Jordens befolkning — Hur ser framtiden ut?
RUFFIGA bostäder, ohygieniska levnadsförhållanden, brist på mat och rent vatten, sjukdomar, undernäring — detta är några av de många problem som en stor del av jordens befolkning dagligen måste brottas med. Men som vi har sett lyckas de flesta människor som lever under sådana förhållanden på något sätt klara av sin situation och leva vidare.
Hur blir det då i framtiden? Kommer människor att behöva stå ut med sådana umbäranden i all evighet? Och för att ytterligare komplicera problemet: hur är det med de dystra förutsägelser som miljöexperter och andra har gjort med anledning av befolkningsexplosionen? De säger att vi smutsar i eget bo genom att förorena luften, vattnet och jorden, som vi är så beroende av. De pekar också på drivhuseffekten — en ökad koncentration av vissa gaser, till exempel koldioxid, metan och freoner (fluorhaltiga gaser som används inom kyltekniken och som drivgas), som kommer att leda till en uppvärmning av atmosfären och förändringar i det globala väderleksmönstret och till allvarliga konsekvenser för jordens befolkning. Kommer detta till sist att betyda slutet för den mänskliga civilisationen, som vi känner den? Låt oss se lite närmare på några av de nyckelfrågor som är inbegripna.
Finns det för mycket folk?
Först av allt kan vi fråga oss: kommer jordens befolkning att fortsätta att öka i all oändlighet? Finns det något sätt att avgöra hur stor den skulle kunna bli? Det är naturligtvis ett faktum att världens befolkning ökar trots alla familjeplaneringsprojekt. Tillväxttakten är för närvarande cirka 90 miljoner om året — vilket motsvarar Mexicos hela befolkning. Det tycks inte finnas några möjligheter att hejda den inom den närmaste framtiden. På längre sikt är emellertid de flesta demografer överens om att befolkningskurvan så småningom kommer att plana ut. Frågan är när och vid vilken nivå.
Enligt beräkningar som gjorts av FN:s befolkningsfond kommer världens befolkning att komma upp i 14 miljarder innan den når ett jämviktsläge. Enligt andra beräkningar kommer toppsiffran att ligga på mellan 10 och 11 miljarder. Den väsentliga frågan är emellertid: Kommer det att bli för mycket folk? Kan jorden härbärgera två eller tre gånger så många människor som det finns nu?
Rent statistiskt skulle en folkmängd på 14 miljarder motsvara i genomsnitt 104 invånare per kvadratkilometer. Som vi tidigare har sett är folktätheten i Hongkong 5.420 invånare per kvadratkilometer. I Nederländerna är den för närvarande 440 invånare per kvadratkilometer och i Japan 327, och ändå har dessa länder en levnadsstandard som ligger över genomsnittet. Detta visar tydligt att även om världens befolkning skulle öka till den förutsagda nivån, är det inte antalet människor som är det största problemet.
Kommer maten att räcka?
Hur blir det då med livsmedelsförsörjningen? Kan jorden verkligen producera det som behövs för att mätta 10 eller 14 miljarder människor? Den nuvarande livsmedelsproduktionen är uppenbarligen inte tillräcklig för att försörja en sådan befolkning. Faktum är att vi redan nu ofta hör talas om hungerkatastrofer, undernäring och svält. Innebär då det att vi inte producerar tillräckliga mängder föda för att kunna mätta den nuvarande befolkningen, och än mindre en befolkning som är två eller tre gånger större?
Det är en fråga som inte är så lätt att besvara, för det beror på vad som menas med ”tillräckliga mängder”. Medan hundratals miljoner människor i världens fattigare nationer inte kan få tag i tillräckligt mycket livsmedel för att kunna tillgodose ens sitt minimibehov av hälsosam föda, får människor i de rika industriländerna skörda konsekvenserna av en alltför rik kost — slaganfall, vissa typer av cancer, hjärtsjukdomar osv. Hur påverkar detta livsmedelssituationen? Enligt vissa beräkningar går det åt 5 kilo spannmål för att producera 1 kilo nötkött. För närvarande konsumerar den köttätande delen av världens befolkning närmare hälften av världens spannmålsproduktion.
Vad den totala livsmedelsproduktionen beträffar sägs det i boken Bread for the World (Bröd åt världen): ”Om den nuvarande livsmedelsproduktionen fördelades lika bland jordens invånare, med minsta möjliga svinn, skulle alla få tillräckligt. Nätt och jämnt tillräckligt, kanske, men tillräckligt.” Detta uttalande gjordes år 1975, för mer än 15 år sedan. Hur är då situationen i dag? World Resources Institute ger svaret: ”Under de två senaste decennierna har den totala livsmedelsproduktionen i världen ökat i en sådan utsträckning att den nu överstiger efterfrågan. Detta har fått till följd att priserna på viktiga stapelvaror på den internationella marknaden under senare år har sjunkit faktiskt sett.” Andra undersökningar visar att priset på sådana stapelvaror som ris, majs, sojabönor och andra spannmålsprodukter minskade med hälften eller ännu mer under denna period.
