säga till Amạsa:+ ’Är du inte mitt kött och blod?* Må Gud straffa mig hårt om du inte blir min befälhavare i stället för Joab+ från och med nu.’”

14 På det sättet fick kungen alla Judas män att ställa sig på hans sida,* och de sände ett meddelande till honom: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”

15 Så kungen började sin resa tillbaka och kom till Jordan. Och folket i Juda kom till Gilgal+ för att möta honom och eskortera honom över Jordan. 16 Sịmei,+ som var son till benjaminiten Gera från Bạhurim, skyndade sig ner tillsammans med Judas män för att möta kung David. 17 Tusen man från Benjamin var med honom. Även Siba,+ medhjälparen i Sauls hus, och hans 15 söner och 20 tjänare skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18 Han* gick över vid vadstället för att hjälpa kungens hushåll över och göra det som kungen önskade. Men just när kungen skulle gå över Jordan föll Sịmei, Geras son, ner inför honom. 19 Han sa till kungen: ”Min herre, döm mig inte och kom inte ihåg misstaget som din tjänare gjorde+ den dag då min herre och kung drog ut ur Jerusalem. Kungen ska inte tänka mer på det, 20 för jag vet mycket väl att jag har syndat. Så i dag är jag den förste av hela Josefs hus som har kommit ner för att möta min herre och kung.”

21 Ạbisaj,+ Serụjas son,+ sa genast: ”Borde inte Sịmei dödas? Han har ju förbannat Jehovas smorde!”+ 22 Men David sa: ”Vad har ni med det här att göra, ni Serụjas söner?+ Sätter ni er upp mot mig? Varför skulle någon dödas i Israel i dag? Är det inte jag som är kung över Israel?” 23 Sedan sa kungen till Sịmei: ”Du ska inte dö.” Och kungen gav honom sin ed på det.+

24 Mefibọset,+ Sauls sonson, kom också ner för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter eller skött sin mustasch eller tvättat sina kläder ända sedan kungen drog bort till den dag då han återvände i frid. 25 När han kom till* Jerusalem för att möta kungen sa kungen till honom: ”Varför följde du inte med mig, Mefibọset?” 26 Han svarade: ”Min herre och kung, jag blev lurad av min tjänare.+ Jag hade nämligen sagt till honom: ’Sadla åsnan åt mig så att jag kan rida på den och följa med kungen’, för jag kan inte gå.*+ 27 Men han förtalade mig för min herre och kung.+ Men min herre är som en av den sanne Gudens änglar, så gör det du tycker är bäst. 28 Min herre hade kunnat döda hela min fars hushåll, men du gav mig en plats hos dem som äter vid ditt bord.+ Så vilken rätt har jag att begära något mer av kungen?”

29 Men kungen sa till honom: ”Vi pratar inte mer om saken. Jag har bestämt att du och Siba ska dela på marken.”+ 30 Då sa Mefibọset: ”Låt honom ta alltihop, nu när min herre kungen har kommit välbehållen tillbaka.”

31 Sedan kom gileaditen Barsịllaj+ ner från Rọgelim för att följa kungen till Jordan. 32 Barsịllaj var mycket gammal, 80 år, och det var han som ordnade med mat till kungen när han var i Mahanạjim.+ Han var nämligen en mycket välbärgad man. 33 Så kungen sa till Barsịllaj: ”Följ med mig över, så ska du få äta vid mitt bord i Jerusalem.”+ 34 Men Barsịllaj sa: ”Har jag så många dagar* kvar av mitt liv att det finns anledning för mig att följa med kungen till Jerusalem? 35 Jag är i dag 80 år.+ Kan jag skilja mellan vad som är bra och vad som är dåligt? Kan jag, din tjänare, känna smaken på det jag äter och dricker? Kan jag fortfarande höra de kvinnliga och manliga sångarna?+ Så varför skulle jag bli ytterligare en börda för min herre och kung? 36 Du behöver inte ge mig någon belöning, det är tillräckligt att jag fick följa med min herre och kung till Jordan. 37 Låt mig gå hem, det ber jag, och låt mig dö i min hemstad där min far och mor ligger begravda.+ Men här är din tjänare Kimham.+ Låt honom följa med min herre och kung, och gör för honom vad du tycker är bäst.”

