5B Kristi närvaro (parousịa)

Mt 24:3 – Grek.: τὸ σημεῖον τῆς σῆς παρουσίας (to sēmeion tēs sēs parousịas)

Det grekiska substantivet parousịa betyder ordagrant ett ”varande bredvid” eller ”det att vara bredvid”. Det är sammansatt av prepositionen parạ (bredvid) och ousịa (ett ”varande”). Ordet parousịa förekommer 24 gånger i de kristna grekiska skrifterna, nämligen i Mt 24:3, 27, 37, 39; 1Kor 15:23; 16:17; 2Kor 7:6, 7; 10:10; Flp 1:26; 2:12; 1Th 2:19; 3:13; 4:15; 5:23; 2Th 2:1, 8, 9; Jak 5:7, 8; 2Pe 1:16; 3:4, 12; 1Jo 2:28. I Nya världens översättning återges parousịa med ”närvaro” utom i 1Kor 16:17 och Flp 1:26, där det har översatts med ”närvarande”.

Det besläktade verbet pạreimi betyder ordagrant ”vara bredvid”. Det förekommer 24 gånger i de kristna grekiska skrifterna, nämligen i Mt 26:50; Lu 13:1; Joh 7:6; 11:28; Apg 10:21, 33; 12:20 (not); 17:6; 24:19; 1Kor 5:3, 3; 2Kor 10:2, 11; 11:9; 13:2, 10; Gal 4:18, 20; Kol 1:6; Heb 12:11; 13:5; 2Pe 1:9, 12; Upp 17:8. I Nya världens översättning återges pạreimi med ”vara närvarande”, ”vara här”, ”vara inne (om tid)”, ”komma”, ”för ögonblicket”, ”finnas”, ”vara” och ”sakna (pạreimi med negationen mē)”.

Innebörden i ordet parousịa framgår klart och tydligt av 2Kor 10:10, 11 och Flp 2:12, där Paulus talar om sin närvaro i motsats till sin frånvaro. Också av jämförelsen mellan Människosonens parousịa och ”Noas dagar”, i Mt 24:37–39, framgår det att ordet betyder ”närvaro”.

Franz Passow ger i Grekiskt och Svenskt Lexicon, Andra delen, sid. 253, ordet närvaro som den första innebörden i parousịa. Liddell och Scotts A Greek-English Lexicon (LSJ), sid. 1343, ger det engelska ordet presence (närvaro) som den första innebörden i parousịa. I TDNT, bd V, sid. 859, heter det likaså under underrubriken ”Den allmänna innebörden”: ”παρουσία [parousịa] betecknar i synnerhet aktiv närvaro.”

Ordet parousịa, ”närvaro”, skiljer sig från det grekiska ordet ẹleusis, ”ankomst”, som förekommer en gång i den grekiska texten, i Apg 7:52, i formen eleuseōs (lat.: advẹntu). Orden parousịa och ẹleusis kan inte bytas ut mot varandra. I TDNT, bd V, sid. 865, konstateras det: ”Orden [pạreimi och parousịa] används aldrig om Kristi tillkommelse i köttet, och παρουσία har aldrig innebörden återkomst. Uppfattningen om mer än en parousia återfinns först i den mera sentida kyrkan [inte före Justinus på 100-talet v.t.] ... En grundläggande förutsättning för att vi skall förstå urkristendomens tankevärld är att vi fullständigt frigör oss från den här uppfattningen [att det finns mer än en parousia].”

I boken The Parousia, Portland, Maine (1879), sid. 12–15, skriver teol. dr Israel P. Warren: ”Vi talar ofta om ’ett andra advent’, ’en andra ankomst’, osv. [på svenska: Kristi återkomst], men i Skriften talas det aldrig om en ’andra parousia’. Av vilken beskaffenhet den än skulle vara, så var det något speciellt, något som aldrig hade hänt förut och aldrig skulle hända igen. Det skulle vara en närvaro som skilde sig från och överglänste alla andra framträdanden som han gjorde inför människor, så att benämningen på den med rätta borde stå ensam, utan något bestämmande tillägg mer än den bestämda artikeln – THE PRESENCE [närvaron].

Av denna syn på ordet är det uppenbart, anser jag, att varken det engelska ordet ’coming’ [svenska: tillkommelse] eller det från latinet hämtade ’advent’ utgör den bästa återgivningen av grundordet. De stämmer inte överens med dess etymologi; de motsvarar inte det begrepp som ligger i verbet som det är härlett från; de är inte heller lämpliga att använda för att ersätta det mer exakta ordet, ’presence’ [svenska: närvaro], i de fall där översättarna har använt det ordet. Ordens grundbetydelse är inte heller densamma. ’Coming’ och ’advent’ ger först och främst en föreställning om att något närmar sig oss, att något är på väg i riktning mot oss; ’parousia’ ger en föreställning om att något är hos oss utan att säga något om hur det började. Det som de förra ger uttryck åt slutar i och med ankomsten; det som det senare ger uttryck åt börjar i och med den. De förra uttrycker rörelse; det senare uttrycker vila. Det handlingsförlopp som är förbundet med de förra är begränsat, det kanske varar bara något ögonblick; det som är förbundet med det senare är obegränsat ...

Om våra översättare hade gjort detsamma med fackordet ’parousia’ som de gjorde med ’baptisma’ – hade överfört det oförändrat – eller om de vid översättningen hade använt det etymologiskt helt motsvarande ordet presence och om det hade blivit rätt förstått, som det då skulle ha blivit, [nämligen] att det inte finns något sådant som en ’andra närvaro’, i så fall tror jag att hela läran skulle ha varit annorlunda än den är nu. Man skulle aldrig ha hört sådana uttryck som ’ett andra advent’ och ’en andra ankomst’. Kyrkan skulle ha lärt sig att tala om HERRENS NÄRVARO som det som skulle infria dess förhoppningar, antingen i en mycket nära eller i en mycket avlägsen framtid, en tid då världen skulle göras ny, då både en andlig och en kroppslig uppståndelse skulle äga rum, då rättvisa skulle uppnås och eviga belöningar utdelas.”

Bauer, sp. 1249, nämner att parousịa ”blev det officiella uttrycket för ett besök som avläggs av en högt uppsatt person, i synnerhet om kungars och kejsares besök i en provins”. I Mt 24:3, liksom i andra texter, t.ex. 1Th 3:13; och 2Th 2:1, syftar ordet parousịa på Jesu Kristi kungliga närvaro sedan han blivit insatt på tronen som kung i de sista dagarna för denna tingens ordning.