Vad detta i grund och botten innebär är att livsmedelsproblemet inte så mycket har med produktionskapaciteten att göra som med konsumtionsmönstret. Med hjälp av genteknik har man fått fram nya varieteter av ris, vete och andra sädesslag som kan ge dubbelt så stor avkastning. En stor del av kunnandet inom detta område koncentreras emellertid på avsalugrödor, till exempel tobak och tomater, som mer har till syfte att tillfredsställa de rika än att mätta de fattiga.
Hur är det med miljön?
De som intresserar sig för miljöfrågor har i allt större utsträckning kommit att inse att befolkningstillväxten bara är en av de faktorer som hotar mänsklighetens framtida välfärd. I boken The Population Explosion (Befolkningsexplosionen) hävdar till exempel Paul och Anne Ehrlich att den effekt som människan utövar på jordens miljö kan uttryckas i följande enkla ekvation: Effekt = folkmängd × levnadsnivå × den moderna teknikens inverkan på miljön.
Enligt författarna innebär detta att länder liknande Förenta staterna är överbefolkade, inte därför att de har för många invånare, utan därför att deras levnadsstandard är beroende av en hög förbrukning av naturtillgångar och tekniska resurser som utsätter miljön för stora påfrestningar.
Andra undersökningar tycks ge stöd åt denna uppfattning. The New York Times åberopar till exempel ekonomen Daniel Hamermesh och hävdar att ett lands totala utsläpp av drivhusgaser är ”mer relaterat till den ekonomiska strukturen än till folkmängden”. Artikeln fortsätter: ”Genomsnittsamerikanen genererar 19 gånger så mycket koldioxid som genomsnittsindiern. Och det är mycket möjligt att, låt oss säga, ett ekonomiskt livaktigt Brasilien med låg befolkningstillväxt skulle bränna ner sina tropiska regnskogar snabbare än ett utarmat Brasilien med snabb befolkningstillväxt.”
Alan Durning vid Worldwatch Institute ger uttryck åt ungefär samma uppfattning, när han säger: ”Den rikaste miljarden människor i världen har skapat en civilisation som är så hagalen och slösaktig att hela planeten svävar i livsfara. Den livsstil som har utvecklats av detta toppskikt — av bilägare, köttätare, läskedrycksdrickare och slit och släng-konsumenter — utgör ett ekologiskt hot som inte överträffas av något annat, utom möjligen befolkningsökningen.” Han påpekar att den ”rikaste femtedelen” av mänskligheten bär ansvaret för närmare nio tiondelar av freonutsläppen och över hälften av de andra drivhusgaser som hotar människans miljö.
Själva kärnpunkten
Av det som sagts här ovan framgår det tydligt att det är ett misstag att tro att befolkningsökningen bär hela skulden för de svårigheter som mänskligheten nu brottas med. Det verkliga problemet är inte att vi börjar få ont om livsrum eller att jorden inte kan producera tillräckligt mycket mat för att mätta alla sina invånare eller att naturtillgångarna snart kommer att ta slut. Detta är bara symptom på att allt inte står rätt till. Själva kärnpunkten är i stället att fler och fler människor eftersträvar högre och högre konsumtionsnivå utan tanke på konsekvenserna. Detta omättliga habegär utsätter miljön för så stora påfrestningar att jordens kapacitet snabbt håller på att överskridas. Det verkliga problemet har med andra ord inte så mycket med antalet att göra som med den mänskliga naturen som sådan.
Författaren Alan Durning uttrycker det så här: ”I en ömtålig biosfär kan mänsklighetens slutliga öde vara beroende av om vi kan utveckla ett större mått av självbehärskning, grundat på en allmänt accepterad etik som går ut på att begränsa konsumtionen och finna glädje i andra ting än de materiella.” Själva tanken är naturligtvis riktig, men vi måste ändå fråga oss: Är det troligt att människor överallt på jorden frivilligt kommer att uppodla självbehärskning, begränsa konsumtionen och ägna sig åt icke-materiella strävanden? Knappast. Att döma av den själviska och njutningslystna livsstil som är så vanlig i våra dagar är det mer sannolikt att utvecklingen kommer att gå i motsatt riktning. De flesta människor i våra dagar tycks leva efter mottot: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” — 1 Korintierna 15:32.