38 Kungen svarade Barsịllaj: ”Då får Kimham följa med mig över, och jag ska göra det du tycker är bra för honom. Jag ska göra allt du begär av mig.” 39 Alla började gå över Jordan, och när kungen gick över kysste han Barsịllaj+ och välsignade honom. Sedan återvände Barsịllaj hem. 40 När kungen gick över till Gilgal+ följde Kimham med honom. Och alla i Juda och hälften av alla i Israel följde kungen över Jordan.+

41 Resten av männen i Israel gick till kungen och sa: ”Varför har männen i Juda, våra bröder, fått lägga beslag på kungen och föra dig och ditt hushåll över Jordan tillsammans med dina närmaste män?”+ 42 Männen i Juda svarade männen i Israel: ”Därför att kungen är släkt med oss.+ Varför är ni så upprörda? Har vi ätit något på kungens bekostnad eller fått någon speciell gåva?”

43 Israels män svarade: ”Vi har tio andelar i kungen, så vi har rätt att göra större anspråk på David än ni. Varför har ni inte visat oss hänsyn? Det borde väl ha varit vi som fick hämta tillbaka kungen?” Men Judas män fick sista ordet.*

20 Nu fanns det en upprorsman som hette Sheba.+ Han var son till Bikri, en benjaminit. Han blåste i hornet+ och sa: ”Vi har inget med David att göra,* och vi har inget gemensamt med Isais son.*+ Var och en till sina gudar,* Israel!”+ 2 Då lämnade alla Israels män David och började följa Sheba, Bikris son.+ Men Judas män höll sig till sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.+

3 När David kom till sitt palats i Jerusalem+ tog han de tio bihustrur som han hade lämnat kvar för att se efter palatset+ och satte dem i ett bevakat hus. Han fortsatte att försörja dem, men han låg inte med dem.+ De var inspärrade till sin dödsdag och levde som änkor, trots att deras man var i livet.

4 Kungen sa till Amạsa:+ ”Du har tre dagar på dig att kalla samman Judas män åt mig. Du ska också inställa dig här.” 5 Så Amạsa gav sig i väg för att kalla samman Juda, men han kom inte tillbaka inom den tid som kungen hade befallt. 6 Då sa David till Ạbisaj:+ ”Sheba,+ Bikris son, kommer att ge oss större problem än Ạbsalom.+ Ta mina män och sätt efter honom så att han inte hinner sätta sig i säkerhet i någon befäst stad och kommer undan.” 7 Då drog Joabs+ män och keretéerna, peletéerna+ och alla de mäktiga krigarna ut efter honom.* De drog ut från Jerusalem och förföljde Sheba, Bikris son. 8 När de var i närheten av den stora stenen i Gịbeon+ kom Amạsa+ för att möta dem. Joab hade på sig sin vapendräkt, och han hade svärdet nedstucket i skidan i ett bälte om höften. När han gick fram lät han svärdet glida ur.

9 ”Är allt väl med dig, min broder?” frågade Joab. Sedan tog han tag i Amạsas skägg med högra handen som om han tänkte kyssa honom. 10 Men Amạsa var inte på sin vakt mot svärdet som Joab hade i handen, och Joab stack det i buken på honom+ så att hans inälvor rann ut på marken. Ett enda hugg räckte för att döda honom. Sedan fortsatte Joab och hans bror Ạbisaj att förfölja Sheba, Bikris son.

11 En av Joabs unga män stod vid Amạsas kropp och sa: ”Alla som står på Joabs sida och alla som tillhör David: Följ Joab!” 12 Under tiden låg Amạsa i sitt blod mitt på vägen. När mannen såg att alla stannade när de kom fram till Amạsa flyttade han honom från vägen ut på fältet. Sedan kastade han ett klädesplagg över kroppen, eftersom alla som såg den stannade till. 13 När han hade flyttat kroppen från vägen följde alla efter Joab i jakten på Sheba,+ Bikris son.

14 Sheba färdades genom alla Israels stammar till Abel-Bet-Maạka.*+ Bikriterna samlades och gick också in i staden efter honom.

15 Joab och hans män kom och belägrade Abel-Bet-Maạka, där Sheba var. De byggde en jordramp upp mot skyddsvallen som omgav staden. Och Joabs män började underminera muren för att få den att rasa. 16 Men en förståndig kvinna ropade inifrån staden: ”Lyssna på mig, lyssna! Jag ber er, säg till Joab att komma närmare så att jag får tala med honom.” 17 Då gick han närmare, och kvinnan sa: ”Är du Joab?” ”Ja, det är jag”, svarade han. Kvinnan sa: ”Lyssna på det som jag har att säga, min herre.” ”Jag lyssnar”, sa han. 18 Hon fortsatte: ”Förr i tiden brukade man säga: ’Be om råd i Abel, för då blir saken avgjord.’ 19 Jag för de fredligas och trognas talan i Israel. Du tänker förstöra en stad som är som en mor i Israel. Varför vill du utplåna* Jehovas folk?”*+ 20 Joab svarade: ”Jag tänker absolut inte förstöra och utplåna den. 21 Det är inte det saken gäller. Men en man som heter Sheba,+ som är son till Bikri från Efraims bergstrakt,+ har gjort uppror* mot kung David. Om ni bara utlämnar honom drar jag bort från staden.” Kvinnan svarade: ”Hans huvud ska kastas ut till dig över muren!”

22 Omedelbart gick den förståndiga kvinnan och talade med folket, och de högg huvudet av Sheba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då blåste han i hornet så att hans män skingrades och gav sig av hem igen.+ Joab däremot återvände till kungen i Jerusalem.

23 Joab hade befälet över hela Israels armé,+ och Benạja,+ Jehojạdas+ son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.+ 24 Ạdoram+ hade ansvaret över de inkallade arbetarna,* och Jehosạfat,+ Ạhiluds son, var historiker.* 25 Seva var sekreterare, och Sadok+ och Ẹbjatar+ var präster. 26 Och jairiten Ira blev ämbetsman* hos David.

21 Under Davids regering blev det hungersnöd+ tre år i rad, så David vände sig till Jehova. Och Jehova sa: ”Saul och hans släkt har blodskuld på grund av gibeoniterna han dödade.”+ 2 Då kallade kungen till sig gibeoniterna+ och talade med dem. (Gibeoniterna var inte israeliter, utan amoréer+ som hade blivit kvar i landet, och israeliterna hade lovat med ed att skona dem.+ Men Saul ville utplåna dem för att värna om folket i Israel och Juda.) 3 David sa till gibeoniterna: ”Vad ska jag göra för er, och hur kan jag gottgöra detta* så att ni kan välsigna Jehovas folk?”* 4 Gibeoniterna svarade: ”Silver och guld kan inte kompensera+ för det som Saul och hans släkt har gjort mot oss, och vi har inte rätt att döda någon i Israel.” David sa: ”Jag ska göra vad ni än begär av mig.” 5 Då svarade de: ”Den man som dödade oss och planerade att utplåna oss från Israel+ – 6 ge oss sju av hans avkomlingar. Vi ska hänga deras döda kroppar*+ inför Jehova i Sauls, Jehovas utvaldes,+ hemstad Gịbea.”+ ”Ni ska få dem”, sa kungen.

7 Men kungen skonade Mefibọset,+ Jonatans son och Sauls sonson, på grund av den ed som David och Jonatan,+ Sauls son, hade slutit inför Jehova. 8 Så kungen tog Ạrmoni och Mefibọset, de båda sönerna som Rispa,+ Ajas dotter, fick med Saul. Han tog också de fem sönerna till Mikal,*+ Sauls dotter, som hon fick med Ạdriel,+ sonen till meholatiten Barsịllaj. 9 Sedan gav han dem till gibeoniterna, och de hängde deras döda kroppar på berget inför Jehova.+ Alla sju dog tillsammans. De dödades under de första dagarna av skörden, i början av kornskörden. 10 Rispa,+ Ajas dotter, tog säckväv och bredde ut den på klippan. Och hon var kvar där från början av skörden till dess regnet strömmade ner över kropparna, och hon lät inte himlens fåglar sätta sig på dem under dagen eller markens vilda djur komma i närheten av dem på natten.