Även om ett stort antal människor vaknar till besinning och börjar förändra sitt levnadssätt, skulle det ändå inte vara så lätt att vända utvecklingen. Tänk på alla de miljöaktivister och alternativa livsstilar som har framträtt under de senaste åren. En del av dem har visserligen lyckats skapa rubriker i massmedierna, men har de utövat något verkligt inflytande på de flesta människors handlingssätt? Knappast. Vad är då roten till problemet? Det är att hela systemet — det kommersiella, det kulturella och det politiska — är inriktat på att vidmakthålla det gamla traditionella levnadssättet och dess slit och släng-mentalitet. Det kan därför inte bli någon verklig förändring om inte samhället omdanas ända från grunden. Och det i sin tur skulle kräva en gigantisk omskolningskampanj.
Kan människan få en ljus framtid?
För att illustrera människans situation kan vi tänka oss en familj som bor i ett möblerat och välutrustat hus som en välgörare ställt till deras förfogande. För att de skall trivas och känna sig som hemma har han gett dem tillstånd att använda allt som finns i huset, precis som om det var deras eget. Vad skulle hända om familjen började slå sönder möblerna, slita upp golvet, krossa fönstren, låta det bli stopp i avloppet och överbelasta det elektriska systemet, kort sagt, hota att fördärva huset fullständigt? Skulle ägaren sitta med armarna i kors utan att göra något åt situationen? Förmodligen inte. Han skulle utan tvivel vidta bestämda åtgärder för att få bort de destruktiva hyresgästerna från huset och sedan återställa det till dess forna tillstånd. Ingen skulle kunna säga att en sådan åtgärd inte var berättigad.
Hur är det då med den mänskliga familjen? Är vi inte hyresgäster i ett välmöblerat och enastående välutrustat hus som vår Skapare, Jehova Gud, ställt till vårt förfogande? Jo, det är vi verkligen, för som psalmisten uttrycker det: ”Jorden är Jehovas och det som fyller den, det fruktbara landet och de som bor därpå.” (Psalm 24:1; 50:12; NW) Gud har inte bara försett oss med allt vad vi behöver för att kunna leva — ljus, luft, vatten och föda — utan han har också gett oss dessa ting i stort överflöd och i en mångfald som gör livet njutbart. Men hur har vi människor varit som hyresgäster? Tyvärr inte särskilt skötsamma. Vi håller bokstavligt talat på att fördärva vårt jordiska hem. Vad kommer då dess ägare, Jehova Gud, att göra åt situationen?
”Störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” — det är vad Gud kommer att göra! (Uppenbarelseboken 11:18) Och hur kommer han att gå till väga? Bibeln ger svaret: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44, NW.
Hur kommer det då att bli under Guds rikes ändlösa styre? Profeten Jesaja ger oss en förhandsglimt av vad som skall komma:
”De kommer sannerligen att bygga hus och bo däri; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta. Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara; och mina utvalda kommer att göra fullt bruk av sina egna händers verk. De kommer inte att möda sig till ingen nytta, inte heller kommer de att föda barn till bestörtning; ty de är den avkomma som består av Jehovas välsignade, och deras ättlingar med dem.” — Jesaja 65:21—23, NW.
Vilken ljus framtid väntar inte mänskligheten! I Guds nya värld kommer människorna aldrig att ha problem med bostäder, mat, vatten, sjukdomar eller vanstyre. Under Guds ledning kommer lydiga människor äntligen att kunna uppfylla jorden och lägga den under sig, utan att behöva frukta för överbefolkning. — 1 Moseboken 1:28.
[Ruta på sidan 13]
Varför är matvaror ofta så dyra?
Trots att de faktiska kostnaderna i samband med livsmedelsproduktionen har minskat, har matpriserna på de flesta håll ökat. Varför det? En uppenbar orsak är urbaniseringen. För att mätta människomassorna i världens snabbt växande storstäder måste maten transporteras avsevärda sträckor. I Förenta staterna, till exempel, är situationen den att ”en genomsnittlig munfull mat färdas 2.100 kilometer från odlaren till middagsbordet”, enligt en undersökning utförd av Worldwatch. Det pris som konsumenten måste betala inbegriper således inte bara själva råvarorna, utan också de dolda kostnaderna i samband med produktberedning, paketering och transport.
[Diagram på sidan 10]
(För formaterad text, se publikationen)
Jordens atmosfär stänger inne solvärmen. Men den värme som uppstår — till följd av infraröd strålning — har svårt att lämna atmosfären på grund av drivhusgaserna, vilket gör att jordytan blir ännu varmare
Drivhusgaser
Värmestrålning som lämnar jorden
Innestängd infraröd strålning
[Bilder på sidan 12]
Det går åt 5 kilo spannmål för att framställa 1 kilo nötkött. Den köttätande fjärdedelen av världens befolkning förbrukar närmare hälften av världens spannmålsproduktion