11 När David fick höra vad Sauls bihustru Rispa, Ajas dotter, hade gjort 12 gick han till de ledande männen* i Jabesh-Gilead+ och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben. Männen där hade nämligen i hemlighet tagit* kropparna från torget i Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem efter att ha dödat Saul på Gilbọa.+ 13 Han tog med sig Sauls och Jonatans ben därifrån, och man samlade också ihop benen från de män som hade blivit avrättade.*+ 14 Sedan begravde de Sauls och Jonatans ben i Zela+ i Benjamins land, i graven där Sauls far Kis+ låg. När de hade gjort precis som kungen hade befallt lyssnade Gud till bönerna för landet.+

15 Det blev återigen krig mellan filistéerna och israeliterna,+ och David och hans tjänare drog ut och stred mot filistéerna. Men David blev helt utmattad, 16 och en man som hette Jisbi-Benob och härstammade från rafaéerna+ tänkte slå ihjäl honom. Han hade ett kopparspjut som vägde 300 siklar*+ och var beväpnad med ett nytt svärd. 17 Men Ạbisaj,+ Serụjas son, skyndade sig till Davids sida+ och slog ner och dödade filistén. Efter det tog Davids män en ed av David och sa: ”I fortsättningen får du inte följa med oss ut och strida.+ Du får inte släcka Israels lampa!”*+

18 Efter en tid bröt det ut krig mot filistéerna igen,+ vid Gob. Då slog husatiten Sịbbekaj+ ihjäl Saf, som härstammade från rafaéerna.+

19 Sedan stred filistéerna och israeliterna återigen mot varandra+ vid Gob. Den här gången slog Ẹlhanan, son till Jạare-Ọregim från Betlehem, ihjäl gittiten Goljat, som hade ett spjut med ett skaft som en vävbom.+

20 Och det blev krig igen, vid Gat. Där fanns det en man som var ovanligt stor och hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. Han härstammade också från rafaéerna.+ 21 När han hånade och smädade Israel+ slog Jonatan, som var son till Sịmei,+ Davids bror, ihjäl honom.

22 De här fyra männen härstammade allihop från rafaéerna i Gat, och de stupade för David och hans män.+

22 David sjöng denna sång+ till Jehova när Jehova hade befriat honom från alla hans fiender+ och från Saul.+ 2 Det här är hans ord:

”Jehova är mitt berg och min fästning,+ den som befriar mig.+

11 På en kerub+ kom han flygande.

Man såg honom på en andes* vingar.+

13 I glansen framför honom flammade eldklot.

29 Jehova, du är min lampa.+

Det är Jehova som förvandlar mitt mörker till ljus.+

Han är en sköld för alla som söker skydd hos honom.+

32 Vem är Gud förutom Jehova?+

Och vem är en klippa förutom vår Gud?+

39 Jag ska utplåna och krossa dem så att de inte kan resa sig.+

Jag ska trampa dem under mina fötter.

43 Jag ska smula sönder dem så att de blir som stoft på marken.

Jag ska pulvrisera dem och trampa ner dem som smuts på gatan.

44 Du ska befria mig när mitt folk kritiserar mig.+

Du ska rädda mig och göra mig till huvud för nationerna.+

Ett folk som jag inte känner ska tjäna mig.+

45 Främlingar ska komma krypande till mig.+

Ryktet om mig får dem att lyda mig.*

47 Jehova lever! Prisad vare min klippa!+

Gud är min räddnings klippa, må han bli upphöjd.+

49 Han befriar mig från mina fiender.

23 Det här är Davids sista ord:+

 5 Är det inte så Gud betraktar mitt hus?

8 Detta är namnen på Davids mäktiga krigare:+ Jọseb-Bạssebet, en takemonit, som hade befälet över de tre.+ Vid ett tillfälle svingade han sitt spjut och dödade över 800 män. 9 Näst efter honom var Eleạsar,+ son till Dodo,+ son till Ạhohi. Han var en av de tre mäktiga krigarna som var med David när de utmanade filistéerna. De hade samlats där för att strida mot Israel. När Israels män drog sig tillbaka 10 stod han kvar på sin post och högg ner filistéerna tills armen blev svag och handen var som fastvuxen vid svärdet.+ Jehova gav folket en stor seger* den dagen,+ och armén följde Eleạsar och plundrade de besegrade.

11 Näst efter honom var harariten Sammah, son till Age. Vid ett tillfälle hade filistéerna samlats vid Lehi, där det fanns en åker full med linser. Och armén flydde för filistéerna. 12 Men han ställde sig mitt på åkern och försvarade den och dödade filistéerna, och Jehova såg till att segern* blev stor.+

13 En gång under skörden gick tre av de 30 anförarna ner till David i Adụllams grotta,+ och samtidigt hade en filisteisk trupp slagit läger i Rẹfaimdalen.*+ 14 David uppehöll sig i bergfästet,+ och filistéerna hade en förpost i Betlehem. 15 David sa längtansfullt: ”Om jag bara kunde få dricka lite vatten från brunnen vid Betlehems port!” 16 Då trängde sig de tre mäktiga krigarna in i filistéernas läger och hämtade vatten från brunnen vid Betlehems port och tog med det till David. Men han vägrade dricka det och hällde ut det inför Jehova.+ 17 Han sa: ”Jehova, det är fullständigt otänkbart för mig att göra något sådant! Skulle jag dricka blodet+ från de män som riskerade sina liv?” Så han vägrade dricka. Det här var de tre mäktiga krigarnas bedrifter.

18 Ạbisaj,+ Joabs bror, Serụjas son,+ hade också befälet över tre krigare. Han svingade sitt spjut och dödade 300 män, och han hade lika högt anseende som de tre första.+ 19 I sin grupp på tre var han den mest framstående och var deras ledare, men ändå nådde han inte samma rang som de tre första.

20 Benạja,+ Jehojạdas son, var en modig man* som utförde många bedrifter i Kạbseel.+ Det var han som dödade de två sönerna till Ạriel från Moab och som steg ner i en brunn och dödade ett lejon en dag när det snöade.+ 21 Han dödade också en mycket stor egyptier. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen gick Benạja emot honom med en stav och ryckte spjutet ur handen på honom och dödade honom med hans eget spjut. 22 Det här gjorde Benạja, Jehojạdas son, och han hade lika högt anseende som de tre mäktiga krigarna. 23 Även om han var mer framstående än de 30, nådde han inte samma rang som dessa tre. Men David gav honom ansvaret för sin livvakt.

24 Ạsael,+ Joabs bror, hörde till de 30. Det gjorde också Ẹlhanan, son till Dodo från Betlehem,+ 25 haroditen Sammah, haroditen Elịka, 26 paltiten Heles,+ Ira,+ son till tekoiten Ikkes, 27 anatotiten+ Abiẹser,+ husatiten Mebụnnaj, 28 ahohiten Zalmon, netofatiten Mahraj,+ 29 Heleb, son till netofatiten Baạnah, Ittaj, son till Rịbai från benjaminiternas Gịbea, 30 pirgatoniten Benạja,+ Hiddaj från Gaas+ flodbäddar,* 31 arbatiten Abi-Albon, barhumiten Ạsmavet, 32 saalboniten Eljạhba, Jasens söner, Jonatan, 33 harariten Sammah, Ạhiam, son till harariten Sarar, 34 Elifẹlet, son till Ahạsbai och sonson till maakatiten, Ẹliam, son till giloniten Ahitọfel,+ 35 karmeliten Hesro, arbiten Pạaraj, 36 Jigal, son till Natan från Soba, gaditen Bani, 37 ammoniten Selek, beerotiten Nahraj, vapendragare till Serụjas son Joab, 38 jitriten Ira, jitriten+ Gareb 39 och hettiten Urịa+ – 37 allt som allt.

24 Vid ett tillfälle fick någon David att vända sig mot folket genom att uppmana honom:* ”Gå och räkna+ Israel och Juda.”+ Detta fick Jehovas vrede att flamma upp mot Israel igen.+ 2 Kungen sa till befälhavaren Joab,+ som var hos honom: ”Res runt i alla Israels stammar, från Dan till Beershẹba,+ och räkna folket,* så att jag får veta hur många man jag har.” 3 Men Joab invände: ”Må Jehova, din Gud, göra folket hundra gånger större inför ögonen på min herre kungen. Men får jag fråga varför min herre kungen vill genomföra det här?”

4 Men kungen lyssnade inte på Joab och befälen. Så Joab och befälen drog i väg från kungen för att registrera folket i Israel.+ 5 De gick över Jordan och slog läger vid Ạroer,+ söder* om staden som ligger mitt i dalen. De gick vidare mot Gads område och kom till Jaser.+ 6 Därefter gick de till Gilead+ och Tahtim-Hodsis land och vidare till Dan-Jaan och vek av mot Sidon.+ 7 Sedan gick de till den befästa staden Tyros+ och till hivéernas+ och kanaanéernas alla städer. Till sist kom de till Beershẹba,+ som ligger i Negev+ i Juda. 8 De färdades genom hela landet, och efter 9 månader och 20 dagar kom de till Jerusalem. 9 Joab redovisade resultatet för kungen: Israel hade 800 000 krigare beväpnade med svärd, och Juda hade 500 000.+

10 Men David fick dåligt samvete*+ efter att ha räknat folket och sa till Jehova: ”Jag har begått en svår synd.+ Jehova, förlåt din tjänares synd,+ det ber jag dig, för jag har verkligen betett mig som en dåre.”+ 11 När David steg upp på morgonen kom Jehovas ord till profeten Gad,+ Davids synskådare: 12 ”Gå och säg till David: ’Så här säger Jehova: ”Jag ger dig tre alternativ. Välj vilket av dem som jag ska låta dig drabbas av.”’”+ 13 Så Gad kom in till David och frågade: ”Ska ditt land drabbas av svält i sju år?+ Eller ska du vara på flykt undan dina fiender i tre månader?+ Eller ska landet drabbas av pest i tre dagar?+ Tänk efter noga och berätta vad jag ska svara den som har sänt mig.” 14 Då svarade David: ”Det här gör mig förtvivlad. Men låt oss falla i Jehovas hand,+ det ber jag, för hans barmhärtighet är stor.+ Låt mig bara inte falla i människors händer.”+

15 Då lät Jehova en pest+ drabba Israel från morgonen till den bestämda tiden, och 70 000 israeliter dog,+ från Dan till Beershẹba.+ 16 Men när ängeln sträckte ut sin hand för att låta Jerusalems invånare drabbas, kände sig Jehova bedrövad över* katastrofen+ och sa till ängeln som spred död bland folket: ”Det räcker nu! Dra tillbaka din hand.” Då var Jehovas ängel i närheten av jebusén+ Arạvnas+ tröskplats.

17 När David fick se ängeln som slog folket sa han till Jehova: ”Det är jag som har syndat, och det är jag som har gjort fel. Men dessa små får,+ vad har de gjort? Jag ber dig, låt din hand drabba mig och min fars hus.”+

18 Samma dag kom Gad in till David och sa: ”Gå och res ett altare åt Jehova på jebusén Arạvnas tröskplats.”+ 19 Då gick David upp dit som Jehova hade befallt genom Gad. 20 När Arạvna tittade ner och fick se kungen och hans tjänare komma gick han genast ut och bugade sig för kungen med ansiktet mot marken. 21 Arạvna frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” ”För att köpa din tröskplats”, svarade David. ”Jag ska bygga ett altare där åt Jehova, så att plågan som härjar bland folket kan få ett slut.”+ 22 Men Arạvna sa: ”Min herre och kung, du får den, offra vad du vill.* Här är nötboskap till brännoffret och även trösksläden och oken, som du kan använda till ved. 23 Allt detta ger Arạvna till dig, min kung.” Arạvna fortsatte: ”Må Jehova, din Gud, välsigna dig.”

24 Men kungen sa till Arạvna: ”Nej, jag ska absolut betala. Jag tänker inte offra brännoffer åt Jehova, min Gud, som inte kostar mig något.” Så David köpte tröskplatsen och nötboskapen för 50 siklar silver.*+ 25 Och David byggde ett altare+ där åt Jehova och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Då lyssnade Jehova till bönerna för landet,+ och plågan över Israel upphörde.